torsdag 18 juli 2019

”Slutet” av Mats Strandberg

I Mumindalen lägger man sin rädsla åt sida och tar tillvara på nuet när kometen far över himlen, trots allt det innebär av ovisshet. I Mats Strandbergs ungdomsroman "Slutet" sker något liknande, men som dom människor vi alla är så axlar vi nuet på olika sätt.
När jag först hörde talas om konceptet för Strandbergs bok, så tänkte jag i linje med hans tidigare böcker ”Färjan” och ”Hemmet” och försökte föreställa mig en undergångsskräckis. Skulle det finnas utomjordingar? Skulle det bryta ut epidemiska psykoser bland jordens befolkning och skapa kaos med masslakt och armageddon i förtid?
”Slutet” är ingenting av det jag föreställde mig.


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Vi vet ju alla att våra liv kommer ta slut. Nedräkningen startar i det ögonblick vi föds. Men vi vet inte när. Ibland kan omständigheter ge oss insikter om ett ungefär när – men aldrig exakt. Men tänk om vi skulle veta exakt när vi ska dö? Och exakt hur?

Mats Strandberg, som slog igenom på allvar med Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, har konstruerat en växelsång med två ungdomar som tacklar jordens undergång på olika sätt, och som ser sina val flätas samman medan slutsekunden närmar sig.
Det är väl på sätt och vis synd att avslöja hur det slutar, men med en historia om mänsklighetens och jordens undergång så är det inte så svårt att gissa.
Vi lär känna Lucinda och Simon och människorna i deras närhet. Deras familjer och närmsta relationer och hur det samhälle de lever i förändras – hur människorna förändras, alltmedan kapitlen räknar ner från jordens sista 4 veckor och 5 dagar.
Hur reagerar ett samhälle som vet att det bara ska existera några veckor till? När upphör betalmedel, när slutar allmänna transportmedel att fungera, hur fördelas mat och andra resurser? Vilka arbeten blir nödvändiga att fortsätta och vilka upphör? Skolor som stänger, idrottsföreningar som lägger ner, samfund som samlar människor, medborgargarden som tar ansvar på sina egna vis, brottslighet. Volontärer och mänskliga behov. Allt detta finns i bakgrunden. Ett pågående livsmaskineri. I förgrunden står individerna. Relationerna. Mellanmänskligheten. De mänskliga värden som fyller våra liv med mening och som vi behöver för att orka ta oss igenom när det blir tufft. Men här finns också de som inte klarar att vänta och tar sina liv i förtid. De som bedövar och flyr in i en enda lång festnatt med droger och alkohol. De som förnekar och fortsätter leva som om allt är en bluff. De som söker Gud som en mening med undergången och gömmer sig i en våt filt av frälsning.
Simons mamma är präst och har fullt upp hela vägen till slutet. Själavård, samtalsgrupper, begravningar. Människor i behov av trygghet - och svar. Simon festar med sina kompisar och vill tillbringa varenda minut tillsammans med flickvännen Tilda. Men Tilda har andra behov. Den framstående simmaren och toppeleven som försvinner i en drogdimma där hon vill vara fri och gör slut med Simon. Tilda som sedan hittas död.
Lucinda är en av Tildas vänner från simningen, men som dragit sig undan vänskapen och livet i samband med en pågående cancerbehandling. Nu väljer Lucinda att avbryta sin behandling – vad är meningen när alla ändå ska dö? – och i takt med att orken återvänder så återvänder även Lucinda. När Tilda dör bestämmer sig Lucinda och Simon för att försöka ta reda på vad som hänt och vem som är den skyldige. Som en sista kärleksgärning för Tilda. I sitt sökande tvingas dom själva våga ställa sig frågorna om vad som egentligen är viktigt och vad som fyller livet med kraft och mening.

Simon blir som ett berättarjag, medan Lucinda använder sig av bloggportalen TellUs som ska skickas ut i rymden med hopp om att något levande på sikt ska kunna fånga upp signalerna och tyda de sista rösterna från jorden. De sista människornas berättelser. Kapitlen varvas och det som från början är två separata berättelser, vävs på sikt samman till att de turas om att berätta vidare samma historia, och när slutsekunderna närmar sig väljer dom varandra och går ut i ljuset tillsammans.

Strandberg lyckas bygga en historia om livets meningsfullhet mitt i all hopplöshet. När det vore enkelt att ge upp börjar människor kämpa. När undergången går att räkna ner till, söker två unga människor meningen med sina liv, och finner en gemensam trygghet, tillförsikt och möter döden i stillhet. Tillsammans.

Jag hade inte räknat med att bli så berörd. Jag läser de sista hundra sidorna med hjärtklappning, och när Simon får en ångestattack med 9 timmar liv kvar rinner tårarna ner för mina kinder. När Simon letar fram lådan med barnkläder för att hans gravida syster vill titta på kläder till det barn alla vet aldrig kommer att födas, men som hon envist fortsätter planera för, så gör det så ont i en att man vill skrika rakt ut! Ruska om Emma så hon vaknar och tar tag i den lilla tid som finns kvar. Men hon vet ju. Hon också. Men hon gör ett val. Det val som är mest rätt för henne. Och det är precis så vi människor gör. Och har gåvan att kunna göra. Vi formar våra liv.

Det här är en inte en traditionell skräckis. Men det är en omskakande skildring av att vara ensam när det spelar som störst roll att vara tillsammans, och om de val vi människor gör i situationer av kris och förtvivlan. Och vad kan vara mer skräckfyllt än att veta precis i vilket ögonblick de valen kommer sluta spela någon roll?

”Slutet” av Mats Strandberg är publicerad 2018 av Rabén och Sjögren, och finns bland annat att köpa hos Bokus och AdLibris

fredag 5 juli 2019

Grejen med Humlor om man frågar Dave Goulson

Jag tror det är något med att dom är lurviga. Dom är tjocka och har päls. Och surrar på ett tryggt vis. Det tar liksom bort en del av känslan kring att dom är insekter. Det går inte att jämföra en humla med en tvestjärt eller en broms. En humla är godmodig…..fryntlig…. snäll….
Eller? Fokus på humlor och bin och andra små surrande saker är just nu stort, i takt med att klimatdebatten rasar. Utan bin dör vårt ekosystem och flertalet arter är redan på gränsen till utrotning och vi börjar se effekterna. Det kan vi inte förneka.

Dave Goulson har nu skrivit tre böcker där humlor är i fokus.
Dave Goulson älskar humlor.
Verkligen älskar dom. Och den kärleken förmedlar han från boksidorna med både humor och en ofantlig värme. Och man slår igen hans böcker med en önskan om att få lov att vara med och göra livet enklare för dom här små krabaterna – för man överväldigas av ömhet för de små runda, lurviga, surriga kompisarna som har så stor betydelse för vårt ekosystem.

Dom svenska titlarna på de två första böckerna är lite töntvarning. Låter som skräpkomedier från 80-talet. Men låt er inte luras utan ge dom chansen. Det är sommarböcker att läsa i skuggan under trädet, för att sedan ta varvet kring rabatten och lyssna efter surr i blommorna. Och le.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)




”A sting in the tale” – Galen i humlor – handlar om Daves uppväxt och förälskelsen i den små varelserna som lever i våra trädgårdar och viljan att förstå deras liv och deras påverkan på vår natur. Boken handlar dels om Daves personliga resa in i livet som insektsforskare och de humlor han mött och möter i sin omedelbara närhet.


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


”A buzz in the meadow” – Galen i insekter – så möter vi den lite äldre Dave. Etablerad frskare, make och pappa, med ett sommarhus i Frankrike och de hemmastudier som bedrivs i den egna trädgården och på den bakomliggande ängen. Här gör andra insekter än bara humlor gästspel och vi lär oss om ängens ekosystem, och arternas interaktion.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)


”Bee Quest” - ”Den stora humleresan” – där följer vi med professor Dave ut på olika forskningsresor över världen och lär oss om humlearter och deras kamp för överlevnad i olika habitat. Patagoniens slättlandskap, Polens höjder, Ecuador, Nordamerika...

”Garden Jungle” (ännu ej utkommen) tycks ta vid där Galen i insekter slutade och fokusera på den omgivande naturen; trädgårdar och parker, maskarna i jorden under våra fötter, vägglössen och insekterna som bygger sitt bo i asfaltssprickan vid vägkanten.

Det här är böcker som får igång mig. Jag blir barnsligt förtjust och går helt upp i detaljer och blir sedan föreläsande för hela min omgivning om längden på tungor, kontrollen av kroppstemperatur mellan kroppens tre olika delar, ämnesomsättning, flygtid på full nektartank, boplatser, drottningdvala och annat smått och gott man lär sig mellan boksidorna.
Men visst är det fascinerande att revirstarka humlor kan samsas med andra arter på begränsade ytor med rik artvariation helt enkelt för att olika arter humlor har olika längd på sina tungor och därför samlar pollen från olika blommor och inte konkurrerar med varandra.
Och visst är det smått science-fiction att humlan kan kontrollera temperaturen i varje enskild tredjedel av kroppen och därmed styra sin energiförbränning och sin ämnesomsättning för att härbärgera så mycket energi som möjligt till själva flygningen (maximalt 40 minuter flygning på en full tank).
Och visst är det en affärsidé av förtvivlade skäl att hyra ut humlebon till mandelodlingar så humlorna kan pollinera, för de humlor som lever naturligt nära odlingarna räcker inte längre till. (200 dollar per bo under 3 veckor blir pengar för odlarna.)
Och visst är det spännande som en deckare när humlorna märks upp med små fläckar på bakkroppen och sedan observeras för att se hur långt dom faktiskt flyger under en dag på jakt efter nektar och pollen.

Dave Goulson själv är professor i biologi vid University of Sussex. I hans första bok finns också en barndomsskildring av den lilla killen Dave, som upptäcker insekter och samlar i fickorna på kortbyxorna, försöker sig på att på egen hand stoppa upp och konservera en måsfågel, sparar pengar och drömmer sig bort mellan sidorna av en katalog med prylar för herbarium, insektssamlingar, konservering etc – så besatt av sitt intresse som bara barn kan bli, där man andas, äter, sover, *är* sin stora passion.
Och ibland går det inte över. Det är då man blir professor. Och blir man professor så kallas det ”forskning” istället, och det är vad Dave ägnar sig åt nu. Forskar om humlans hemligheter, kämpar för arternas överlevnad och har grundat Bumblebee Conservation Trust för att engagera fler att arbeta för humlans miljö och överlevnad. Och skriver böcker om det arbetet och beskriver för oss lekmän varför de här små krabaterna är så viktiga för våra egna liv.
Jag tror att hans tre böcker om humlor gör stor skillnad i det arbetet, och är som kunskap på det där sätter när den smyger sig in i en utan att man nästan märker det. Som en riktigt underhållande och förklarande lektion. På ett bra sätt.

Så nu går jag ut och spikar upp mitt insektshotell, dricker lite saft i solen och lyssnar efter surret i lavendelodlingen, medan jag väntar in den fjärde boken som släpps om några dagar.

”Galen i Humlor” (A sting in a tale), utgiven av Volante 2015, och finns även i pocket.
”Galen i insekter”, (A buzz in the meadow), utgiven av Volante 2016, och finns även i pocket.
”Den stora humleresan” (Bee Quest) utgiven av Volante 2018.
”The Garden Jungle”, ges ut av Jonathan Cape Ltd, 11 juli 2019.

Dave Goulsons böcker finns på Bokus


fredag 28 juni 2019

”Gamer” av Effie Karabuda

När jag går till mitt arbete inom skolan så träffar jag elever som vänt utbildningsväsendet ryggen. Dom har gått till skolan och sedan har dom gått hem och stannat hemma. Dom går oftast på högstadiet och har tröttnat. På det mesta. Och av väldigt olika skäl. Så ofta är ”tröttna” dessutom helt fel ord att använda. Ofta möter jag idén från övriga vuxenvärlden att mina elever är dataspelande pojkar som har vänt på dygnet och om bara mamma är karsk nog att dra ur sladden till internet och få ungen i säng så löser sig allting.

Så enkelt är det inte.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg om mitt arbete, men bilden som jag möter relativt frekvent säger en hel del om vår generaliserande bild av en sk ”hemmasittare” eller ”drop out”. Den säger också en hel del om vår lika generaliserande bild av en spelare. Och det är en bild som likställer spelande med problem.

Mer fel än så kan det inte bli.

Något jag lärt mig genom åren är att alltid fråga mina elever som spelar hur dom spelar. Alltså om dom är online eller inte? Spelar dom ensamma eller tillsammans med andra. Väldigt ofta så spelar man online och är en del av ett lag, eller spelar samma spel samtidigt tillsammans med människor man känner. Då rimmar det illa att säga att ungdomen isolerar sig genom sitt spelande. Tvärtom så är spelandet i ett sådant läge en väldigt social och interagerande aktivitet. Det är också viktigt för mig att undersöka om eleven är hemma för att spela, eller om spelandet är ett sätt att hålla sig sysselsatt för att man är hemma. (Sedan kan ju naturligtvis ett långvarig hemmavarande utveckla ett osunt spelande.) Som följd på detta undersöker jag också om barnet väljer bort andra aktiviteter för att spela och drar sig undan samvaro med familjen. Gör man det ringer varningsklockorna hos mig direkt. Men det är ganska sällan det ser ut så. En handfull av alla ungar jag mött under mina år i skolan har utvecklat ett spelande som varit problematiskt.

När jag lyssnade på Emil ”HeatoN” Christensen på Bokmässan för två år sedan, i samband med att hans memoarer lanserades, så pratade han om sin egen väg in i spelandet. Hur han efter en hockeyskada med påföljande operation och lång vila, blev sittande framför datorn för att det inte fanns så mycket annat att göra och då upptäckte dels vad roligt det var att spela, men också vad duktig han var på det – och hur han relativt snabbt lärde känna nya människor genom onlinespel, blev en del i ett lag – och på så sätt gjorde karriär inom e-sport med flertalet världsmästartitlar som resultat. Definitivt inte ett fall av oroväckande isolering.

Och det är där jag är när jag sätter mig med Effie Karabudas bok: i en förväntan av att se en bred bild av det sunda spelandet, och jag får precis det jag hoppas på.


(Bild lånad från förlagets hemsida)


Effie Karabuda är en uppskattad krönikör i Aftonbladet (och tidigare också i P3 Spel) där hon delar med sig av sina tankar om TV-spel och spelidentitet.
Som kvinna är man på förhand en underdog i den här världen. Jag kan personligen addera även ’medelålders’ till listan, men Effie är skarp i hur hon sätter fingret på mycket av det som man som spelintresserad tjej kan komma att möta. Spelvärlden är tillsynes pojkdominerad, men där småkillarna sätter jolt-colan i näsan, tar tjejerna stora kliv framåt och Effie låter nyanseringen av spelvärlden ta plats i sin bok på ett sätt som lyfter fram tjejerna som gamers.

Självklart finns här plats för spelhistoria, retronostalgi, Dreamhack, Minecraft, test för den som är gamer, tips hur man lockar en ointresserad att våga testa – på glassiga uppslag med massor av spelbilder som får det att vattnas  i munnen och ger fantomkramp i styrspakstummarna. Fyra avdelningar varvar snyggt kapitel kring spel, speldesign, e-sport och spelkultur. Effies kröniketexter bildar ramverk. Men det finns en ton i ramen. En nyans som jag faktiskt inte hade väntat mig och som gör mig lite stolt och glad över den här boken: här finns t ex ett kapitel om Sverok och deras arbete, dvs hobbyspelförbundet, som tagit fram en Code of Conduct kring spelande (en god idé men i ett lite mossigt paket). Här finns en praktikants berättelse om sin tid på Star Stable – ett spel i ridskole-/stall-miljö som rent statistiskt lockar ganska både många och unga tjejer att spela. Här finns en jättefin artikel om Female Legends och deras arbete för takt och ton i forum, i onlinespel, för tjejsovsalar på LAN mm – allt för att verka för en ökad trygghet för spelande tjejer. När MeToo brakade loss var det väldigt tyst om vad som sker i spelvärlden (debatten om sexismen i speldesign är ju en ganska uttröttad historia) men väldigt lite blev sagt om den förnedrande ton, det hat och den stora utsatthet som möter tjejer som spelar online. Här gör Female Legends ett jättefint arbete, och artikeln berättar intressant om forskningsstöd kring tjejer och spel där vi kan se att tjejer som spelar tvingas bevisa sin talang och hävda sig som gamers på ett sätt som inte överhuvudtaget kommer på bordet när killar spelar. En kille kan vara hur kass som helst och ändå accepteras in i gruppen medan tjejen får hela sin rätt till deltagande ifrågasatt oavsett hur duktig hon är.

Hur det är att jobba på en spelstudio får vi också en bild av, hur det kommer sig att e-sporten är den snabbast växande sporten, intervju med HeatoN som ser en vinst i att få föräldrar intresserade av e-sport, tips för att lyckas med sin stream på Twitch – och vägen till framgång i cosplay och glädjen att få nörda loss utklädd till sin favoritspelfigur. Effie vänder och vrider på konceptet spel från en mängd olika vinklar.

Kort sagt: det här var inte den bok jag trodde det skulle vara, men den blev ganska mycket av det jag hoppades. Det finns en seriositet i anslaget, även om den bara skrapar på ytan, och den flörtar med tjejer som är nyfikna på spelvärlden – och ändå frossar den i glassiga bilder, överskådliga reportage, ”publikfavoriter” som Minecraft – och det finns plats för den där Jolt-cola-drickande pojken också. (Och för oss som satt med våra Game&Watch bakom soffan 1984 för att inte mamma skulle se att vi fortfarande spelade…)
Det är en bok som vänder sig till en yngre publik. Därmed inte sagt att inte äldre kan ha glädje av den. Det är kanske inte boken som förklarar och visar den äldre generationen helt och hållet vad spelvärlden kan vara, men det är boken som visar att spel är mer än våld och en orgie i vapen och att det finns goda ansatser att trygga de små som befinner sig i den här världen.
Men det är nog boken som kan ge tjejen som sitter bredvid och tittar på, modet att själv greppa en handkontroll och våga känna att ”jag får också lov att vara en gamer”.

Jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken, och jag hoppas den hittar sin läsekrets, och jag hoppas den kan vara en vägledning in i ett varierat och sunt spelande – för tv-spel kan vara en stor källa till glädje och skapa stor gemenskap.

Och har man en gång spelat igenom ”Baldurs Gate” så har man faktiskt läst en textmängd motsvarande alla sju delarna av Harry Potter. Det är inte fy skam till lästräning det.

"Gamer" av Effie Karabuda, är utgiven 2018 på Bonnier Carlsen.

måndag 27 maj 2019

”Jag var där – Berättelser i tredje rikets skugga” av Gudrun Pausewang

När man går hemifrån så låser man sin dörr. Det sitter i ryggmärgen. Om vi har låst eller öppen dörr när vi är hemma varierar, men när vi lämnar vårt hem så låser de allra flesta av oss dörren. Det var ingen skillnad för människorna som drevs från sina hem under Nazitysklands regim. En gammal klyscha säger att hoppet är det sista som dör hos människan, och självklart hoppades man att man skulle återvända till sitt hem. Så man låste sin dörr.

När jag tar med mina elever till resterna av förintelselägret Belzec så sätter jag dom alltid på golvet framför en monter som är fylld med människors dörrnycklar. Belzec, som ligger långt ner i sydöstra Polen, är ett av få läger där man genomfört omfattande arkeologiska utgrävningar. Och bland delar till gasaggregat, taggtråd, armbindlar, tygrester, aska, så har man funnit polletter från inlämningen av värdesaker – och dörrnycklar. När människorna anlände och gavs order om dusch och desinficering så gavs man också möjligheten att lämna in sina värdesaker och i gengäld fick man en pollett som man sedan skulle återlämna och hämta ut sina saker – efter dusch och vila och innan man transporterades vidare till sitt nya liv i öst. Det var fasaden som nazisterna visade upp. Illusionen som vädjade till den rädda människans sista hopp om att kanske, kanske, så ändå…… Men naturligtvis så var det ingen som fick sina saker åter, som kläddes i rena kläder, gavs ett mål mat och klev på tåget igen för vidare färd österut. Istället gasades människor och kropparna brändes.  Deras tillhörigheter såldes vidare. Ingen återvände hem. Och nu ligger en bråkdel av alla deras hemnycklar i en glasmonter i museet.


(Bild från förlagets hemsida)


När jag sätter mina elever där på golvet, så läser jag alltid en text om familjen Birnbaum. Det är en judisk familj som bor längre ner på gatan och en dag kommer en mamma hem och skyndar på sin dotter att ta med kassar och följa med, för nu hämtar dom Birnbaums. Vi förstår att flickan ofta lekt med Birnbaums dotter som är i samma ålder, och hon ger glimtar av minnen i Birnbaums hem, tillsammans med väninnans familj. Nu ser hon familjen lastas på flaket på en bil och köras iväg, medan deras hund springer skällande efter. Mamman är snabb och tar med dottern till köket och börjar tömma familjen Birnbaums skafferi. Flickan kan höra sin mammas glada utrop över allt som finns på hyllorna och det klirrar av burkar och flaskor när kassarna fylls. När skafferiet är länsat manar mamman sin dotter att sätta sig till bords. Birnbaums har varit på väg att dela en måltid när lastbilen kört upp vid huset och soldaterna kört ut dom. Grytan står kvar mitt på bordet, som är dukat för hela familjen. Mamman börjar sleva upp mat på tallrikarna och njuter av den första tuggan. Maten är fortfarande varm.
Det som beskrivs är inte en ovanlig scen vid den här tiden. Judarna drivs från sina hem och grannarna plundrar bostäderna på det som lämnas kvar. Med de rostiga nycklarna framför ögonen blir konceptet att skiljas från sitt hem så smärtsamt berörande, i kontext av familjen som släpas ut på gatan.

Texten om Birnbaums finns i Gudrun Pausewangs bok "Jag var där".

Och det är detta som Pausewang lyckas så bra med i sina texter. Att fånga nyanserna i det stora skeende som är andra världskriget och Förintelsen. Oavsett om det är pojken som får ett gevär i sin hand och insikten att det inte är djur som ska skjutas, eller flickan som tar hand om sin väns docka. Barnets upplevelse är i fokus, och världen betraktas ur barnets perspektiv.

Gudrun Pausewang miste sin far vid östfronten 1943. Då var hon själv 15 år. I samma ålder som flera av de ungdomar som hennes berättelser handlar om. Som vuxen tog hon sig till Latinamerika, där hon arbetade som lärare för välbeställda familjers barn. Men hon lärde också känna den fattiga befolkningen och deras barn, och det skapade ett intresse hos henne kring samhällsfrågor och livsvillkor. När Pausewang återvände till Västtyskland i början av 70-talet, klädde hon dessa erfarenheter i berättelser om ungdomar under andra världskriget.
Hon själv tillhörde den generation som växte upp i Hitlerregimens skugga. I skolan undervisades om raslära, och kvinnor premierades för att ha fött barn åt Führern. Klasserna i skolan tunnades ut allteftersom forna kamrater sorterades ut och fördes bort tillsammans med sina familjer, och nazistiska ungdomsföreningar manade till deltagande och lojalitet. Mitt i detta fanns barn och ungdomar. Dom var där. Dom deltog.
Och den insikten ekar i titeln på Pausewangs samling med texter: ”Jag var där”. Materialet till de tjugo berättelserna kommer från intervjuer med de som växte upp under kriget. De som sökte sin identitet och sitt vuxenblivande under propagandan om den ariska rasens överlägsenhet. Pausewang undersöker hur det kunde ske, genom erfarenheter hos människor som kunde vara vem som helst av oss.

När jag hade stått vid den där montern och betraktat nycklarna första gången, så funderade jag också över precis det. Hur kunde det ske. Och jag kom till insikt att det är en alldeles för stor fråga att besvara på ett tillfredsställande sätt. Den blir ogreppbar. Men om man inte fullt ut kan förstå varför, så kan man lära sig mer om vem som gjorde vad, var någonstans det skedde och hur det gick till. Där kommer Pausewangs bok en bit på vägen.

”Jag var där” av Gudrun Pausewang är utgiven i pocket av En Bok För Alla 2016.

söndag 12 maj 2019

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 
Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 
Boken finns också inläst som ljudbok. 

söndag 31 mars 2019

”Urtidsbilder” av Anna Davour och Simon Stålenhag

Jag hade en Brontosaurus i plast som jag byggt ihop själv och målat i olika bruna nyanser. Den stod i bokhyllan bland mina böcker om djur, naturfenomen och havet. Jag älskade dom där böckerna och tröttnade aldrig på att läsa i dom, även om bilderna på hajarna skrämde mig så väldigt som barn att jag knappt vågade bläddra förbi dom själv.

En av böckerna handlade om jordens ursprung och några kartillustrationer visade hur landmassorna delat sig och glidit isär. Långt senare förstod jag fenomenet Pangea och lärde mig om jordskorpan, plattor och strömmar och hur vår lilla boll i universum förändrats och utvecklats och hur förutsättningarna för liv ändrat sig genom många miljontals år. Men kunskapen om dinosaurierna och arternas utveckling var något exotiskt, något att stanna upp vid och snudda, men knappast förstå helt fullt. Monterade skelett på museer var lika spännande som äventyrsmatinéer och över alltihop fanns länge ett skimmer av fantastik. Något overkligt helt enkelt för att det låg så långt tillbaka i tiden, och min egen kunskap var så obetydlig i ämnet. Det var enklare att förstå hunden och katten som snusade bredvid mig på kudden. Att det finns släktskap mellan arterna var en teoretisk kunskap som jag nog aldrig kom så nära som vid besöken på naturhistoriska museet, och för ett barn var det good enough. Dinosaurierna hade vandrat på vår jord. Sedan gjorde dom inte det längre. Men vi kan finna spår av dom, i både levande och död materia. Och hunden springer efter sin boll.

Mitt första möte med Simon Stålenhags bilder var två dinosaurier och en hemglassbil. Jag älskar fortfarande den bilden. Ett stråk av barndomens förväntan och sommarlätta bens spring till vändplanen i kvarteret, när glasstrudelutten ljöd och vi med skrapade knän lämnade kojor och äventyr i skogsdungen. Och kanske är det den där kombinationen av barndomsäventyr och en svunnen historia med monsterödlor som utgör den största lockelsen. Vi tycks ju aldrig tröttna på Jurassic Park, och varenda unge verkar genomgå en dinosaurieperiod. Där fanns den där naturhistoriska fantastiken i en bekant sammanblandning av teknik och konstruktion. Igenkänningens magi. Simon Stålenhags magi.


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Efter varselklot, flodskörd och passage har Simon Stålenhag slagit sig ihop med vetenskapsjournalisten Anna Davour. Resultatet är något annat. Men inte desto mindre magiskt.

På Bokmässan i Göteborg i september 2018 lyssnade jag på ett samtal med Simon Stålenhag kring hans konstnärskap. En berättelse om en nyfiken liten kille som älskade att rita och tidigt tecknade av fåglarna i en gammal fågelbok. Inte en sådan där glassig fotobok, utan en av de äldre där bilderna på fåglarna var målade. Och på något sätt kan jag hitta dom rötterna i ”Urtidsbilder”. Det är lite som moderna skolplanscher.

För varje uppslag jag vänder fram möter mig en ny främmande varelse. En simmande jätte, en flygande ödla, en poserande växtätare. Och det är inte bara dinosaurier. Det är varelser från olika tidpunkter i vår jords utveckling. Nedslag i vår biologiska mångfald, i vårt utvecklingsschema, vårt överlevnadsmönster. Bilder från vår urtid. Och det lockar mig. Jag får träffa föregångarna till jätteödlorna. Jag får möta dom som klev upp ur havet. Dom som vågade traska bort från stranden. Dom som stannade och befolkade Thetyshavet. Och dom som vandrade tvärs över Pangea.
Och i kortfattade texter får jag lära mig om de olika arterna, deras livsmiljö, plats i ekosystemet, likväl som om en kvinnlig pionjär kring utgrävningar och fossilforskning; Mary Anning, som bara var 12 år när hon hittade sitt första skelett från ett urtidsdjur.

”Det kan vara frestande att föreställa sig att de tidigare 
däggdjuren höll sig undan och bidade sin tid i väntan på att 
det skulle bli deras – vår – tur att ta över jorden. Men det är 
inte så evolutionen fungerar. Vi är inte utvecklingens mål, 
utan helt enkelt ättlingar till varelser som hade turen 
att överleva svårigheter och dåliga tider.” (sid 45)

Och det mönstret av sammanlänkning, av att leva och överleva, är fascinerande kunskap och landar in bokens stoff i en begriplig kedja, och det blir så befriande att hitta drag i Stålenhags bilder av arter man känner igen, av särdrag som gått i arv – och att det ger en ”stor” bild av jordens liv, och inte bara blir ytterligare en dinosauriebok. Jag tycker om att urvalet spänner över så många miljoner år, att jag får lära om Pangea och genom arterna se världsdelarna formas så som vi känner dom idag. Att få veta att Hesperornis som levde för 83-78 miljoner år sedan var en vinglös fågel från den tid då Pangea spruckit upp i flera delar och drev isär. Att det som skulle komma att bli Atlanten var en smal passage och att Europa och Nordamerika fortfarande hängde ihop, vilket gör att vi funnit fossil av Hesperornis i både Nordamerika och i Skåne. Och jag älskar att Stålenhags bilder visar mig en fågel som ser ut som en jättelik lom med sylvassa tänder.

För den som känner Simon Stålenhags tidigare produktion så måste man veta att detta inte är en ny ”Varselklotet” eller en uppföljare till ”Passagen”. Det finns ingen hemglassbil i den här boken. Det här är ett nedslag i jordens utveckling. Som ett planschverk. Varje uppslag är sin lilla del av utvecklingshistoria. Det är en bok att lära av. Att upptäcka i. Att kalla det en presentbok om naturhistoria, kanske är som att svära – men jag kommer definitivt att ge bort ett stort antal. Och samtidigt är det väldigt mycket Simon Stålenhag. Personligen hoppas jag på fler samarbeten mellan Stålenhag och Davour. För det här är riktigt bra.

”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour är utgiven 2019 av Fria Ligan.

fredag 29 mars 2019

”Jultomten och jag” av Matt Haig, illustrerad av Chris Mould

Vi kan väl alla vara överens om att julens egentliga budskap mer och mer kommer i skymundan för konsumtion och frosseri. Butikerna plockar fram lockvaror, och reahysteri driver fram pyntet och skumtomtarna redan i november. Julen armas ut. Den röda rocken blir solkigt blekt, och snön som borde gnistra vit på ädelgranens grenar töar i slaskgrått, kring skrynkligt omslagspapper och skyhöga kontokortsräkningar som skapar en svältande januari. I samband med att vinterns första ordentliga snöstorm slår till kommer också rapporter om en julhandel som inte innebar prognosens plus på fyra procent, utan en minskning på en procent. Och jag blir lite glad. Någonstans har en broms slagit till i vardagen och man har inte blint shoppat loss. Eller så förköpte man sig redan på Black Friday.

Vilket som så tål det att reflekteras över att vi människor låter julens budskap skymmas bakom kassakvitton och shoppingkassar. Det är en olycklig utveckling. För vad kan vara viktigare än gemenskapen med sina kära och sinnets ro och frid. Det kanske var dumma exempel för vartenda akutintag och varenda polisstation under julhelgen vittnar om att så inte är fallet, men ändå…. Man vill ju gärna få vila i den där pudersnöiga lyckodrömmen en stund. Med braskamin och julstrumpa, och en trygg familj. Morfar hade en bror som alltid valde att fira sin jul som volontär tillsammans med Göteborgs hemlösa i Stadsmissionens verksamhet. Det kändes mer äkta, tyckte Helge. Det känns fint att tänka på.

(Bild lånad från förlagets hemsida)


Matt Haig har låtit oss möta julen i Alvhem under tre julfiranden nu. Känns lite märkligt att reflektera över det så här i mars, men när jag läste boken var det november och även jag var i full färd med att planera klappar och firande. Lite kul är det också att det ligger ett Alvhem bara några kilometer från där jag bor. En liten ort i Västra Götaland. I Haigs Alvhem är julen årets stora högtid. Det är kulmen på flera månaders slit i klappfabriken och karamellkokeriet. Alverna sliter och kämpar under Tomtens vakande öga.

Tomten ja. Nykär och fnittrig. Tog med sig Maria, Amelia och Kapten Sot till Alvhem i förra boken. Amelia, den föräldralösa lilla flickan från Londons skorstenar, som fortsatte tro på Tomten och julens magi när ingen annan längre gjorde det.

När boken börjar får vi en glimt av Tomten som familjefar, med ansvar för Amelia och hennes nya liv i Alvhem. Maria har trätt in i rollen som Tomtemor och tillsammans är dom en liten fin familj. Om det inte vore för att Amelia har så svårt att passa in. Och det blir bokens tema: att vara den som är annorlunda.
Amelia finner sig i Alvhem vara den som är för stor, för klumpig, som trasslar till det. Som inte klarar den enklaste matematik (vet ju minsta nisse att 2+2 blir snö), och när hon tillsammans med sin katt Kapten Sot kraschar Tomtens nya släde, så tar man i med hårdhandskarna mot stackars Amelia. Hon ska jobba av sin skuld i leksaksfabriken. Amelie får snart möjlighet att flytta över som journalist på ”SnöKuriren”, ett arbete som lockar henne mer, men den konkurrerande nystartade tidningen använder katastroferna runt henne för att måla ut henne som den stora skurken i Alvhem. Och som i alla lägen med fake news är sanningen begränsad medan lögnen är oändlig i sin fantasirikedom.
Amelia kommer snart som grävande journalist sanningen på spåren och uppdagar en komplott mellan den nystartade lögnaktiga dagstidningens chefredaktör och Påskharen, som syftar till att sabotera julfirandet.

Även den här gången är illustrationerna av Chris Mould underbara farthöjare och boken är en underhållande bladvändare.

Nu är trilogin om Amelia och julen avslutad, och jag är säker på att den kommer kunna bli en älskad berättelse att återvända till.

”Jultomten och jag” av Matt Haig, med illustrationer av Chris Mould, utgiven 2018 av Alfabeta.

”Slutet” av Mats Strandberg

I Mumindalen lägger man sin rädsla åt sida och tar tillvara på nuet när kometen far över himlen, trots allt det innebär av ovisshet. I Mats ...