tisdag 10 oktober 2023

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som då kallades Twitter, och det tillskrivs Stephen King. Andemeningen är att om en bok förbjuds så ska man springa till biblioteket eller bokhandeln och snabbt ta reda på vad det är dom inte vill att man ska veta. Vilka ”dom” är känns underförstått och är säkerligen öppet för lokal variation. Under årets Bokmässa lyssnade jag på David Polonsky som gjort illustrationerna till en grafisk version av Anne Franks Dagbok – en fantastisk version av dagboken. Han berättade om en lärare i Texas som nyligen förlorat sitt arbete, efter att ha låtit sina elever se hans illustrationer. I Anne Franks dagbok finns ett avsnitt där den unga Anne funderar över sin kropp och sexualitet, och Polonsky har valt att illustrera detta i ett uppslag där Anne håller en lektion i sexualkunskap för sin vän Peter. Det var detta uppslag som läraren hade visat, och således detta som gjorde att hon avskedades. 


(Bild lånad från Svenska PENs hemsida.)


Den här veckan uppmärksammar vi Banned Books Week Sverige.  Svenska PEN är med och driver det här initiativet, och jag har hämtat merparten av nedanstående information från deras hemsida. Veckan är tänkt som ett sätt att hålla samtalet om det fria ordet levande, och vara ett försvar för allas rätt att läsa. Böcker är ett av de främsta sätten att sprida tankar och idéer. Förbjuds boken, förbjuds också tankarna. Det är också ett ställningstagande för yttrandefriheten. Världen över står människans rätt att uttrycka sig inför hot . Även i samhällen som tidigare betraktats som öppna. Bibliotek och skolor utsätts för påtryckningar, även i Sverige. 

En förbjuden bok kan vara en bok som någon tycker att ingen annan ska få läsa. Det kan innebära att en bok inte får ges ut eller säljas, att innehållet censureras eller att den helt och hållet plockas bort från skolor och bibliotek. I USA infördes t ex 1477 bokförbud bara under hösten 2022. I Ungern finns det sedan 2021 en lag på att barn under 18 år ska skyddas från böcker vars innehåll berör hbtq-frågor. Bokhandeln Knihauka i Minsk i Belarus tvingades stänga samma dag som den öppnade och 200 böcker beslagtogs. 

De som tar initiativ till att förbjuda böcker kan vara en statlig myndighet, polis, föräldraorganisationer’, religiösa samfund, skolrepresentanter och liknande. Vanligt förekommande anledningar till att böcker blir förbjudna kan vara att de har en tydlig hbtq-tematik, att texten uttrycker kritik mot ett samhälle eller att innehållet går emot religiösa uppfattningar. 

Banned Books Week lanseras för första gången på bred front i Sverige och äger rum den 9–15 oktober 2023. Under Banned Books Week Sverige uppmärksammar vi litteratur som är eller har varit förbjuden någonstans i världen. 

Banned Books Week Sverige arrangeras av nätverket Banned Books Week: Sweden som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket. Nätverket är en del av Banned Books Week Coalition som förenar en rad internationella organisationer med syftet att uppmärksamma och sprida kunskap om förbjuden litteratur. Banned Books Week har arrangerats i USA sedan 1982 och startades som en reaktion på de växande utmaningarna med spridningen av böcker i skolor, bibliotek och bokhandlar.

Ovanstående information om Banned Books Week är som sagt hämtad från Svenska PENs hemsida, och där finns också en lista med ett urval av böcker som är förbjudna i någon del av världen. 

Jag publicerar också en länk till den listan, eftersom min blogg i mycket handlar om att boktipsa, och helt i Stephen Kings anda måste jag ju hålla med om, att om en bok provocerar så mycket att den förbjuds – så blir man ju väldigt nyfiken på varför!  Som ”Bröderna Lejonhjärta”, ”Persepolis”, ”Bön för Tjernobyl” för att bara nämna tre av mina personliga favoritböcker. 

Lista över förbjuden litteratur — Svenska PEN

söndag 8 oktober 2023

”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 


(Bild lånad från förlagets hemsida)


I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 


”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.

söndag 24 september 2023

”Piranesi” av Susanna Clarke

Det var en rejäl hype kring den här boken när den skulle ges ut. Förväntningar och sedan hyllningar när dessa tycktes infrias. Jag, som inte alls hade varit i närheten av Clarkes debut ”Jonathan Strange & mr. Norrell”, blev onekligen lite nyfiken. Den enda Piranesi som jag kände till sedan tidigare, var sjuttonhundratalskonstnären med sina arkitektoniska verk av ruiner och labyrinter och fantasistäder. 

Beställde, och hade snart i min hand en bok som dessutom tilltalade mig väl rent estetiskt: svart och koppar, med en faunliknande figur i profil. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Och så storyn. Piranesi lever i Huset. Eventuellt har han alltid gjort det. Han har lite svårt att komma ihåg. Han lever sitt liv väldigt mycket i stunden. Tid flyter lite. Men Piranesi har sina anteckningsböcker, och genom att läsa dom och fortsätta skriva i dom, skaffar han sig rutiner kring sin vardag, men grunnar mycket kring sin person, sitt uppdrag i livet, syftet med att han tar hand om Huset. Han vandrar genom Husets labyrint av salar och kartlägger de tusentals statyer som finns där. Han håller redan på tidvattnet som ibland översvämmer Huset och fyller salarna med bråte. Molnen som fyller de övre salarna. Varje vecka träffar han sin vän ”the Other”. Han rapporterar om sitt arbete. Svarar på frågor. Men mestadels är han ensam. 

Meddelanden börjar dyka upp. Skrivna i krita på stenläggningen. Det finns någon ny i Huset, men vem är det och vad vill hen? Piranesi talar med sin vän om det, men the Other tror nykomligen bringar förstörelse och galenskap. Piranesi pendlar i sin nyfikenhet. Med närvaron av den nya blir Piranesis värld främmande och det som varit bekant för honom blir plötsligt farligt. Piranesi tar hjälp av sina anteckningsböcker för att försöka förstå och för att försöka få kontakt med den nya i Huset. 

Historien känns som ett kammarspel med sin begränsade fysiska miljö, sitt fåtal karaktärer. Vandringen genom salarna, vandringen genom Piranesis minnesvärld, hans anteckningar blir spännande och mystiken tätnar. Så också tragedin. Det som börjar som ett mysterium i en främmande värld, ter sig mer och mer som ett falsarium. Jag går som läsare från fascination till ilska, allt i takt med att jag kommer Piranesi närmare och tar honom till mig. 

Det är en välskriven berättelse, som jag definitivt rekommenderar. Utan de klassiska tillbehören både sci-fi och fantasy besitter, men med ett stort hölje av mystik i en främmande värld. Och allt eftersom, tar sig Huset självt in från sidan och tar mer och mer rollen som huvudroll. Ett spännande grepp kring karaktärsbygge. 


”Piranesi” av Susanna Clarke är publicerad 2020 av Bloomsbury Publishing PLC. 


måndag 18 september 2023

”Konferensen” av Mats Strandberg

Vi har spelat golf tillsammans, varit på imiterad sandstrand för konstgjord sol tillsammans, paddlat kanoter, haft femkamp på nöjespark, otaliga luncher på diverse lokala restauranger, spelat kylskåpsbingo, promenerat gata upp och gata ner, målat gemensamma tavlor, guidats och lekts till förbannelse – men vi har aldrig rest iväg på teambuildingkonferens i skogen. Uppfinningsrikedomen på kick-off-aktiviteter i kommunal verksamhet är i mångt och mycket styrd av det lokala utbudet, likväl som storleken på plånboken hos de bestämmande, och den egna positionen i den kommunala linjeorganisationen. Så blir jag tvingad till rundvandring på Bohus Fästning en gång till, eller korvgrillning vid Kolebacka, så kommer jag sjukanmäla mig. Inte av otacksamhet, utan av pur leda. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Riktigt den valmöjligheten har inte personerna i Mats Strandbergs ”Konferensen”. Tillhör man exploateringsenheten och bokstavligen håller spaden i sin hand som ska gräva fram kommunens nästa storsatsning, så följer man snällt med när det ska teambuildas. Så en brokig skara, flertalet mot sin vilja, tvingas ihop i en stugby vid Kolarsjöns strand för en helg av underhållande, stärkande gruppaktiviteter, där zipline varvas med badtunna, och det i en förklädnad av planeringskonferens. Kommunen ska storsatsa på ett köpcentrum, ett projekt som väcker starka känslor på orten, likväl som i arbetsgruppen. Och när gruppen ankommer Kolarsjöns Stugby som det någon som väntar i skogen. Någon som är ute efter hämnd, och som ger sig efter dom. En efter en. 

Boken utspelar sig under ungefär ett dygn. Sin vana trogen låter Strandberg kapitlen följa en karaktär i taget, och dessa turas om att berätta och föra historien framåt. Det är blodigt och rått. En splatter i klassiskt stil. Har svårt att minnas att Strandberg skrivit så blodigt sedan ”Färjan”. Men nu är det inga vampyrer med. Det här är en odyssé genom 80-talets klassiska våldsamma skräckfilmer. Berättelsen har ett filmiskt driv, och växlingen mellan berättarna ger historien ett större djup, och gör den också ovant gripande – en dimension filmerna aldrig lyckades med. 

Jag har en stor soft spot för Mats Strandbergs berättande, men det här är nog en av favoriterna. Tempot håller, karaktärsbygget är på plats, skrämseleffekterna gör sitt jobb. Och jag kommer aldrig aldrig aldrig åka zipline. 


”Konferensen” är utgiven 2021 på Norstedts förlag. 

Mats Strandberg kommer medverka på årets Bokmässa i Göteborg med flertalet punkter både lördag och söndag, där jag själv ser mest fram emot hans masterclass. Framförallt kommer han prata om sin nya bok "Pestblommor", för unga läsare från 12 år. Men också hans författarskap i stort kommer vara i fokus i samtalen. 

Och filmatiseringen av ”Konferensen” har premiär 13 oktober på Netflix.


måndag 11 september 2023

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

När blodmånen står full på himlen, blir ett antal ungdomar kallade till den gamla dansbanan, och deras öde avslöjas för dom: de är alla häxor. Och de har alla olika krafter och förmågor och måste samarbeta för att besegra den ondska som växer fram kring Engelsfors. En större, brokig grupp med olika personligheter, olika intressen, väldigt olika liv – och ingen relation till varandra att bygga på. Tvärt om en väldig massa fördomar om varandra, och flera tar direkt avstånd från de andra. Till slut inser dom att samarbete är ett måste, om de ska överleva över huvud taget. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Man kan enkelt säga att ”Cirkeln” skapade en fantasyhysteri i Sverige. Jag följde den lite på avstånd, men gav mig inte in i den. När först ”Eld” och sedan ”Nyckeln” släpptes började jag bli nyfiken, och köpte till slut alla tre delarna i pocket. Men dom blev liggande olästa. I flera år. Men jag såg filmen på bio. Och gillade den. Sedan började jag plugga litteraturpedagogik på Högskolan i Borås, och då fanns ”Cirkeln” på litteraturlistan, ihop med ett flertal artiklar kring tematik, samtal med ungdomar, symbolspråk, fanart, sexualitet etc. Och när jag läst ”Cirkeln” slukade jag direkt ”Eld” och ”Nyckeln” också. Och fattade hela hysterin. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Många komponenter är klassiska för ungdomsgenren, sk ”coming-of-age”, att växa upp, brottas med sin egen identitet, men till slut hitta fram till vem man vill vara. Med skolan som en bekant miljö, och utsattheten kring jämnåriga i korridorer, kamrater, grupperingar. Framtidsdrömmar, våga tro på sig själv, längtan. Speglingen i vuxna omkring en. Kärlekslängtan. Och inbakat i allt detta: magi. Hade storyn varit kryddad med vampyrer, så hade jag lätt dragit paralleller till Buffy the Vampire Slayer. Men det är inte Buffy. Det är svensk bruksbygd. Och det funkar. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Jag tror att det som gnagde i mig, under den där långa perioden när jag tvivlade, var en idé om att lilla Sverige inte skulle kunna producera något inom den här genren som skulle kunna hålla klass. Oj, vad fel jag hade. Det är välskrivet, det är spännande, det är trovärdigt. Med hjärta för karaktärerna, men utan rädsla att utmana den egna berättelsen. Författare som rör sig hemtamt mellan klassisk skräck och ungdomslitteratur. Och eftersom jag var så sen på bollen kan jag lätt säga att trilogin fortfarande håller. Som lärare kan man tveklöst fortsätta sätta den i händerna på sina elever, och den kommer hitta läsare som blir lika förtjusta som jag. 

”Cirkeln” nominerades till Augustpriset. Den har filmatiserats och den har blivit grafisk roman. 

Sara Bergmark Elfgren kommer inte till årets bokmässa, men det gör Mats Strandberg. Han är aktuell med sin nya roman ”Pestblommor”, och kommer på söndagen ha en masterclass tillsammans med sin förläggare, på SkrivarScenen. 


”Cirkeln” utgavs 2011, ”Eld” utgavs 2012 och ”Nyckeln” utgavs 2013. Samtliga på Rabén & Sjögren.

Jag har läst samtliga i utgåvor från PocketFörlaget. 

söndag 10 september 2023

”Labyrinten” av Simon Stålenhag

Det är fortfarande två dinosaurier vid en hemglassbil som dyker upp i huvudet på mig när jag hör Simon Stålenhags namn. En kapsejsad futurism i ett fruset 80-tal. 

I den senaste boken; ”Labyrinten” tar Stålenhag ett större kliv in i en pågående dystopi. Världen ligger i ruiner, och allt är insvept i aska. Människorna har tagit sin tillflykt under jorden. Vad som förgiftat atmosfären är gåtfyllt och främmande. Och pågående. Stålenhags berättelse i bilder och ord följer Sigrid, Matte och Charlie på en expedition till ytan. En resa som tvingar dem att konfrontera sina egna mörka hemligheter. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Som alltid i Stålenhags böcker är gränsen mellan ord och bild utraderad och båda medierna bär berättelsen. Tillsammans. En översiktsvy, en fokuserad detalj, en halvsida text… Det är väldigt speciellt att läsa Stålenhags berättelser. Ett flöde som känns i hela kroppen. Kanske är det just att människorna flyttat ner under jord som gör katastrofstämningen mer närvarande den här gången. I tidigare berättelser lever människorna vidare i något som varit, bland resterna. Den här gången har de fått fly den värld som var. Faran är närvarande. Och det saknas svar. 

Jag hade hjärtklappning genom hela läsningen. Kände ett obehag som om jag läste en gastkramande thriller. Och en stor besvikelse när sista bladet vänts. Jag ville ha mer. Veta mer. Det är en häftig upplevelse att gå så upp i en berättelse som Stålenhag lyckas med. 

Som alltid oerhört välgjort, och dessutom en väldigt vackert formgiven bok (för oss som också älskar föremålet ’bok’.)


”Labyrinten” av Simon Stålenhag är utgiven 2020 av Fria Ligan. 


I skrivande stund vet jag ännu inte om Simon Stålenhag kommer medverka vid årets Bokmässa i Göteborg, men Fria Ligan kommer som alltid finnas på plats i anslutning till Fantastikscenen, i A-Hallen. 


onsdag 6 september 2023

”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle

Tara Selter lever sitt liv utanför tiden. När hon vaknar upp på det som borde vara morgonen den 19 november, så har istället 18 november börjat om. Samma tidning vid frukosten på hotellet där hon för stunden befinner sig, samma gäst i matsalen som tappar samma skiva rostat bröd. Tara återvänder hem. Till tryggheten av det egna hemmet och maken Thomas. Han blir förvånad men glad att se henne, och han tror på henne när hon berättar att hon tror tiden gått sönder. En dag av samtal lugnar henne, men när morgonen kommer är det återigen 18 november och Thomas blir förvånad men glad att se henne, för även hans tid har gått tillbaka till föregående morgon och av föregående dags samvaro finns inte ett spår i hans minne. 

Taras tid fortgår, men runt henne står samma dygn på repris. 

Hur kan man leva vidare om tiden står stilla? 

Från att enträget ha berättat på nytt för Thomas varje dag, varje dag börjat om, så drar sig snart Tara tillbaka till gästrummet. Ett rum Thomas inte går in i under 18 november, och som därför blir en fristad i det egna hemmet. Thomas vardag lunkar på, utan saknad, för han tror hon ska komma hem dagen därpå. Men för Tara, där morgondagen aldrig kommer, blir Thomas vardag hans egen och ett liv utan i henne, ett hem där hon blir en främling. En sorg. Eller en möjlighet. 


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Det som vid första anblicken skulle kunna bli en nordisk replik på filmen ”Groundhog Day”, där en sur TV-snubbe på tillfälligt besök i en småstad återupplever samma dygn till dess han själv förändras och famnar livet, sig själv och kärleken, har i Solvej Balles händer blivit….. jag vet inte riktigt vad det har blivit, men jag är helt golvad. Det är spännande, det är traumatiskt, det är sorgligt, det väcker så mycket tankar inom mig när jag läser, om val i livet, om tidens gång. En nagelbitare, trots att ingenting egentligen händer. Eller samma saker händer. Det blir en dramaturgisk tankevurpa. Det dramatiska finns i vad den ständiga upprepningen gör med Tara och hur hon förhåller sig till att befinna sig i ett tidsmässigt vakuum. 

Första delen utspelar sig under ett år. Hon skriver dagbok och numrerar antalet 18 november hon får uppleva. Hon kartlägger. Hon reflekterar. Hon förhåller sig. Hon finner sig. Hon stångas. Hon utmanar tiden. Och det är dom anteckningarna vi läser. 

Det är definitivt en roman om tid. Men jag har nog aldrig läst en text där ljudbilden får ta så stor plats. Hörsel är definitivt det sinne som upptar Tara mest. Vad som låter. Hur det låter. Hur ljuden styr dygnet istället för klockslagen. Det är science-fiction. På sätt och vis. I en trist vardag med dygnslånga tidsresor. Eventuellt magi. Saker försvinner. Men ibland inte. Det är en utvecklingsroman, trots att Tara är en medelålders kvinna. Det är också en relationsroman, trots Taras totala ensamhet. 

Solvej Balle har skapat ett makalöst verk. Det är planerat till sju band. I Sverige har första delen publicerats, andra kommer i höst. Däremellan kommer författaren till Bokmässan i Göteborg, och jag kommer definitivt lyssna på henne. 

Solvej Balle belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris 2022. 


”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle utgavs 2023 av Wahlström & Widstrand.

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som...