Vackra böcker på en lördag

På översta hyllan står en bok på högkant. Ibland tar jag ner den och öppnar den försiktigt. Vänder blad för blad. Det knakar i bokryggen, och den är genant dammig. En färgexplosion slår emot från bilderna. Det är en bok om cirkus. Förlagan är italiensk efter vad jag förstått, och det är en pop-up-bok. Helt uppfälld utgör den en cirkusmanege och man kan vika ner scenerier med akrobater, clowner och vilda djur. 

När jag var barn var den mer en leksak än en bok, men den hade sin givna plats i bokhyllan, och den fanns alltid med när jag valde ut mina favoritböcker – så någonstans har jag katalogiserat in i den i mitt medvetande som just en bok. 

Jag brukade använda mina playmobil-figurer när jag spelade upp mina cirkusföreställningar. Vackra hästar, ett roligt sälnummer där det kastades sillar och clowner drattade på ändan. Lejon och tigrar att tämja, en vacker ballerina högt under tälttaket och ståtliga elefanter. Publiken, som såg ner i manegen från boksidorna, skrattade och applåderade förtjust.

Det var där jag förälskade mig i vackra böcker.

I lördags körde jag in till Göteborg. Parkerade vid Operan och strosade upp genom staden på små gator, via Tyska kyrkan, över bron, förbi Brogyllen. Göteborg i höstfärger är vackert, även när vinden viner om öronen.

Jag skulle till favoritbokhandeln där trollkarlar trängs med seriefigurer och Poes korp är lika välkommen som Pokémon. Skulle eventuellt köpa mig en vacker anteckningsbok. 

Men först gick jag till den nyöppnade AdLibris Market. Lockad av nyhetens behag och med julklappspengarna brännande i fickan.

Bland travar av pocketböcker och topplistans romaner sökte jag efter det som stack ut. Ett par titlar plockade jag direkt. Där fanns berättelser som lockade tillräckligt i sig, och beslut om köp var redan taget. 

Men sedan tillät jag mig att upptäcka. Det är en skön känsla att strosa runt bland hyllorna och se var ögonen hamnar. Det där korta ögonblicket när blicken ”fastnar”. Det kan vara ett mönster, en färgton….Något får blicken att ta ett extra andetag och drunkna.

Allt som oftast när det händer så är det barnböcker jag stött på. Det händer något i mötet mellan skönhet och nostalgi. En gnutta stjärndamm. En ton av magi.

Jag bar hem fyra böcker enkom för skönhets skull. Fantastiska julklappsböcker för en barnkammares kanon.

”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av Eva Eriksson spås bli en modern klassiker. Räven är hungrig och vet på råd. På gården finns hönshuset och gårdens människor är upptagna av att fira jul. Men Mickel misstar sig. Tomten är vaken och Tomten ser. Men Tomten vet också på råd och delar sin gröt med den utsvultne räven.

”Beatrix Potter The Complete Tales”. 

Jag saknar den där balettföreställningen som alltid sändes på TV dagen innan julafton. Medan mamma gjorde iordning skinkan satt jag klistrad och såg Paddan dansa på näckrosbladen, grisarnas picknick och de små mössens upptåg bland trådrullar och den farliga katten. Beatrix Potters sagor är så sockersött gulligt. Brittisk halmtaks-cottage-romantik med gässlingar och plumpudding. Möss i blå kostym. Hönor i bahytt. Min personliga favorit är Samuel Whiskers, och jag vet fortfarande inte om det är sagan eller namnet jag är mest förälskad i. Det här en samlingsvolym i slipcase. Vackert ljusblå. Som Peter Rabbits rock.

”Det susar i säven” av Kenneth Graham, illustrerad av Robert Ingpen. 

Terry Jones (”Monty Python”) gjorde en underbar filmversion för några år sedan tillsammans med sina kollegor i Pythongänget. (Eric Idle som Råttan, Michael Palin som Sol) Som barn såg jag Disneys tecknade version med Paddas alla upptåg i fokus. Mamma gav mig en vacker inbunden bok som jag nog var för liten för att förstå, och som vuxen köpte jag en engelsk pocketversion för att läsa den i original. Numera vältummad. Har spridda minnesbilder från en barnprogramsvariant med animerade dockor… Det är en berättelse som tar en stor del av min barndom i besittning – via flera olika medier. Att fortsätta köpa nya utgåvor är en självklarhet. I år får gudsonen William, 5 år, en enklare bilderboksvariant i julklapp. Den här köpte jag till mig själv. För att Grävling är så stilig.

”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann får mig att tänka på Shaun Tan. Fast ändå inte. Stora bilder, vacker animation och en finstämd berättelse om den lilla musen som drömmer om en resa till månen, och om en karriär som astronaut. Men hur går man till väga när man är en liten mus? ….man gör som på riktigt. Fast musvis.

Utöver det enbart vackra ska jag för första gången testa att läsa adventsbok. Valet har fallit på ”Tjoho, nu är det jul” av Ulf Nilsson, med illustrationer av Emma AdBåge. Ruffe är gris och nu är det jul. Det är ingen bra kombination. I alla fall inte om man ser fram emot att fira nyår. Så Ruffe sticker till skogs. Där lär han känna andra djur, och tillsammans förbereder dom ett gemensamt julfirande. 

Prncipen för adventsbok är att läsa ett kapitel om dagen, och på julafton är boken slut. Jag hade tänkt ge den till gudsonen, men är så förtjust så jag kommer behålla den själv…. Får köpa en till helt enkelt.

Jag bar min tunga kasse till Bokhandeln med stjärnor och drakar, och beställde en White Lodge (Twin Peaksvariant av Kaffe Latte), en Holy Grail (grillad macka med ostar och tomater) och rundade av med en Darkside cookie (seg chokladkaka). Sedan plockade jag på mig en vampyrklassiker, Moskvas tunnelbana i framtiden, svenskt 1700-tal, ett finskt troll med stor näsa, en uppstudsig galler - och en vacker anteckningsbok. Virade halsduken ett extra varv innan jag strosade tillbaka till bilen. Ganska tillfreds. 

”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling, med Fanny Härgestam

Hans Rosling kommer alltid förknippas med rörliga bubbelgrafer och en fantastisk förmåga att göra svår statistik kring ännu svårare förhållanden begripliga för gemene man. Den som förväntar sig en bok kring Roslings forskning ska leta vidare till andra titlar. Det här är boken om mötena med människorna som formade mannen som ganska motvilligt blev forskare.

(Bild hämtad från förlagets hemsida.)

Under läsningen så tänkte jag att jag skulle fånga upp ögonblick som berörde, roade, var tankeväckande – men det gick inte. Det finns för många. Det är en rörande bok, och den är informativ i sitt underhållningsvärde – precis som upphovsmannen själv. 

Jag har plågat min omgivning om cyanid i kassavarötter, om möten med Fidel Castro, om praktiska problem som analfabetism när man ska driva sjukhus på afrikanska landsbygden - och det botas inte med glasögon. Jag har skrattat åt pedagogiska trix med för små filtar, känt triumfen när motorcyklister kört runt på nunnor, suttit spänd när beväpnade män i Kongo viftat med machete när doktorn ska stjäla deras blod. 

Det som klivit in mest påtagligt i hjärtat är bokens inledande kapitel där Rosling tar oss med på en vandring genom sin egen familjs historia och utveckling. En vandring genom fyra generationer, från analfabet till professor, genom folkskola, barnadödlighet och det svenska samhällets sjukvårdsreformer. Beskrivningen av faderns oförtröttliga skolning av den lille gossen via föreläsningar och museibesök är hjärtevärmande.

När jag tänker på mina elever i min vardag i skolan, så handlar mina ledstjärnor om dialog och om mötet med den enskilda individen. Varje elev ska bli sedd och mött. Hur ska man annars kunna förstå deras värld, och lära känna vilka de är och vad de behöver? Hans Rosling tycks har gått genom sitt yrkesliv med samma inställning, även om det varit en och annan sjuksköterska på vägen som fått påminna honom om det. 

Jag tänker särskilt på ombesörjandet att frakta hem kroppen efter kvinnan som avled när man försökte rädda henne och hennes barn under en mycket komplicerad förlossning. Barnet gick inte att få ut, blodcirkulationen stannade av och barnet var döende inne i kvinnans kropp. Livmodern höll på att brista och kvinnan fick en störtblödning i samband med en nödvändig fosterstyckning. Hon hade burits till sjukhuset av sin make och sin bror och de hade inga möjligheter att betala en transport av kroppen, men det löstes med hjälp från sjukhuset. Tacksamheten mot doktorn visste inga gränser när han sedan besökte byn. Han hade inte kunnat rädda henne, men han hade försökt, och han hade visat hela byn respekt när han förstod vad viktigt det var att de fick begrava henne och hennes barn. När han sedan arbetade med ebolaepidemin 2014 var det en självklarhet att lösa så att de anhöriga kunde begrava de avlidna - men med en så minimerad smittorisk som möjligt. Men det var aldrig tal om att inte låta kropparna begravas. 

När Rosling till slut beslutar sig för att forska så sker det motvilligt. Byn i Mocambique där han arbetade som läkare, hade drabbats av konzo, dvs en förlamningssjukdom. Då visste man inte vad den berodde på, men Rosling såg samband mellan kosthållning, svält pga torkan i landet, svartabörshandeln med kassava som förbisåg försörjningen av byns fattigaste, och att den giftiga bittra kassavan inte preparerades under tillräckligt lång tid för att få bort allt gift. Han ville veta om han hade rätt. När annan forskning från Kongo kring samma sjukdom hävdade annan orsak ville han motbevisa dom – och resten är historia.

Hans Rosling var mycket svårt sjuk när arbetet med boken påbörjades och han fick aldrig sätta den sista punkten själv. Fanny Härgestam har gjort ett fint jobb att färdigställa boken via Hans egna texter, mail, sms, bandade samtal, och kompletterande material från de som stod honom närmast; frun Agneta och barnen. Man hör Roslings röst i texten. Det är fint. 

Jag har aldrig vetat särskilt mycket om honom, och det har varit fint att få en bredare bild av människan Hans Rosling. Det här är en bok som jag kommer återvända till. Och fortsätta plåga min omgivning med.

”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling, med Fanny Härgestam

Utgiven 2017 av Natur och Kultur. (Läst som e-bok.) 

”Julen är räddad” av Matt Haig

Julböcker är lika självklart för mig som Janssons Frestelse och glögg. Böcker som dessutom handlar om julen är en särskild kategori tillsammans med den obligatoriska julmusiken och Kalle Anka klockan tre.

Ett par tre år gammal fick jag ”Lille Viggs äventyr på julafton” i en illustrerad utgåva med ett format som gett min bokhylla gråa hår i förtid och allt som oftast fått finna sig i att ligga instucken ovanpå hyllan, eller sticka ut från hyllplanet. På julaftonskvällen, efter julmiddag, klappar och morfarsmys skulle denna läsas. Oavsett vilka böcker julklapparna innehållit så tillhörde julaftonskvällen alltid Lille Vigg. 

Nu är jag fyrtio år, men läser fortfarande Lille Vigg på julafton. Samma otympliga vältummade utgåva. Och den ligger fortfarande ovanpå hyllan. 

Därför blir det extra roligt att ta del av en alldeles ny och modern julbok, ”Julen är räddad” av Matt Haig. Detta är den fristående fortsättningen till ”Jakten på julen”, i vilken den lille pojken Nikolas, på jakt efter sin pappa skogshuggaren, finner alvernas rike, och längs vägen plockar på sig de attribut som sedan utgör vår coca-cola-stinna Jultomte så som vi känner honom med röd dräkt, stor mage, vitt skägg och bullrande skratt.

(Bild från förlagets hemsida.)

När vi nu återser Nikolas så är han Jultomten. Det är kring mitten av 1800-talet, och julen står för dörren. Året före har Jultomten försökt införa det här med Tomten och utdelandet av gåvor till jordens alla barn, och den som hjälpt honom göra det hela möjligt är den lilla flickan Amelia. Hon och hennes mamma är fattiga skorstensfejare i London och tillsammans med sin katt Kapten Sot drömmer Amelia om ett annat liv för sig och de sina, och hennes hopp tänder en låga av magi som gör det möjligt för Jultomten att besöka alla barn under en enda natt. När vi nu återser Jultomten och Amelia så rinner hoppet och därmed magin iväg: Amelias mamma är döende. Amelia har skrivit en sorgtyngd önskelista till Tomten och bett om hjälp och han står beredd att utföra mirakel under julaftonsnatten, men trollen attackerar Alvhem, och gör det omöjligt för honom att komma iväg och magin sjunker lika fort som Amelias hopp. Flickans mamma dör, den hemske Rysling lurpassar och tar henne med sig. Den förtvivlade Amelia skiljs från sin älskade katt och blir inlåst på Ryslings arbetshus, en institution för tvångsarbete för de fattigaste. Magin uteblir, norrskenet står inte att finna. Jultomten misslyckas med att komma iväg, det blir ingen jul och barnen över världen får inga julklappar. Amelia befinner sig på den olyckligaste platsen av alla, och sliter sina fingrar till trasor med mangelveven och skurborsten. I den situation Amelia befinner sig är det inte lätt att hitta tillbaka till sin forna känsla av hopp. Trots det är hon Jultomtens och julens enda räddning. Tomten måste hitta den lilla flickan innan julaftonsnatten är över.

Charles Dickens tar hand om Kapten Sot. Sedan skriver han sin Julsaga. Rysling är som hämtad ur Oliver Twist, och över hela Londonskildringen ligger en aura av Scrooge. Texten är rapp och skämtsam, karaktärerna söta, skojiga, karikatyrer. Illustrationerna av Chris Mould är underbara! Haig tycks ha kritiserats för det här strösslandet med referenser och ”käckhet”, men jag tycker om det! Det är kul! En trevlig stunds underhållning, och julens värden ställs på sin spets. 

Eftersom Jultomten precis i slutet dessutom drabbas av den stora kärleken (och Rudolf med Röda mulen precis börjat på Släddragaruniversitetet) så anar jag en tredje del med Tomtemor i äventyret.

Rekommenderas för mysig högläsning eller för bokslukaren i 9-12 årsåldern.

”Julen är räddad” av Matt Haig, illustrerad av Chris Mould

Utgiven 2017 av Alfabeta Förlag

”Straffeftergift” av Patrick Modiano

När jag tar mig an en text av Modiano så vet jag att jag kommer sänka mitt lästempo, sluta scanna raderna, sluta forcera och verkligen läsa texten ord för ord, mening för mening. Och jag kommer njuta av det.

När Modiano tog emot Nobelpriset beskylldes han för att bara skriva samma bok om och om igen. Jag kan förstå principen. Om man generaliserar så handlar alla Modianos böcker om att minnas medan man promenerar genom Paris. Det är precis det som tjusar mig med hans text. Det är som att återse en kär vän och ta upp samtalet igen där man lämnade det sist man sågs. Jag älskar våra promenader genom Paris, och jag förundras hur han bjuder in mig att dela hans minnen.

I ”Straffeftergift” är det pojken Patrick vi får träffa. Den unge Patoche. Hans mamma är på turné med ett teatersällskap, hans pappa på affärsresa i Afrika. Det är tidigt 50-tal, och Patrick och hans lillebror ska bo strax utanför Paris hos tre kvinnor, bekanta till deras föräldrar. I huset på Rue du Docteur-Dordaine finns cirkusryttarinnan Hélène, Annie och Annies mor Mathilde som envisas med att kalla Patoche för ”tokstolle”. Sällskapet tar emot en del gäster, män från Paris i fina bilar, som kommer och går utan att det egentligen blir tydligt för pojkarna vilka dom är och vad de gör där. Brottstycken av samtal väcker nyfikenhet och ligan på Rue Lauriston nämns. Slottet en bit bort gäckar pojkarnas fantasi och nattliga utflykter tar dom stegvis närmare det mystiska och skrämmande. En ung flicka pojkarna kallar Snövit, anställs för att ta hand om dom, följa Patrick till skolan och hjälpa dom med läxorna. En dag är hon borta igen. Som en flyktig vind. 

Något pågår i huset, pågår kring kvinnorna, men pojkarna hålls mycket noga borta från direkt inblandning. Barnen får lov att vara barn. Istället blir deras väntan starkare. Väntan på att hämtas därifrån. Vi förstår att det sker, men även om pojkarna återförenas med sina föräldrar och aldrig återser kvinnorna igen, så lever minnena av sommaren tillsammans starkt i Patrick och följer honom upp genom vuxenblivande och familjeliv.

Minnen av den här sommaren finns inbäddade i föremål som även den vuxne Patrick tillskriver stor betydelse. Albumet med foton, urklipp, trycksaker från Hélènes tid som akrobat och ryttarinna på cirkusen framkallar känslor och lockelser och är en trygghet för Patoche när längtan är stark och sömnen långt borta. Vid en biltur med Annie, som alltid klädd i kort herrjacka och långbyxor, ger hon honom ett cigarettetui som han sedan bär med sig likt en talisman. Albumet och etuiet återkommer som en minnets röda tråd. 

Artefakter av det här slaget, där vi bygger in våra minnen och våra känslor kring det upplevda, är starka för oss. Tänker på mina egna två små stenar som jag bar med mig i fickan under ganska många år. Vet fortfarande exakt var de finns, även om det var länge sedan jag tog dom med mig varje steg. Tänker på Nils Strindberg, deltagare i Andrées Polarexpedition, som bar med sig biljetterna från Världsutställningen som han besökt tillsammans med sin fästmö dagarna innan avfärden till Spetsbergen, och som sedan återfanns i hans packning på Vitön 30 år senare.

Jag tycker att Modiano i den här berättelsen bryter sitt eget mönster i sina detaljer, och jag tycker mycket om det. Jag inledde med att berätta hur han sänker mitt lästempo. Det gör han inte nu. Det finns tempo i den här texten på ett sätt jag aldrig mött hos Modiano. Inte en stressad text, men en rak berättelse. Lika tät som alltid, men med färre utsvävningar. Ofta, i Modianos tidigare böcker, är man i huvudsak inne i hans minnen och det är minnena som bär, och likt minnen gör så svävar man ibland i väg i associationer och tankebanor som löper parallellt med ramberättelsen. Tycker ”Nätternas gräs” är typisk för det berättandet. 

I ”Straffeftergift” är ramberättelsen i fokus genom varje sida, varje mening, varje ord – och minnena är sammanvävda med helheten, blir en stark berättarröst tillsammans med ramberättelsen. Det är fint.

 Man känner närvaron av den lille Patoche väldigt påtagligt, och man känner vad stark den här upplevelsen, minnet av de här människorna är för den vuxne Patrick. Det berör. 

Modiano fortsätter ohotat att vara en av mina absoluta favoriter. Längtar efter nästa promenad tillsammans.

”Straffeftergift” av Patrick Modiano.

Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Bokförlag. 

”Dumma teckning!”

Nominerad till Augustpriset är ”Dumma teckning” en bilderbok som är underhållande för både barn och vuxen. Och som definitivt kommer leda till många pappersark och saxar och pappersflingor i fönstren.

Flickan Mint och storebror sitter i köket och ritar. Mint har svårt att komma på vad hon ska rita. Hon vill se vad Storebror gör för något, men han håller för armen och döljer sin teckning så hon kan inte se. Hon vandrar runt i bostaden och försöker få inspiration medan Storebror ritar och ritar. Mint blir arg. Allt är så lätt för Storebror, han är tre år äldre, han har fint rum med en massa spännande grejer och han är alltid bättre - på allt. När snön faller utanför fönstret vet Mint vad hon ska rita, men vita pennor på vita papper blir inte enkelt. Hon får hjälp av storebror hur hon ska göra, men då ställer katten Klas till det och välter en vas och förstör ännu mer. Till slut blir allting bra igen, med den enklaste av lösningar – och en fin storebror.

”Dumma teckning” är en fin berättelse om att vara liten och känna sig underlägsen den som är äldre, men också om kärlek mellan syskon, en hjälpande hand och om känslan av att få lyckas. Thydells text och AdBåges bilder harmonierar väl och bäddar för en fin lässtund tillsammans.

”Dumma teckning!” av Johanna Thydell och illustrerad av Emma AdBåge

Utgiven 2017 av Alfabeta Förlag

"Nyfikna" av Klas Gustafson

Jag möter den här texten med en förväntan av körverk. Jag blir inte besviken. Klas Gustafson fogar samman röster när han tecknar porträtt av människor och han gör det med en respektfull finstämdhet. För några månader sedan läste jag hans intervjubok om/med Gösta Ekman, och Beppe Wolgers ligger och väntar i en av alla bokhögar som gör mitt hem.

Jag är född alldeles för sent för att ha upplevt debatten, och har inte heller sett filmerna i helhet, men Vilgot Sjöman och Lena Nyman är välbekanta och älskade ansikten, och hela debatten om Nyfiken Gul och Nyfiken Blå har inte lyckats undgå ens en sjuttiotalist, så boken känns som ett relevant tidsdokument och delvis blir den det. 

Underrubriken tar sats: ”Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid”. Filmerna utspelar sig 1966. Sverige står inför ett uppvaknande, både politiskt och moraliskt, och filmen söker spegla båda delar. Den nyfikna Lena ger sig ut på gatorna och intervjuar människor om frågor i tiden. Politisk debatt IRL. En hel del gästspel görs där Olof Palmes medverkan hemma i trädgården där han intervjuas med frun och barnen omkring sig, och Martin Luther Kings intervju, orsakar störst reaktioner. Parallellt med intervjuerna löper två berättelser; dels Lenas kärleksaffär med bilhandlaren Börje, dels Lenas relation med regissör Sjöman under tillkomsten av filmen. Filmen blir som en väv. Lenas nyfikenhet samlar trådarna i väven i sitt kartotek och sitt arkiv Nymans Institut, och människor, möten, tankar, åsikter, relationer blir byggstenar för att visa ett tidsaktuellt Sverige, med alla sina brister och sitt behov av förändring.

Det politiska målet i filmen: sex och socialism, handlade enligt Sjömans dagbok om att undvika att hamna i alltför vaga och intetsägande linjer, utan istället låta filmen ha en tydlig ung socialdemokratisk färg – rikta sig till de unga sossarnas värderingar och ställa sig i opposition till den äldre sossegenerationen. I efterhand fick filmen kritik för att lägga för mycket energi på Franco och Spanien, och nästan ignorera det pågående kriget i Vietnam. Efteråt har Sjöman sagt att han borde skiftat fokus.

Det publiken, censuren, journalisterna och tiden minns mest är de många sexscenerna. Produktplaceringsorgasm, sittgök utanför kungliga slottet eller finstämda möten på Lenas skrynkliga madrass. Läst så här inser man att de hade ett syfte, fanns i ett sammanhang, så när filmen exporteras till Frankrike och klipps ner med 30 minuter för att ta bort ”onödiga ointressanta svenska angelägenheter” och gå direkt till de intressanta bitarna, så förstår man mer hur intresset för filmen delvis sköt förbi målet och hur den felaktigt kallades chockerande och beskylldes för pornografi. När man inte kunde hitta det man sökte, så skapade man det själva, blir min känsla. 

I dagens aktuella ”metoo”-rörelse, känner jag starkt för den utsatthet som drabbade Lena Nyman efter premiären, när hennes person gjordes narr av i dagspressens recensioner.  Herrarna recensenterna kritiserade valet av en fet och ful skådespelerska och lade mer energi på att kritisera Nymans nakna kropp än på att analysera filmen. En sekvens i boken citerar Nymans dagbok där hon 30 år senare får en ursäkt från en av de värsta mansgrisarna som inte hade en aning om att hon tog så illa vid sig, för han menade inget illa. Det är en sekvens som smakar riktigt illa och som stannar kvar.

Det här är en bok som är många saker. Byggd som en film med scener, och kapitel med sina egna rollistor, ger boken dels en inblick i vilka Vilgot Sjöman och Lena Nyman var genom biografiska avsnitt, vilka de var för varandra med berättelsen om deras förhållande, dels berättelsen om filmens tillkomst, syfte, mottagande, spridning, debatt och roll idag. Välskriven, underhållande och till stor glädje, även för mig som faktiskt inte sett filmerna – men det tänker jag göra nu.

”Nyfikna – Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid” av Klas Gustafson

Utgiven 2017 av Alfabeta Förlag.

”Den ökända hästen från Troja” av Karl Gerhard

I min bokhylla finns ganska många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, nazism, folkmord, rasbiologi, människans ondska. Där finns böcker om religion, antropologi, judisk kultur, minoriteter. Där finns den senaste utgivningen från Auschwitz eget förlag. Där finns gamla tummade antisemitiska nidskrifter från 30-talet. Där finns böcker som tillhört rasbiologiska institutet, missionärers reseskildringar om sitt kall och möten med främmande kulturer för 150 år sedan. Där finns religionskollision och grafiska biografier om flykt. Där finns reportageböcker om det svenska hatet, om raskrigare och "lone wolfs". Där finns berättelser, vittnesmål, diktverk, artiklar. Där finns källkritik med Bamse och lärarhandledning för etikdialog kring The Walking Dead. Där finns Maus och Persepolis. Men där finns inga kupletter av Karl Gerhard. Det borde det finnas.

Allting går igen ur tidens grums och mögel

dyker upp ett skrämmande fantom.

När jag gjorde min första resa till Förintelsens minnesplatser för 14 år sedan så ägde jag en enda bok i ämnet. Det var Ferenc Göndörs ”A-6171”. Han hade varit i min klass på högstadiet och jag minns att jag var oerhört berörd av hans berättelse. Det var mitt första möte med vad som skett under Förintelsen och jag tror inte att jag egentligen visste vad jag skulle göra med den kunskapen. Men jag visste att jag inte fick slarva bort den.

Efter första resan till Auschwitz, Majdanek, Treblinka – och mötet med tomheten i utrensade byar på polska landsbygden, ville jag förstå på ett djupare plan. Det gick inte då att besvara frågan ’varför’. Men det gick att fördjupa sig i vad, när, vem, hur….  Och det har jag gjort.

Ur seklers skuggor ur årtusens damm

ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Boksamlingen har växt. Växt. Växt. Varenda rad är läst. Tack vare mitt arbete på högstadiet har jag getts möjligheten att förmedla den kunskapen, att gå i dialog, att samtala med ungdomar om så svåra saker som vad det innebär att vara människa. Vara medmänniska.

Jag möter ungdomar i mitt klassrum, vi samtalar, vi berättar, vi söker förstå. Vad som skedde då. Vad som sker idag. Vad som sker i oss själva.

Och i lördags tågade Nordiska Motståndsrörelsen på våra gator igen.

Det är den ökända hästen från Troja,

som sluppit ut ur historiens stall.

I ryttargången sig statsmännen oja -

en del ha socker i fickorna ifall

att hästen skulle va´ möjlig att tämja -

det är en högst neutral politik.

Vi svenskar umgås med kraken i sämja,

han går numera i reguljär trafik.

Jag har aldrig reflekterat över Karl Gerhard som annat än kuplettsångare, satiriker, underhållare. I söndags på Stadsteaterns scen fick jag ett nytt perspektiv. Han var sylvass, han var modig, han var okuvlig. Han blev hatad av makten i Berlin och han utmanade vår regerings tålamod genom sina smart skrivna texter.

Ty det Europa som högljutt hörs hoja

att makt är rätt har nu fått sin symbol.

Efter att ha läst Wolfgang Langhoffs ”Träskets soldater” (Ja, jag har den…) och sett Leni Riefenstahls ”Viljans triumf” insåg Karl Gerhard vad farlig nazismen var, och i samma anda som Torgny Segerstedt tog han till de verktyg som stod honom till buds. I Karl Gerhards fall en sylvass penna, en trallvänlig melodi och en egen teaterscen. Han kunde sprida sitt budskap under jubel från en förtjust publik.

Men har det snart ej gått upp för de loja

i hela världen - båd´ fattig och pamp -

att det är den ökända hästen från Troja,

som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

När Nordiska Motståndsrörelsen delade ut flygblad i lördags, delade en dam ut gelehjärtan för alternativ.

En av mina gamla elever skrev en insändare om sin rädsla för vad som sker i vårt samhälle. 

På Stadsteaterns scen sjunger man Karl Gerhards sylvassa kupletter för en jublande publik.

Mitt verktyg är min undervisning och våra samtal. Och i morgon går jag in i mitt klassrum igen.

(Citat ur ”Trojanska hästen”, text: Karl Gerhard, ur revyn ”Gullregn” premiär 1940)

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Identitet. Det stannar kvar. Identitet, är vad som genomsyrar hela boken, och vad som fyller läsarens andetag. Sida för sida. Plats för plats. Vem är jag? Vem får jag lov att vara? Vem vill jag vara?

En algerisk man och en fransk kvinna förälskar sig, gifter sig, får en dotter. Yasmine i Algeriet, Nina i Frankrike. Brio för sin pappa och Ahmed i sina dagdrömmar. Bara med vännen Amine kan berättarjaget sätta ord på sina tankar. Den geografiska splittringen skapar osäkerhet: är hon algerier eller fransyska. I Algeriet ifrågasätts hennes arabiska etnicitet, i Frankrike ifrågasätts hennes franska. Men det största kaoset finns inom henne själv: flicka eller pojke.

”Jag blir Brio. Vara nummer ett i allt. Brio för hela Algeriet. Brio mot hela Frankrike.

Brio mot min kropp som smärtar mig. Brio mot kvinnan som säger: vilken söt liten flicka.

Vad heter du då? Ahmed. Hennes förvirring. Mitt trots. Hennes osäkerhet. Min seger.

Jag är en skam för hela världen. Jag besudlar barndomen. Det är en pervers lek.

                                                          Det är en barnlek. Det är ett perverst barn.         

I Algeriet klär Brio sig som pojke, och försöker i allt efterlikna en pojke. Lekarna med vännen Amine innehåller ett allvar och en intimitet som omgivningen har svårt att acceptera när Brio förtrollas av Amines skönhet. Drömmer om deras kärlek, hans kropp deras närhet. Men varje sommar när Yasmine och mamma reser till mormor och morfar i Rennes accepteras inte de pojkaktiga lekarna, och Yasmine kläs till Nina och uppmuntras anamma sin flickaktighet, sin kvinnlighet. Och den höst när familjen återvänder till Algeriet och Nina blir Yasmina, inte Brio och inte tillåter sin Ahmed att ta plats, då raseras relationen till Amine, som inte kan komma nära henne när hon inte är pojke.

Som lärare för högstadieelever är frågan om identitet ständigt närvarande i klassrummet, och ibland låter jag mina elever fundera över vilka egenskaper man som människa föds med, vilka man kan ändra på - om ens några. I de samtalen kommer ofta frågor om etnicitet upp, och om sexualitet - och vad man kan välja och inte i relation till sig själv. Att vara sann mot sig själv, stå för vem man faktiskt är - att vara den bästa versionen av sig själv som ett strävansmål i livet. 

(Bild från förlagets hemsida)

Det är en finstämd berättelse om en ung människas sökande efter sig själv, ett på ett våghalsigt vis lekfullt experimenterande med identitet och tillhörighet som gång på gång träffar smärtsamt allvar. De geografiska förflyttningarna är också en lek med manligt, kvinnligt, där språket skiftar i nyansering genom berättelsen. Som citatet visar bygger Bouraoui sin text med korta meningar, staplar dom som klossar. Det är effektivt, och varierar tempot i den rytmiska texten på ett sätt som går rakt in i en och påverkar en starkt. Stundtals kommer jag som läsare till ro i en behagfullhet, vaggas av orden och barnets trevande tankar, för att stunden senare känna hjärtklappningen komma, och det ligger i textens rytm – den bygger mina reaktioner. Ordens betydelse lösgör dem. Det är en fysisk upplevelse att läsa Bouraouis text. Jag hoppas många hittar fram till den erfarenheten. 

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui, utgiven 2004 av Elisabeth Grate Bokförlag.

”Vår fantastiska trädkoja med 78 våningar Filmpremiären” av Andy Griffiths och Terry Denton

När jag var liten var längtan efter en egen trädkoja något som i perioder var det som sommaren handlade om. Spana efter ett bra träd, kolla efter material. Ett år hade ett bygge lämnat efter sig en del bråte i form av trätrallar, brädlappar och annat plock och några killar som var äldre än jag och min kompis hade gjort en fantastisk koja i en ek en bit upp i skogsbrynet. De nedersta grenerna satt för högt för att vi småknattar skulle nå upp, och kojans byggmästare fick hoppa upp och ta tag i den nedersta grenen och sedan svinga sig så de fick upp ena benet om trädgrenen och kunde dra sig tills de satt grensle över trädgrenen. Därifrån gick det sedan enkelt att nå högra. De hade lagt en trätrall över tre stadiga grenar och sedan ytterligare två som väggar. Brädlapparna blev ett provisoriskt tak. Idag skulle jag nog kalla det för ett otätt vindskygg, men den sommaren kändes det som ett palats och jag och mina kompisar hukade bakom träden och kikade avundsjukt på de äldre pojkarna och deras bygge. När kojan var klar och sommaren led mot sitt slut tappade de intresset, och kojan stod mest övergiven. Vi grämde oss över att ingen av oss nådde upp till den nedersta grenen så vi kunde ta kojan i besittning. Kändes inte som det var på riktigt att hävda ägande och övertagande till något vi inte ens fysiskt kunde ta oss upp i. När höst övergick i vinter slogs kojan sönder i en storm och nästa sommar var den bortglömd.

”Vår fantastiska trädkoja med 78 våningar Filmpremiären” är sjätte delen i serien om Andys och Terrys trädkoja. En kreativ blandning av serier och text. För varje bok har trädkojan växt med tretton våningar och innehåller nu avdelningar för såväl hajbassäng, chipsförråd och sammanblandare. Den senare är lite av en favorit hos mig. Man blandar helt enkelt ihop det som känns nödvändigt att ha. Eller hur det nu blir…. En elektrisk ål och en enhörning blir en elhörning och ger uttrycket ”eld i baken” en lite mer bokstavlig betydelse.

Den här gången dyker demonregissören Demonen upp och vill göra en film om trädkojan. Komplikationen som ställer till det är när han inte är intresserad av att Andy är med och spelar Andy, utan ersätter honom med gibbonapan Mel. Till råga på allt blir Mel och Terry bästa vänner. Det gör ont i Andy att blir avvisad. Ratad. Bortvald. Mitt i all knasighet träder ett stråk av allvar in i berättelsen när Andy blir ledsen, sårad och svartsjuk och försöker sysselsätta sig med annat i all sin ensamhet.

Men allra mest är det en knasig historia! Precis så som vi vant oss vid att böckerna om Andy och Terry är. Galna infall och våningsplan i kojan som erbjuder tokigheterna fritt spelrum. Tillslut är dock filmen i hamn och det är dags för premiär, men då avslöjas vad spionkorna haft för sig. (Är ett roligt sidospår att hitta alla spionkor på alla sidor. Kanske tävla syskon emellan och se vem som hittar flest?!) Mitt i alltihop kläcks ägg, snurras tallrikar och den stora utomhusbiografen ställs i ordning. Sådär tokigt som det bara kan bli i en trädkoja.

Det jag tycker allra mest om är att de tecknade partierna är så många (varje sida) och att de inte bara blir illustrationer till historien som berättas, utan att de blir en del av berättelsen och driver den framåt tillsammans med texten. Bilderna är fyllda av detaljer och man behöver verkligen ge dom tid medan man läser. Kan tänka mig att bilderna kommer ge upphov till många läspauser medan man undersöker alla detaljer mer ingående. Det är fint, och det är charmigt och man vill läsa mer!

”Vår fantastiska trädkoja med 78 våningar Filmpremiären” av Andy Griffiths och Terry Denton.

Utgiven 2017 på Alfabeta Bokförlag.

”Hennes nya namn” av Elena Ferrante

Andra delen av Neapelkvartetten börjar där första delen slutade. Vi lämnade Lilas bröllopsfest, och nu inleder vi med hennes bröllopsnatt. Lyckan ersätts med våld och smärta. Lilas smärta av misshandel och våldtäkt. Elenas smärta att bli bortvald och lämnad av sin väninna.

Bok två har underrubriken ”Ungdomsår” och medan Lila går direkt in i livet som hustru genom sitt tidiga äktenskap, så växer Elena från barndomens överlevnad, tonårens valpiga dagdrömmar till ung kvinna och hittar riktning i sitt liv. Medan Lila blir kvar i hemmet eller i makens charkuteributik, fortsätter Elena studera och når framgång i sina akademiska ambitioner. Hon möter nya människor som ser henne som den begåvade kvinna hon är och som hon utvecklas tillsammans med, och hon blir en del av ett nytt sammanhang. Ett sammanhang där Lila upplever utanförskap, och därmed väljer bort. Elena uppmuntras att studera vidare och lämnar Neapel för att gå i skola och bo på internat i Pisa. Den första i familjen att läsa vidare, att söka en akademisk karriär. Om hon så bara blir folkskolelärare så är steget från familjen så stort att meriten av en examen ändå väger tyngre än något annat yrkesval. Samtidigt innebär det att ett avstånd smyger sig in i hennes familjerelation. Hon väljer en värld som inte tillhör dom. De imponeras av att hon erövrar det nya, men det ställer henne utanför familjens gemenskap.

Huvuddelen av boken rör sig dock kring den sommarvistelse på Ischia dit Lila tar med Elena som sällskap. Lila ska vila och bada och på så sätt öka sina chanser att bli gravid, en förväntan på en arvinge som delas av hela makens släkt som sätter stor press på henne. Elena följer med för att få vara nära Nino som är där på sommarvistelse, och hon upplever sin första stora hjärtesorg när Nino och Lila inleder en relation bakom ryggen på Lilas man, och med Elena som bådas förtrogna.

Vi lämnar Elena när hon tagit examen, stakat ut en framtid och fått sin första bok publicerad. Ungdomsåren är över och vuxenlivet tar sin början. Slutet är en sockersöt cliffhanger, men den fick t o m mig att direkt påbörja nästa del.

Jag har valt att lyssna på böckerna, på Storytel, och jag är väldigt förtjust i inläsningen av Odile Nunes. Kommer ”läsa” alla delarna via ljudbok.

Jag var tveksam till första delen. Läste den alls för att många i min omedelbara närhet läste den och tyckte väldigt mycket om den. Jag var sådär. Jag har en idé om att jag inte gillar att läsa romaner. Ändå gör jag det en hel del. Jag var inte helt oförtjust, och bestämde mig direkt för att ta mig an en del till. Men det har gått ett tag mellan del ett och två. Det jag märker är att karaktärerna stannat kvar hos en. När jag väl började med del två så var det som att träffa gamla bekanta igen. Det fick mig att haja till. Hade inte väntat mig det av mig själv.

Överlag tycker jag Elenas berättarröst känns tydligare i den här delen och det tycker jag om. Jag tycker det känns sökt att hon kan återberätta även Lilas och Ninos historia när de inte befunnit sig på samma platser, och då heter det att hon har Lilas anteckningsböcker där allt är nedskrivet och hon har andrahandsinformation från människor som träffat Nino….. Suck. Känns sökt. Förlåter det inte riktigt. Det är ett grepp som delvis tappar i trovärdighet för mig.

Har dock direkt börjat lyssna på del 3, så alltför upprörande kan det inte ha varit.  

”Hennes nya namn” av Elena Ferrante. Bok 2 Ungdomsår.

Andra delen i Neapelkvartetten

Utgiven 2016 på Norstedts förlag

Jedwabne

Jedwabne är en oansenlig liten by långt ute på den polska landsbygden, 17 mil nordost om Warszawa. Jag har tagit med mina elever hit. Vinden är bitande kall. Regndropparna stora och tunga. Regnet kommer och går, vinden kastar byar. Framför mig står 24 ungdomar i en tät halvcirkel. De anstränger sig för att höra min röst, och de kämpar för att hålla värmen. Det är plötsligt soldis och klarblå himmel. Känns som alla väderlekar på en gång. Fingrarna stelnar kring min lilla röda anteckningsbok. På den uppslagna sidan finns korta stolpar nedtecknade för att inte missa viktiga detaljer i berättelsen om Marianne och Stanislaw. Vi gör en resa till Förintelsens minnesplatser, och jag har tagit med mina elever till Jedwabne. Det är en plats som inte finns med på turistkartan över minnesplatser.

På väg in i byn. 

När vi kommer till Jedwabne är det helt tomt. Och helt tyst, sånär som på vinden som viner. Det är en plats som bara ett litet fåtal besöker. Jag har gjort ett trettiotal resor till Förintelsens minnesplatser i Polen, men det är första gången jag tagit med elever hit. Det är första gången jag berättar om massakern i Jedwabne.

Det står en grupp storkar på fältet bakom oss. De betar gräs. Stegar runt på höga smala ben. Lyfter huvudet, sträcker sina långa halsar, ser på oss. Ett tag känns det som också de lyssnar på min berättelse. De är så vackra. En sådan kontrast till min berättelse som är mörk, ond, smutsig.

Medan vi står där kommer en vit Dacia körande från byn. Det är så stilla bland husen att rörelsen av en bil som accelererar lätt fångar uppmärksamheten. Vid den lilla avtagsvägen, som leder till monumentet, saktar bilen in och svänger av. Med kyrkan i ryggen kör den sedan försiktigt förbi vår buss. Bilen passerar oss, vänder en bit bort vid kanten av fältet och blir stående där. Storkarna lyfter när de hör ljudet av motorn som närmar sig. Flyger iväg. Sakta sakta rullar bilen närmare. Eleverna som står längst bak vänder sig och tittar nyfiket.

-          ”Han filmar oss!” ropar en flicka.

Och mycket riktigt. Föraren har tagit fram en liten filmkamera och medan bilen sakta rullar förbi oss så filmar han gruppen. Av rörelserna att döma är han noga med att få med alla på bild. Han kastar sedan kameran på sätet bredvid sig och accelererar snabbt därifrån.

-          ”Varför filmar han oss?!”

Vad svarar man på det? Han vill inte ha oss här. Han vill veta vilka vi är. Tusen svar och vi kan bara gissa. Jag får sätta gruppen ner. Berätta färdigt historien om Marianne och Stanislaw och massakern och föra den till nutid. Det var aldrig några nazister i Jedwabne. Byborna själva avrättade judarna som bodde här. Förövarna dömdes aldrig för sina brott. Det är staten som ställt monumentet här på dåvarande presidentens order, inte byborna. Flera av dom som var med och avrättade judarna lever fortfarande. De bor här. De har sina familjer här. Deras barn och barnbarn har växt upp här. Vill man som bybo ha det här monumentet med de förutsättningarna? Kanske inte. Vill man att turistgrupper ska komma hit och lägga blommor och tända ljus för judarna som levde här? Troligtvis inte. Den yngre generationen kanske inte ens vet, reflekterar en flicka. Nej, kanske inte.

Minnesmonumentet i förgrunden, muren som omgärdar den judiska begravningsplatsen i bakgrunden.

Jag tar med gruppen in bakom den höga stenmuren. En sten innanför grinden har inskriptionen ”Cmentarz Zydowski” (judisk begravningsplats, polsk översättn.) och runtomkring på marken ligger skräp, ölflaskor, cigarettfimpar. Området är överväxt av träd och sly och det finns bara en liten yta kring stenen med inskriptionen där gräset är nedtrampat och där vi kan stå samlade. 

Gruppen får en reflektionsuppgift. ”Vem äger rätten till historien? Vem avgör vad vi minns och hur vi minns det?” 

De försvinner iväg över området. Ska prata i smågrupper. Snart är det bara jag själv som står kvar vid stenen. Jag ska erkänna att jag sneglar mot vägen gång på gång för att se så inte bilen återvänder. 

Efter en stund kommer barnen i en av grupperna springande: ”Det finns gravstenar här borta!”

Vi tar oss fram genom sly och snår, snubblar på stockar och sjunker ner i mossa. Vi kommer fram till en yta som är täckt av vitsippor, och här och var sticker stenskärvor upp. Resterna av sönderslagna gravstenar, matzevot. Mossbelagd hebreisk text. Det enda som finns kvar av judarna i Jedwabne, gömt i ett hav av vitsippor.

-          ”Varför ser det ut så här? Varför sköter man inte om gravarna?”

Tänk efter en stund. Fundera. Vad tror du?

-          ”Det finns ingen kvar som kan ta hand om dom. Alla judarna är borta. Ingen som lever idag kände de här människorna, och då bryr man sig nog inte om deras gravar.”

Så är det. Bra. Din tanke hittade dit.

Den välplanerade lektionen blev något helt annat. Varken bilen eller upptäckten av gravarna var planerat. Det blev resans starkaste ögonblick för eleverna. Så nära platsens historia att den blev levande. Historien gick att ta på. För ett kort ögonblick kändes det som människorna kom tillbaka till oss igen, genom mina kloka elever.

Minnesmonumentet med den brända träväggen. Byn i bakgrunden. Kyrkan skymtar mellan träden.

19 oktober i år var Anna Bikont på besök i Göteborg. Hon föreläste på universitetet, inbjuden av retorikcentrum

http://hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext/forelasning-med-anna-bikont--hedersdoktor-2017.cid1526036

och talade om ”To be a pole, a jew and a journalist in today’s Poland”. Anna Bikont är en av dom som kartlagd vad som faktiskt hände i Jedwabne. Hennes bok ”Vi från Jedwabne” är tillsammans med Jan Gross’ ”Neighbours” mina främsta källor till min undervisning om massakern.

10 juli 1941 genomförs en utrensning i Jedwabne. En tongivande grupp polacker i staden samlar ihop den judiska befolkningen och låter dem under hot och slag marschera genom staden till en gård som ligger lite avsides utanför stadskärnan. Där stängs människorna in i en lada som tacksamt upplåtits för ändamålet, man stänger och blockerar porten, häller bensin på väggar och dörrar och tänder på. Judarna i Jedwabne brinner. Mobben återvänder till staden och söker rätt på de som undkommit. Människor släpas från gömställen och slås ihjäl på gatorna.

Sedan går det 60 år. 

I historieskrivningen läggs skulden för massakern på nazisterna. För de gjorde ju allting annat. Men år 2000 publiceras Jan Gross bok och berättar en annan historia. En historia där granne vändes mot granne, där gamla barndomsvänner, arbetskamrater, bekantas bekanta ställdes inför liv och död. Några pekades ut som mer drivande i dödandet än andra. Många gömde sig bakom gardinen och känns fortfarande inte vid vad som skett. Ett mycket litet fåtal väljer nu att berätta. Men man berättar med stor rädsla, för flera av förövarna lever fortfarande i byn. Ingen har straffats för det som skett. Och som en man säger som är rädd för att berätta vad han vet: ”Ni åker härifrån när vi har pratat färdigt. Vi ska bo kvar här.” Reaktionerna i landet blev att Gross bok beskylldes för att syfta till att lägga skulden för nazisternas brott på polackerna själv, vilket är en väldigt sned tolkning. Det inser alla som faktiskt läst den.

När den sanna historien om vad som skett med judarna i Jedwabne nystas upp beslutar dåvarande presidenten att ett minnesmonument ska resas på platsen. En sten med illusionen av en bränd trävägg – en påminnelse om den nedbrända ladan. Minnesmärket placeras där ladan stod. Mitt emot sträcker sig den tunga stenmuren som omgärdade den judiska begravningsplatsen. Kall och livlös. En död plats, som byborna gör sitt bästa för att glömma. Ingen från byn närvarar vid invigningen. Det dröjer inte länge förrän monumentet är vandaliserat.

När Anna Bikont många år senare besöker Jedwabne för att göra research för en artikel om massakern förklarar en man hon pratar med att: ”800 år en mycket lång tid för ett tillfälligt besök”. Hennes artikel kritiserades hårt på grund av hennes eget judiska ursprung. Hon skulle hålla sig utanför debatten för hon ansågs inte opartisk. Efter valet 2015 har man nu antagit en lag som gör det straffbart att säga att polacker har deltagit i brott begångna av nazisterna. Det gör att både Anna Bikont och Jan Gross riskerar 3 års fängelse för sina forskningsresultet. Någonstans har jag läst formuleringen att de ”inte är lojala mot nationen”, men kan inte just nu erinra mig exakt var, men en artikel antagligen.

I sin föreläsning berättar Anna Bikont att hon vid ett besök i Jedwabne pratat med rektorn för skolan och föreslagit att man skulle bjuda in den kvinna som fått utmärkelsen Rightous Among the Nations för att hon gömde 7 av Jedwabnes judar under pogromen (vilket hon senare misshandlades för) för att berätta för eleverna om vad som hände den där sommardagen. Rektorn hade svarat Bikont att ”du vill att allting ska hända med en gång. Här kommer det ta generationer.”

Frågan är om vi har så lång tid på oss med tanke på den utveckling vi ser runtom i europa just nu.

Vill du läsa mer om Jedwabne så rekommenderar jag:

”Vi från Jedwabne” av Anna Bikont, utgiven av Bokförlaget Atlas.

”Neighbours” av Jan T. Gross

Pjäsen ”Our Class” baserad på vittnesmål och brev och skriven av dramatikern Tadeusz Słobodzianek

"Höstväsen" Skräckberättelser av Lena Ollmark (red)

Höstväsen är en novellsamling som främst lockade mig för att Anders Fager och Madeleine Bäck bidragit, men måste säga att efter genomläsning är det likväl helheten som delarna som manar till det positiva intrycket. Sju noveller som alla handlar om unga vuxna som kommer i kontakt med övernaturliga väsen. Merparten utspelar sig under hösten och ett par av dem uttalat kring allhelgonahelgen, så väldigt passande att läsa den under den här veckan. 

Anslaget är starkt med "Det som existerar", och det är också den berättelsen som sätter sig fast: gymnasietjejen som flyttar in på ett hastigt uppkommet andrahandskontrakt i ett hus med lägenheter för de äldre som får vad de förtjänar. Huset ligger på platsen för ett gammalt tukthus, och man anar tidigt ett samband. Någon ristar in streck i tjejens ytterdörr med viss regelbundenhet. Flisiga streck i trädörren, som om någon eller något räknar ner. Ju fler strecken blir desto tydligare och aggressivare ger sig varelsen till känna. Till slut flyr tjejen sin lägenhet hals över huvud, men det betyder inte att faran är över… Med små subtila medel och klassiska skräcktrick bygger Kerstin Lundberg Hahn upp en suggestiv stämning av att tillvaron kryper inpå en, en lek med det slutna rummet och med vad ögat kan se och vad som existerar ändå, som i alla fall skrämmer upp mig rejält.

Tre av novellerna leker med Chtulu-konceptet, dvs monster i mörka vatten (OK, ett är ett system av tunnlar på Kungsholmen). Kul och blodigt, men inte jätteläskigt.  Magnus Nordin och Madeleine Bäck förflyttar klassiska spökhistorier till modern kontext och gör det effektivt och speciellt Bäck för in ett drag av kult och de unga tonårsflickorna som en grupp prästinnor som nyttjas av mörka krafter. Alex Haridi och Lena Ollmark jobbar mer med en inre känsla av mörker kring försvinnanden, ensamhet, sköra familjeband och hemliga önskningar som slår fel.

Det är en stark samling berättelser som fyller sin funktion. Jag kan ofta vara tveksam till svenskproducerad skräck, inte tycka den håller måttet, blir tramsig och skjuter förbi målet, men det här håller definitivt.

”Höstväsen – Skräckberättelser” av Lena Ollmark (red), utgiven 2017 av B Wahlströms. 

Mikrobloggen växer

Efter flera år av mikrobloggande i sociala medier ska jag nu testa att faktiskt fördjupa mina reflektioner kring böckerna jag läser, och tar därmed steget ut i bloggsfären.
Första bloggen, så sidan kommer byggas mycket trevande.... Men bokinläggen kommer börja publiceras inom kort!
Mycket nöje - och välkomna!