”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon

På den franska landsbygden hänger tvätt på tork, och fladdrar på linan när vinden griper tag i en kjolfåll, ett klänningsliv och underkläder i starka färger, moderna modeller. I fönstret till huset bredvid sitter Marie och iakttar kläderna. Memorerar varje plagg, varje söm, varje färgnyans. Hon kan materialen, lockas av snitten och förfäras av skärningarna. Hon vet vilket plagg som tillhör vem, iakttar noggrant grannarna. Både deras rörelser i huset och på gården, och vad de bär till kyrkan på söndagen. Hon ser särskilt Alice kläder.

(Bild hämtad från förlagets hemsida.)

Marie och hennes bror Jean bor ensamma i föräldrahemmet efter broderns och föräldrarnas död. Huset har blivit avfolkat och mer och mer isolerat. Successivt har rörelseytan i huset minskats och rösterna tystnat mer och mer tills bara ekot av stegen och broderns tv-tittande gör sig påmint. Köket var moderns domän, och det tog tid efter hennes död att hitta in i egna rutiner. Tidningen låg oläst med sin gördel på bordet, eftersom modern var den som alltid läste den först.

Marie fascineras och provoceras av grannarna. De är till synes levnadsglada och har ekonomiska förutsättningar att unna sig flärd och mode. Marie och Jean verkar ha levt i ett hem där ingenting visserligen saknats dem, men där det varit knappt och lång väg till inköp. Modern håller familjen i strama tyglar, speciellt efter faderns död, och den äldre brodern som hela familjen satte sitt hopp till, lämnade den lilla gården för att se sig om i världen, studera och ta sig ett annat arbete. Brodern Pierre levde tillsammans med en äldre kvinna med barn, men den kunskapen lades aldrig på bordet och när han insjuknade i cancer vårdades han hemma av modern och Marie. Sakta tynade han bort, och med sjukdomen även den lilla livsglädje som funnits inom husets väggar. Modern levde genom förhoppningarna om äldste sonen, och när stolen vid hans plats vid bordet stod tom var han likaledes närvarande, om än i en utmärglad tomhet som inte speglar annat än passivitet och sorg för de kvarlevande.

När det bara är de ensamma syskonen kvar i huset fortsätter Marie att tömma det, genom att prioritera att använda moderns överblivna saker hellre än att köpa nytt, medan Jean går djupare in i passiviteten framför TV:n. Marie fantiserar om hur grannarna kommer gå igenom huset efter deras död. Hur det kommer stå tomt ett tag, till dess de märker att syskonen inte längre finns levande bakom gardinens kant, och hur de då kommer att gå in i huset, sprida sig genom rummen, söka igenom, lyfta, vrida, upptäcka – och hitta.
Marie har i ett av skåpen funnit den först försvunna, sedan funna döda, Alice skärp. Alice som är en släkting till grannarna, och som finns där som en ouppnåelig lockelse för både Jean och Marie. Det är en chock att finna hennes skärp prydligt i hopvikt bland moderns tillhörigheter i klädskåpet, men gåtan förblir olöst, om skärpet bara är funnet, eller om det är modern, eller kanske Jean, som haft något med flickans död att skaffa.

”De sista indianerna” är en berättelse om ensamhet. Om att tyna bort från världen under full medvetenhet. Om att iaktta en annan värld, om att lockas av den, men inte våga ta klivet ut i den, utan stanna i den vardag man bär som en ok – av rädsla, av otrygghet, av pliktkänsla. Det infinner sig en känsla av obehag under läsningen, en krypande, smygande känsla, och jag förnimmer den klaustrofobiska känsla Marie misslyckas med att släppa fram när hon framlever sina dagar i moderns styre och den döde broderns skugga och med den lockelse grannarnas värld utgör, en lockelse som för enkelhetens skull får bli en föraktad värld, och ett hån.
Lafon levererar en stark text och jag kommer med stor nyfikenhet ta mig an hennes ”Annonsen”.


”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon, i översättning av Anna Säflund-Orstadius, utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.

”Tjoho, nu är det jul!” av Ulf Nilsson, med illustrationer av Emma AdBåge

Varje jul har sina traditioner. En del har hängt med sedan barndomen och kanske t o m före det – en del av familjearvet – och andra skapas nya efter hand. Nya upptäckter som blir viktiga och som får ta plats och återvända nästa år. Jag har lite nyfiket följt fenomenet ”adventsbok” växa fram, men ännu inte testat själv. Idén är en berättelse i 24 kapitel där man läser ett kapitel om dagen från första december och hela vägen fram till julafton. I år träffade jag på Rabén & Sjögrens adventsbok ”Tjoho, nu är det jul!” redan på Bokmässan i september och köpte den med tanke på gudsonen. Men efter höstens blädderläsande bestämde jag mig för att behålla den själv. Ja, jag vet att det var lite elakt, men han fick både pixikalender och en jättehög med julklappsböcker….

Det är en söt historia om grisen Ruffe som tagits omhand av barnen på grisfarmarens gård och som kulting varit barnens lekkamrat och matats, badats, lekts med och älskats. Nu är Ruffe stor och julen närmar sig och galten har noga berättat för Ruffe att om han blir utvald att åka iväg med lastbilen ska han rymma det första han får en chans för nu närmar sig julen. Ruffe vet inte vad julen är, men han förstår på galten att det är något ruskigt och farligt som man gör bäst i att hålla sig ifrån.
Naturligtvis blir Ruffe utvald att åka iväg med lastbilen och redan i första kapitlet lyckas han rymma från bilen. Ensam vandrar Ruffe in i skogen och möter katten Kss-Kss. Tillsammans tar de sig till gubben Lundströms övergivna hus. Där ska byggas väg och huset står ensamt i skogsbrynet i väntan på att rivas. I huset finns mössen Andersson och Pettersson och tillsammans slår sig de fyra nya vännerna ihop. Där hittar Ruffe en bok om julen och stegvis, med hjälp av bokens kapitel bestämmer de sig för fira jul tillsammans. En jul som är varm och känns som ett gott brummande i magen, och som inte är ett endaste dugg farlig.

Det är en fartfylld berättelse i 24 kapitel som innehåller det mesta julförberedelser ska innehålla. Där finns de muntra musikanterna, det lilla Jesusbarnet i sin krubba, pepparkaksbaket, paketinslagningen, jultvagningen, lekarna i snön, och så klart kärleken, sammanhållningen och familjebanden som ändå utgör julens innersta väsen. Och med givandets glädje, delandets gemenskap, och en massa kokt potatis och sås, infinner sig den brummande, värmande julen till sist.

Berättelsen är yrande rolig, men väjer inte för allvarliga ämnen som död och ensamhet, och jag tänker att det är en fin bok att läsa tillsammans, där man kan samtala och reflektera kring Ruffes och Kss-Kss’ upplevelser och de erfarenheter de gör. Det ger också en inblick i långtgående jultraditioner - att lära sig mer om, eller helt välja bort.

Jag vet i alla fall att till nästa år så kommer gudsonen definitivt få den här i adventspresent. Men jag köper honom en egen, för jag vill behålla min.

”Tjoho, nu är det jul!” en adventsbok av Ulf Nilsson, med illustrationer av Emma AdBåge, utgiven 2017 av Rabén & Sjögren.

”Med Guds Hjälp” av Gabriel Byström

En kyrkans man har en klocka på sin arm, så exklusiv att man retuscherar foton på honom innan de publiceras. En rösträknare i en vallokal ser högen av räknade röstsedlar växa sig till en större och större majoritet för utmanaren men de inrapporterade siffrorna i datorn säger tvärt om.
Gabriel Byströms bok om religion och politik är en bok om korruption och svindel, men också om vidskepelse och historierevision. Hur Ryssland plötsligt har en helt annan historia i relation till Krim för att göra annekteringen möjlig och nödvändig. Hur Polen lagstiftar mot all polsk inblandning i Förintelsen och nazitysklands värv för att lyfta och helga sin egen hjältegloria och sitt eget martyrskap i ljuset av de efterlevande. Hur Ungern stänger sina gränser och följer den lokala biskopens ord istället för Påvens för att kunna legalisera särskiljandet mellan ’vi’ och ’dom’. Hur Ungern har låtit flyg med flyktingar ankomma flygplatsen närmast den Österrikiska gränsen, och sedan hindrat passagerarna att använda toaletterna för att få dem över gränsen till Österrike (där närmaste toaletter fanns) och därmed kunna neka dem inträde / återinträde i Ungern efter toalettbesöket.
En berättelse om hur tre länders styrande politiker, med hjälp av kyrkans förtroende hos folket, tar till de medel som krävs för att vidmakthålla och utöka sin makt. I botten ligger en längtan efter mer pengar och mer makt. Starkast och rikast vinner landet. Starkare och rikare behåller det. Och den som har kyrkan i sin hand blir onåbar för konkurrens. Står över den lag de själva skapar. För mig blev hela det ställningstagandet så tydligt i redogörelsen för rymdprogrammet, som systematiskt medfört olika reliker, t ex en flis ur Kristi kors, i sina rymdraketer.

(Bild från förlagets hemsida)

Gabriel Byström har en bakgrund som journalist och boken är i mångt och mycket tre långa reportage. Ett för varje land. Olika kapitel lyfter individer som har en särställning på något sätt i den tid vi nu lever i och i den historia Byström vill berätta, och allt som allt ger det boken ett grepp som känns väldigt dagsaktuellt. Jag får intrycket att Byström bokstavligt skrivit ända fram till tryckning för att leverera ett så färskt material som möjligt.
Han påvisar likheterna mellan länderna, men nyanserar också skillnaderna. Korruptionen finns där, hur politisk makt och kyrka går hand i hand, men också den framväxande nationalismen och de högerextrema rörelserna, och hur kyrkans makt sätter sig till doms över den lilla människan och styr hennes val genom skrämsel och löften om nåd. Hur människor i de här tre länderna plötsligt finner sig sorterade, dugliga, bortvalda.

För mig personligen är det kapitlet om den polske prästen Wojciech Lemanski som aktivt sökte botgöring och förlåtelse för det polska folket. Han höll mässor på platsen för förintelselägret Treblinka, han verkade i Jedwabne, och berättade om den religionsdialog han såg som nödvändig för att läka såren efter Förintelsen. Han avsattes.

Byströms bok är brännande aktuell, och det skrivs fler kapitel dagligen i de strömningar som banar sig väg genom Europa. Byström redogör för komplexa politiska system och maktstrukturer på ett överskådligt sätt och jag lockas att fortsätta min förkovran genom bland annat medias rapportering från det stundande ryska valet, min nästa elevresa till Polen och granskningen av vad som sker med historieomskrivningen i Ungern. En viktig bok.

”Med Guds Hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern” av Gabriel Byström, utgiven av Ordfront Förlag 2017.

”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi

Mitt under algeriska frihetskriget, i den lilla staden Batna, lär vi känna den lilla pojken Jean-Noël. När människor fängslas och förs till tortyr, när bomber briserar och skottlossning hörs om hörnet, fortskrider pojkens dagar som om allt är som vanligt. Åtminstone så långt det är möjligt. I lägenheten bråkar mamma och pappa, omedvetna om hur de gör sin pojke illa. Varje kväll tar han sin tillflykt till bänken på gården och försjunker i sina läxböcker för att undkomma hat och skrik. Prick klockan sju kommer den skygga madame Arnoul, boende i norra lägenheten, ner till honom och sitter med honom på bänken. Madame är i mångt och mycket en främling för de övriga grannarna, men för pojken blir hon en trygg tillflykt i en värld där han inte kan lita på sina vuxna. Han besöker aldrig hennes lägenhet (inte förrän precis på slutet) men hon tar med föremål till bänken, och genom hennes berättelser får föremålen liv och blir också del av pojkens historia. Leksaken med sin skramlande trumma, jordgloben med lockelser om fjärran länder och spännande okända städer… Pojkens fantasi får näring av deras samvaro och tillsammans växer det omaka paret. Han ger henne en fast punkt när den alkoholiserade maken tillbringar nätterna på bordellen och skrattar åt henne inför grannarna, och hon ger honom en ankringsplats där föräldrarna uteblir, glömmer, försakar. Sekvensen där han får ta sig på egen hand till skolpjäsen och där madame är den enda som kommer och ser honom uppträda är smärtsamt vacker och visar oss läsare vad stark deras vänskap är, vad mycket de har kommit att betyda för varandra. Vänskapen mellan ett barn och en vuxen utanför familjen. Som lär av varandra, som hittar gemenskap över generationsgränserna.

(Bild från förlagets hemsida.)

Grannarna flinar åt deras vänskap. Grannarna flinar åt den märkliga madame. Hon är stark. Hon går rakryggad genom misstänksamheten. Men så kommer den dagen när hon fängslas. När hon förs bort för att förhöras. Det har skett ett attentat i staden, samtidigt som pojken och madame gått på bio tillsammans. Hon räddar honom, skyddar honom genom bombningen och det skräckfyllda tumultet när alla försöker ta sig hem, men det är tydligt att hon beskylls av pojkens föräldrar för att ha utsatt honom för fara. När hon fängslas tar pojken hand om hennes tappade brosch och han väntar på att hon ska återvända. När hon kommer tillbaka till den norra lägenheten är omständigheterna förändrade. Madame förbereder sig på att lämna Batna, kanske också lämna livet.

Småningom skiljs deras vägar, när madame lämnar lägenheten, när familjen flyttar till Frankrike. Men han glömmer henne inte.

Det är en finstämd barndomsskildring. Läsaren tillåts ana den allvarliga underton kring omständigheterna i Algeriet under mitten av femtiotalet till början av sextiotalet, men pojken drabbas inte direkt av det som händer förrän madame och han hamnar i attentatet, och när madame förs bort för att förhöras. Pojken tillåts vara i sin barndom, även om den är smärtsam med de ständigt grälande föräldrarna, och ensam utan vänner att ty sig till. Tonårens pirrande nyfikenhet finns där via intima lekar med grannpojken, och madame vakar över honom. Låter honom utforska, men utan att störa. Man förstår att hon står redo att ta emot honom om han faller.

Pancrazis text är som en mjuk smekning, ett kort ögonblick. Man släpps som läsare in i pojkens tankevärld och delar hans minnen, under en kort stund. När han stänger dörren och familjen flyttar till Frankrike, stannar färgerna och stämningen från hyreshuset kvar, och någonstans i utkanten av synfältet finns en sliten gammal jordglob kvar.

Det här är mitt första möte med Pancrazis texter, men ytterligare en bok finns översatt till svenska: Berget, och den kommer jag med säkerhet också att läsa.


”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi
I översättning av Pia Samuelsson
Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.

”Jul i Litteraturen – en julantologi” i urval av Maria Hjort

Det finns ingen tid på året som jag förknippar så starkt med böcker som just julen. Inte bara i klappform där det ges och fås, utan främst berättelserna som ackompanjerar firandet och friden. Gärna återkommande berättelser. Jag har tidigare berättat hur ”Lille Viggs äventyr på julafton” varit min julaftonsläsning sedan barnsben, långt innan jag kunde läsa den själv. Mumintrollets plötsliga uppvaknande till gran och paket och det fluffiga vita kalla är ett kärt återseende. Likaså Kalle Ankas ”Jul i Pengalösa” som tar upp problematiken med konsumtion i överflöd och fattigdom.

Jag har läst antologier med julrelaterade berättelser förr, och var nyfiken på Atlantis bidrag till denna subgenre. Jag har inte blivit besviken! Inledningen är klassisk med Viktor Rydbergs ”Tomten”, likaså avslutet med Selmas ”Gudsfreden”. Däremellan finns en hel mängd karameller; en del söta, en del klassiska smaker, några nya bekantskaper och en riktig smällkaramell. En del har mer av syrlighet än sötma, och någon sätter jag i halsen alldeles – men jag saknar inget och jag har roligt under min läsning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Några favoriter finns där, som Söderbergs ”Pälsen” och Mumins gran, och den sorgliga Tjechovnovellen ”Till jul” kräver en fallande tår. Nilsson Piratens ”Julkorg” minner om Astrid Lindgrens Kommandoran som stjäl julmatskorgen från fattighjonen, och Klas Östergrens julgransförsäljare är en mustig historia om relationer i julnatten. Julevangelierna från tre olika Bibelöversättningar påminner oss att julafton en gång handlade om helt andra saker än Musse Piggs födelsedag och frosseri, och Flickan med Svavelstickorna att inte alla får känna värmen från en älskad familj och döva magens gnagande hunger med mat i överflöd. Vad Ture Sventon gör där vet jag inte riktigt, men Kamrerns julafton är en tragikomisk skröna att var och en blir lycklig på sitt sätt och ett firande är inte det andra likt.

Kort sagt blandas det lustiga med det tragiska, det traditionella med det modernt vågade, barnens berättelser med de vuxnas, det religiösa allvarstyngda med det uppsluppet slarviga, och redan Anna Maria Lenngren låter 1796 Moster Agnes klaga över att julen var bättre förr, innan fokus skiftade från tradition och gemenskap till frosseri och konsumtion. Jag håller med Moster Agnes: julen ska handla om gemenskapen och friden, och den här antologin är en trivsam påminnelse om det.

”Jul i Litteraturen – en julantologi” i urval av Maria Hjort.
Utgiven december 2017 av Bokförlaget Atlantis.

I Warszawas getto med Hanna Krall

”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud” av Hanna Krall

Hanna Krall är en författare jag hört talas om under lång tid, men inte hittat fram till att läsa. Att hon gång på gång dykt upp i mitt medvetande handlar främst om att hon skrivit många böcker om relationen mellan nazister, polacker och judar under andra världskriget, men också för att jag är nyfiken på hennes egen historia, där hon som liten flicka under ockupationsåren göms av sammanlagt ett fyrtiotal polacker och går från hand till hand s a s, medan familjen och släkten mördas i Majdanek. Efter kriget lever hon på ett barnhem för föräldralösa judiska barn.

Främst är det boken om lokförare C som lockat mig, men nu har jag parallelläst ”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud”. Båda böckerna är överlevandeskildringar från Warszawa, men ungefär där upphör likheterna.

Foto: Menachem Kipnis

Jag tillbringar några veckor varje år i Polen, resandes med högstadieelever och besöker Förintelsens minnesplatser. Dock är inte lägren de viktigaste stoppen på mina elevers resor. Det viktigaste är städerna och byarna där inget judiskt liv längre finns kvar. Det är där vi får syn på vad de faktiskt innebär att ta bort en hel kultur från ett samhälle. Nazisterna hade en idé om det tredje rikets storhet, om ett utrensat fritt Europa. En idé om att vissa grupper i samhället inte hörde hemma där. Att man kunde göra världen till en bättre plats utan ”dom”. Platser som Auschwitz, som vi idag betraktar som dödsfabriker, handlade då om att åstadkomma den världsbilden – man ville skapa ett bättre samhälle. Och i det nazistiska samhället fanns det stora grupper av människor som inte hade tillträde. Att besöka Auschwitz och andra lägerplatser är en minst sagt makaber och vidrig upplevelse. Sorgtyngd och ångestfylld. Men lägret är en verktygslåda. Lägret var redskapet för det ideala samhällets tillkomst. Resultatet av den idén och det genomförandet är vad vi möter ute i städerna och byarna där människor en gång levde. Tomheten.

Att parallelläsa Kralls två böcker gav en smak av den tomheten. De speglar Förintelsens maskineri från två håll. De ger oss inblick i två vitt skilda skeenden som båda syftar till samma sak: överlevnad. De ger båda två inblick i hur det sedan var att leva vidare. Att hantera sitt efteråt.

Före kriget fanns i Warszawa en fotograf som hette Menachem Kipnis. Han hade sin studio på Walicowgatan, som korsar Krochmalna. Den gatan som Marek Edelman refererar mycket till i sin berättelse. Kipnis fotograferade den judiska vardagen. Hans glasplåtar finns kvar, och genom läsningen av Kralls böcker är det hans bilder mitt medvetande söker sig till.

Foto: Menachem Kipnis

I ”Hjärterkung” möter vi Izolda Regensbergs livshistoria. Hon och hennes man befinner sig i Warszawas getto 1942. Han är hennes hjärterkung. Det har t o m väninnan spått i korten, så det måste vara sant. När maken deporteras till Auschwitz, mutar sig Izolda ut ur gettot, för att kunna ta sig till sin man. Hon lever inte som gömd judinna på den ariska sidan, utan som öppet polsk under falska papper: Maria Pawlicka. Hon försörjer sig genom att transportera smuggelbrev men åker fast och tillbringar tid i Pawiakfängelset i Warszawa. Hon fortsätter sina resor med smuggeltobak och köper och säljer varor, smycken, brev – men åker fast igen. Pawiak på nytt. Är hon kollaboratör? Är hon prostituerad? Hon skickas också hon till Auschwitz. Då är maken flyttad till Mauthausen. Hon håller livsgnistan uppe med målet att hitta sin hjärterkung, och tar sig småningom till Mauthausen. Efter befrielsen. Makarna återser varann, men den förväntade glädjen uteblir. De återvänder till ett vardagsliv, öppnar en jeansaffär i Wien, men lyckas inte skapa en framtid. Maken går. Tyngd och förvirrad av all sin saknad efter de förlorade föräldrarna och syskonen isolerar han sig. Efterlyser enträget varje livstecken utan grepp om att tiden rinner ifrån honom. Systern är inte längre nitton, utan sextio.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Kralls redogörelse är klinisk. Saklig. Izolda fattar de beslut hon behöver fatta för att själv överleva och för att ta sig stegvis närmare sin make. Hoppet i sig blir en viktigare komponent än att nå fram till det hon hoppas på. Jag tycker om hur den åldrande Izolde, sittande i sin fåtölj, får minnas och reflektera tillbaka, och hur vi stegvis möter den förvirrade åldringen som inte längre kan reda ordentligt i sina tankar och känslor och de omgivande barnen som skapar sin framtid i relation till föräldrarnas upplevelse, bygger sina egna identiteter, sina egna familjeband. Det är rörande och smärtsamt.

Foto: Menachem Kipnis (bild från jhi.pl)

Men Kralls skildring är också fylld av ängslan, så som den säkert tydde sig för den som levde under ytan av verkligheten. Står handväskan fel på bordet? Ställde jag den där på ett judiskt vis? Läste jag den katolska bönen som en judinna? Rabblade jag inte tillräckligt? På sina smuggelresor vandrar hon in och ut ur sammanhang som ger oss en bild av Polen under ockupationen och som påminner mig på ett personligt plan om platser jag mött: sommarvistelse i Józefow, järnvägsstationen i Otwock, Skarzcysko, Milagatan, umschlagplatz, Radom….. Var läser Janusz Korczak sina sagor? På barnhemmet på Jakterowska.

I ”Hinna före herren Gud” möter vi Marek Edelman. Hanna Krall gjorde intervjuer med honom redan på sjuttiotalet och väckte stort uppseende med en berättelse om revolten i Warszawas getto som var till stor del avheroiserad. Det var inte en revolt för hjältar. Det var människor som själva ville få välja hur de skulle dö.

Genom berättelsen pendlar Marek mellan revolten 1943 och sina patienter nu. Han är hjärtläkare, och var under åren i gettot springpojk på sjukhuset. Han stod varje dag vid ingången till Umschlagplatz och varenda människa som deporterades passerade honom.

”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än fyrahundratusen,

och fyrahundratusen större än sex miljoner.”

Den enskilda människans upplevelse är enklare att relatera till och drabbas av än den stora massan som lätt bara blir en siffra alltför enorm att kunna greppa och ta in.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Den 19 april började skottlossningen och Marek, som tillhörde ledarstaben för revolten, tog sina mannar till ”Borstfabriksgetttot” dvs den del av gettot där flera av de företag och fabriker fanns som erbjöd arbetsmöjligheter. När revolten bryter ut är arbetstillstånd hårdvaluta. Man ska tömma gettot, bara 40 000 arbetstillstånd delas ut. Gruppen som står bakom revolten är unga, runt 20 år, och de leds av Anielewitcz. Han finns med bland de 80 mostståndsmän som begår självmord när nazisterna närmar sig att kunna slå ner revolten. Då befinner de sig i källaren till en byggnad på Milagatan 18. Där finns i dag en minnesplats. Marek och en liten grupp till tar sig vidare genom kloaksystemen och Marek är den enda från ledargruppen som överlever. Och han väljer att ta bort hjälteglorian. ”Det viktiga var att vi sköt. Inte att vi träffade. Måste visa det för världen. Det är det största hjältemodet”. Beskyllningen att judarna gick som lamm till slakt förekommer frekvent. Nu hade de iallafall visat att de inte fann sig i situationen. De hade försökt. De hade inte låtit sig slaktas när nazisterna kom för att hämta dom. Även om ett uppror på bara 220 man knappast ens kan kallas uppror, enligt Marek, så hade de iallafall tagit makten över sin egen död. Att själv få välja hur man ska dö.

Foto: Menachem Kipnis

Där Izolda blir klinisk blir Marek känslosam. Han lyfter fram individerna. Flickan Ruth som sköt mot sig själv sju gånger innan hon lyckades träffa och dö. Modern på Krochmalnagatan 18 som bet bort en bit kött ur sin döde sons kropp för att stilla sin hunger. Det döda barnet som låg och ruttnade utanför Krochmalna 14 för att föräldrarna inte hade råd med en begravning. Då tänker jag på den kärra som drogs runt och samlade in de döda. Det finns bilder när den kärran samlar kroppar på en tvärgata till Krochmalna. Kanske är just den pojken en av dom som samlades in. Den gamle mannen som tvingades upp på en tunna på Zelaznagatan, och under skratt och hån fick sitt skägg avklippt av två resliga soldater. Alla de tusentals som tog mutan av 3 kg bröd och marmelad och inställde sig frivilligt vid tåget på Umschlagplatz, hårt kramande sina bröd: ”För inte skulle de slösa så mycket bröd?” Så länge hoppet finns….

Foto: Menachem Kipnis

Och i växelsång med minnena från gettot; Mareks vardag som hjärtläkare, etiken i att testa en oprövad operationsmetod på en döende patient – spela roulett med någon annans liv.

Tänker på titeln: Hinna före herren Gud. Den väcker mycket. I gettot hinna före Gud genom makten att själv avsluta sitt liv, hinna före ”sina herrar” genom att själv ta sitt liv framför att bli dödad. Som läkare: rädda en patient som egentligen är uträknad och döende.

Krall bygger berättelsen som en dialog med Marek. Det märks att det i botten finns en lång intervju. Den pendlar mellan spänning i redogörelsen för revolten och dess olika steg och resultat, och mellan de etiska dilemman Marek ställs inför som läkare, och som läsare hamnar man ohjälpligt i att jämföra dessa. Vilket naturligtvis inte går. Men i grund och botten handlar det om vad det betyder att vara människa i en till synes hjälplös situation.

Foto: Menachem Kipnis

Det har varit en stark upplevelse att parallelläsa Kralls skildringar och att ta del av dessa två människoöden, ett på var sida om gettomuren. Rekommenderar dom båda för vidare läsning, och också som följeslagare för en promenad genom Warszawas gamla gettoområde. Texterna är tillräckligt fyllda med exakta adressangivelser för att kunna levandegöra en viktig del av vår historia på platsen där det hände. 

Foto: Menachem Kipnis

"Hjärterkung" och "Hinna före herren Gud" av Hanna Krall
Båda utgivna 2017 av Ersatz förlag. 

”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante

Del tre i Neapelkvartetten, åren mitt i livet, där väninnorna Elena och Lila blivit vuxna, bildat familjer och försöker få en vardag att gå runt. En vardag som speglar väldigt olika liv. 

Precis som tidigare så börjar boken där föregående del slutade dvs i en bokhandel där Elena pratat om sin nyligen utgivna roman och mötts med kritik av en åhörare. Till hennes undsättning kommer Nino, barndomsvännen och tonårens stora kärlek från hemmakvarteren i Neapel. Det är ett återseende som väcker starka känslor i Elena, men kvällen tar en annan riktning när den blivande svärmodern tagit dit sin son, Elenas fästman, som en överraskning till Elena.

(Bild från förlagets hemsida)

Vi följer sedan Elena genom äktenskap, de två döttrarnas födslar och ett tappert försök att skriva en uppföljare till boken (som misslyckas) och vi följer henne komma till ro i en vardagslunk som hon mer finner sig i, än aktivt väljer. 

Parallellt tar Lilas liv en annan vändning när hon efter år av hunsande på charkuterifabriken slår följe med sin livskamrat Enzo in i den nya spirande databranschen och ingen förvånas över att Lila besitter stor talang för att tämja de moderna datamaskinerna och förstå sig på deras finesser och möjligheter.

Elenas och Lilas vänskap tunnas ut. De faller isär i omgångar. Söker sig tillbaka till varandra, men driver iväg igen. Gång på gång återvänder de, uppdaterar varandra på hur livet artat sig sedan sist, håller fast kontakten en period, men slutar sedan på nytt att ringa varandra.

Elena återser efter några år Nino på nytt. Hon inser att känslorna han väcker inte lämnar henne någon ro. När hon får chansen tar hon den och när vi lämnar henne sitter hon på ett plan på väg till Frankrike med Nino.

Jag väljer att lyssna på de här böckerna, och vore det inte Odile Nunes inläsning så hade jag nog inte slutfört berättelsen. Nu kommer jag göra det. Hon läser livfullt och gripande. Hon gör berättelsen bra, trots att den bryter mitt mönster väldigt och egentligen inte lockar mig. Men nu är det är bara en del kvar. 

Jag är genom hela läsningen frågande till flickornas vänskap. Frågande till hur en intelligent flicka som Elena stannar hos en väninna som gång på gång sårar henne, gör henne illa, spelar ut henne. Det utgör naturligtvis en del av komplexiteten, men jag sitter och väntar på den stora uppgörelsen kvinnorna emellan.

Den här delen har också en bihistoria som nuddar vid det italienska 70-talets politiska klimat. Arbetarnas villkor, fackföreningsrörelsen, korruptionen, maffian… Det finns där, det vävs in, det drabbar våra huvudkaraktärer - men det berör sällan.

Djupt andetag. En del kvar.

”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante

Utgiven 2016 (2017) av Norstedts förlag, läst som ljudbok inläst av Odile Nunes