söndag 28 januari 2018

”Den ensamme terroristen?” av Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg

Med underrubriken ”om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar” har trion Gardell, Lööw, Dahlberg-Grundberg skapat en skrift som känns som höstens viktigaste bok.
Det som började som en rapport utvecklade sig till en tredelad bok som är pinfärsk i sitt stoff. Helene Lööw gör ett inledande kapitel kring attentat, hur det utvecklat sig och vad det är som skett kring t ex bränder på flyktingboenden. Gardell fördjupar sig i teorierna kring ensamvargar, går på djupet kring några individer, och Dahlberg-Grundberg fokuserar på den roll som internet och sociala medier har i spridandet av information och för att mobilisera kring aktioner och åsiktsspridning.


(Bild från förlagets hemsida.)


Flera av de exempel som används i boken kommer från mitt geografiska närområde och är därmed något mer intressanta för mig som läsare. Att det största svenska vapenbeslaget hos en privatperson gjorts i lilla Nol, ett samhälle några få minuters väg från mig, hade jag inte en aning om. Bomberna  i bland annat Lilleby i Torslanda, där jag jobbar med implementering av Toleransprojektet, och hur man sökt mobilisera lokalbefolkningen genom facebookgrupper för Grannar i Torslanda utan censur kände jag väl till. Det har varit frekventa samtalsämnen på arbetsplatsen.
Boken påvisar också de misstag och de aktiva val som gjorts av utredare där framförallt Gardell påvisar hur polisen inte utreder incidenter där nazistiska förtecken förekommer som terroristbrott, utifrån en beslutad idé att nazistisk terrorism inte förekommer hos oss i Sverige. Inte ens när man hos två bröder utanför Falkenberg hittar 500 kg dynamit, tändhattar mm utrustning, tillsammans med stora mängder nationalsocialistisk litteratur, propagandamaterial, symboler och ett Hitler-altare. Att mamman, som dessutom är sverigedemokratisk kommunpolitiker, försöker röja bevismaterial väcker inte heller oro nog att faktiskt utreda kopplingen mellan dynamiten och politiken.
Anton Lundin Petterssons vansinnesdåd i Trollhättan finns där, liksom Peter Mangs raskrig.

Som den litteraturråtta jag är, så var det intressant att läsa om produktionen av raskrigsromaner – ett nytt begrepp för mig. En författare av sådana böcker uttalar sig och menar att det är så helt osannolikt att en svensk kvinna skulle våldtas av en vit man, så självklart måste gärningsmännen (för det sker alltid i grupp) vara av utländsk härkomst (uttryck med mindre trevliga ord) för annars blir inte hans bok trovärdig. De här böckerna finns ofta bland materialet som polisen funnit hos brottsmisstänkta nazister.

Det är skrämmande siffror att inse att en mycket större andel religiöst inspirerade terrorister grips som ett resultat av effektivt underrättelsearbete, medan radikalnationalistiska ensamvargar gripits mer av en slump: via en olyckshändelse eller att man på något sätt dragit uppmärksamheten till sig. Som läsare frågar man sig varför det inte sker en mer systematisk bevakning även på nazisidan?!

Boken är fylld med sådana exempel. Inte bara från den politiska högerflanken, utan också brott begångna i islams namn, där Akilovs vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm i våras är det som ligger närmast oss i tid.(I skrivande stund är inte rättegången emot honom avslutad ännu.)

Ensamvargsterrorism som term känns det som vetenskapen och media har dragkamp om. Det finns en mängd definitioner som är delvis motsägelsefulla, och media driver gärna på bilden av ensamvargsattentat som kommer som en blixt från klar himmel och utförs av isolerade, udda individer utan större social kontext. Siffrorna på detta fann jag oerhört intressanta, där man kan påvisa att religiöst inspirerade attentatsmän är socialt isolerade till ca 9%, medan högerextremistiskt influerade attentatsmän är socialt isolerade till 33%. Den enda grupp som verkligen tycks isolera sig och drar sig undan andra människor är skolskjutare som uppgår till 75% som isolerat sig före attentatet.

Har man läst Helene Lööw och Gardell förut så känner man igen greppen och delvis också materialet. Det hindrar inte det hela från att vara spännande läsning! Det är faktaspäckat, men lättillgängligt, och manar till konstant reflektion varvid det var en bok som tog en god stund att läsa – men den var värd varje investerad minut!

söndag 14 januari 2018

Asterix och serier

Det finns mycket i min barndom jag är tacksam för, men att från tidig ålder ha getts en nästan obegränsad tillgång till tecknade serier delar definitivt förstaplatsen tillsammans med tillgången på böcker och läsning i stort.
Kalle Anka och Bamse var först. Pellefant, Muminserierna och Goliat fanns där också. En låda gamla Blondie från sextiotalet var länge den obligatoriska badkarsläsningen och när Serieparaden tog mark fick Arken och B.C. en särställning. I takt med TV-tittande och ökad ålder lästes ALF och V och Garfield, och ett älskat nummer av Gigant sådde fröet till gamla skräckisar med dåliga specialeffekter och gummikostymer. (Som gårdagskvällens sändning av ”Creature of the Black Lagoon”). Första albumen var nog Snobben och de finns fortfarande i hyllan, och en sommar fick jag överta en låda med gamla spridda grejer: från franska Rocky till Marsipulami – men inget av det fastnade jag för. (Fanns två album om en trollkarl och en flicka i havsdjupen….minns inte vad det var nu, men den kan jag önska jag hade kvar och kunde läsa om…) Kompisen läste Fantomen, Tintin och Lucky Luke och även om jag uppskattade dom när jag var hos honom, så hade jag ingen längtan efter egna exemplar. Nu som vuxen har jag däremot fått ta över en komplett samling Tintin av en släkting och uppskattar dom oerhört!

Serierna har alltid varit ett komplement till den övriga läsningen, och i mitt arbete som lärare har jag alltid uppmuntrat elevernas läsning, även via serier. Äldre kollegor har ibland ifrågasatt det, och menat att serier inte är litteratur, och förbjudit serier i sina klassrum, medan jag har uppmuntrat det och gett serier utrymme – som en väg till motivation och läsglädje. (”Serier i undervisningen” har bra material kring detta!)

Som vuxen har jag fortsatt läsa Kalle Anka och som stolt medlem i NAFS(k) ser jag det som min plikt att sprida kunskap om universum Ankeborg till alla som vill höra på, men jag har också hittat in till de sk vuxenserierna. Kartago och Galago är bra svenska förlag för den som är nyfiken och vill botanisera, och Kellermans hund-alter-ego Rocky är en favorit, jämte sköldpaddan Elvis (snälla Tony, säg att han kommer tillbaka….!) norsktecknade Nemi och Pondus, amerikanska FoxTrot, och lärarare-skolan-samhällsgranskande Berglins underfundiga gubbar.

Genom allt detta är det en liten galler, med vingar på hjälmen och en stor kompis med en väldigt liten hund, som parallellt med att spöa skiten ur romerska soldater, festar på vildsvin och dricker trolldrycker, som följt i mina spår och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta – en plats som fick honom att följa med mig hela vägen till universitetet.
Asterix, Obelix, Idefix, Miraculix, Troubadix – och Julle Caesar och alla de andra vännerna i den lilla galliska byn.


(Bild från asterix.com)


Året är 50 f Kr, och området är ockuperat av romerska soldater i fyra olika läger, men så finns det en liten by som håller stånd mot den romerska armén och som fortsätter att gäcka med sina påhitt, sin envishet och sin obevekliga styrka. I byn finns en druid, Miraculix, som samlar örter och tillreder trolldrycker, framförallt den dryck som ger byns medlemmar en oerhörd styrka och hjälper dem vinna varje sammandrabbning med romarna. Serien debuterade 1959, tecknad av Albert Uderzo och skriven av René Goscinny. Efter Goscinnys död 1977 har Uderzo fortsatt producera serien själv, och sedan 2013 görs den av framförallt Ferri och Mébarki och Conrad, men med stöd av Uderzo. ”Asterix och Pikterna” som kom härom året har producerats helt utan Uderzo.




Nu, lagom till jultidningarna, kom det senaste albumet i serien: ”Asterix och det stora loppet”. Som alltid tar det sin början hemma i byn och våra vänner tubbas att ställa upp i en kappkörning genom Italien. Ett försök att visa upp romarrikets fantastiska vägar (fulla av ojämnheter, hål och fullständigt livsfarliga, men ändå). Julius Caesar vill att en romare ska stå som segrare och man försöker så gott man kan genom diverse fuskande att se till att det ska bli så, men då har man naturligtvis inte räknat med våra vänner gallerna. Caesar finner sig nödgad att väldigt handfast lägga sig i tävlingen, men han får ändå stå med lång näsa i slutändan. Det hela avslutas med en hejdundrande fest – precis så som det ska vara.

Det är en underhållande historia, kryddad med diverse populärkulturella referenser (Obelix testar bl a pizza. Går inte upp mot vildsvin.) men historien tar inte riktigt fart. Jag som läst vartenda album många gånger genom åren, känner att det finns en gnista som saknas, och som saknats sedan Uderzo kopplats bort från produktionen. Efter Goscinnys död har Uderzo lyckats hålla liv i den ton som är så unik för Asterixserierna, men efterträdarna misslyckas. Där skämten vanligtvis spritter av energi, faller de nu stumt och det blir som helhet ganska tråkigt.
Jag läser om ”Asterix i Indien” och ”Asterix Gallien runt” istället.

söndag 7 januari 2018

”Ett blodigt verk” av Graeme Macrae Burnet

Vid första anblicken är det en blodig bit historia från Skottland 1869, som skildras med hjälp av vittnesförhör, rättegångsprotokoll, sinnesundersökning och den åtalades egna minnesanteckningar av händelserna som leder till brottet. En författare som under pågående släktforskning snubblar över en del av sin egen familjs historia. Vid en närmare granskning är det en skickligt konstruerad roman.



(Bild från förlagets hemsida.)


Roderick Macrae är en sjuttonårig pojke i det lilla samhället Caldui i Skottland, inte långt från kusten och ön Skye. Hans far är torpare och brukar ett litet arrende åt godsägaren. Den lilla byn styrs med järnhand av dels förvaltaren, men framförallt av hans nitiska konstapel Lachlan Broad. Rodericks far blir illa åtgången av konstapelns hämndlystnad och byn är överens om att Roddys far blir trakasserad, men ingen vågar ingripa. Roddys syster utnyttjas av Lachlan Broad, fadern döms till böter när Roddy slår ihjäl ett av Broads får, det lilla torpet blir fråntagen mark vilket försvårar för fadern att någonsin kunna återbetala sin skuld, än mindre sitt arrende. När Roddy blir vän med Broads dotter Flora försvåras deras vänskap av rädslan att hennes far ska få veta, och när Roddy drömmer om äktenskap sätter Flora gränser för deras vänskap som upprör honom och gör honom förtvivlad.
En morgon kommer Roderick gående längs vägen genom byn, på väg från Lachlan Broads gård och hem mot faderns torp när han stoppas på vägen. Med ett skärjärn och en hacka och nedsölad av blod erkänner han utan omsvep att han dödat Lachlan Broad. När man går till Broads gård finner man även dottern Flora och sonen Donnie, 3 år, döda.

Det är en smart uppbyggd berättelse. Den startar med vittnesmålen från de som möter Roddy när han kommer blodig från gården. Den följs av Roddys egna anteckningar från fängelset, där han med egna ord berättar om sitt liv och de händelser som leder fram till att han mördar Lachlan Broad. Den efterföljande sinnesundersökningen syftar till att utröna om han var galen då brottet begicks och rättegångsprotokollen binder samman hela historien. Dock utan Roddys egna anteckningar – dessa får inte åberopas av försvaret då det inte är på uppdrag av rätten han skrivit dem. Sedan följer domen och Roddys brev till sin far, innan domen verkställs.

När man som läsare själv får sy ihop det här stora pusslet så finns det flera frågetecken som ger vid handen att det hela kan ha gått till på ett annat sätt, eller framförallt med ett annat motiv, men detta uttalas inte utan rättegången löper på utan den frågeställningen som möjlig – vilket bygger på känslan av den utsatthet Roddy befinner sig i, genom sin låga status i samhället, det skotska klansamhällets hierarki.

Min egen teori, de tankar jag får, handlar om de skador som Flora har i underlivet och Lachlan Broads tidigare övergrepp på Roddys syster. Har Roddy gått till gården och funnit Lachlan Broad i den stund han våldtar sin dotter och då ingripit? Har han i det tumultet slagit ihjäl även Flora och Donnie? Eller var Flora redan död – för sin fars hand, och inte Roddys? Och är detta skälet till att Roddy lägger upp hennes döda kropp på köksbordet med blottat underliv, precis så som Lachlan Broad lämnade Roddys syster, inför ögonen på Roddy själv?
Men inget av detta blir talbart i rätten. Inte heller systerns självmord dagen efter mordet på Lachlan Broad. Och Roddy ger inte heller sken av att ha pratat med systern om det besök hon gjorde i grannbyn kort innan, hos en kvinna som många unga damer söker hjälp hos, och som skvallrar antydande till Roddy och Flora under en av deras promenader. Var systern gravid med Lachlan Broads barn?

Just på grund av alla desssa frågetecken och all information som Roddy faktiskt lämnar i sina egna anteckningar, men som rätten väljer att inte alls ta upp, står Lachlan Broads gärningar helt oemotsagda och därmed förnekas Roddy möjligheterna att förklara sina handlingar ställda i ljuset av fakta. Nu döms han enbart på konsekvens, och är i praktiken därmed ohörd. Det här är en berättelse som är oerhört spännande att diskutera i relation till rättssamhälle, bevisbörda och skuld.
Jag får lite vibbar till den gamla filmen ”Boondock Saints”, där två bröder och deras far ger sig ut på en mördarturné, men bara dödar grova brottslingar – i syfte att skapa ett bättre, tryggare samhälle. Gör gärningens uppsåt den faktiska handlingen mildare? Tycker mig ana ett lektionsupplägg här…

Romanen nominerades 2016 till The Man Booker Prize, vilket är fullt förståeligt. En annorlunda, och mycket smart berättad spänningsroman om ett tragiskt öde. 

”Ett blodigt verk” av Graeme Macrae Burnet, i översättning av Johan Nilsson, utgiven 2017 av NoNa.

onsdag 3 januari 2018

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman

Europa härjas av brinnande krig, nazistiska armén trängs ihop i en korridor som smalnar mer och mer, när ryska, brittiska, amerikanska soldater närmar sig från var sitt håll. Att andra världskriget närmar sig ett avgörande blir tydligare och tydligare och man inväntar ett fredsavtal. Men vad visste vi här uppe i norr? Det tar Yvonne Hirdman reda på i en vacker sorgesång över krigets sista veckor och de drabbades verklighet.


Bild från förlagets hemsida.


Hirdmans berättarjag läser Dagens Nyheter i ett vårregnigt Stockholm under veckorna från 1 april till 9 maj 1945. Veckor där förhoppningarna om den stundande freden mixas med rapporterna om likfabriker, krigsbrott och en försvunnen Hitler. Befrielsen av Neuengammen, av Auschwitz, av Grini. Norge, Danmark, Finland – vi i Norden. De finska krigsbarnen som ska skickas hem, de vita bussarna som ska köra nordiska judar tillbaka hem. Kartor publiceras frekvent och försöker tydliggöra hur läget förändras vid fronten, hur korridoren krymper, hur nazisterna tappar mark.
Och allt det hemska, allt det som kan få en att vända blad likväl vända bort ansiktet, blandas upp med vardagens små trivialiteter. Annonser om vårkappor, om skor – men till en peng som inte alltid finns. Bioannonser som förbehåller sig rätten att avbryta nya Sickan Carlsson-filmen om det kommer en rykande färsk journalfilm med rapporter från Europa. Recept att dryga ut kupongvarorna, hantera gasbristen och köttbristen – med ägg och grädde som inte heller finns. Men att ångkoka ovanpå potatiskastrullen för att spara på gasen är fyndigt. Böckling, gräslök, surmjölk, skinka – när kaffet är som dammkorn och lammet för dyrt även om kuponger finns kvar. Den bitska Helena som ger goda råd i hjärtefrågor men allt som oftast mer skäller på brevskrivarna och tar märkligt parti i frågan. Underhållande och en distraktion från det tunga, det svåra – det osäkra som upptar varje tanke, varje förstasida. Också en vardag.

Varje kapitel täcker en veckas nyheter. Blandade aspekter, men väver helhet. Berättarjaget för kapitlet framåt som om hon läser tidningen. Ögonen skummar rubrikerna, reagerar på orden med utrop och tankar, läser artiklarna, reflekterar, bläddrar vidare…. Det är spännande! Man önskar man hade den fysiska tidningen att följa med i, bläddra tillsammans med henne, se det hon reagerar på, det blicken fastnar vid, det hon ratar. Man blir iakttagare av den vardagliga sysselsättningen att läsa sin morgontidning.

Mellan kapitlen tänker vårt berättarjag på en liten notis som förekommer två gånger de här veckorna. En liten efterlysning, en uppmaning till en Karin att ringa ett angivet nummer för hon har väckt avsändarens intresse. Vår berättare fantiserar om vem Karin är, vem det är som söker henne, som så gärna vill att hon ringer – och fantasin går loss ganska ordentligt och dagdrömmer fram olika scenarion.

Boken är spännande. Både till sitt upplägg och till den historia den berättar. Jag som själv älskar att läsa gamla dagstidningar finner mig fascinerad. Pauseringarna (för så uppfattar jag dom) med Karin. Mellanspelen om flickan i notisen är jag frågande till. Jag förstår dem, och uppskattar dem åtminstone till del, då de stillar tempot. Tidningsläsandet har ett högt tempo och tangerar ibland nästan en känsla av stress då rapporteringarna är intensiva och ämnet tungt och fruktansvärt. Men mellanspelen bromsar upp, dock blir det så kortfattat och så fritt fabulerande att jag känner att det skjuter bredvid målet. Skulle gärna se de passagerna utvecklas, bli en egen historia, vävas in i Stockholms vardag och få ett avslut. Nu känns de lite….på fel ställe.
Texten är lättläst, och tempot högt. Dagsrapporterna är som sagt spännande och finns det någon tvekan hos någon, så kan jag berätta efter detta lilla korta nedslag att vi här uppe i norr, vi hade alla möjligheter att ta till oss och förstå vidden av de nazistiska krigsbrotten. Vi visste vad som skedde.

Rekommenderar absolut den här boken - även till de som inte är jätteintresserade av andra världskriget. Den gör ett intressant nedslag i den dagliga rapporteringen och medias roll under kriget och spänner en väv av kunskap och medvetenhet som är nyttig att få grepp om. Och den ger vid handen att mitt i allt det stora som pågår runt omkring oss, så fortgår också en liten vardag som pockar på uppmärksamhet, som handlar mer om relationer, måltider och hur vi lever våra liv.

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman, utgiven 2017 av Ordfront Förlag,

måndag 1 januari 2018

Summera LäsÅret 29 dec 2016 till och med 28 dec 2017

När jag bläddrar i gamla almanackor så inser jag att jag gjort korta anteckningar om utlästa böcker sedan mellanstadiet. Tillsammans med noteringar om läxor började det så smått dyka upp noteringar om böcker jag läst. Bara titel och författare. Väldigt enkelt.

Under universitetsåren hamnade mycket av min nöjesläsning i bakgrunden för ”måste-läsningen”, och noteringarna glesade ut. Likaså bokinköpen. Min ”att-läsa-hög” förblev ganska konstant under de åren. Inte mycket försvann, inte mycket tillkom. Ska väl också säga att ända sedan barnsben har ingen bok vunnit sin plats i min hylla förrän den lästs. Men jag saknade att hitta ro och motivation nog att plocka ner en bok man verkligen ville läsa, och försjunka i den några timmar, utan att konstant titta på klockan, på läslistan och nästa dags schema. Aldrig har suckar varit så djupa som när man fick rata en bok för en annan helt på grund av nödvändigheter.

Efter universitetet tog jag tag i lustläsningen. Läste bara sådant som lockade. Jobbet gav inte mycket tid, men jag började avsätta tid – för att varva ner efter dagen - och den regelbundenheten jobbade upp mitt lästempo igen, avverkade den väntande bokhögen, lånekortet gick varmt, och efter några år på arbetsmarknaden hade man dessutom råd att allt som oftast unna sig den där boken man ville ha.
Ungefär då började jag föra en mer regelrätt läsdagbok. En anteckningsbok där jag noga för in datum för utläst bok, titel, författare, några rader om vad jag tyckt, vad den väckt, om det fanns några speciella omständigheter kring läsning, införskaffande etc.

Och jag började numrera. Satte ett startdatum för året, och därmed också ett slutdatum ett år senare, och sedan räknade jag antalet utlästa böcker under ett år. Och oj, vad statistik är kul! När ett år var summerat började jag räkna igen den första närmsta dagen då nästa bok var utläst, och det har gjort mina läsår något ojämna datumvis. Start och mål har legat under mellandagarna och sakta har jag – lite medvetet sådär – försökt föra nästa start närmare årsskiftet, för visst vore det enklare att bara följa kalenderåret.
Nu är jag där. Året summerat den 28 dec, men första bok inte utläst förrän idag den 1 januari, så nu kommer jag hålla mina läsår till kalenderår. (Yvonne Hirdmans ”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” från Ordfront. Recension kommer inom en dag eller två.)

Det här året har varit stillsammare: 146 utlästa böcker, mot förra årets 238. Dock har jag inte avbrutit en enda läsning, utan slutfört alla jag påbörjat. Även de trista. Väldigt många färre noveller, även färre novellsamlingar vilket i sig är trist då jag är väldigt förtjust i det formatet. Även färre serieantologier, men jag har tyckt mycket om de jag läst.

Under sommaren tog jag mig an Stephen Kings ”Det”. Den har legat på vänt väldigt länge. Om man kan vara rädd för en bok så har jag varit det för denna. Omslaget vänt nedåt så inte clownen syntes. Jag vägrar kalla omslagsclownen Pennywise, för den så dåligt utformad från bokens berättelse så det finns inga likheter. Inte ens färgen på pom-pom-bollarna. Jag är väldigt lättskrämd av saker jag läser, och blir lätt mörkrädd av en bra berättelse, och ryktet om ”Det” har definitivt jagat upp mig. Men under de soligaste dagarna, på dagtid, tog jag mig an denna tegelsten. Och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer frågande blev jag. Var är skräcken alla pratar om? Det som grep tag och som har stannat kvar är berättelsen om barnen, deras utsatthet och deras gemenskap, tryggheten och styrkan de bygger upp tillsammans – men ingen Pennywise dök upp i mardrömmar. Skönt, fast….. kanske lite besviken.

Stoltast är jag för att jag läst hela Heimskringla. Efter att ha nosat runt i olika versioner, översättningar etc så fastnade jag till slut för en engelsk översättning som fanns gratis på iTunes, så jag läste den digitalt. Det var ett bra flyt, en bra rytm i texten och bra referenser till översättningen så man kunde nörda ner sig ordentligt i olika språkliga passager om man kände för det.

…och det leder in oss på Läsutmaningar. Jag älskar sådana! Så roligt! Följer alltid flera stycken. Både med exakta titlar, och sådana som mer är olika ”kategorier” att passa in sin bok med. Noga att bara välja en kategori per bok. Allt annat är fusk. Men så finns den stora, evighetslånga utmaningen som egentligen är den som spelar störst roll. Det började med att jag blev förbannad på Göran Hägg. Tror det var Babel som hade honom inbjuden tillsammans med några andra sk litterära experter och de skulle prata om ”god litteratur”. Som jag uppfattade Hägg så sade han att man kan plocka bort alla titlar som ligger på bokhandlarnas topplistor, för gemene man vet inte vad god litteratur är. Vet inte om jag missförstod honom, men det jag uppfattade gjorde mig förbannad. I mina ögon tar en sådan kommentar bort läsglädjen hos gemene man, och det har ingen rätt att göra.
När det sedan skulle sättas samman en sådan där ”1001 böcker att läsa innan du dör” så gav man inte uppdraget till en redaktion (vilket tydligen är kutym i andra länders utgåvor) utan man gav uppdraget till Göran Hägg. Ensam. Det provocerade mig så fruktansvärt efter hans kommentar om god litteratur så jag köpte boken och tog tag i att gå igenom hela hans urval, text för text – och döm om min förvåning när jag redan hade läst ungefär halva urvalet, och tyckte väldigt mycket samma som Hägg om de böcker jag läst…. Det var en rejäl knäck på mitt ego.
Så nu läser jag resten av urvalet – som en läsutmaning för mig själv. Den är upplagd kronologiskt, så jag har helt enkelt börjat från början och läser en titel då och då av dom jag inte tidigare läst. Har hållt på några år, blir en tre-fyra titlar per år. Det förde mig till Heimskringla.

I övrigt har det varit året då jag började använda Storytel, och övar mig på ljudböcker. Blivit en del feelgood där. Inte främst för att jag gillar det, utan mer för att jag inbillar mig att det är en enkel genre att hitta tillbaka till om man tappar fokus en kvart. Behöver inte spola.
Där är jag nu på fjärde delen av Elena Ferrentes Neapelkvartett. Kluven, men kommer lyssna klart. Tappar inte fokus i alla fall. Har också via en av mina elever introducerats för serien om ”Spejarens Lärling”. Är bara på första delen ännu, men vet redan att jag kommer lyssna på allihop.

Nytt från Mats Strandberg och nytt från Sara Bergmark Elfgren, hade mig köandes för boksläpp och signering. Ett år med väldigt många signeringar och många spännande och trevliga möten med författare.

Flera PO Enquist. Behöver inte säga så mycket där. Säger sig självt. Man bara älskar varje mening, varje ord. Han skriver musik. Så glad att jag fick träffa honom på Bokmässan.

Den ja. Usch. Obehagligt att bli inlåst med alla nazister utanför. Skönt att bli inlåst med alla nazister utanför. Men glad att jag gick dit. Kollegorna på Segerstedt hade seminarier, och överlag tyckte jag det var oerhört många programpunkter som tangerade dels en kritik av mässans ställningstagande i frågan om Nya Tider, dels som framförallt handlade om hur vi kan leva i ett samhälle som omfamnar alla människor. Oerhört viktigt. Och glad att man backar från Nya Tider, och väljer en tydligare linje inför nästa år.

Som alltid mycket böcker som är mig till hjälp i mitt arbete med Toleransprojektet, och med min undervisning om Förintelsen. Ett år med mycket rasbiologisk litteratur, där jag investerat en del pengar i skrifter som tillhört Rasbiologiska institutet, och litteratur som är signerad av Herman Lundborg själv. Speciellt med den lilla reseskildringen om en schweizisk by som har institutets ex libris och stämplar, men som också är signerad Lundborg på insidan pärmen, och har en del marginalanteckningar i hans omisskännliga piktur. Signerad och daterad efter sista meningen: läst januari 1922.

Ett år med mycket barnböcker. Det skyller jag på min gudson William, som verkligen gillar sina böcker! Jag kan ju sätta dom grejerna i händerna på honom som jag gillade som barn, men det är ju så mycket nytt och bra som jag missat – där är han noga med att visa mig vad han lånat på biblioteket och jag gläds åt att han själv hittat till både Astrid Lindgren och Ulf Stark! Har en idé att han ska kunna hjälpa mig recensera barnböcker på bloggen, men än så länge är han lite för blyg....svårt för en 5-åring att förstå vad det betyder. 

Det här var också året jag startade bokblogg. Fantastiskt roligt! Både att fördjupa skrivandet kring böcker jag läser men framförallt den fina respons jag får från läsare och förlag! Känner en oerhörd tacksamhet och ödmjukhet att det finns en massa människor som är intresserade av mina tankar och tips.

Då detta är bloggens första årssummering, så blev det också en tanke eller två om mitt eget läsande, och framförallt mina rutiner kring att dokumentera mitt läsande. Det krävs några dubbletter i hyllan innan man begriper att det behövs.

Ny recension om en dag eller två, och så fortsätter jag läsa biografin om Tage Erlander så länge.

Önskar alla mina läsare ett riktigt gott nytt år! Må 2018 vara fyllt av en bärande berättarröst!

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som...