”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann

De gryniga bilderna som kablades ut över världen och rösten som konstaterade: "That's one small step for man, one giant leap for mankind.". Neil Armstrong som ledde expeditionen till månen 1969 blev den första människan att gå på månens yta. Men var han den första levande varelsen? Inte enligt Torben Kuhlmanns nya bok.

(Bild från förlagets hemsida.)

Armstrong är en liten mus med en stor stjärnkikare. (När boken börjar har han ännu inget namn. Det får han först senare.) I sin kikare studerar han månens yta och månens cykler och han fascineras av skäran som blir tunnare och tunnare för varje natt, för att sedan vända och växa sig stor och rund igen. Han försöker presentera sin forskning för sina musvänner på klubben, men han får konkurrens av andra teorier: ”alla vet ju att månen är en ost!” En äldre mus hör på Armstrong och vet att han har rätt och vill hjälpa honom. Armstrong presenteras för mössens flyghistoria och Armstrong sätter sig vid ritbordet. Han gör besök på föreläsningar på NASA och lär sig mer om atmosfär och lufttryck och distans. Han börjar bygga sin rymdfarkost, han syr sin rymddräkt och gör en lång rad tester av utrustningen, (hos guldfisken, och med aluminiumfolie i rymddräkten) likväl som ett par provuppskjutningar som inte är så lyckosamma. Sakta men säkert växer Armstrongs övertygelse att han har vad som krävs för att genomföra en första expedition till månen och återvända med bevisen att månen inte alls är någon ost.
Men myndighetspersoner är Armstrong på spåren och de vill till varje pris få tag på den märkliga musen som håller på med något fuffens, och när Armstrong precis avslutat arbetet med den slutgiltiga raketen så hör han människor och hundar jaga uppför trappan. Armstrong flyr i sin raket, och männen står snopna kvar med en massa ritningar i miniformat. De tar ritningarna med sig, och det visar sig att Armstrong lyckats lösa det NASA själva inte kommit på ännu. Medan Armstrong utforskar månen och gläds över att få sina teorier bekräftade, jobbar NASA på att slutföra en raket och sända iväg en första expedition. Kort efter vår vän Armstrongs månpromenad tar Neil Armstrong sina första steg, men i skuggan av den amerikanska flaggan som sätts ner på månens yta, finns redan en stolt fana. Men en mycket mycket mindre. Och människorna som ankom till månen gav musen namnet Armstrong. Då var det ingen som ljög när de frågade vem som tagit det första steget på månen: ”Det gjorde Armstrong.”

Det här är en underbart söt liten historia, med fantastiska bilder. Stundtals påminner bildspråket mig om Shaun Tan, även om färgskalan är helt annorlunda. Det märks väl att Kuhlmann har ett stort intresse för teknik och rymdfart, och detaljerna är en fröjd för ögat. Man försjunker i bilderna och låter dom berätta historien vidare.

Det är saga, och på sitt sätt fylld med realism, precis så som fabler brukar vara, men jag kan ändå inte låta blir att tänka på den gamla stumfilmen ”Voyage Dans de la Lune”, den första science-fiction-filmen och gjord 1902. Längtan att utforska månen är samma som för den lilla musen, men ungefär där upphör likheterna, och man visste ju helt enkelt inte då - så man gissade. Kostymklädda män – väldigt många för en väldigt liten raket – reser till månen, andas luften, bekämpar månvarelser med gevär och paraply (dom dör i ett rökfyllt ’poff’). Och när man sedan reser hem så är det en av deltagarna som tar tag i snöret på raketens noskon och hoppar över kanten, drar med sig raketen och de faller tillsammans tillbaka ner till jorden. Alla överlever.

Det finns något charmigt romantiskt i den gamla stumfilmen, en bild av människans storhet, och det är nog den känslan som drabbar mig i berättelsen om musen Armstrong: att även en liten mus kan vilja förstå fysikens lagar och längta efter att utforska himlakroppar och återvända som en hjälte.


”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann
Utgiven 2016 av Lilla Piratförlaget

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.

”De dunkla butikernas gata” av Patrick Modiano

Den generaliserande – smått ironiserande – bilden av Patrick Modianos författarskap är att han skriver böcker där huvudpersonen vandrar runt i Paris och minns saker. Här bryter han det mönstret.

Huvudpersonen har minnesförlust.

Jag har samtalat med andra läsare av Modiano som följer berättelserna via en karta över Paris, som prickar in och känner sig hemma och minns egna strövtåg i samma kvarter – och den formen av återseende, med det egna Paris blir det huvudsakliga uttrycket i läsningen. Jag har aldrig varit i Paris, jag talar inte franska, har inte den blekaste aning om var i staden vi befinner oss – men jag njuter likafullt av Modianos fjärilslätta fotsteg genom textradernas prosa.

Vår följeslagare på den här promenaden vet inte vem han är. Längs promenadens stråk möter han någon som känner igen honom. Han får inte veta sitt namn, men han får en berättelse – och småningom ett foto – av flickan han var i sällskap med när de möttes senast. Ledtrådarna från mötet leder honom vidare och på den vägen följer vi honom – som en skattjakt. Från ledtråd till ledtråd, från gamla bekanta till äldre bekanta till främlingar till djupare relationer. Människorna och deras berättelser blir väven om hans eget liv, och allt eftersom vävens motiv framträder väver han in minnen, men vi vet aldrig om det är verkliga minnen eller om de skapas av fantasier eggade av ledtrådarna. Flickan är central, men också hennes man och vänner, några fotografier, ett hus, en by. Vi lämnar Paris under stora delar av berättelsen, men vi lämnar aldrig minnesstråken och den betydelse våra möten med andra har för att forma vilka är och vilka i blir. Ett gammalt citat från en ännu äldre tv-serie dyker upp under läsningen: ”När börjar man tro på den allmänna uppfattningen om sig själv”, och det blir talande för vår huvudpersons bild av vem han, vilken roll han spelat i flickans liv och de fantasiminnen han spelar upp för sig själv och kommer till ro i.

Det här är en tidig Modiano. Utgiven första gången på svenska redan 1980, och vi känner det i formen som är lösare, luftigare. Jag älskar hur Modianos texter är kompakta, doserade, avvägda – hur varje ord har sin speciella plats, sin roll, sin betydelse. Man läser Modiano långsamt, smakar på varje ord, bärs av varje mening. Man läser Modiano som man läser lyrik. Med pausering och eftertanke. Här öser han på i berättelsen på ett annat sätt. Kan man prata om att sträckläsa och plöja en Modiano, så är det här boken där man kan göra det – men det är inte oävet det heller! Bara annorlunda.

Rekommenderar den varmt till den som redan älskar Modianos texter. Mer tveksam om den är en bra introduktion till Modianos författarskap…. Tror man får svårare att förälska sig i hans senare texter om man möter den här först. Möjligtvis om man tar sig an hans författarskap i någon form av kronologi i syfte att följa hans utveckling – då kan det bli riktigt spännande!

”De dunkla butikernas gata” av Patrick Modiano, utgiven 2014 av Norstedts Förlag.