Jag växte upp frälst på Kalle Anka, och kompisen läste mest Tintin och Lucky Luke. Bamse delade vi på och då och då slank det ner en Tom & Jerry, men Batman var en av de där man alltid såg i tidningshyllan men också alltid valde bort. Den stod oftast nära Agent X9 och Fantomen och Buster, och såg så där mörk och mystisk – och tråkig ut. Vi ville ha glada färger och glansigt papper, men Batman var svart och mörkblå. Inte vår tekopp. En sommar när jag var sisådär tio, så sände man den gamla 60-tals TV-serien med Batman och Robin på sommarlovsmorgon. Den tyckte jag om! Starka färger, pratbubble-slagsmål och snabba oneliners i dialogen. Jokern och Riddle och Robin klev in som något spännande och sakta började jag få en bild av det universum som är Bruce Waynes. Någonstans på kartan, granne med Ankeborg och farbror Joakims äventyr växte det fram en stadsdel som var Gotham.
Nu, som vuxen, ser jag kontinuerligt alla de nya Batmanfilmerna som görs. Har väldigt mycket åsikter om dem, men generellt så tilltalar de senare, mörkare mig mer än de lättsamma, tidigare. Men jag har svårt att hitta in i serierna. När jag besöker Science-Fiction Bokhandeln (vilket jag gör väldigt ofta) så ser jag de glassiga – fortfarande mörka – omslagen och de är fantasieggande, snygga, men fortfarande föga lockande. Däremot finner jag stort nöje i de tv-spel på marknaden där Batman spelar en huvudroll, dels de där Batman är huvudkaraktär men också Justice League-spelen, men framförallt Telltales episodspel där de val man som spelare gör påverkar hur fortsättningen blir.
Men ”Gotham by Gaslight” lockade. Det finns en anakronistisk idé i den typen av berättelser som jag gillar. När man bryter den vanliga miljön och tiden och placerar in sina karaktärer och sin ramberättelse i en annan epok. Med story av Brian Augustyn och bilder av Mike Mignola, är ”Gotham by Gaslight” den första Elseworld-berättelsen, med staden och dess hjälte förflyttad till 1889.
När berättelsen tar sin början reser Bruce Wayne runt i Europa, och har till slut hamnat i Wien, där han studerar för Siegmund Freud. Bruce berättar för Freud om den återkommande dröm han har om mordet på sina föräldrar. Temat med Bruce Waynes mördade föräldrar känner vi igen som återkommande genom årens berättelser om Batman, både i serier och i filmer. Efter en tid hos Freud reser Bruce hem till Gotham och på hemväg träffar han på familjens gamle vän Jacob Packer. De slår följe tillbaka till Gotham. Väl hemma igen presenteras Bruce för en krass verklighet när han får information om de gäng som härjar i Gotham och den ökande kriminalitet som de ligger bakom. Han ikläder sig sitt alter ego Batman och påbörjar brottsbekämpningen i staden. Samtidigt inträffar ett mord på en kvinna, och förfarandet har skrämmande likheter med Jack the Ripper som härjat i London. När sedan ett brev från Jack dyker upp för att gäcka polisen är man säkra på sin sak: the Ripper har bytt London mot Gotham. I en okomplicerad värld ger sig polisen efter skurken och fångar in honom, men detta är Gotham så naturligtvis finner man en blodig kniv hos Bruce Wayne, arresterar honom för mord, anklagar honom för att vara Jack the Ripper – och Batman lyser med sin frånvaro. Naturligtvis. Föräldrarnas vän Jacob Packer kliver in som försvarsadvokat, men gör inte ett fantastiskt jobb, och Bruce Wayne döms till döden. Som alltid är det Alfred som fixar förutsättningarna för att vända skutan rätt igen. Batman avslöjar att den riktiga Ripper är familjens vän Jacob Packer som mördar kvinnor som påminner honom om Bruce Waynes mamma Martha. Han vill tysta skrattet när hon avvisade honom. Bruce Wayne frikänns, och Batman är tillbaka på Gothams gator.
Det här är en snyggt ihopsnickrad spekulation kring den eviga gåtan om Jack the Ripper. Det är kul med en annorlunda scen för brottet, men i grund och botten är det ett Batman-äventyr. Föga förvånande att den snabbt fick en filmatisering. Alla komponenterna finns där, för att bygga en klassisk Batman-episod. Småtrevligt och läsvärt!
