”Det svenska hatet” av Gellert Tamas

När jag läst kvällstidningarnas nätupplagor de sista dagarna så har ett flertal artiklar om Steve Bannon och hans ambition att starta upp ett nätverk av högerextrema organisationer – en högerpopulistisk supergrupp i EU, funnits att läsa. Bannons ambition är att rita om EU’s karta och till sin hjälp ska han använda sin nystartade stiftelse ”The Movement”. Förhoppningen är en högerrevolt. Igår informerades att denna Bannon haft möte med Kent Ekeroth och att de funnit sig väl i varandras sällskap och hittat beröringspunkter i frågan. Aftonbladet citerar Ekeroth när han säger att Bannon tycks ”insatt i Sveriges situation”.

Just situationen i Sverige är vad Gellert Tamas lyfter fram i sin bok ”Det svenska hatet”. Att Kent Ekeroth själv är en del av problemet med situationen i Sverige. Att Tamas är journalist och dokumentärfilmare märks på anslaget. Boken känns i sitt format som en lång undersökande artikel. Språket är koncist och texten håller högt tempo.

(Bild från förlagets hemsida.)

Den röda tråden är Kent Ekeroths livshistoria, och hans politiska karriär i Sverigedemokraterna. Kring detta vävs bilden av det ökande hatet i Sverige i stort. Ett hat sprunget ur olika former av extremism. Tamas fokuserar framförallt på Ekeroths arbete med Avpixlat, och den internationella counterjihadrörelsen och hur det arbetet gjort Ekeroth central i framväxten av hatet i Sverige. Ett hat som kretsar kring den militanta islamismen och de islamfientliga organisationerna. En bärande fråga för Tamas är hur dessa kunde få så stor makt att påverka det offentliga samtalet, hur vi ska kunna hantera det våldskapital som bär dem – och i det ställer han sig frågan om vad det egentligen är som har hänt med Sverige?!
Tamas exemplifierar med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, mördaren Peter Mangs och de svenska jihadkrigarna. Tamas gör ett försök att skildra de människor som format det moderna svenska hatet. Det är ett politiskt hat, likväl som ett personligt. Hur de interagerar med varandra och på sätt och vis gör sig beroende av varandra i en kamp mellan civilisationer. (I alla fall omtalas det så.)

Jag har lyssnat på den här boken, och då jag inte är en jättevan ljudbokslyssnare, dessutom konvalescent efter en stroke, så har min fokusering på lyssningen inte varit den mest fantastiska. Min egen upplevelse är att jag tappade mycket av bokens innehåll på vägen.
Jag tänker att det här är en bok som jag ska läsa om, i pappersformat, när min skalle återigen hänger med i svängarna i ordentligt. Den är faktatyngd och den lägger ett stort pussel. Fördjupande kapitel om Ekeroth vävs samman med kapitel om olika andra personers gärningar, och rörelsers framväxt och påtagna roll i vår samtid. För mig blev det lite rörigt, lite svårt att hålla isär, men tänker som sagt att det handlar om mig och inte om kvaliteten på texten. Ett tag funderade jag på att inte alls skriva om den, utan spara det tills jag läst den igen, men å andra sidan känns den alldeles för viktig – speciellt inför höstens val.

”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro

Jag brukar alltid minnas var jag köper mina böcker. Den här plockade jag upp på Pocket Shop på Landvetter flygplats, på väg till Polen med Toleransprojektet. Det var sent på våren 2017. Jag hade redan en bok med mig för resan, men köpte ändå med mig en annan. Började läsa den på flyget, och drogs direkt in i historien om det åldrande paret på väg för att besöka sin son. I oktober samma år presenterades sedan Ishiguro som Nobelpristagare, och jag plockade fram boken igen.

(Bild från förlagets hemsida.)

Det är 500-tal i det som skall komma att bli England. Ett drömlikt landskap, intäkt i en dimma som får minnena att blekna. Här träffar vi Axl och Beatrice.  Boende i byn som mest består av jordhålor och inte betrodda med ett eget vaxljus. På vandring till en by en dagsresa bort, för att träffa sin son. Vi anar att det kan komma att bli ett sista besök. Beatrice är sjuk, försöker dölja för sin Axl hur illa det är ställt. Han genomskådar henne, men bär sin oro i tystnad, ser henne bli svagare och försöker underlätta för henne på deras mödosamma vandring. De har inte träffat sonen på många år, och längtar efter honom. Glädjen över det förestående återseendet grumlas av oron över varför de inte hört av honom på så länge. Dimman tjocknar, blir tätare, och det vi anat kläs snart i ord: dimman hör samman med den drake som länge hållit trakten i sin makt. Axl och Beatrice avviker snart från sin stig och börjar en mödosam klättring uppför berget tillsammans med en ung pojke som söker sin mamma, och en krigare de slagit följe med. Krigaren, en saxare, ska dräpa draken och få dimman att skingras, få engelsmännen att se världen så som den är. Han maskerar sig, men genomskådas av den gamle riddaren Sir Gawain som också han ska dräpa draken, och som också han slår följe på deras väg, och snart ankommer det lilla sällskapet ett kloster där Beatrice hoppas kunna få diagnos på sina symptom. De tvingas dock snart nog fly klostret efter konflikt, möter ett monster i gångarna under klostret, men tar sig helskinnade vidare. Pojken visar sig ha någon form av kontakt med draken: de känner varandras närvaro och det påverkar pojken starkt – som om hon ropar på honom. Pojken leder krigaren, Sir Gawain, Axl och Beatrice till draken.

Det som först drabbar en är melankolin i berättelsen. Det andra är det lugna tempot. Precis som huvudkaraktärerna vandrar på stigar, vandrar vi i berättelsens strofer, och ord för ord fogar vi oss i lugnet och sorgsenheten. Berättelsen är likt en riddarlegend. Höviskheten i språket är närmast en pastisch på medeltida riddarlegender och jag glimtar både Arturs hov, Beowulfs fruktade monster och Rolands natursköna diktande om mod och trofasthet. Men stundtals knackar Don Quijote mig på axeln och yrar osammanhängande om vanföreställande olyckor - om än inga väderkvarnar så brinnande lador, och stundtals tror jag vintern är på väg liksom i Sagan om is och eld. Blinkningarna till Monty Pythons Heliga Graal är underfundiga och fnittrande, mitt i allt allvar, men tacksamt nog inte alltför många. Beatrice och Axl står för en sammanhållning i kärleken, i åldrandet, i glömskan. Beundransvärt idag när vi alltför lätt bryter upp från varandra, representativa för en enighet som skulle kunna ta oss långt, om vi bara stannade upp och kände efter vad vi egentligen kämpar för, vad som egentligen är viktigt för oss. En vacker berättelse som trots sitt långsamma tempo aldrig känns långtråkig – bara högtidlig.

”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro, utgiven i pocket av Bonnier Pocket 2016.

”Tuffa Gänget En gnagares hämnd” av Aaron Blabey

Vi känner alla igen typen: ett hånfullt grin, spända muskler, morrar i mungipan, knuffas lite på måfå – den tuffa typen. Herr Varg är en sådan. Herr Haj, herr Orm och herr Piraya också. När de träffar på andra så utgår man från att de är tuffa typer och blir rädd och backar undan. Nu har de tröttnat på det. I alla fall herr Varg. Han känner sig lite ensam i sin tuffighet. Eller på grund av den. Alltid bli betraktad som skurken. Den farliga. Nu har herr Varg bestämt att Tuffa Gänget ska bli hjältar. De ska göra hjältemodiga saker och bli hyllade i samhället. Inte skrämma ihjäl folk. (Vilket herr Spindel har särskilt svårt med, av ganska naturliga skäl.)

Det går sådär.

När man ska förändra sin identitet och bli någon annan, förändra inte bara andras bild av vem man är, utan också förändra sin egen bild av vem man är (alla är inte lika övertygade hjälte-wannabees som Varg) så möter man motgång, man tvivlar. Det är tungt.
Vargen har en plan, och gänget är med på planen, även om de behöver påminnas om den gång på gång. De ska göra goda gärningar.

Det har de gjort i tre böcker nu (en fjärde som precis kommit ut) och det fortsätter att gå sådär. Än så länge tas deras goda gärningar emot med ett visst mått av tvivel. Att de befriade hönsfarmen i andra boken hjälpte till en hel del – i alla fall sedan hönsen berättat om deras hjältemod, och förnekat att en endaste en av dom blivit uppätna. (Även om herr Orm verkligen fick kämpa med sig själv i den frågan.)

(Bild från förlagets hemsida)

När vi nu möter våra hjältar i tredje boken så har de fått ett anonymt brev som berättar om bulldozrar i skogen som ska mosa hus där det bor gulliga lurviga djur. Gänget beger sig dit för att stoppa bulldozrarna och befria de lurviga djuren. Ett ofelbart hjältedåd! Väl där inser de att bulldozrarna bara är ihoplimmade kulisser, och de möter sin stora fiende. De är ditlurade av Doktor Marmelad – hönsfarmens ägare, den ondskefulla hamstern (eller marsvinet – lite oklar över vilket). Galen vetenskapsman och miljardär på tvivelaktiga fjäderfäaffärer. Marmelad ska hämnas för hönsfarmen, och släppa lös sitt hemliga vapen: Zombiekattungarna. Det fängslade gänget överges av Marmelad för att möte en första våg av Zombiekattungar, men räddas i sista stund av Räv – ninja och hemlig agent för internationella hjälteförbundet. Gänget och Ninjan Räv (en väldigt söt räv så man förstår att Varg blir lite tokkär) slår sig samman och ger sig efter Zombiekattungarna och Doktor Marmelad. (Nästa del antar jag handlar om denna sammandrabbning.)

Det är fartfyllda böcker med massor av illustrationer och snabba repliker – mer som actionfilm i serieformat, och som läsare tar man in historien uppslag för uppslag. Det händer massor och bilderna är härliga! Dialogen är rolig och snärtig och karaktärerna inbjuder till högläsning med olika röster och skiftande tonlägen. Den unge som har en teaterapa till förälder som älskar att leva ut berättelser kan skatta sig lycklig! Det här är bra manuskript för den sortens läggdagsteater!
Jag har läst dom själv och tycker väldigt mycket om dom. Jag kan se dramaturgin och möjligheterna i texten och rekommenderar dom med varm hand. Ska dock läsas i ordning, då berättelserna bygger på varann som en följetong.
Jag ger dom sedan vidare till min gudson, som fyller 6 år i slutet på den här månaden, och hans mamma läser dom för honom vid läggdags. Han älskar dom, och dom har tillsammans väldigt roligt med de olika karaktärerna och bilderna och tycks leka sig igenom historierna!


”Tuffa Gänget En gnagares hämnd” är utgiven av Alfabeta Förlag 2018.