”Jag såg henne idag i receptionen” & ”En man av stil och smak” av Anders Fager

När en fuga konstrueras inom musiken inleds stycket med ett subjekt, ett motiv av toner, en enkel melodi som blir styckets startpunkt, dess dux. Fugan byggs sedan upp stegvis där varje ny slinga är en variant i någon form på den första – kontrapunkter – där den underliggande motivtonen är synlig, men broderad i nya former. Att lyssna till en fuga kräver ett nyfiket öra, kräver att man låter sig dras in i motivet, och följer med kontrapunkterna i alla dess vindlingar och slingor utan att tappa bort sig. Tonspråket förändras, liksom tempo, tonskala och känsla, men motivet ligger hela tiden under – som en puls som hjälper oss stanna kvar, hjälper oss förstå. En konstant. När jag läser Anders Fagers texter så känner jag en fuga i raderna.

”Jag såg henne idag i receptionen” och ”En man av stil och smak” är de två första delarna i berättelsen om Cornelia Karlsson.
När berättelsen börjar är Cornelia 11 år och inom kort ska hennes mamma, popsångerskan på nedgång, gasa ihjäl sig i köket. Det är då Cornelia första gången hör rösten som sedan ska söka henne i bruset, i vinden. Rösten som lovar henne att hon ska bli hans drottning.
Sedan rullar livet på.

(Bild från förlagets hemsida)

Den första delen av berättelsen tecknar Cornelias uppväxt under 90-talet och gör det i ett rasande tempo. En frånvarande pappa som rör sig i ytterkanten men som i allt sitt självupptagna konstnärskap mest blir en adress i folkbokföringen, en farmor som blir det mesta av en fast punkt Cornelia möter för där finns åtminstone någon som faktiskt efterfrågar Cornelia. Farmor är förankringen till en familj, en sedan länge bortvänd tillhörighet. En punkt Cornelia skärmat sig ifrån, och stundtals återförenats med, men med farmors tilltagande demens stängs dörren mer och mer. En skola och ett samhälle som inte heller fångar upp Cornelia i all hennes nakna tygellöshet, låter henne försvinna som det rö hon är. En smärtsam skildring av utanförskap.

Cornelia är en intelligent överlevare. Hon tar det hon behöver och under många år försöker hon fly rösten i bruset. När hon ger upp den fysiska flykten, ett kringflackande luffande i drogrus, söker hon skapa lösning genom kunskap, och fördjupar sig tillsammans med boksamlaren CeO Molin i häxkonst och sedan länge bortglömda ritualer för att på sikt utmana rösten som inte lämnar henne någon ro. En enda chans att bli fri. Segra eller dö.

(Bild från förlagets hemsida.)

I den andra boken är Cornelia fortfarande huvudperson, men det är inte henne berättelsen ställer i förgrunden. Istället följer vi CeO Molin, boksamlaren med de bästa festerna. Mannen som stjäl böcker från Kungliga Biblioteket och säljer. CeO Molin som också säljer sin själ. Ondskan sveper över Stockholm allt medan CeO Molins ångest och rädsla pyr, och han närmar sig ett sammanbrott.
Genom berättelsen om CeO får vi mer av bakgrundshistorien Cornelia snuddade vid i första boken. Vi får ett ramverk av kränkta män som vill beveka ondskan för att gynna sig själva och skapa makt. Detta sker genom böckerna i Fredmans kista och genom uråldriga riter som beskrivs där. CeO Molins och Cornelias gemensamma sökande över världen, efter skrifter, pergament, förlorade boksidor – allt för att skaffa sig tillräckligt med övertag att vara just dom som kan utmana Rösten starkast. Starka nog för att överleva det mötet. Vi får en inblick i ett mörkare Stockholm, bland hemliga sällskap och ockultism, och snart nog ställs CeO Molins göranden och Cornelias utvaldhet på sin spets.

Fagers styrka är alltid hans persongalleri. Den trasiga Cornelia och hennes kamp mot klockan, för att slå sig fri mot en fiende hon inte kan nå i den fysiska världen, berör och engagerar. Speciellt den första delen i första boken där hennes uppväxt och det första mötet med Rösten skildras.

Den odödlige Fredman. Fragmentariska scener som ger oss axplock ur historien och visar hur Fredman haft sitt finger med i spelet under mycket lång tid, och hur svartkonsten ackompanjerar centrala delar av vår svenska historia. Besöket hos drottning Christina i Rom, och slaget utanför Lund där en mycket speciell samling böcker i en träkista kommer i dagen, är två sådana sekvenser som stannar kvar hos mig som läsare. 

Och den bedrövlige CeO Molin. Festfixaren och boksamlaren med stil och smak. Som skapar sin egen avgrund.

Fager skriver i vad jag ofta kallar ”staplade meningar” dvs i fåordiga satser som läggs ut efter varann som en kedja av meningar. Förtätat. Det är ett effektivt stilgrepp som genererar intensiva känslor i läsaren, även om det tar några sidor innan rytmen sätter sig. (Minns första gången jag mötte Fagers berättarstil. En novell ur ”Svenska kulter”. Höll på att ge upp. Snubblade runt i raderna och fick läsa om. Ta sats. Läsa högt för mig själv till dess jag hittade rätt. Där hände någonting. Sedan dess har Fagers författarskap följt mig.)

Cornelia trivs med att driva omkring. Allt hon äger får plats i två väskor.

Hon kan åka nästa dag. Följa minsta infall. Så fort hon inte trivs längre.

Så fort viskningarna hinner i kapp. Hon är skitig och sliten och senig. Jagad och rastlös.

Skräcken i Fagers böcker är ofta fysisk, manifesterad genom monsterlika varelser, men i berättelsen om Cornelia avviker han från det, och söker det mer subtila. Den krypande känslan av obehag. I mina ögon något han lyckas väl med. Arvet från Lovecraft är alltid aktuellt när man pratar Fager, och visst finns det här också. Den uråldriga ondskan som söker svepa in den lilla människan. I den andra boken mer fysisk än i den första, men definitivt närvarande.

Och den där fugan. Cornelias röst varvas med CeO Molins. Rösten i bruset som lägger rytmen under berättelsen. Cornelias uppväxt. Historiens vingslag. Fredmans infiltrerande. Kunskapens makt. Maktens makt. Mörkret som vinner mark. De många trådarna som vävs samman till slutuppgörelsen. I korta, intensiva meningar.

Det är bra. Det är riktigt bra.

Och när jag själv promenerade genom ett solvarmt Stockholm i maj, och fann mig gena genom Ignatiigränden, sneglade jag på dörrarna och hoppades att den plågade Tess funnit ro därnere.

Den avslutande delen om Cornelia Karlsson, "Krig! Barn!" publiceras våren 2019.