”Zombiejakten – Korta skräckisar” av Andreas Palmaer och illustrerad av Peter Bergting

Monster under sängen, knakande grenar utanför fönstret när det är mörkt, skuggor som rör sig som om någon finns där och en lömsk spindel som spinner sitt nät. Vad vi skräms av är individuellt, men att vi blir skrämda har vi gemensamt. Många av oss njuter av skrämsel. Njuter av den kittlande faran som vi längst där inne vet är ofarlig och bara på skoj. Vi ser skräckfilm, vi läser skräckromaner, vi besöker olika halloweenevent i syftet att bli skrämda en stund.
Under förra året läste jag en följetong på Twitter: ”De ögondöda”, som introducerade mig för fenomenet ”mikronoveller”. Det är precis vad det låter som: korta texter, inte längre än att de ryms i ett tweet eller ett sms. För att fungerar krävs en tydlighet och en okomplicerad punchline, vilket gör dom både avskalade och väldigt direkta. Jag tycker mig hitta samma anslag i den här lilla mysrysiga boken.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sju små berättelser, som alla flirtar med klassiska skräckteman, samsas i en illustrerad volym tänkt för nybörjarläsarna – en bok att läsa själv. Zombier, att försvinna in i ett läskigt dataspel, att bli jätte, slickas på foten av Loch Ness-monstret, vara den enda levande på spökparty, beträda spöktimman och finna sina nya leksaker bli levande terrorvarelser. Det är kusligt, tack vare Augustnominerade Peter Bergtings livfulla bilder, och att berättelserna slutar i cliffhangers istället för att faktiskt nå sin lösning. vi blir hängande kvar mitt i det läskiga. Utan att skönja något lyckligt slut.

Texten är större och skriven luftigt på sidorna, bilderna är många och bär det mesta av historierna. Raderna är få, och förekommer inte på varje sida. Här och var kompletteras texterna av pratbubblor.
Jag gillar det! Påminner mig om läseboken vi hade i första klass. Inte för skräcktemat utan för överskådligheten, illustrationerna och känslan av att vilja locka unga läsare. Jag tror man är rätt ute med den här boken! Bilderna är iögonfallande, och som alltid med Bergting, så har han en förmåga att bygga skuggor som lägger helt nya dimensioner i bilder. Dom är läskiga. Man känner att det kryper något i det mörka. Något som lurar och spanar. Texterna rimmar väl med bokens syfte – de känns lagom för en läsläxa eller en första trevande nöjesläsning. Tänker att detta är en bok som kan göra även de lästrumpna barnen sugna. Om de är modiga nog. För det är faktiskt ganska läskigt…. Visserligen är jag lättskrämd och mörkrädd, men tycker att det är mycket skrämsel på få rader. Bättre som läsläxa än som godnattsaga – men bra! Rysligt bra!

”Zombiejakten – Korta skräckisar” av Andreas Palmaer och illustrerad av Peter Bergting, utgiven 2018 av Alfabeta.

"Simson" av Lina Sjöberg

I min tummade ”Bibelns berättelser för barn” finns en illustration av en långhårig man med höftskynke, kedjad vid två pelare, som drar och rycker och får Dagontemplet att rasa. Stenblocken har precis börjat lossna och mannens ansikte är förvridet av ansträngningen, medan det rasar mer och mer bakom honom. Och i Domarboken kan vi läsa:

Kvinnan födde en son och gav honom namnet Simson.

Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. (Domarboken 13:24)

Det var alltid oklart för mig på vilket sätt han var välsignad. Styrkan säkerligen. Att han var starkare än någon annan. Men det förblir ett faktum som också leder till hans död.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Lina Sjöberg har skrivit en skönlitterär bok om Simson. Författaren betonar att den är skönlitterär. Av en teologie doktor med specialisering på hebreiska bibeln som litteratur, backas historien upp av en verklighet, där man känner den språkliga korrektheten, den historiska autenticiteten, noga mejslad. Så stundtals får i alla fall jag stanna upp och påminna mig om att det är en roman.

Bibelns Simson levde ungefär 1100 f Kr, men historien om honom har ingenting med teologi att göra. Det är berättelsen om en ung man som söker sig själv – söker förstå sig själv. Men det är också en roman som vill återta de bibliska berättelserna som skönlitteratur. Som vill fånga in en gammal tradition av historieberättande. De gammaltestamentliga berättelserna fascinerar oss, och återkommer till oss. Många av dom började som berättelser kring lägerelden. Ett uttryck för att lära oss om världen, synliggöra det mellanmänskliga och det relationella. Det är berättelser som tolkningshistoriskt främst hört hemma i kyrkor och synagogor, men som går att berätta långt utanför den kontexten, berättelser som vi ska kunna dela bland oss.

Det här är ett återvändande. Lina Sjöberg utforskade Simsonberättelsen i sin tidigare bok ”Ofromma Bibeltolkningar”, men då med fokus på Simsons sexualitet. Sjöberg utgår från perspektivet av bdsm och Simsons möte med Delila. Ska man inte dumförklara Simson så måste han begripligen vilja vara där, när Delila binder honom.
Utgångspunkten de här gången är helt annorlunda. Den är en mammas.

På Bokmässan i år hade jag möjlighet att lyssna på Lina Sjöberg vid två tillfällen; hos Svenska Kyrkan i montern Se Människan, och på Litteraturscenen i samtal med sin förläggare Svante Weyler. Mycket fokus i båda samtalen är den bild av Simson som en ung man med ett  funktionshinder som tecknas i boken. En pojke med autism. En ung man som inte får ihop sig själv med omgivningens förväntningar. I Domarboken står ingenting om Simsons fysiska styrka, däremot om flera av hans våldsamma raseriutbrott, där han ger sig på större och större grupper av människor; 30 stycken, 100 stycken….. slutligen slår han ihjäl 1000 personer med en åsnekäke. Sjöberg lyfter i sin roman fram det känslotumult Simson befinner sig i, när han söker reda i sina tankar, sina känslor och kraften inom honom som tar överhanden och gör det svårt att vara.
Det jag tycker om är att också hans omgivning får röst. Mamma, svärfar, en skriftställare, en prostituerad kvinna och till slut Delila är med och bidrar med röster till den kör av intryck som alla söker tolka och förstå Simson. En växelsång av återgivning, av tro, av förhoppning och önskan. Den starkaste rösten är Sjöbergs egen. I hennes berättelse blir Simson älskad. Hon månar om honom, hon förstår honom, hon förklarar honom – gör honom begriplig. Och hon lider med honom när hans försök att få saker att fungera inte går. I alla sina grymma handlingar växer sympatierna för en vilsen och missförstådd liten pojke fram. Det är föga förvånande när Sjöberg berättar att hon själv är förälder till ett barn med AST (det vi förr kallade asperger, men nu låter gå upp i det mer generella autismspektrumtillstånd). I berättelsen om Simson fanns alla signalerna redan där: hur ont han har av höga ljud, hur ont och skavande det blir på huden med kläder och plötslig beröring, frustrationen att inte förstå – och i det att bryta ihop. Sjöberg berättar hur dottern hjälpt henne förstå Simson, och hur hon varit rådfrågande till olika situationers reaktioner inom Simson. Dottern har också varit korrekturläsare, då hon är känslig för schablonbilder. Fokus har legat på bilden av hur mycket man faktiskt kämpar när man har ett funktionshinder av det här slaget. Barnperspektivet bär berättelsen. Bär det med en oerhörd respekt för individen.
Och i den körsång av röster som omger Simson, får vi både tolkningar och förklaringar. Som scenen med bröllopet. Vad traditionen kräver, vad svärfar ser, vad skvallret hånar – och vad Simson upplever, hör, känner, hur han försöker hantera det som uppstår. Och vad fel det blir.

Ett par av de starkaste sekvenserna för mig blir lejonkadavret i öknen, där bin slagit ro och fyllt kroppen med honung. Det farliga rovdjuret och den närande sötman i samma kropp. Samspelet mellan kraften och mildheten. Vackert och sorgset. Men också det spel som pågår bakom ryggen på Simson och hans brud under deras bröllop, som sedan leder till den förtvivlade Simsons vandring till staden och 30 mäns död. Hånfullheten, tvångsgiftet och våldtäkten under efterspelet gör ont i varenda fiber av kroppen, och jag känner Simsons förtvivlan när han återvänder till resterna. Hämnden som slår så fel. 

Simson kämpar med ett livsöde han inte vill ha. Hans aggressivitet blir katastrofer. Sjöberg har låtit hans mytiska styrka stå orörd i sin berättelse och den blir gåtfull. Han själv och andra runt honom funderar kring den. Vad den är. Vem den kommer ifrån. Sjöberg låter mamman prata om hur det inte finns några barn som föds onda, men att det finns barn som har ett mörker inom sig. Berättelsen ställer frågor om kampen mellan svaghet och styrka i en människas liv. Styrkans förbannelse. Sjöberg beskriver en värld som rasar för Simson när han framlever en styrka som inte kan hanteras.

Delila smyger in i berättelsen ganska sent. Hennes röst bär bara sången genom ett enda kapitel. Det som startar som en affärsuppgörelse, väcker hennes sympati när hon lyckas. Hon ska avslöja Simsons hemlighet, sanningen om hans styrka. I flertalet försök binds han, surras, tvingas på knä – men tar sig varje gång loss. När Delila till slut lyckas och hans lockar faller berörs hon av hans svaghet. Både i sin styrka och i sin svaghet förblir Simson provocerande. Det är en berättelse som helt saknar ett tänkbart lyckligt slut. 

Jag arbetar med barn på högstadiet och det är inte ovanligt att jag får arbeta med barn som har olika neuropsykiatriska funktionshinder som gör vardagen snårigare för dom att ta sig fram i. Sociala samspel, sinnesintryck, att sortera i mängden yttre stimuli som strömmar emot en, att bemästra det tryck som stundtals byggs upp inom kroppen när verkligheten kommer för nära och hotar att välta över en, utan att explodera i en tokig riktning. Det är svårt för oss ”duktiga vuxna” att bortse från beteenden som avviker från det vi ser som norm. Det absolut allra vanligaste är att vi bannar och försöker korrigera och då läggs allt fokus på beteendet i sig. Tittar vi på diagnoskriterierna för neuropsykiatriska funktionshinder så fokuserar merparten på barnets beteende i olika situationer. Jag är en stark förespråkare för den riktning dr Ross W Greene förespråkar, som säger att ett barns utagerande beteende är ett reaktionsmönster som uppstår när förväntningarna som ställs går förbi de förmågor barnet har. Situationen blir för svårhanterlig. Så istället för att banna och söka korrigera beteendet, hjälper vi barnet genom att identifiera situationen som utlöser beteendet, dvs den situation som kräver förmågor barnet ännu inte bemästrar, och hjälper barnet med strategier som gör situationen hanterbar. På det viset stöttar vi barnet att lyckas och vi tränar förmågor. När detta fungerar som bäst är det utsläckande för det problemskapande beteendet. Tyvärr är det förhållningssättet fortfarande ett önsketänkande i alltför många skolor.
Jag förstår Sjöbergs ambition att hitta in till kärnan hos de här barnen som kämpar så hårt med sin verklighet, som får utstå så mycket när tillvaron trasslar till sig. Hon sa i båda intervjuerna att hade Simson levt idag så hade han varit ett barn där man sökte stöd hos habiliteringen. Jag kan förstå det. Jag kan hålla med om det. Jag kan också se att han skulle vara en ung man som skulle få kämpa med sin skola, slita med betyg, med ständiga missförstånd, med konflikter med kamrater och bannor från vuxna. En ung man som skulle tvingas in i schemaramar och lektionsstrukturer och regler. Vi har i svensk skola fortfarande väldigt mycket att lära oss om barn som inte behöver mainstream. Barn som Simson.

Någon recension jag läste när boken kom beskyllde Sjöberg för att använda just ”schablonbilden” – att det kändes som hon bockade av formuläret på kriterier. Jag tänker precis tvärtom. Föräldern Sjöberg lyser igenom, men i det finns också både kunskapen och förståelsen, och i relation till bibelhistorikern Sjöberg får vi en kunnig poetisk och ömsint tolkning av en av Bibelns mest spännande berättelser.

”Simson” av Lina Sjöberg är utgiven 2017 på Weyler Bokförlag.

”Darktown” av Thomas Mullen

Idag är det 6 november 2018. Det är mellanvalsår i USA, och idag är det dags för registrerade röstberättigade amerikaner att gå till valurnorna. Val till senaten och representanthuset. Ett val som förhoppningsvis kan ställa till det för Donald Trumps politik.
I söndagens DN läser jag Martin Gelins artikel om kampen för att få lov att registrera sig som väljare i Georgia. Den delstat som idag räknas som en av vågmästarna och där 90% av den afroameriakanska befolkningen är demokrater. Om de lyckas registrera sig. Artikeln berättar om hur vallokaler stängs av fabricerade anledningar. Hur samordnade transporter från områden utan egen vallokal stoppas av vita polismän och beordras att vända om. Hur vita poliser går till svarta stadsdelar och knackar på hos registrerade väljare och öppnar dom inte dörren stryks de från vallistorna. Om hur tjänstemännen som registrerar krånglar med alla medel byråkratin tillåter, och låter bindestreck avgöra om en röstberättigad människa ska få lov att praktisera sin demokratiska rätt. Det känns som en helt annan tid. Men det är nu.

I kölvattnet av detta har jag läst Thomas Mullens detektivroman ”Darktown”. Den utspelar sig 1948 i Atlanta, Georgia, och är vad jag förstått en fiktiv berättelse om en reell tid.

Det har beslutats att tillsättas en svart poliskår. Endast åtta man rekryteras och med förhoppning om att ta första steget att forma en ny tid, träder de in i en vardag med uniform men utan egna rättigheter, och det är dessa mannar och deras yrkesvardag som är bokens utgångspunkt. De får inte nyttja polisens bilar, får inte vara beväpnade, får inte arrestera vita misstänkta, får inte vistas på polisstationen, utan tilldelas en källarlokal i en egen del av staden. Deras befäl är ett obekvämt omplaceringsfall. Inom kollegiet finns en pott med pengar som kommer tillfalla den som lyckas få en av de nya killarna knäppt.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

På ena sidan tågrälsen ligger det vita grannskapet med sina fina villor och fräscha gator. På andra sidan ligger Darktown. Här bor nästan bara afroamerikaner. Det är inte därför stadsdelen kallas Darktown, utan det handlar om att den är nedsliten, eftersatt, och här saknas stabil elektricitet varpå merparten av kvarteren ligger försjunkna i mörker efter solens nedgång. Här är de fattigare kvarteren. Och det är den stadsdelen den svarta polispatrullen sätts att bevaka.

En kväll krockar en bil, som körs av den fd polismannen Underhill, med en av stadsdelens få fungerande lyktstolpar. Han smiter från olycksplatsen, eftersom de svarta polismännen inte får lov att arrestera honom eftersom han är vit. Vid sin sida har han en ung svart kvinna i gul klänning. Några dagar senare hittas den unga kvinnan död. Skjuten i hjärtat, och kroppen dumpad på en avfallshög.

De enda som tycks intressera sig för att få tag på hennes mördare är polismännen Boggs och Smith, och det verkar definitivt inte vara någon som är intresserad av att spåra upp och höra Underhill, som visar sig vara den siste som såg henne i livet. Naturligtvis får de inte leda egna utredningar, och obehaget slår emot en från sidorna när de informeras av sitt befäl att flickans pappa erkänt mordet på sin dotter. Vi närmare granskning har han misshandlats tills han erkänt, men det är ingenting Boggs och hans kollegor kan lyfta. De har fel färg på sin hud för att kunna ifrågasätta hur förhöret gått till.

Vändningen kommer när den unge vite polismannen Rakestraw börjar ifrågasätta sin äldre kollegas beteende och på egen hand bistår Boggs och Smith i deras otillåtna interna utredning.

Den vardag som målas upp är våldsam och orättvis, och kantas av korruption och missbrukad makt. Vi rör oss mellan smuggling, bordeller, en privat polisstyrka av avskedade fd poliser, politisk smutskastning, en incestuös affär, mordbrand, en korrupt polismakt. Mitt i detta står unga poliser med hög moral som försöker göra det enda rätta i ett samhälle som helst vill se dom dö. Och som inte vill att sanningen ska avslöjas om mordet på en ung svart kvinna, för hennes gärningsman är vit och mutad och en lojal allierad.

Mullen har skrivit en komplex historia som blottlägger den rasistiska södern i all sin osmakliga människofientlighet.

Mullen har också skrivit en stundtals spännande historia, men detektivhistorien riskerar att drunkna i den våldsamma rasism som fyller sidorna. Det gör inte boken dålig. Absolut inte. Men har man tänkt sig en traditionell deckare ska man välja en annan historia. Mullens berättelse är mer en berättelse om ett förtryckande samhälle. Gång på gång ställs huvudkaraktärerna i valet mellan att slåss för rättvisan, eller att helt enkelt greppa halmstrået att få en leva en liten stund i någon form av normalitet – för de kan inte få båda.

Om en liten stund stänger vallokalerna i USA. CNN’s valvaka rullar på teven. Jag påminns att berättelsen speglar både ett samhälle som var – och ett samhälle som i allra högsta grad fortfarande är. Det är än mer skrämmande.

”Darktown av Thomas Mullen är utgiven 2018 av Historiska Media.
Finns som ljudbok inläst av Björn Bengtsson, utgiven 2018 av Historiska Media.