”Darktown” av Thomas Mullen

Idag är det 6 november 2018. Det är mellanvalsår i USA, och idag är det dags för registrerade röstberättigade amerikaner att gå till valurnorna. Val till senaten och representanthuset. Ett val som förhoppningsvis kan ställa till det för Donald Trumps politik.
I söndagens DN läser jag Martin Gelins artikel om kampen för att få lov att registrera sig som väljare i Georgia. Den delstat som idag räknas som en av vågmästarna och där 90% av den afroameriakanska befolkningen är demokrater. Om de lyckas registrera sig. Artikeln berättar om hur vallokaler stängs av fabricerade anledningar. Hur samordnade transporter från områden utan egen vallokal stoppas av vita polismän och beordras att vända om. Hur vita poliser går till svarta stadsdelar och knackar på hos registrerade väljare och öppnar dom inte dörren stryks de från vallistorna. Om hur tjänstemännen som registrerar krånglar med alla medel byråkratin tillåter, och låter bindestreck avgöra om en röstberättigad människa ska få lov att praktisera sin demokratiska rätt. Det känns som en helt annan tid. Men det är nu.

I kölvattnet av detta har jag läst Thomas Mullens detektivroman ”Darktown”. Den utspelar sig 1948 i Atlanta, Georgia, och är vad jag förstått en fiktiv berättelse om en reell tid.

Det har beslutats att tillsättas en svart poliskår. Endast åtta man rekryteras och med förhoppning om att ta första steget att forma en ny tid, träder de in i en vardag med uniform men utan egna rättigheter, och det är dessa mannar och deras yrkesvardag som är bokens utgångspunkt. De får inte nyttja polisens bilar, får inte vara beväpnade, får inte arrestera vita misstänkta, får inte vistas på polisstationen, utan tilldelas en källarlokal i en egen del av staden. Deras befäl är ett obekvämt omplaceringsfall. Inom kollegiet finns en pott med pengar som kommer tillfalla den som lyckas få en av de nya killarna knäppt.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

På ena sidan tågrälsen ligger det vita grannskapet med sina fina villor och fräscha gator. På andra sidan ligger Darktown. Här bor nästan bara afroamerikaner. Det är inte därför stadsdelen kallas Darktown, utan det handlar om att den är nedsliten, eftersatt, och här saknas stabil elektricitet varpå merparten av kvarteren ligger försjunkna i mörker efter solens nedgång. Här är de fattigare kvarteren. Och det är den stadsdelen den svarta polispatrullen sätts att bevaka.

En kväll krockar en bil, som körs av den fd polismannen Underhill, med en av stadsdelens få fungerande lyktstolpar. Han smiter från olycksplatsen, eftersom de svarta polismännen inte får lov att arrestera honom eftersom han är vit. Vid sin sida har han en ung svart kvinna i gul klänning. Några dagar senare hittas den unga kvinnan död. Skjuten i hjärtat, och kroppen dumpad på en avfallshög.

De enda som tycks intressera sig för att få tag på hennes mördare är polismännen Boggs och Smith, och det verkar definitivt inte vara någon som är intresserad av att spåra upp och höra Underhill, som visar sig vara den siste som såg henne i livet. Naturligtvis får de inte leda egna utredningar, och obehaget slår emot en från sidorna när de informeras av sitt befäl att flickans pappa erkänt mordet på sin dotter. Vi närmare granskning har han misshandlats tills han erkänt, men det är ingenting Boggs och hans kollegor kan lyfta. De har fel färg på sin hud för att kunna ifrågasätta hur förhöret gått till.

Vändningen kommer när den unge vite polismannen Rakestraw börjar ifrågasätta sin äldre kollegas beteende och på egen hand bistår Boggs och Smith i deras otillåtna interna utredning.

Den vardag som målas upp är våldsam och orättvis, och kantas av korruption och missbrukad makt. Vi rör oss mellan smuggling, bordeller, en privat polisstyrka av avskedade fd poliser, politisk smutskastning, en incestuös affär, mordbrand, en korrupt polismakt. Mitt i detta står unga poliser med hög moral som försöker göra det enda rätta i ett samhälle som helst vill se dom dö. Och som inte vill att sanningen ska avslöjas om mordet på en ung svart kvinna, för hennes gärningsman är vit och mutad och en lojal allierad.

Mullen har skrivit en komplex historia som blottlägger den rasistiska södern i all sin osmakliga människofientlighet.

Mullen har också skrivit en stundtals spännande historia, men detektivhistorien riskerar att drunkna i den våldsamma rasism som fyller sidorna. Det gör inte boken dålig. Absolut inte. Men har man tänkt sig en traditionell deckare ska man välja en annan historia. Mullens berättelse är mer en berättelse om ett förtryckande samhälle. Gång på gång ställs huvudkaraktärerna i valet mellan att slåss för rättvisan, eller att helt enkelt greppa halmstrået att få en leva en liten stund i någon form av normalitet – för de kan inte få båda.

Om en liten stund stänger vallokalerna i USA. CNN’s valvaka rullar på teven. Jag påminns att berättelsen speglar både ett samhälle som var – och ett samhälle som i allra högsta grad fortfarande är. Det är än mer skrämmande.

”Darktown av Thomas Mullen är utgiven 2018 av Historiska Media.
Finns som ljudbok inläst av Björn Bengtsson, utgiven 2018 av Historiska Media.