"Simson" av Lina Sjöberg

I min tummade ”Bibelns berättelser för barn” finns en illustration av en långhårig man med höftskynke, kedjad vid två pelare, som drar och rycker och får Dagontemplet att rasa. Stenblocken har precis börjat lossna och mannens ansikte är förvridet av ansträngningen, medan det rasar mer och mer bakom honom. Och i Domarboken kan vi läsa:

Kvinnan födde en son och gav honom namnet Simson.

Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. (Domarboken 13:24)

Det var alltid oklart för mig på vilket sätt han var välsignad. Styrkan säkerligen. Att han var starkare än någon annan. Men det förblir ett faktum som också leder till hans död.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Lina Sjöberg har skrivit en skönlitterär bok om Simson. Författaren betonar att den är skönlitterär. Av en teologie doktor med specialisering på hebreiska bibeln som litteratur, backas historien upp av en verklighet, där man känner den språkliga korrektheten, den historiska autenticiteten, noga mejslad. Så stundtals får i alla fall jag stanna upp och påminna mig om att det är en roman.

Bibelns Simson levde ungefär 1100 f Kr, men historien om honom har ingenting med teologi att göra. Det är berättelsen om en ung man som söker sig själv – söker förstå sig själv. Men det är också en roman som vill återta de bibliska berättelserna som skönlitteratur. Som vill fånga in en gammal tradition av historieberättande. De gammaltestamentliga berättelserna fascinerar oss, och återkommer till oss. Många av dom började som berättelser kring lägerelden. Ett uttryck för att lära oss om världen, synliggöra det mellanmänskliga och det relationella. Det är berättelser som tolkningshistoriskt främst hört hemma i kyrkor och synagogor, men som går att berätta långt utanför den kontexten, berättelser som vi ska kunna dela bland oss.

Det här är ett återvändande. Lina Sjöberg utforskade Simsonberättelsen i sin tidigare bok ”Ofromma Bibeltolkningar”, men då med fokus på Simsons sexualitet. Sjöberg utgår från perspektivet av bdsm och Simsons möte med Delila. Ska man inte dumförklara Simson så måste han begripligen vilja vara där, när Delila binder honom.
Utgångspunkten de här gången är helt annorlunda. Den är en mammas.

På Bokmässan i år hade jag möjlighet att lyssna på Lina Sjöberg vid två tillfällen; hos Svenska Kyrkan i montern Se Människan, och på Litteraturscenen i samtal med sin förläggare Svante Weyler. Mycket fokus i båda samtalen är den bild av Simson som en ung man med ett  funktionshinder som tecknas i boken. En pojke med autism. En ung man som inte får ihop sig själv med omgivningens förväntningar. I Domarboken står ingenting om Simsons fysiska styrka, däremot om flera av hans våldsamma raseriutbrott, där han ger sig på större och större grupper av människor; 30 stycken, 100 stycken….. slutligen slår han ihjäl 1000 personer med en åsnekäke. Sjöberg lyfter i sin roman fram det känslotumult Simson befinner sig i, när han söker reda i sina tankar, sina känslor och kraften inom honom som tar överhanden och gör det svårt att vara.
Det jag tycker om är att också hans omgivning får röst. Mamma, svärfar, en skriftställare, en prostituerad kvinna och till slut Delila är med och bidrar med röster till den kör av intryck som alla söker tolka och förstå Simson. En växelsång av återgivning, av tro, av förhoppning och önskan. Den starkaste rösten är Sjöbergs egen. I hennes berättelse blir Simson älskad. Hon månar om honom, hon förstår honom, hon förklarar honom – gör honom begriplig. Och hon lider med honom när hans försök att få saker att fungera inte går. I alla sina grymma handlingar växer sympatierna för en vilsen och missförstådd liten pojke fram. Det är föga förvånande när Sjöberg berättar att hon själv är förälder till ett barn med AST (det vi förr kallade asperger, men nu låter gå upp i det mer generella autismspektrumtillstånd). I berättelsen om Simson fanns alla signalerna redan där: hur ont han har av höga ljud, hur ont och skavande det blir på huden med kläder och plötslig beröring, frustrationen att inte förstå – och i det att bryta ihop. Sjöberg berättar hur dottern hjälpt henne förstå Simson, och hur hon varit rådfrågande till olika situationers reaktioner inom Simson. Dottern har också varit korrekturläsare, då hon är känslig för schablonbilder. Fokus har legat på bilden av hur mycket man faktiskt kämpar när man har ett funktionshinder av det här slaget. Barnperspektivet bär berättelsen. Bär det med en oerhörd respekt för individen.
Och i den körsång av röster som omger Simson, får vi både tolkningar och förklaringar. Som scenen med bröllopet. Vad traditionen kräver, vad svärfar ser, vad skvallret hånar – och vad Simson upplever, hör, känner, hur han försöker hantera det som uppstår. Och vad fel det blir.

Ett par av de starkaste sekvenserna för mig blir lejonkadavret i öknen, där bin slagit ro och fyllt kroppen med honung. Det farliga rovdjuret och den närande sötman i samma kropp. Samspelet mellan kraften och mildheten. Vackert och sorgset. Men också det spel som pågår bakom ryggen på Simson och hans brud under deras bröllop, som sedan leder till den förtvivlade Simsons vandring till staden och 30 mäns död. Hånfullheten, tvångsgiftet och våldtäkten under efterspelet gör ont i varenda fiber av kroppen, och jag känner Simsons förtvivlan när han återvänder till resterna. Hämnden som slår så fel. 

Simson kämpar med ett livsöde han inte vill ha. Hans aggressivitet blir katastrofer. Sjöberg har låtit hans mytiska styrka stå orörd i sin berättelse och den blir gåtfull. Han själv och andra runt honom funderar kring den. Vad den är. Vem den kommer ifrån. Sjöberg låter mamman prata om hur det inte finns några barn som föds onda, men att det finns barn som har ett mörker inom sig. Berättelsen ställer frågor om kampen mellan svaghet och styrka i en människas liv. Styrkans förbannelse. Sjöberg beskriver en värld som rasar för Simson när han framlever en styrka som inte kan hanteras.

Delila smyger in i berättelsen ganska sent. Hennes röst bär bara sången genom ett enda kapitel. Det som startar som en affärsuppgörelse, väcker hennes sympati när hon lyckas. Hon ska avslöja Simsons hemlighet, sanningen om hans styrka. I flertalet försök binds han, surras, tvingas på knä – men tar sig varje gång loss. När Delila till slut lyckas och hans lockar faller berörs hon av hans svaghet. Både i sin styrka och i sin svaghet förblir Simson provocerande. Det är en berättelse som helt saknar ett tänkbart lyckligt slut. 

Jag arbetar med barn på högstadiet och det är inte ovanligt att jag får arbeta med barn som har olika neuropsykiatriska funktionshinder som gör vardagen snårigare för dom att ta sig fram i. Sociala samspel, sinnesintryck, att sortera i mängden yttre stimuli som strömmar emot en, att bemästra det tryck som stundtals byggs upp inom kroppen när verkligheten kommer för nära och hotar att välta över en, utan att explodera i en tokig riktning. Det är svårt för oss ”duktiga vuxna” att bortse från beteenden som avviker från det vi ser som norm. Det absolut allra vanligaste är att vi bannar och försöker korrigera och då läggs allt fokus på beteendet i sig. Tittar vi på diagnoskriterierna för neuropsykiatriska funktionshinder så fokuserar merparten på barnets beteende i olika situationer. Jag är en stark förespråkare för den riktning dr Ross W Greene förespråkar, som säger att ett barns utagerande beteende är ett reaktionsmönster som uppstår när förväntningarna som ställs går förbi de förmågor barnet har. Situationen blir för svårhanterlig. Så istället för att banna och söka korrigera beteendet, hjälper vi barnet genom att identifiera situationen som utlöser beteendet, dvs den situation som kräver förmågor barnet ännu inte bemästrar, och hjälper barnet med strategier som gör situationen hanterbar. På det viset stöttar vi barnet att lyckas och vi tränar förmågor. När detta fungerar som bäst är det utsläckande för det problemskapande beteendet. Tyvärr är det förhållningssättet fortfarande ett önsketänkande i alltför många skolor.
Jag förstår Sjöbergs ambition att hitta in till kärnan hos de här barnen som kämpar så hårt med sin verklighet, som får utstå så mycket när tillvaron trasslar till sig. Hon sa i båda intervjuerna att hade Simson levt idag så hade han varit ett barn där man sökte stöd hos habiliteringen. Jag kan förstå det. Jag kan hålla med om det. Jag kan också se att han skulle vara en ung man som skulle få kämpa med sin skola, slita med betyg, med ständiga missförstånd, med konflikter med kamrater och bannor från vuxna. En ung man som skulle tvingas in i schemaramar och lektionsstrukturer och regler. Vi har i svensk skola fortfarande väldigt mycket att lära oss om barn som inte behöver mainstream. Barn som Simson.

Någon recension jag läste när boken kom beskyllde Sjöberg för att använda just ”schablonbilden” – att det kändes som hon bockade av formuläret på kriterier. Jag tänker precis tvärtom. Föräldern Sjöberg lyser igenom, men i det finns också både kunskapen och förståelsen, och i relation till bibelhistorikern Sjöberg får vi en kunnig poetisk och ömsint tolkning av en av Bibelns mest spännande berättelser.

”Simson” av Lina Sjöberg är utgiven 2017 på Weyler Bokförlag.