”Avgrund” av Jeff VanderMeer

Det var norsken, tysken och Bellman….  Den frasen är välbekant och inleder mången rolig historia. Jeff Vandermeers ”Avgrund” skulle kunna börja ”det var antropologen, biologen, lantmätaren och psykologen”. Inte för att den är så rolig, utan för att vi inte får några namn på vår karaktärer. De vet inte heller själva varandras namn.
Det är biologen som är vår berättare. Hennes upplevelse vi får följa. Historien kretsar kring Område X som är en avspärrad zon där naturen tagit över. Men där tycks finns mer än bara biologisk mångfald. Den första expeditionen som skickades dit mötte ett rikt naturliv, ett landskap att förundras över. Men den andra expeditionen slutade i självmord. Vår berättare ingår i den tolfte expeditionen. Man söker fortfarande svar på vad platsen är för något. Samtidigt har man styrt upp väldigt mycket kring expeditionernas detaljer och deltagarna får inte med någon större självklarhet veta mer än absolut nödvändigt. Vem som avgör vad som är nödvändigt och i vilket syfte får vi aldrig veta.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är fyra deltagare. Var och en med sin kompetens. Psykologen är ledare för gruppen. Informationen de fått är knapphändig. Psykologen mer välinformerad. Det visar sig ganska omgående att hon har dels andra instruktioner, dels annan makt i sitt ledarskap. Tydligt för alla är i alla fall att de beträder en del av kontinenten där naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. De vet väldigt lite om tidigare expeditioner, och de vet väldigt lite om sitt eget uppdrag. De ska observera, undersöka, finna svar. Men kring vad är höljt i dunkel. De är utrustade med ett instrument som mäter något och som signalerar rött om det som mäts når för höga nivåer – men ingen får veta vad som mäts och den teori som gruppen enas kring är inte bekräftad.
Biologen har dock viss förkunskap iallafall, då hennes man ingick i den elfte expeditionen - och återvände. Förändrad, sluten, fåordig. En annan man. Hon volonterade när man sökte nya deltagare. Delvis för att bättre förstå makens förändring.
De vet att tidigare deltagare har påverkats av platsen på olika sätt, och deltagarna uppmanas att iaktta försiktighet. Självmord finns i expeditionernas historia, likaså återvändanden med stora personlighetsförändringar, och försvinnanden.

När deltagarna når baslägret står det klart att två platser fångar gruppens intresse. Det ena är fyren som är utsatt på kartan. Det andra är den ”grotta” som leder ner i marken och som saknas på kartan. Biologen känner sig dragen till vad som finns under jorden och tidigt känner hon att den platsen är ett underjordiskt torn. På första exkursionen ned i djupet utsätts hon för sporer från en främmande organism. Ingen av de andra i expeditionen har sett det ske och hon väljer att inget säga. Den främmande organismen är som en stor levande svamp som ”växer i bokstäver” och på så sätt frammanar text på grottans väggar. Text med budskap om underkastelse, om en ledare, en herremakt. En religiös ton, med omnämnande om syndare och strypfrukt.
Hon märker snart att de andra inte ser platsen som hon gör och hon funderar på om det handlar om sporerna. Hon upptäcker också att de hypnotiserats och att psykologen har kodord som hon använder för att ge dem order om hur de ska uppfatta varann och hur de ska uppfatta vad de ser på platsen. Biologen inser detta då hon själv inte längre svarar på hypnosens kodord och därmed kan iaktta psykologens arbete med kamraterna och platsen. En avgörande situation för biologen är när de återvänder till det underjordiska tornet och hon inser att de vävnadstäckta väggarna, som vibrerar av liv och nästan känns som de andas, inte når fram till de övriga deltagarna som mer än vitrappade väggar med vanlig puts.

Ganska snabbt faller två av deltagarna offer för psykologens maktutövning och tystas. Det sker en konfrontation mellan psykologen och biologen, och man finner en tveksam skattgömma i form av tidigare expeditioners dagböcker. Dessa har gömts undan i fyren, och biologen finner sin mans dagbok och finner att den är skriven till henne själv. En omskakande upplevelse.
Efter en våldsam uppgörelse är biologen ensam kvar och har gjort flera vetenskapliga fynd. Det mest anslående är en råtta och en art av mossa som båda har mänskliga celler. Tillsammans med fynd kring den mytomspunna Fyrvaktaren och läsningen av makens dagbok skisserar biologen ett svar på Område X som handlar om att vara en övergångsmiljö, där den främmande organismen i tornet skapar varianter av deltagarna, och där deltagarna själva övergår till andra organismer. Hon inser att hennes make finns kvar i Område X – i någon biologisk form - och ger sig av för att finna honom.

Hela boken är som en enda stor cliffhanger. Man kastas in i en historia som inte ger jättemycket information om det som varit, men väcker massor av frågor kring platsen och kring biologen och hennes make och de tidigare expeditionernas öden, och sedan görs en ansats och det struktureras en plan – och där är det slut.
Att karaktärerna har titlar och inte namn skapar ett visst avstånd. De blir hela tiden avlägsna för mig som läsare. När biologen berättar om barndomens damm på husets baksida och det djurliv som fanns där, och hur hon själv fascinerades, lockades och sökte förstå – för att sedan undersöka och analysera påverkan – det tycker jag mycket om, för det ger en glimt om flickan bakom titeln, om människan bakom labbrocken, och jag hade velat ha mer av det. Kanske kommer i uppföljaren. Jag hoppas det. Hon är så gåtfull nu.

Det här är inte otäckt så man drömmer mardrömmar. Det är inte läskigt så man känner kalla kårar. Man blir inte skrämd till vanvett. Men det är krypande obehagligt och det är fascinerande. Det är en historia om naturens hämnd – och naturen har definitivt en plan. En eko-skräckis.
En filmatisering ligger på Netlix: "Annihilation", och även om den skiljer sig en del från boken så är den sevärd, och själv ser jag fram emot fortsättningen i bok två. Underhållande! Och lite ovanligt!

”Avgrund” av Jeff VanderMeer utgiven av Fria Ligan 2018

Bokslut 2018

Det märkligaste året är till ända. Det skulle blivit annorlunda, med nystartad blogg och massor av energi för utveckling. Livet har dock sin egen plan för oss, och ingenting har egentligen några garantier.
I februari var det vinter-OS och förkyld bortom rim och reson var jag uppe i småtimmarna den 16:e och såg Frida Hansdotter ta guld i slalom. Min lediga dag. På förmiddagen skulle Sveriges herrar spela curling, så jag gick och lade mig för en tupplur. För stunden enklare att andas, för stunden hostan lugnad. I halvslummer kom en hostattack över mig och liggandes försökte jag hosta mig igenom det som rev och kittlade i halsen när ett snabbt ögonblick av en skärande smärta i nacken fick rummet att börja snurra. Intensiv karusellyrsel. Satte mig upp, försökte få snurrandet att stanna av. Ropade på hjälp. Illamående i ett rum som sökte tippa sig självt över ända. I förtvivlan slog jag händerna för ansiktet bara för att upptäcka att jag inte längre kände mitt ansikte på höger sida.

När ambulansen kom gjordes en massa tester. Kallsvetten rann om mig. När det var dags att åka iväg tyckte jag kaxigt att jag klarade att gå ut till ambulansen men när jag ställde mig upp föll jag ihop. Full muskelstyrka men ingen balans. Bara snurranden. Kroppen i fängsel i ett trasigt gyroskop som bara spann. En ambulansman på var sida och när jag skulle flytta höger fot framåt försökte jag med all kraft få till den rörelsen, men den enda riktning som hjärnan accepterade var åt höger. Ambulansmannen på min högra sida använde sitt eget ben för att putta mitt ben framåt för varje steg vi skulle ta. Själv förmådde jag inte.

På sjukhuset började testerna. Stroketesterna. Jag klarade alla med undantag av känseln i höger ansiktshalva, och ögonfokusering. Ögonen gled undan från det jag skulle titta på. Gled åt höger. Det första ögonblickets avskanning av en hel mening på pappret blev strax sista ordets sista stavelse, och hur jag än kämpade kunde jag inte få ögonen att ta in mer av vänstersidan. Ju längre dagen gick desto sämre blev ögonfokuseringen.
En CT-röntgen visade ingenting. Bra. Ingen stor blödning, ingen tumör, inget aneurysm. Men kassa bilder av nacken och av de små kärlen, varpå en magnetkamera bokades. Det här var på fredagen och jag skulle få göra magnetröntgen på måndagen.
Testerna gjordes om gång på gång av flera olika människor. En läkare sade sig känna igen mina märkliga ögonrörelser. Han hade sett sådana förut och den gången var det en blödning. Blodförtunnande i stordos fick intas med en gång. Aternativet till stroke var inflammation på balansnerven. Jag blev inlagd. Behandling påbörjades för båda alternativen.

Enkelrum på grund av hostan, provtagning för att utesluta influensa, stroketester var 4:e timma. Jag satt i min sjuksäng, hängandes på sänggrinden på högersidan för jag sjönk ditåt hela tiden. När jag blundade stillade snurrandet av något så blundade hela tiden. Klarade inte av att äta för jag mådde så illa. Kräktes ibland. Då och då fick jag ringa på klockan för att få hjälp att ta mig till toaletten, för benen bar inte. Kunde inte läsa för ögonen bara gled bort.
Efter helgen hade balansen stabiliserat sig något och jag kunde under övervakning och med något att hålla mig i ta mig runt själv några steg i taget. Gick runt runt sängen. Stöttade mig mot väggen och kunde ta mig till toaletten. Kunde fortfarande inte fokusera blicken i någon högre grad så fick hjälp att skriva och läsa sms som trillade in. Ronden på morgonen var i stort sett överens om att det var en inflammation på balansnerven, men valde ändå att inte avboka magnetkameran. För säkerhets skull. På eftermiddagen kom doktorn in med besked. Magnetkameran visade två stycken 4 mm blodproppar i lillhjärnan. Dom hade slagit ut balansen och orsakat känselbortfallet. Jag hade fått en hjärninfarkt. En stroke.

Nu påbörjades två faser.
Dels att ta reda på varför det här hade hänt. Vad hade orsakat stroken. Jag var lite för ung för att få en sådan... Vissa förklaringar mer troliga än andra, så en rad utredande undersökningar bokades. En process från mars till september. Hjärtultraljud, EKG i hemmet, kärlgranskning, koagluationsanalys…. Ingenting visade något avvikande, och således inget som gick att koppla till stroken.
Jag remitterades till neurologen som konstaterade Vertibralisdissektion med påföljande Wallenbergsyndrom. Troligen orsakat av min hosta. (Man har också upptäckt en överaktiv bisköldkörtel som ska opereras bort i slutet av februari. Allt för att förhindra att jag får en ny stroke.)
Dels att ta tag i den omedelbara återhämtningen, och där är jag tacksam mot min läkare på avdelningen som på ett väldigt rakt vis konstaterade att visst blir man påmind om sin egen dödlighet, men det här är inte värre än att det går att betrakta som en varningssignal och det dummaste jag kan göra är att sätta mig på en stol och vänta på att mina besvär ska försvinna av sig själva. För det gör dom inte. Dom måste tränas bort. Hjärnan måste utsättas för situationer där signalblockeringarna blir tydliga så hjärnan förstår att här finns ett problem att lösa. För hjärnan är fantastisk på att kompensera.

Så det började tränas. Balans och ögonfokusering. Promenader, som i allra första början handlade om att mycket bredbent ta ett steg i taget utan stöd, för att ganska snabbt övergå till kortare hundpromenader på egen hand. Stå på ett ben, gå på rak linje på golvet med en fot framför den andra, gå baklänges likadant, förflytta tyngdpunkten i kroppen med ett ben lyft. En hundpromenad blev efter några veckor ett enda balanserande på trottoarkanter upp och ned. Efter tre månader cyklade jag.

Ögonfokuseringen handlade om att inte kunna fästa blicken. Att ögonen gled undan åt höger. Det gjorde läsningen i början helt omöjlig, sedan bättre under kortare stunder men oerhört tröttande. Min omedelbara och största rädsla handlade om att inte längre kunna läsa. Så träningen fokuserade på just det. Började med enklare texter. Pratbubblor i serier, och barnböcker. Läste korta stunder. Första gången bara några meningar. Allt eftersom mer och mer. Backade upp lästräningen med att lägga pussel. Första sittningen fick jag intensiv huvudvärk och yrsel. Andra sittningen gick det bättre. Då insåg jag att det hade effekt. Bytte barnbok mot roman, men fann det svårt. Min läshastighet var helt körd i botten och min koncentrationsförmåga sänkt till ett minimum. Orkade läsa några minuter i taget, senare allt längre stunder, men hann inte många sidor. Frustrerande att det tog sådan tid. Försökte ganska snabbt få igång min blogg igen, men upptäckte att skrivandet, att med handen få ner det tanken formulerat, var ännu svårare. Och ännu mer frustrerande för mig att acceptera. Läsning, litteratur, skrivande - så starkt förknippat med min person. En så dominerande del av min identitet.

Så jag slet vidare. Hade lässtunder varje dag. Tog slummerstunder helt utmattad. Pappersbok var enklast. Större text bättre. Läsa på skärm svårt. Flimret ställde till det. Mobilen enklast, datorn svårast. Gjorde att jag helt lade ner läsning av eböcker under många månader. Streamade film för att jobba upp uthålligheten med skärm. Sett otaliga tv-serier. Blivit storkonsument av streamingtjänster. (Kan verkligen rekommendera Draken Film, som är kopplad till Göteborgs filmfestival och den mest högkvalitativa och billigaste av tjänsterna på marknaden. Kräver dock att man tröttnat på massproducerat hollywoodtjafs.) Nu märker jag skillnad på jobbet också. Går inte hem och sover längre.

Det kom att bli året då jag fick återerövra min läsning.

När jag nu bläddrar igenom min läsdagbok och tittar på blogghögen bredvid mig så imponeras jag ändå av min egen utveckling under de här månaderna. Kämpandet har gett resultat:

Jag har under året läst 103 böcker.

Men då är en stor del av dessa barnböcker, serier, noveller. ”Vi kommer snart hem igen” var en av de första böckerna jag läste efter jag kom hem från sjukhuset. En serie med 6 överlevandeskildringar från Förintelsen. Sedermera Augustprisnominerad. Nu i december har jag roat mig med Novellix adventskalender. Har varit väldigt givande, även om jag inte hållit tempot av en novell om dagen.

Min konsumtion av ljudböcker har ökat successivt, men märker när jag ska skriva om böcker jag lyssnat på att jag har stora luckor, så merparten av det jag lyssnat på har jag valt att inte skriva om. Koncentrationen glappar i lyssningen. Missar mycket. Ett undantag var att höra Stig Torstensson läsa ”Herr Arnes Penningar” av Selma Lagerlöf. Fantastisk!

Jag har undersökt hur e-ink fungerar, och blivit med läsplatta, vilket gjort att jag kan konsumera eböcker igen. Finns inget flimmer i de skärmarna och tröttar inte ögonen. Större delen av min läsutmaning att läsa hela Theodor Kallifatides bibliografi kronologiskt kommer ske via min läsplatta.

Skrivandet går dock trögt, så ligger ungefär 20-25 blogginlägg efter. Ska försöka få till i alla fall ett inlägg i veckan inför 2019. Kan nämna ”Cikada” och Fria Ligans illustrerade ”Cthulu vaknar” som två av årets läsupplevelser, men de har inte fått några inlägg ännu.

Å andra sidan har det hänt stora saker med min läsning på de här månaderna. Med hastighet, med vilken typ av texter jag nu klarar att läsa. Stor skillnad mellan tidpunkter. Är som piggast på morgonen. Då kan jag bli läsandes uppåt 40 minuter utan avbrott. Har blivit mer av en ”datt-läsare” dvs att jag läser många, korta stunder under en dag. Så bär alltid med mig en bok, på ett mycket mer konsekvent sätt än tidigare. Oftast då min läsplatta.

Läser bäst i badkaret, speciellt om jag lägger mig i ett tomt kar och långsamt fyller det medan jag ligger där och läser. Är något med bruset från vattnet och den avskalade, trånga miljön i badrummet så gör det enklare att fokusera. Kan känna igen det från gamla elever med koncentrationssvårigheter som pratat om tv-brus som något som underlättar. När jag läste tredje och avslutande delen av Madeleine Bäcks Bergslagsserie; ”Berget offrar”, så höll den mig i badkaret genom två vattenbyten. Då tog historien verkligen överhanden och fick mig att helt ignorera tröttheten.

Bokmässan var definitivt årets höjdpunkt. Att jag klarade av den alls. Var där alla dagarna, men fokuserade på scener och seminarier, och valde helt bort att bara strosa runt. Tror det var avgörande. Jag kom bort från en hel del av synintrycken och skalade bort mycket av all splittrad input. Kommer använda mycket av stoffet från programpunkterna jag lyssnade på i mina blogginlägg under våren. Antecknade massor. Har mycket från mässan kvar att läsa. Ser fram emot det sättet att jobba med bloggen och tror det kan bli bra. Gjorde en testrunda med inlägget om Lina Sjöbergs ”Simson”.

I november tog jag emot recensionsexemplar från Fria Ligan, Alfabeta och Ordfront. Dessa kommer inleda årets bloggande. (De flesta faktiskt redan lästa.)

Få rutin på recensionsskrivandet är prio och ska försöka få till i alla fall ett inlägg per vecka. Helst två. Har idéer om sammanslagna inlägg där olika titlar jämförs, serier recenseras gemensamt istället för del för del, olika litterära fenomen – vi får se vad orken räcker till!

Jag har lärt mig att balans är färskvara, så balansövningarna fortsätter jag med. Jag fortsätter lägga pussel och jobba med min sänkta koncentrationsförmåga. Jag ser fram emot den väntande operationen i februari. Och ett är säkert: jag har återerövrat min läsning, och jag tänker inte släppa den!