”Urtidsbilder” av Anna Davour och Simon Stålenhag

Jag hade en Brontosaurus i plast som jag byggt ihop själv och målat i olika bruna nyanser. Den stod i bokhyllan bland mina böcker om djur, naturfenomen och havet. Jag älskade dom där böckerna och tröttnade aldrig på att läsa i dom, även om bilderna på hajarna skrämde mig så väldigt som barn att jag knappt vågade bläddra förbi dom själv.

En av böckerna handlade om jordens ursprung och några kartillustrationer visade hur landmassorna delat sig och glidit isär. Långt senare förstod jag fenomenet Pangea och lärde mig om jordskorpan, plattor och strömmar och hur vår lilla boll i universum förändrats och utvecklats och hur förutsättningarna för liv ändrat sig genom många miljontals år. Men kunskapen om dinosaurierna och arternas utveckling var något exotiskt, något att stanna upp vid och snudda, men knappast förstå helt fullt. Monterade skelett på museer var lika spännande som äventyrsmatinéer och över alltihop fanns länge ett skimmer av fantastik. Något overkligt helt enkelt för att det låg så långt tillbaka i tiden, och min egen kunskap var så obetydlig i ämnet. Det var enklare att förstå hunden och katten som snusade bredvid mig på kudden. Att det finns släktskap mellan arterna var en teoretisk kunskap som jag nog aldrig kom så nära som vid besöken på naturhistoriska museet, och för ett barn var det good enough. Dinosaurierna hade vandrat på vår jord. Sedan gjorde dom inte det längre. Men vi kan finna spår av dom, i både levande och död materia. Och hunden springer efter sin boll.

Mitt första möte med Simon Stålenhags bilder var två dinosaurier och en hemglassbil. Jag älskar fortfarande den bilden. Ett stråk av barndomens förväntan och sommarlätta bens spring till vändplanen i kvarteret, när glasstrudelutten ljöd och vi med skrapade knän lämnade kojor och äventyr i skogsdungen. Och kanske är det den där kombinationen av barndomsäventyr och en svunnen historia med monsterödlor som utgör den största lockelsen. Vi tycks ju aldrig tröttna på Jurassic Park, och varenda unge verkar genomgå en dinosaurieperiod. Där fanns den där naturhistoriska fantastiken i en bekant sammanblandning av teknik och konstruktion. Igenkänningens magi. Simon Stålenhags magi.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Efter varselklot, flodskörd och passage har Simon Stålenhag slagit sig ihop med vetenskapsjournalisten Anna Davour. Resultatet är något annat. Men inte desto mindre magiskt.

På Bokmässan i Göteborg i september 2018 lyssnade jag på ett samtal med Simon Stålenhag kring hans konstnärskap. En berättelse om en nyfiken liten kille som älskade att rita och tidigt tecknade av fåglarna i en gammal fågelbok. Inte en sådan där glassig fotobok, utan en av de äldre där bilderna på fåglarna var målade. Och på något sätt kan jag hitta dom rötterna i ”Urtidsbilder”. Det är lite som moderna skolplanscher.

För varje uppslag jag vänder fram möter mig en ny främmande varelse. En simmande jätte, en flygande ödla, en poserande växtätare. Och det är inte bara dinosaurier. Det är varelser från olika tidpunkter i vår jords utveckling. Nedslag i vår biologiska mångfald, i vårt utvecklingsschema, vårt överlevnadsmönster. Bilder från vår urtid. Och det lockar mig. Jag får träffa föregångarna till jätteödlorna. Jag får möta dom som klev upp ur havet. Dom som vågade traska bort från stranden. Dom som stannade och befolkade Thetyshavet. Och dom som vandrade tvärs över Pangea.
Och i kortfattade texter får jag lära mig om de olika arterna, deras livsmiljö, plats i ekosystemet, likväl som om en kvinnlig pionjär kring utgrävningar och fossilforskning; Mary Anning, som bara var 12 år när hon hittade sitt första skelett från ett urtidsdjur.

”Det kan vara frestande att föreställa sig att de tidigare 

däggdjuren höll sig undan och bidade sin tid i väntan på att 

det skulle bli deras – vår – tur att ta över jorden. Men det är 

inte så evolutionen fungerar. Vi är inte utvecklingens mål, 

utan helt enkelt ättlingar till varelser som hade turen 

att överleva svårigheter och dåliga tider.” (sid 45)

Och det mönstret av sammanlänkning, av att leva och överleva, är fascinerande kunskap och landar in bokens stoff i en begriplig kedja, och det blir så befriande att hitta drag i Stålenhags bilder av arter man känner igen, av särdrag som gått i arv – och att det ger en ”stor” bild av jordens liv, och inte bara blir ytterligare en dinosauriebok. Jag tycker om att urvalet spänner över så många miljoner år, att jag får lära om Pangea och genom arterna se världsdelarna formas så som vi känner dom idag. Att få veta att Hesperornis som levde för 83-78 miljoner år sedan var en vinglös fågel från den tid då Pangea spruckit upp i flera delar och drev isär. Att det som skulle komma att bli Atlanten var en smal passage och att Europa och Nordamerika fortfarande hängde ihop, vilket gör att vi funnit fossil av Hesperornis i både Nordamerika och i Skåne. Och jag älskar att Stålenhags bilder visar mig en fågel som ser ut som en jättelik lom med sylvassa tänder.

För den som känner Simon Stålenhags tidigare produktion så måste man veta att detta inte är en ny ”Varselklotet” eller en uppföljare till ”Passagen”. Det finns ingen hemglassbil i den här boken. Det här är ett nedslag i jordens utveckling. Som ett planschverk. Varje uppslag är sin lilla del av utvecklingshistoria. Det är en bok att lära av. Att upptäcka i. Att kalla det en presentbok om naturhistoria, kanske är som att svära – men jag kommer definitivt att ge bort ett stort antal. Och samtidigt är det väldigt mycket Simon Stålenhag. Personligen hoppas jag på fler samarbeten mellan Stålenhag och Davour. För det här är riktigt bra.

”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour är utgiven 2019 av Fria Ligan.