måndag 27 maj 2019

”Jag var där – Berättelser i tredje rikets skugga” av Gudrun Pausewang

När man går hemifrån så låser man sin dörr. Det sitter i ryggmärgen. Om vi har låst eller öppen dörr när vi är hemma varierar, men när vi lämnar vårt hem så låser de allra flesta av oss dörren. Det var ingen skillnad för människorna som drevs från sina hem under Nazitysklands regim. En gammal klyscha säger att hoppet är det sista som dör hos människan, och självklart hoppades man att man skulle återvända till sitt hem. Så man låste sin dörr.

När jag tar med mina elever till resterna av förintelselägret Belzec så sätter jag dom alltid på golvet framför en monter som är fylld med människors dörrnycklar. Belzec, som ligger långt ner i sydöstra Polen, är ett av få läger där man genomfört omfattande arkeologiska utgrävningar. Och bland delar till gasaggregat, taggtråd, armbindlar, tygrester, aska, så har man funnit polletter från inlämningen av värdesaker – och dörrnycklar. När människorna anlände och gavs order om dusch och desinficering så gavs man också möjligheten att lämna in sina värdesaker och i gengäld fick man en pollett som man sedan skulle återlämna och hämta ut sina saker – efter dusch och vila och innan man transporterades vidare till sitt nya liv i öst. Det var fasaden som nazisterna visade upp. Illusionen som vädjade till den rädda människans sista hopp om att kanske, kanske, så ändå…… Men naturligtvis så var det ingen som fick sina saker åter, som kläddes i rena kläder, gavs ett mål mat och klev på tåget igen för vidare färd österut. Istället gasades människor och kropparna brändes.  Deras tillhörigheter såldes vidare. Ingen återvände hem. Och nu ligger en bråkdel av alla deras hemnycklar i en glasmonter i museet.


(Bild från förlagets hemsida)


När jag sätter mina elever där på golvet, så läser jag alltid en text om familjen Birnbaum. Det är en judisk familj som bor längre ner på gatan och en dag kommer en mamma hem och skyndar på sin dotter att ta med kassar och följa med, för nu hämtar dom Birnbaums. Vi förstår att flickan ofta lekt med Birnbaums dotter som är i samma ålder, och hon ger glimtar av minnen i Birnbaums hem, tillsammans med väninnans familj. Nu ser hon familjen lastas på flaket på en bil och köras iväg, medan deras hund springer skällande efter. Mamman är snabb och tar med dottern till köket och börjar tömma familjen Birnbaums skafferi. Flickan kan höra sin mammas glada utrop över allt som finns på hyllorna och det klirrar av burkar och flaskor när kassarna fylls. När skafferiet är länsat manar mamman sin dotter att sätta sig till bords. Birnbaums har varit på väg att dela en måltid när lastbilen kört upp vid huset och soldaterna kört ut dom. Grytan står kvar mitt på bordet, som är dukat för hela familjen. Mamman börjar sleva upp mat på tallrikarna och njuter av den första tuggan. Maten är fortfarande varm.
Det som beskrivs är inte en ovanlig scen vid den här tiden. Judarna drivs från sina hem och grannarna plundrar bostäderna på det som lämnas kvar. Med de rostiga nycklarna framför ögonen blir konceptet att skiljas från sitt hem så smärtsamt berörande, i kontext av familjen som släpas ut på gatan.

Texten om Birnbaums finns i Gudrun Pausewangs bok "Jag var där".

Och det är detta som Pausewang lyckas så bra med i sina texter. Att fånga nyanserna i det stora skeende som är andra världskriget och Förintelsen. Oavsett om det är pojken som får ett gevär i sin hand och insikten att det inte är djur som ska skjutas, eller flickan som tar hand om sin väns docka. Barnets upplevelse är i fokus, och världen betraktas ur barnets perspektiv.

Gudrun Pausewang miste sin far vid östfronten 1943. Då var hon själv 15 år. I samma ålder som flera av de ungdomar som hennes berättelser handlar om. Som vuxen tog hon sig till Latinamerika, där hon arbetade som lärare för välbeställda familjers barn. Men hon lärde också känna den fattiga befolkningen och deras barn, och det skapade ett intresse hos henne kring samhällsfrågor och livsvillkor. När Pausewang återvände till Västtyskland i början av 70-talet, klädde hon dessa erfarenheter i berättelser om ungdomar under andra världskriget.
Hon själv tillhörde den generation som växte upp i Hitlerregimens skugga. I skolan undervisades om raslära, och kvinnor premierades för att ha fött barn åt Führern. Klasserna i skolan tunnades ut allteftersom forna kamrater sorterades ut och fördes bort tillsammans med sina familjer, och nazistiska ungdomsföreningar manade till deltagande och lojalitet. Mitt i detta fanns barn och ungdomar. Dom var där. Dom deltog.
Och den insikten ekar i titeln på Pausewangs samling med texter: ”Jag var där”. Materialet till de tjugo berättelserna kommer från intervjuer med de som växte upp under kriget. De som sökte sin identitet och sitt vuxenblivande under propagandan om den ariska rasens överlägsenhet. Pausewang undersöker hur det kunde ske, genom erfarenheter hos människor som kunde vara vem som helst av oss.

När jag hade stått vid den där montern och betraktat nycklarna första gången, så funderade jag också över precis det. Hur kunde det ske. Och jag kom till insikt att det är en alldeles för stor fråga att besvara på ett tillfredsställande sätt. Den blir ogreppbar. Men om man inte fullt ut kan förstå varför, så kan man lära sig mer om vem som gjorde vad, var någonstans det skedde och hur det gick till. Där kommer Pausewangs bok en bit på vägen.

”Jag var där” av Gudrun Pausewang är utgiven i pocket av En Bok För Alla 2016.

söndag 12 maj 2019

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.


(Bild lånad från förlagets hemsida.)


Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 
Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 
Boken finns också inläst som ljudbok. 

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som...