fredag 28 juni 2019

”Gamer” av Effie Karabuda

När jag går till mitt arbete inom skolan så träffar jag elever som vänt utbildningsväsendet ryggen. Dom har gått till skolan och sedan har dom gått hem och stannat hemma. Dom går oftast på högstadiet och har tröttnat. På det mesta. Och av väldigt olika skäl. Så ofta är ”tröttna” dessutom helt fel ord att använda. Ofta möter jag idén från övriga vuxenvärlden att mina elever är dataspelande pojkar som har vänt på dygnet och om bara mamma är karsk nog att dra ur sladden till internet och få ungen i säng så löser sig allting.

Så enkelt är det inte.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg om mitt arbete, men bilden som jag möter relativt frekvent säger en hel del om vår generaliserande bild av en sk ”hemmasittare” eller ”drop out”. Den säger också en hel del om vår lika generaliserande bild av en spelare. Och det är en bild som likställer spelande med problem.

Mer fel än så kan det inte bli.

Något jag lärt mig genom åren är att alltid fråga mina elever som spelar hur dom spelar. Alltså om dom är online eller inte? Spelar dom ensamma eller tillsammans med andra. Väldigt ofta så spelar man online och är en del av ett lag, eller spelar samma spel samtidigt tillsammans med människor man känner. Då rimmar det illa att säga att ungdomen isolerar sig genom sitt spelande. Tvärtom så är spelandet i ett sådant läge en väldigt social och interagerande aktivitet. Det är också viktigt för mig att undersöka om eleven är hemma för att spela, eller om spelandet är ett sätt att hålla sig sysselsatt för att man är hemma. (Sedan kan ju naturligtvis ett långvarig hemmavarande utveckla ett osunt spelande.) Som följd på detta undersöker jag också om barnet väljer bort andra aktiviteter för att spela och drar sig undan samvaro med familjen. Gör man det ringer varningsklockorna hos mig direkt. Men det är ganska sällan det ser ut så. En handfull av alla ungar jag mött under mina år i skolan har utvecklat ett spelande som varit problematiskt.

När jag lyssnade på Emil ”HeatoN” Christensen på Bokmässan för två år sedan, i samband med att hans memoarer lanserades, så pratade han om sin egen väg in i spelandet. Hur han efter en hockeyskada med påföljande operation och lång vila, blev sittande framför datorn för att det inte fanns så mycket annat att göra och då upptäckte dels vad roligt det var att spela, men också vad duktig han var på det – och hur han relativt snabbt lärde känna nya människor genom onlinespel, blev en del i ett lag – och på så sätt gjorde karriär inom e-sport med flertalet världsmästartitlar som resultat. Definitivt inte ett fall av oroväckande isolering.

Och det är där jag är när jag sätter mig med Effie Karabudas bok: i en förväntan av att se en bred bild av det sunda spelandet, och jag får precis det jag hoppas på.


(Bild lånad från förlagets hemsida)


Effie Karabuda är en uppskattad krönikör i Aftonbladet (och tidigare också i P3 Spel) där hon delar med sig av sina tankar om TV-spel och spelidentitet.
Som kvinna är man på förhand en underdog i den här världen. Jag kan personligen addera även ’medelålders’ till listan, men Effie är skarp i hur hon sätter fingret på mycket av det som man som spelintresserad tjej kan komma att möta. Spelvärlden är tillsynes pojkdominerad, men där småkillarna sätter jolt-colan i näsan, tar tjejerna stora kliv framåt och Effie låter nyanseringen av spelvärlden ta plats i sin bok på ett sätt som lyfter fram tjejerna som gamers.

Självklart finns här plats för spelhistoria, retronostalgi, Dreamhack, Minecraft, test för den som är gamer, tips hur man lockar en ointresserad att våga testa – på glassiga uppslag med massor av spelbilder som får det att vattnas  i munnen och ger fantomkramp i styrspakstummarna. Fyra avdelningar varvar snyggt kapitel kring spel, speldesign, e-sport och spelkultur. Effies kröniketexter bildar ramverk. Men det finns en ton i ramen. En nyans som jag faktiskt inte hade väntat mig och som gör mig lite stolt och glad över den här boken: här finns t ex ett kapitel om Sverok och deras arbete, dvs hobbyspelförbundet, som tagit fram en Code of Conduct kring spelande (en god idé men i ett lite mossigt paket). Här finns en praktikants berättelse om sin tid på Star Stable – ett spel i ridskole-/stall-miljö som rent statistiskt lockar ganska både många och unga tjejer att spela. Här finns en jättefin artikel om Female Legends och deras arbete för takt och ton i forum, i onlinespel, för tjejsovsalar på LAN mm – allt för att verka för en ökad trygghet för spelande tjejer. När MeToo brakade loss var det väldigt tyst om vad som sker i spelvärlden (debatten om sexismen i speldesign är ju en ganska uttröttad historia) men väldigt lite blev sagt om den förnedrande ton, det hat och den stora utsatthet som möter tjejer som spelar online. Här gör Female Legends ett jättefint arbete, och artikeln berättar intressant om forskningsstöd kring tjejer och spel där vi kan se att tjejer som spelar tvingas bevisa sin talang och hävda sig som gamers på ett sätt som inte överhuvudtaget kommer på bordet när killar spelar. En kille kan vara hur kass som helst och ändå accepteras in i gruppen medan tjejen får hela sin rätt till deltagande ifrågasatt oavsett hur duktig hon är.

Hur det är att jobba på en spelstudio får vi också en bild av, hur det kommer sig att e-sporten är den snabbast växande sporten, intervju med HeatoN som ser en vinst i att få föräldrar intresserade av e-sport, tips för att lyckas med sin stream på Twitch – och vägen till framgång i cosplay och glädjen att få nörda loss utklädd till sin favoritspelfigur. Effie vänder och vrider på konceptet spel från en mängd olika vinklar.

Kort sagt: det här var inte den bok jag trodde det skulle vara, men den blev ganska mycket av det jag hoppades. Det finns en seriositet i anslaget, även om den bara skrapar på ytan, och den flörtar med tjejer som är nyfikna på spelvärlden – och ändå frossar den i glassiga bilder, överskådliga reportage, ”publikfavoriter” som Minecraft – och det finns plats för den där Jolt-cola-drickande pojken också. (Och för oss som satt med våra Game&Watch bakom soffan 1984 för att inte mamma skulle se att vi fortfarande spelade…)
Det är en bok som vänder sig till en yngre publik. Därmed inte sagt att inte äldre kan ha glädje av den. Det är kanske inte boken som förklarar och visar den äldre generationen helt och hållet vad spelvärlden kan vara, men det är boken som visar att spel är mer än våld och en orgie i vapen och att det finns goda ansatser att trygga de små som befinner sig i den här världen.
Men det är nog boken som kan ge tjejen som sitter bredvid och tittar på, modet att själv greppa en handkontroll och våga känna att ”jag får också lov att vara en gamer”.

Jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken, och jag hoppas den hittar sin läsekrets, och jag hoppas den kan vara en vägledning in i ett varierat och sunt spelande – för tv-spel kan vara en stor källa till glädje och skapa stor gemenskap.

Och har man en gång spelat igenom ”Baldurs Gate” så har man faktiskt läst en textmängd motsvarande alla sju delarna av Harry Potter. Det är inte fy skam till lästräning det.

"Gamer" av Effie Karabuda, är utgiven 2018 på Bonnier Carlsen.

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som...