”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff

Återvända. Komma tillbaka när man bestämt sig att inte. Vad en plats gör med en människa. Varenda centimeter av bygden besudlad med någons synd. Och alla vet.
Jana Kippo återvänder till barndomsbyn Smalånger för att ta hand om sin bror. Det mesta är precis som innan hon reste därifrån. Maria hittas död, Bror håller på att supa ihjäl sig och i Johns svarta ögon blir Jana kvar. Börjar arbeta inom hemtjänsten, hjälper Marias man att reda i dödsboet. Reder i sig själv. Jana, som stack ner sin far med en högaffel.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Karin Smirnoff debuterade med ”Jag for ner till bror” under 2018, en text som jobbades fram under en termin på Lunds författarskola, och boken blev sedan Augustprisnominerad.
Smirnoff är en författare med ett brokigt förflutet som bl a fotograf och journalist och driver numera en trävarufirma.
Hon har byggt en brutal berättelse, i tvära kast mellan lidelse och våld. Det är inte bara den norrländska glesbygdsscenen som ger mig känslan av att befinna mig i en skog, utan genom läsningen manar berättelsen mig att tassa mjukt, och man anar gläntan längre fram utan en aning om vad som blir synligt bakom nästa snår av sly. Mellan stammarna avtecknar sig en stig av fromhet och som läsare vaggas man kärleksfullt allt medan råheten i Janas livshistoria avtäcks.

Mitt i Janas konfrontation av sitt eget flyktbeteende så är detta en berättelse om förlåtelse. Vad en människa kan förlåta, och vad som är nödvändigt att förlåta för att fortsätta vara människa.
Jana är van vid att fly; från handlingar och känslor. Med en uppväxt av utsatthet är hon på ytan hårdhudad, men mötet med hembygden och människorna från det förflutna tvingar henne att våga möta sig själv och se efter vad livet egentligen gjort med henne. Det blir ett hemvändande på flera plan.

Det är språket som lyfter berättelsen om Jana. Avsaknaden av skiljetecken skapar en rytm i flödet som känns väldigt konfrontativ. Precis som Jana inte längre kan blunda för vem hon är, kan inte heller vi som läsare blunda för Jana. Det får berättelsen att gripa tag och smyga sig på.
"Jag for ner till bror" är en stark och omskakande berättelse om livet.

Fortsättningen ”Vi for upp med mor” publicerades i april i år.

"Jag for ner till bror" publicerades av Bokförlaget Polaris 2018, och finns nu också i pocket.
Lo Kauupi har läst in ljudboken.
Boken finns i samtliga format bland annat hos Bokus och AdLibris

”Slutet” av Mats Strandberg

I Mumindalen lägger man sin rädsla åt sida och tar tillvara på nuet när kometen far över himlen, trots allt det innebär av ovisshet. I Mats Strandbergs ungdomsroman "Slutet" sker något liknande, men som dom människor vi alla är så axlar vi nuet på olika sätt.
När jag först hörde talas om konceptet för Strandbergs bok, så tänkte jag i linje med hans tidigare böcker ”Färjan” och ”Hemmet” och försökte föreställa mig en undergångsskräckis. Skulle det finnas utomjordingar? Skulle det bryta ut epidemiska psykoser bland jordens befolkning och skapa kaos med masslakt och armageddon i förtid?
”Slutet” är ingenting av det jag föreställde mig.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Vi vet ju alla att våra liv kommer ta slut. Nedräkningen startar i det ögonblick vi föds. Men vi vet inte när. Ibland kan omständigheter ge oss insikter om ett ungefär när – men aldrig exakt. Men tänk om vi skulle veta exakt när vi ska dö? Och exakt hur?

Mats Strandberg, som slog igenom på allvar med Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, har konstruerat en växelsång med två ungdomar som tacklar jordens undergång på olika sätt, och som ser sina val flätas samman medan slutsekunden närmar sig.
Det är väl på sätt och vis synd att avslöja hur det slutar, men med en historia om mänsklighetens och jordens undergång så är det inte så svårt att gissa.
Vi lär känna Lucinda och Simon och människorna i deras närhet. Deras familjer och närmsta relationer och hur det samhälle de lever i förändras – hur människorna förändras, alltmedan kapitlen räknar ner från jordens sista 4 veckor och 5 dagar.
Hur reagerar ett samhälle som vet att det bara ska existera några veckor till? När upphör betalmedel, när slutar allmänna transportmedel att fungera, hur fördelas mat och andra resurser? Vilka arbeten blir nödvändiga att fortsätta och vilka upphör? Skolor som stänger, idrottsföreningar som lägger ner, samfund som samlar människor, medborgargarden som tar ansvar på sina egna vis, brottslighet. Volontärer och mänskliga behov. Allt detta finns i bakgrunden. Ett pågående livsmaskineri. I förgrunden står individerna. Relationerna. Mellanmänskligheten. De mänskliga värden som fyller våra liv med mening och som vi behöver för att orka ta oss igenom när det blir tufft. Men här finns också de som inte klarar att vänta och tar sina liv i förtid. De som bedövar och flyr in i en enda lång festnatt med droger och alkohol. De som förnekar och fortsätter leva som om allt är en bluff. De som söker Gud som en mening med undergången och gömmer sig i en våt filt av frälsning.
Simons mamma är präst och har fullt upp hela vägen till slutet. Själavård, samtalsgrupper, begravningar. Människor i behov av trygghet - och svar. Simon festar med sina kompisar och vill tillbringa varenda minut tillsammans med flickvännen Tilda. Men Tilda har andra behov. Den framstående simmaren och toppeleven som försvinner i en drogdimma där hon vill vara fri och gör slut med Simon. Tilda som sedan hittas död.
Lucinda är en av Tildas vänner från simningen, men som dragit sig undan vänskapen och livet i samband med en pågående cancerbehandling. Nu väljer Lucinda att avbryta sin behandling – vad är meningen när alla ändå ska dö? – och i takt med att orken återvänder så återvänder även Lucinda. När Tilda dör bestämmer sig Lucinda och Simon för att försöka ta reda på vad som hänt och vem som är den skyldige. Som en sista kärleksgärning för Tilda. I sitt sökande tvingas dom själva våga ställa sig frågorna om vad som egentligen är viktigt och vad som fyller livet med kraft och mening.

Simon blir som ett berättarjag, medan Lucinda använder sig av bloggportalen TellUs som ska skickas ut i rymden med hopp om att något levande på sikt ska kunna fånga upp signalerna och tyda de sista rösterna från jorden. De sista människornas berättelser. Kapitlen varvas och det som från början är två separata berättelser, vävs på sikt samman till att de turas om att berätta vidare samma historia, och när slutsekunderna närmar sig väljer dom varandra och går ut i ljuset tillsammans.

Strandberg lyckas bygga en historia om livets meningsfullhet mitt i all hopplöshet. När det vore enkelt att ge upp börjar människor kämpa. När undergången går att räkna ner till, söker två unga människor meningen med sina liv, och finner en gemensam trygghet, tillförsikt och möter döden i stillhet. Tillsammans.

Jag hade inte räknat med att bli så berörd. Jag läser de sista hundra sidorna med hjärtklappning, och när Simon får en ångestattack med 9 timmar liv kvar rinner tårarna ner för mina kinder. När Simon letar fram lådan med barnkläder för att hans gravida syster vill titta på kläder till det barn alla vet aldrig kommer att födas, men som hon envist fortsätter planera för, så gör det så ont i en att man vill skrika rakt ut! Ruska om Emma så hon vaknar och tar tag i den lilla tid som finns kvar. Men hon vet ju. Hon också. Men hon gör ett val. Det val som är mest rätt för henne. Och det är precis så vi människor gör. Och har gåvan att kunna göra. Vi formar våra liv.

Det här är en inte en traditionell skräckis. Men det är en omskakande skildring av att vara ensam när det spelar som störst roll att vara tillsammans, och om de val vi människor gör i situationer av kris och förtvivlan. Och vad kan vara mer skräckfyllt än att veta precis i vilket ögonblick de valen kommer sluta spela någon roll?

”Slutet” av Mats Strandberg är publicerad 2018 av Rabén och Sjögren, och finns bland annat att köpa hos Bokus och AdLibris

Grejen med Humlor om man frågar Dave Goulson

Jag tror det är något med att dom är lurviga. Dom är tjocka och har päls. Och surrar på ett tryggt vis. Det tar liksom bort en del av känslan kring att dom är insekter. Det går inte att jämföra en humla med en tvestjärt eller en broms. En humla är godmodig…..fryntlig…. snäll….
Eller? Fokus på humlor och bin och andra små surrande saker är just nu stort, i takt med att klimatdebatten rasar. Utan bin dör vårt ekosystem och flertalet arter är redan på gränsen till utrotning och vi börjar se effekterna. Det kan vi inte förneka.

Dave Goulson har nu skrivit tre böcker där humlor är i fokus.
Dave Goulson älskar humlor.
Verkligen älskar dom. Och den kärleken förmedlar han från boksidorna med både humor och en ofantlig värme. Och man slår igen hans böcker med en önskan om att få lov att vara med och göra livet enklare för dom här små krabaterna – för man överväldigas av ömhet för de små runda, lurviga, surriga kompisarna som har så stor betydelse för vårt ekosystem.

Dom svenska titlarna på de två första böckerna är lite töntvarning. Låter som skräpkomedier från 80-talet. Men låt er inte luras utan ge dom chansen. Det är sommarböcker att läsa i skuggan under trädet, för att sedan ta varvet kring rabatten och lyssna efter surr i blommorna. Och le.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”A sting in the tale” – Galen i humlor – handlar om Daves uppväxt och förälskelsen i den små varelserna som lever i våra trädgårdar och viljan att förstå deras liv och deras påverkan på vår natur. Boken handlar dels om Daves personliga resa in i livet som insektsforskare och de humlor han mött och möter i sin omedelbara närhet.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”A buzz in the meadow” – Galen i insekter – så möter vi den lite äldre Dave. Etablerad frskare, make och pappa, med ett sommarhus i Frankrike och de hemmastudier som bedrivs i den egna trädgården och på den bakomliggande ängen. Här gör andra insekter än bara humlor gästspel och vi lär oss om ängens ekosystem, och arternas interaktion.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”Bee Quest” - ”Den stora humleresan” – där följer vi med professor Dave ut på olika forskningsresor över världen och lär oss om humlearter och deras kamp för överlevnad i olika habitat. Patagoniens slättlandskap, Polens höjder, Ecuador, Nordamerika...

”Garden Jungle” (ännu ej utkommen) tycks ta vid där Galen i insekter slutade och fokusera på den omgivande naturen; trädgårdar och parker, maskarna i jorden under våra fötter, vägglössen och insekterna som bygger sitt bo i asfaltssprickan vid vägkanten.

Det här är böcker som får igång mig. Jag blir barnsligt förtjust och går helt upp i detaljer och blir sedan föreläsande för hela min omgivning om längden på tungor, kontrollen av kroppstemperatur mellan kroppens tre olika delar, ämnesomsättning, flygtid på full nektartank, boplatser, drottningdvala och annat smått och gott man lär sig mellan boksidorna.
Men visst är det fascinerande att revirstarka humlor kan samsas med andra arter på begränsade ytor med rik artvariation helt enkelt för att olika arter humlor har olika längd på sina tungor och därför samlar pollen från olika blommor och inte konkurrerar med varandra.
Och visst är det smått science-fiction att humlan kan kontrollera temperaturen i varje enskild tredjedel av kroppen och därmed styra sin energiförbränning och sin ämnesomsättning för att härbärgera så mycket energi som möjligt till själva flygningen (maximalt 40 minuter flygning på en full tank).
Och visst är det en affärsidé av förtvivlade skäl att hyra ut humlebon till mandelodlingar så humlorna kan pollinera, för de humlor som lever naturligt nära odlingarna räcker inte längre till. (200 dollar per bo under 3 veckor blir pengar för odlarna.)
Och visst är det spännande som en deckare när humlorna märks upp med små fläckar på bakkroppen och sedan observeras för att se hur långt dom faktiskt flyger under en dag på jakt efter nektar och pollen.

Dave Goulson själv är professor i biologi vid University of Sussex. I hans första bok finns också en barndomsskildring av den lilla killen Dave, som upptäcker insekter och samlar i fickorna på kortbyxorna, försöker sig på att på egen hand stoppa upp och konservera en måsfågel, sparar pengar och drömmer sig bort mellan sidorna av en katalog med prylar för herbarium, insektssamlingar, konservering etc – så besatt av sitt intresse som bara barn kan bli, där man andas, äter, sover, *är* sin stora passion.
Och ibland går det inte över. Det är då man blir professor. Och blir man professor så kallas det ”forskning” istället, och det är vad Dave ägnar sig åt nu. Forskar om humlans hemligheter, kämpar för arternas överlevnad och har grundat Bumblebee Conservation Trust för att engagera fler att arbeta för humlans miljö och överlevnad. Och skriver böcker om det arbetet och beskriver för oss lekmän varför de här små krabaterna är så viktiga för våra egna liv.
Jag tror att hans tre böcker om humlor gör stor skillnad i det arbetet, och är som kunskap på det där sätter när den smyger sig in i en utan att man nästan märker det. Som en riktigt underhållande och förklarande lektion. På ett bra sätt.

Så nu går jag ut och spikar upp mitt insektshotell, dricker lite saft i solen och lyssnar efter surret i lavendelodlingen, medan jag väntar in den fjärde boken som släpps om några dagar.

”Galen i Humlor” (A sting in a tale), utgiven av Volante 2015, och finns även i pocket.
”Galen i insekter”, (A buzz in the meadow), utgiven av Volante 2016, och finns även i pocket.
”Den stora humleresan” (Bee Quest) utgiven av Volante 2018.
”The Garden Jungle”, ges ut av Jonathan Cape Ltd, 11 juli 2019.

Dave Goulsons böcker finns på Bokus