Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.
Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och
allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är
verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur
han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på
en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på
Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren,
den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp
och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan”
tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en
deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara
en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit
ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är
överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte
någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en
arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar
tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal
som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har
träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv
period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas
stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var
enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att
åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att
pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad
författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika
gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För
att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten,
vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum.
Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu
mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid
och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur
hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle
egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer
mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste
få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.
Och sedan tar det fart.
Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt,
för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men
resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar
stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider
som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta
krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en
del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en
historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i
Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har
verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi
får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt
annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare
100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i
sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske
berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats.
Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen,
så håll ut. Det är värt det.
”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.
