LäsÅrets bokslut 2019

Ett omtumlande år tar sitt slut. En emotionell berg-och-dalbana. Jag hoppas det här nyåret innebär att kliva av vagnen på nästa station och få lov att njutbart flanera runt bland spunnet socker och rostade nötter och pärlande kolsyra. Två intensivt spinnande år renderar ett behov av stabilitet och ro.

Återhämtningen efter min stroke i februari 2018 har fortsatt. Jag är frisk, men en del blessyrer återstår. Att känseln fortfarande saknas på höger sida av ansiktet har jag vant mig vid, även om det surrar och sticker ibland. Känslosamheten är något bättre, vilket underlättar mycket. Koncentrationsförmågan är också bättre vilket underlättar inte minst på jobbet. Hjärntröttheten är svårast att acceptera. Att vara mitt i något när huvudet plötsligt tar slut och det är som seg kola att tänka. Men det går framåt. På alla fronter. Och det märks i min förkovran, vilket är glädjande.

Förutom att jag faktiskt varit hemma när jag varit sjuk (typ aldrig hänt) så har jag jobbat mycket med min fysik i år. Fått bättre balans i kost och motion och gått ner 12 kilo. Fixar jag 12 till under året och får till en regelbundenhet med löpningen igen så är jag mer än nöjd!

Miste min finaste vän, min beagle Sacke och kämpar varje dag med sorgen. Fick veta dagen före nyår förra året att han hade cancer och att det inte fanns något att göra. Fem månader ytterligare fick vi tillsammans, innan han fick somna in. Ett par veckor senare flyttade fina Are´s in. 3-årig beagle från Moss i Norge. Min största glädje är att Sacke och Are’s fick träffas under några dagar medan Sacke fortfarande var relativt pigg och att han levde upp så tillsammans med den yngre vovven och lekte som en valp igen. Are’s är fundamentalt annorlunda än Sacke vilket känns skönt. Jag har aldrig skaffat ny hund så fort igen, och det kändes konstigt. Som om man ville ersätta på något sätt. Men det har absolut inte blivit så. Grabbarna är inte lika alls. Och samtidig är båda väldigt mycket beagle. Det är faktiskt lite häftigt. Bibliotekarien Nils har accepterat sin nya brorsa. Accepterat. Ibland tror jag han tycker om honom, men Are’s är stojig och unghundsvild så Nils får markera ordentligt ibland. Bra Nils! Den största positiva förändringen är att Are’s är helt ointresserad av att äta böcker. Sacke tuggade i sig en del genom åren. Speciellt äldre papper var gott, så mina förstaupplagor av Pippi Långstrump blev blöt konfetti.

Sett ur läsningsperspektiv så har detta sammantaget lett till ett år då jag inte läst särskilt tunga texter. Har inte riktigt orkat det. Inte heller läst så mycket äldre texter. Min stora, eviga läsutmaning (”1001 böcker att läsa innan du dör” med Göran Hägg som redaktör) fick mig att tidigt under året lägga fram en tummad pocketutgåva av ”Njals Saga”, men jag har inte ens öppnat den. Däremot deltagit i flertalet andra utmaningar, men av arten att finna böcker i olika kategorier mer än färdiga titellistor.

Glädjen över Olga Tokarczuks Nobelpris var stor, även om Svenska Akademin fortfarande ger en bitter eftersmak. Uppförsbacken tillbaka till förtroende är lång och brant. Vi får se vad de åstadkommer under det här året. Jag har påbörjat läsningen av ”Klubben” och även om fokus i Matilda Gustafssons text ligger på kulturprofilen och Forums verksamhet, så är Akademien en oroväckande aktiv medspelare.

I samband med förra hundens långpromenader lyssnade jag alltid mycket på ljudbok. Det kan jag inte göra tillsammans med Are’s. Han kräver alldeles för mycket av bekräftelse och kommunikation under våra promenader för att lyssning ska vara möjligt. Jag virrar bort mig i texten direkt. Istället har jag under året lyssnat mycket under tiden jag lägger pussel och det har varit väldigt behagligt. Jag lägger oerhört mycket pussel efter stroken. Det är suverän träning för koncentrationsförmågan och för ögonfokuseringen. Alltid ett pussel igång på köksbordet. Årets stora lyssningsupplevelse var Harry Potter-serien inläst av Stephen Fry. Skulle faktiskt kunna tänka mig att bara ha den serien som enda tillgängliga ljudbok. Någonsin. Så bra är det! Kommer lyssna om under året.

Har använt min läsplatta mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Köpte en som är knuten till mitt ljudboksabonnemang på Storytel, vilket låser plattan till Storytel också. Synd, då jag inte kan använda den till låneböcker men man förstår ju distributören också. Den är enkel, något plastig – men väldigt lättjobbad och fyller sin funktion väl. Under året kom funktionen att också lyssna via plattan, men det har jag inte ens provat och tänker inte göra heller. Med trådlösa lurar är mobilen väldigt behaglig att lyssna via, och plattan ska få vara platta. Har läst en del e-böcker via surfplatta tidigare, men det är en helt annan skärm och jag vill komma bort från flimret. Det tröttar huvudet. I och med att läsplatta bygger på en teknik som kallas e-ink så är känslan mer ”matt” och du slipper både blänk och flimmer. Det är lika behagligt för ögonen som en vanlig boksida.

Årets stora upplevelse var att beviljas pressackreditering för Bokmässan. Under fyra dagar förkovrade jag mig i så mycket jag bara hann med, och stupade helt utmattad på kvällarna. Lördagen var så galet mycket folk att min yrsel gick bananas nere på mässgolvet, men då höll jag mig till seminarierna istället. Dagarna renderade oerhörda mängder stoff till bloggen, så jag kommer ha att göra under hela året att jobba igenom allt. Ett kärt besvär. Störst var träffen med Dmitr Gluchovskij. Och Markus Zusak. Och den helt egna pratstunden om rasbiologi med Nils Uddenberg. Temat om digitalt berättande och e-sport tog mycket av min tid, och det kommer jag fortsätta jobba in i bloggen under året: det digitala alternativa berättandet. TV-spelsvärlden som plattform för berättelser.

För det har också tagit en del av min tid under året och känts utvecklande. Mitt spelande. Framförallt RPG dvs role playing games, storydrivna spel där berättelsen och karaktären är i fokus. Gärna ska indie-spel, dvs utvecklade av mindre spelstudios och produktioner som ofta kännetecknas av sin kreativitet mer än av pengaströsslande. Avslutade året med att spela igenom det lilla ”What remains of Edith Finch” där man genom en rundvandring i ett märkligt hus tar sig igenom en familjs tragiska öde. Började lite tvekande, men slutade fint. På min backlist för den kommande tiden står ”Firewatch” och ”Gone Home”. Ska också spela klart ”Unravel” och ”Little Nightmares”.

När jag nu bläddrar i min läsdagbok så har jag det här året utökat min läsning till 143 avslutade böcker. (Jämfört med förra årets 106.) Jag har läst väldigt blandat. Jag har också hållit en jämn takt, men den är fortfarande väldigt långsam. Men det finns en regelbundenhet i min läsning efter det här året, som ändå känns bra. Eftersom jag läser så långsamt så märker jag att jag undviker långa böcker. Det finns inga 600-sidiga tegelstenar bland det utlästa. De flesta ligger på 200-400 sidor dvs ganska normaltjocka verk. Däremot väldigt mycket facklitteratur. Jag har närmat mig en del Förintelselitteratur igen, en del om djurvärlden, en del historia. Jag har också gjort det jag borde gjort för länge sedan. Jag undervisar ju ändå om Förintelsen och gör hågkomstresor med ungdomar… Jag har äntligen läst Anne Franks Dagbok. Och jag har brottats med min egen skamkänsla, för jag tyckte inte om den. Pratade med en kollega om det: förväntan, idén om att detta är bra för det är ett klassiskt verk, tematiken... Men herregud vad tonårspladdrig den är. Jag blev helt trött…… Och samtidigt; kunde jag verkligen ha förväntat mig något annat? Den är ju skriven av en tonåring. Det borde jag ju fattat.

Det som fått stå tillbaka är bloggen. Och det är helt ofrivilligt. Jag hittar inte alltid trådarna som är mina tankar och får fatt i dom så jag kan baka ner dom till begripliga meningar och foga dom samman till text med mening och syfte. Ibland orkar jag helt enkelt inte tänka färdigt. Och då blir det som det blir med att skriva. Ligger ganska exakt ett år efter med blogginläggen. (Med vissa undantag.) Men jag tycker om min blogg, och det känns meningsfullt att blogga, så jag kommer fortsätta och jag är väldigt motiverad att jobba vidare med den och utveckla den! Det är inte idéerna som saknas.

Har en idé inför året som kommer att jag ska varva mer. Vissa dagar byta bort morgonläsningen mot ett blogginlägg istället. Vara ok med att byta boken mot ett spel eller pussel. Det måste inte vara allting på en gång. Det är okej med något. Det viktiga är ju berättelsen, och den finns där oavsett media. Det ju precis den tanken jag håller högst hela tiden. Varför inte testa det i praktiken då?

Fyra noveller om Förintelsen, utgivna av Novellix

Vi är i en tid när Förintelsens vittnen börjar sluta sina ögon. Det är en tid när bevarandet av deras vittnesmål är viktigare än någonsin.
Jag tillbringar en stor del av min tid med att undervisa högstadieelever om Förintelsen och de samhällsmekanismer som gav nazismen yta att genomföra sina bisarra idéer om ett önskat samhälle. Samhällsmekanismer som ger nazismen yta på nytt.

Den första överlevandeskildringen kom redan 1933, dvs samma år som Hitler tog makten, och fortfarande idag ges nya vittnesmål ut. Läste i morse att en ung polsk flicka som förde dagbok under kriget, gav dagboken till sin pojkvän som efter kriget gav den vidare till flickans mamma och syster som överlevt, nu ska få sina texter utgivna. Mamman och systern kunde inte förmå sig till läsa dagboken så den lades i ett bankvalv och förblev oläst. Tills nu. Det är systerdottern som nu tagit initiativ till utgivningen.

Novellix, som är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut noveller i små häftade utgåvor, lagom för fickan, har nu i ett samarbete med Anders Rydell, och möjliggjort genom stipendium från Micael Bindefelts stiftelse till minne av Förintelsen. 9000 exemplar kommer att delas ut till gymnasieelever i samverkan med Forum för Levande Historia.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Det är fyra små vittnesmål som översatts till svenska för första gången, översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska. Det som tilltalar mig mest är att det är berättelser från olika skeden av Förintelsen. Våra mentala bilder av Förintelsen är så starkt förknippade med läger och baracker och en skylt över en ingång, med den svarta röken stigande i bakgrunden, men ingen av de fyra berättelserna utspelar sig i läger.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Ida Finks ”En vårmorgon” är den som drabbar mig mest. Den är så rak i sitt anslag, så direkt i sin smärta. Ett par med en enda dotter. En inställelseorder för deportation. De ska lämna sina hem och samlas för att marscheras bort. Den plågsamma insikten att man går till sin egen död. Föräldrarnas sorg över dottern som inte kommer få växa upp. Vägen de vandrar tillsammans.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Rachel Korns ”Den sista vägen” tänker jag att jag skulle vilja sätta i händerna på mina elever. En liten by i polska galizien. Ett dekret från ockupationsmakten att varje familj själva ska utse en familjemedlem till deportation. Om man inte väljer deporteras alla. Och allt medan ångesten i familjen stiger, leker de små barnen deportation, och de äldre förbereder sig på att offra sig. Frågan kring vems liv som är mest värt slår emot en genom varje mening. Det är en text att förhålla sig till, en samvetsgäckande text.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Arnost Lustig skriver om ”Citronen” som kan räddas systerns liv, men som är svår att ”organisera” (=skaffa fram varor i gettot eller lägret). Fadern har dock precis avlidit, hans kropp inte ens hämtats ännu, och killen som gör affärer på svarta börsen vet att begära faders guldtänder i utbyte mot den önskade citronen. Och vad är egentligen en kropp? Anden är borta, själen farit vidare – kroppen redan på väg mot förruttnelse. Det är ju inte som han kommer sakna tänderna…..men det är fadern.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Och slutligen Aharon Appelfeld som berättar om en ”Kylig vår” när kriget är över och människorna som gömt sig tillsammans i en bunker på en åker kan komma fram utan fara för sina liv – men vart tar man vägen?

Hela idén med Novellix, att presentera högkvalitativa texter i litet format, tilltalar mig oerhört. Små böcker, lagom nog att stoppa i fickan. Snabba att läsa, men som stannar kvar länge. Och i den här asken fyra texter som manar till eftertanke och delaktighet. Som ber dig söka din medmänsklighet och sträcka ut en hand. Inte bara idag, utan också i morgon.

Novellerna är utgivna i en ask betitlad "Fyra noveller om Förintelsen" 2019 av Novellix.
Omslagen är detaljer ur målningar av Lars Lerin.

Novellerna finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.