”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting

När minnen ska väckas. När minnen ska mötas. Minnen som skrämmer. Och minnen man räds ska försvinna. Det befriande i att glömma. Det trygga i att komma ihåg. Trots allt. 

Det är så mycket som kommer till ytan för Kim när hen återvänder till farmor och farfars hus ute på landet utanför Teg. Smärtan ligger under ytan redan när Kim sitter på bussen och söker efter något bekant, något att fästa minnet vid. Kim, som har fått ärva farmor och farfars hus. Pappas barndomshem. Men under en period också Kims. Om det fortfarande var ett hem då. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Huset står igenbommat. Kim låser upp dörren till de fysiska rummen, men också sina undanträngda minnen och vandringen genom rummen, mötet med dammiga tillhörigheter väcker vetskapen om de stora skuggestalter som vakar över gården och skogen. Kråkorna. Och så lapparna. Alla post-it-lappar som stirrar ner från väggarna. Kim vill inte läsa dom. Vill inte släppa in kråkan. Men det är oundvikligt. Kråkorna finns där. Allihop. Dom lutar sig ner över gården, över Kim. Och lapparna blir lästa. Minnena kommer tillbaka. Vetskapen. Om besvikelsen. Om att vara oönskad. Att inte accepteras. Genom släktled. 

När du omsluts av sorg. När sorgen konsumerar dig. Absorberar dig. Är dig. 

Genom minnena, lapparna, huset och sakerna möter Kim sin egen barndom, sina föräldrar, sina farföräldrar. Hur familjen formats. Slagits sönder. Och Kim tar in. Kim möter kråkorna. Och bestämmer sig för att stanna i huset. Hel i all trasighet. 

”Den här platsen skapade mig. Jag hör hemma här. Jag är hemma här.”

Det är smärtsamt. Det är otäckt. Det är vackert. 

”Kråkorna” är det bästa Anders Fager skrivit. Hur förtjust jag än är i både Svenska Kulter och trilogin om Cornelia Karlsson, så är det här något helt annat. Om det man känner till om Fager är rollspelen och tentakelskräcken likt en Stockholmsk Lovecroft, så kommer man bli överraskad. 

Peter Bergting fick jag upp ögonen för när han illustrerade ett antal vittnesmål från Förintelsen i den vackra ”Vi kommer snart hem igen”, som gavs ut för ett par år sedan. Något så vågat – och helt igenom lyckat – som att berätta om Förintelsen för yngre barn. 

Tillsammans skapar Fager och Bergting något helt unikt med sin berättelse om Kim. Formen för hur text och bild samverkar är oerhört effektfull. Fager har ett sätt att bygga sina texter där han arbetar med korta meningar. Han staplar. Det blir en helt egen rytm. Och i ”Kråkorna” fungerar det bättre än någonsin. Post-it-lapparna kliver ut från väggarna, göms i bilderna. Däremot blir det helt fel att kalla Bergtings bilder för illustrationer – de är en helt egen del av berättelsen och bär berättelsen tillsammans med texten. Text och bild glider i och ur varann och förstärker och tolkar och för vidare. Som två röster som hjälps åt att berätta. Två röster som faller varann i talet - och ger upplevelsen av berättelsen större livfullhet. 

”Kråkorna” presenteras som en grafisk skräckroman, för ungdomar 12-15 år. Men det som sätter sig i mig är mer upplevelsen av den stora sorg som vilar över Kim, Kims familjehistoria och den lilla gården i skogen. Kråkgestalterna är otäcka och stämningen är tärande, men det stockar sig i halsen och det inträder en klump i magen under läsningen, under mötet med smärtan, med kråkorna. Det här är en riktigt häftig läsupplevelse. Den gör något med en. Den känns. 

”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting är utgiven av Natur & Kultur 2020. 

”Kråkorna” är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn-och ungdomsbok. 

Cthulhu Vaknar av H.P. Lovecroft och illustrerad av Francois Baranger

Djupt under ytan, i mörka skrymslen, vilar ett väsen från urminnes tider. Diffus i form, men ren i ondska, ofta liknad vid ett vidunder med tentakler – inte helt olik en jättelik bläckfisk.

På Bokmässan 2018 lyssnade vid ett par tillfällen på Anders Fager som berättade om Lovecrofts världsbygge i allmänhet, och den här utgåvan i synnerhet. Fager, som själv skapat en filial till Lovecrofts värld i sin ”Svenska Kulter”.

Få varelser har återanvänts i populärkulturen på samma sätt som Cthulhu, och karaktären dyker upp på de flesta arenor från The Simpsons till tv-spel. Men det är det klassiska verket av Lovecroft som fortfarande håller den mest mytiska gestaltningen.

Illustrerad av Francois Baranger, som jag tidigare bara kände till som konceptillustratör för Harry Potter, men som har en mängd spännande illustratörsprojekt bakom sig, likväl som några skrivna verk. Enligt vad jag kan läsa mig till om Baranger så var det mötet med Lovecrofts världar som skapade hans eget intresse för fantasivärldar. Det tycks vara en livslång önskan att få se Lovecrofts verk illustrerat, och till slut bestämde sig Baranger för att göra det själv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En äldre professor avlider och hans släkting, en ung antropolog, tar hand om hans kvarlåtenskap. Bland anteckningarna den gamle mannen lämnat efter sig finns fragment av ondskefull makt, rädsla och vansinne. Osammanhängande drömsyner fyllda av fasa. Antropologen fascineras och förfäras och börjar själv studera den gamla myten, något som leder till också hans förfall.

I den slumrande staden R’Iveh, drömmer Cthulhu, omgiven av de som vill väcka varelsen igen. Sökandet efter kunskapen om Cthulhu sker parallellt med att varelsen börjar vakna, och vi inser att det förutsedda slutet rusar emot oss från vågorna. Jag har för mig att jag någonstans läst att Lovecroft hämtade inspiration till sina berättelser från sina egna mardrömmar, och det känns troligt. Det är en mardrömsvärld som byggs upp, och precis som drömmar gör tvära kast och finner samband och övergångar som inte alltid är logiska så bygger texten upp en skräck i fragmentariska byggstenar på samma sätt, och man vet inte om det är antropologens galenskap eller Cthulhus ondska som kryper längs ryggraden. Enligt legenden är Cthulhu en överstepräst för de stora äldre och dessa kommer småningom att återvända och skänka mänskligheten galenskap och förödelse innan det slutliga förintandet av människan. I den scenariot finns viss tröst i galenskapen.

Historien om Cthulhu är skriven i dokumentär stil. Man skulle lika gärna kunna läsa ett längre tidningsreportage. Det är tre olika perspektiv som vävs samman, via den unge antropologens röst – han som tar över släktingens kvarlåtenskap och finner anteckningarna om Chtulhu. Det som beskrivs är så fasansfullt, och allt eftersom den unge mannen inser mytens grund av verklighet drivs han till vansinne av det ohyggliga detta innebär. Och däri ligger skräcken i Lovecrofts universum: människans möte med det ohyggliga och hur hon påverkas av detta.

Barangers bilder förmedlar de febriga mardrömmarna och den suggestiva stämningen fantastiskt. Personligen kan jag finna den gode Lovcroft lite ”pladdrig”. Barangers bilder ger mig pauser och andrum, och det bygger för mig upp en starkare tolkning av Cthulhu-myten än när jag läste berättelsen första gången och inte hade annat än text att vila blicken på. Rent estetiskt har Fria Ligan åstadkommit ett mästerverk i storformat. En prydnad för hyllan. En presentbok för den som behöver introduceras till skräcklitteraturens stora klassiker.

"Cthulhu vaknar" av H.P. Lovecroft, illustrerad av Francois Baranger är utgiven av Fria Ligan 2018.

”Jag såg henne idag i receptionen” & ”En man av stil och smak” av Anders Fager

När en fuga konstrueras inom musiken inleds stycket med ett subjekt, ett motiv av toner, en enkel melodi som blir styckets startpunkt, dess dux. Fugan byggs sedan upp stegvis där varje ny slinga är en variant i någon form på den första – kontrapunkter – där den underliggande motivtonen är synlig, men broderad i nya former. Att lyssna till en fuga kräver ett nyfiket öra, kräver att man låter sig dras in i motivet, och följer med kontrapunkterna i alla dess vindlingar och slingor utan att tappa bort sig. Tonspråket förändras, liksom tempo, tonskala och känsla, men motivet ligger hela tiden under – som en puls som hjälper oss stanna kvar, hjälper oss förstå. En konstant. När jag läser Anders Fagers texter så känner jag en fuga i raderna.

”Jag såg henne idag i receptionen” och ”En man av stil och smak” är de två första delarna i berättelsen om Cornelia Karlsson.
När berättelsen börjar är Cornelia 11 år och inom kort ska hennes mamma, popsångerskan på nedgång, gasa ihjäl sig i köket. Det är då Cornelia första gången hör rösten som sedan ska söka henne i bruset, i vinden. Rösten som lovar henne att hon ska bli hans drottning.
Sedan rullar livet på.

(Bild från förlagets hemsida)

Den första delen av berättelsen tecknar Cornelias uppväxt under 90-talet och gör det i ett rasande tempo. En frånvarande pappa som rör sig i ytterkanten men som i allt sitt självupptagna konstnärskap mest blir en adress i folkbokföringen, en farmor som blir det mesta av en fast punkt Cornelia möter för där finns åtminstone någon som faktiskt efterfrågar Cornelia. Farmor är förankringen till en familj, en sedan länge bortvänd tillhörighet. En punkt Cornelia skärmat sig ifrån, och stundtals återförenats med, men med farmors tilltagande demens stängs dörren mer och mer. En skola och ett samhälle som inte heller fångar upp Cornelia i all hennes nakna tygellöshet, låter henne försvinna som det rö hon är. En smärtsam skildring av utanförskap.

Cornelia är en intelligent överlevare. Hon tar det hon behöver och under många år försöker hon fly rösten i bruset. När hon ger upp den fysiska flykten, ett kringflackande luffande i drogrus, söker hon skapa lösning genom kunskap, och fördjupar sig tillsammans med boksamlaren CeO Molin i häxkonst och sedan länge bortglömda ritualer för att på sikt utmana rösten som inte lämnar henne någon ro. En enda chans att bli fri. Segra eller dö.

(Bild från förlagets hemsida.)

I den andra boken är Cornelia fortfarande huvudperson, men det är inte henne berättelsen ställer i förgrunden. Istället följer vi CeO Molin, boksamlaren med de bästa festerna. Mannen som stjäl böcker från Kungliga Biblioteket och säljer. CeO Molin som också säljer sin själ. Ondskan sveper över Stockholm allt medan CeO Molins ångest och rädsla pyr, och han närmar sig ett sammanbrott.
Genom berättelsen om CeO får vi mer av bakgrundshistorien Cornelia snuddade vid i första boken. Vi får ett ramverk av kränkta män som vill beveka ondskan för att gynna sig själva och skapa makt. Detta sker genom böckerna i Fredmans kista och genom uråldriga riter som beskrivs där. CeO Molins och Cornelias gemensamma sökande över världen, efter skrifter, pergament, förlorade boksidor – allt för att skaffa sig tillräckligt med övertag att vara just dom som kan utmana Rösten starkast. Starka nog för att överleva det mötet. Vi får en inblick i ett mörkare Stockholm, bland hemliga sällskap och ockultism, och snart nog ställs CeO Molins göranden och Cornelias utvaldhet på sin spets.

Fagers styrka är alltid hans persongalleri. Den trasiga Cornelia och hennes kamp mot klockan, för att slå sig fri mot en fiende hon inte kan nå i den fysiska världen, berör och engagerar. Speciellt den första delen i första boken där hennes uppväxt och det första mötet med Rösten skildras.

Den odödlige Fredman. Fragmentariska scener som ger oss axplock ur historien och visar hur Fredman haft sitt finger med i spelet under mycket lång tid, och hur svartkonsten ackompanjerar centrala delar av vår svenska historia. Besöket hos drottning Christina i Rom, och slaget utanför Lund där en mycket speciell samling böcker i en träkista kommer i dagen, är två sådana sekvenser som stannar kvar hos mig som läsare. 

Och den bedrövlige CeO Molin. Festfixaren och boksamlaren med stil och smak. Som skapar sin egen avgrund.

Fager skriver i vad jag ofta kallar ”staplade meningar” dvs i fåordiga satser som läggs ut efter varann som en kedja av meningar. Förtätat. Det är ett effektivt stilgrepp som genererar intensiva känslor i läsaren, även om det tar några sidor innan rytmen sätter sig. (Minns första gången jag mötte Fagers berättarstil. En novell ur ”Svenska kulter”. Höll på att ge upp. Snubblade runt i raderna och fick läsa om. Ta sats. Läsa högt för mig själv till dess jag hittade rätt. Där hände någonting. Sedan dess har Fagers författarskap följt mig.)

Cornelia trivs med att driva omkring. Allt hon äger får plats i två väskor.

Hon kan åka nästa dag. Följa minsta infall. Så fort hon inte trivs längre.

Så fort viskningarna hinner i kapp. Hon är skitig och sliten och senig. Jagad och rastlös.

Skräcken i Fagers böcker är ofta fysisk, manifesterad genom monsterlika varelser, men i berättelsen om Cornelia avviker han från det, och söker det mer subtila. Den krypande känslan av obehag. I mina ögon något han lyckas väl med. Arvet från Lovecraft är alltid aktuellt när man pratar Fager, och visst finns det här också. Den uråldriga ondskan som söker svepa in den lilla människan. I den andra boken mer fysisk än i den första, men definitivt närvarande.

Och den där fugan. Cornelias röst varvas med CeO Molins. Rösten i bruset som lägger rytmen under berättelsen. Cornelias uppväxt. Historiens vingslag. Fredmans infiltrerande. Kunskapens makt. Maktens makt. Mörkret som vinner mark. De många trådarna som vävs samman till slutuppgörelsen. I korta, intensiva meningar.

Det är bra. Det är riktigt bra.

Och när jag själv promenerade genom ett solvarmt Stockholm i maj, och fann mig gena genom Ignatiigränden, sneglade jag på dörrarna och hoppades att den plågade Tess funnit ro därnere.

Den avslutande delen om Cornelia Karlsson, "Krig! Barn!" publiceras våren 2019.