”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Att Skriva” av Stephen King

Jag har funnit stort nöje i att läsa Stephen King sedan högstadiet. Men inte allt. Jag väljer vilka King jag läser. För killen är ju så ojämn. På högstadiet var det jag och en kille i klassen som läste King. Han berättade för mig om Stephen Kings stora hus i Maine, och om hur han låste in sig och skrev och skrev och skrev tills han var färdig. Spottade ur sig tusensidiga böcker som ingenting. Jag har fått den där bilden nyanserad genom åren, men att King är produktiv är tveklöst. Lika tveklöst som att han bor i Maine. 

”Att skriva” gavs ut i Sverige år 2000, och den har redan blivit en modern klassiker. Den är både en självbiografi och en skrivhandbok i ett. Och förekommer allt som oftast på listor över böcker som rekommenderas aspirerande författare. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

King berättar om sin barndom under 50-60-talet, om skolåren, hur intresset för att skriva väcktes. Men han tydliggöra också sin inställning till skrivandet som hantverk och till författandet som yrke. King är tydlig med att alla inte kan bli författare, men att många har förmågan att berätta en historia och den förmågan kan förbättras. Kings viktigaste råd är att läsa. Läsa. Läsa. Och att skriva för att bli lycklig. Att skriva för att fördjupa och berika sitt eget liv, likväl som läsarens. 

King utgår från att det helt enkelt finns bra och dåliga böcker, mer än bra och dåliga författare. Ingen är alltid bra. Ingen är heller alltid dålig. Mycket som skrivs och publiceras avfärdas i sin egen tid, men kommer senare att kunna växa fram som något väldigt bra. Det har skett gång på gång. Och här börjar jag få insikter om Stephen King som hjälper mig hantera hans ojämna kvalitetskurva. Han var tidigt helt inställd på att bli författare, men refuserades gång på gång och fick verkligen kämpa för att bli utgiven. Men han gav inte upp och han fortsätta skriva, skriva, skriva. Och jag tänker att det är det han gör. Han skriver hela tiden. Har hela tiden en ny historia han jobbar på. Skillnaden nu är att han får allting publicerat. För han är Stephen King. Jag menar inte att det är ett hafsverk. Jag menar att han lever upp till den bild han förmedlar i sin bok: den ständigt skrivande författaren, den ständigt berättande berättaren. Den ständigt läsande läsaren. För det är det han säger: vill man bli författare, vill man berätta, så ska man läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva. Något annat finns inte. Det är ett hantverk och ett råslit – och det måste göras. Och att vara i sin text, och ständigt läsa andras texter, är den bästa skola man kan få. 

Och man inser som King-läsare att det är detta han gör. Han sitter sina timmar och skriver. Han sitter sina timmar och läser. Och det är klart det blir sidor av det. Många sidor. Han beskriver förarbetet, processen, hantverket. Och han betonar att det viktiga i skrivprocessen är att bli lycklig. Man ska skriva för att man inte kan låta bli. Att ett liv utan skrivande är otänkbar. Det finns inget annat. Man får en insikt om slitet. 

Han är konkret i sina råd. Han jobbar med både egna och andras texter som exempel för att visa vad han menar. Han kan inte nog understryka sin avsky för adverb. Han är strikt fostrad i sina genrer och han visar att han har full koll på vad som är vad – bara för att sedan bygga sina egna berättelser överraskande avvikande från mallen. Men han vet precis vad han gör när det sker. 

Jag kan definitivt säga att Stephen King är en av mina absoluta favoritförfattare. Några av mina största läsupplevelser kan tillskrivas honom. Ett antal bottennapp också. Jag anser serien om ”Det Mörka Tornet” och berättelsen om revolvermannen Roland vara ett mästerverk i hur King väver samman stora delar av sin produktion. Jag älskar hans noveller och kan inte nog hylla ”Sommardåd” och ”Maratonmarschen”. Jag hade ”Det” ståendes i en tummad second hand-pocket med ryggen vänd inåt (för jag var rädd för den), i många år innan jag samlat tillräckligt med mod för att läsa den, bara för att inse vilken fantastiskt berörande barndomsskildring den framför allt är. ”Geralds Lek” har en sekvens på några få rader som skrämmer mig mer än någon annan rysare gjort. Njöt oerhört av ”Institutet” som jag inledde min semester med för ett par somrar sedan. Men jag har inte läst ”Carrie” eller ”Jurtjyrkogården”, konsekvent valt bort ”Cujo” och ”Dreamcatcher”, tyckte ”Varsel” var tråkig, och ”Senare” för smetigt effektsökande….

Men efter att ha läst ”Att skriva” så förstår jag grejen. Det handlar om att skriva, skriva, skriva och läsa, läsa, läsa – lika mycket för sin egen skull, som för sina läsares. För det handlar först och främst om att vara berättare. Och vissa berättelser är bättre, medan andra är lite sämre. Men man berättar dom. Varje berättelse i sin egen rätt. 

”Att Skriva” av Stephen King, utgiven av Bra Böcker, år 2000. Senare utgåvor utgivna av Albert Bonniers Förlag.