Förberedelser för Bokmässan

Det pirrar i maggropen. Det har varit lite svårt att fokusera på arbetsuppgifterna idag. Det är Bokmässevecka. Årets glädjeyra.

Mina sociala medier fylls av andra bokmänniskors förberedelser, och jag nickar bekräftande åt alla som ”gör som jag”, och ler lite åt dom som ska dit för första gången, och som mest ska ”njuta av vimlet på golvet”. Jag var också en sådan en gång. Åkte dit på lördagen när alla andra också var där, irrade runt på mässgolvet, stannade upp vid någon slumpvis scen jag råkade passera och lyssnade in på ett halvt samtal och hann tänka att det där borde man sätta sig in i mer vad som erbjuds, käkade en kall wrap i något bås, släpade på enorma mängder bokkassar, svettades ymnigt, och däckade med ömma fötter några timmar senare och undrade vad jag egentligen hade varit med om.

Men jag längtade hela tiden till nästa mässa. Redan då.

Fast det var inte alltid så. Många år tänkte jag att Bokmässan inte var för mig. Det var för mycket folk. Det var för bökigt. Jag rynkade på näsan och beställde mina böcker online. Så skulle en kollega vara där, och vi behövde ses för en jobbgrej. Kunde jag komma dit så vi kunde mötas i pausen? Jovisst. Jag hann in genom dörrarna och en bit bort i korridoren så fick jag ögonkontakt med PO Enquist som satt i en fåtölj med en kaffekopp, och kikade lite på den där förvirrade människan som med väldig brått försökte orientera sig på främmande mark (dvs jag). Han log också. Så här i efterhand tror jag det var då jag trillade dit. Vem kan värja sig mot ett leende från PO Enquist?

Sedan tog dom där planlösa åren vid.

Men det förändrades 2018. Då bestämde jag mig för att göra något mer av mitt läsande än att skriva läsdagbok för mig själv. Då startade jag min bokblogg. Kort därefter upptäckte jag att även en liten bokbloggare var välkommen att ansöka om pressackreditering, så jag testade – och fick min ansökan beviljad! Sedan dess har mitt Bokmässande förändrats, och jag har numera en strikt plan för mina dagar – allt i syfte att maximera mitt besök för att ge bloggen näring för ett helt år framåt.

 

Så här följer mina tips för en maxad Bokmässa!

*Gå igenom programmet. Beroende på om du har dagbiljett, seminariebiljett, guldpass – skaffa överblick. Vimlet på mässgolvet är jättetrevligt, men missa inte samtalen! Dom är mässans själ. I år erbjuder Bokmässan 34 olika scener, 300 seminarier och ca 3000 programpunkter. Stanna upp, lyssna in. Programmet är lätt att överskåda, genom att söka på personer som intresserar, eller en temascen inom ett ämne som är spännande. Jag är en återkommande besökare på Se Människan- scenen under mässans alla dagar, och i år kommer jag också följa temat med spel extra noga.

*Karta om du är ovan mässbesökare. Är man där mer än en dag så lär man sig snabbt var rulltrapporna finns, var genomgångarna ligger och vilka hallar som är var. På mässgolvet så är det alfabetisk ordning + nummerordning, så helt ok att orientera sig. Scenerna brukar dessutom vara ordentligt utmärkta även i lite högre höjd så man kan spana mot taket / mässhorisonten.

*Bekväma skor säger nog alla. Viktigt. Men lika viktigt att inte ha för mycket och för varma kläder. Det kommer bli jättevarmt. Jag brukar tänka att det är ok att frysa lite när man går dit. Då är oddsen bättre för att inte svettas bort sin trivsel under dagen.

*Fina tygkassar, gärna med ett klatschigt budskap är jätteskoj! Men hellsike vad ont i ryggen man får efter några timmar. Tips från coachen: ryggsäck. Gärna tom på morgonen.

*Vattenflaska. Tom den med. Och inte för stor. Det finns vattenautomater på flertalet platser i mässhallarna, så du kan enkelt fylla på flera gånger under dagen. Jag brukar också ta med någon sorts snacks för när tröttheten kickar in. Det finns serveringar, men utbudet är lite trist, och dessutom jättedyrt. Där blir jag lite småsnål. Men unna dig lunch. Något annat än de där kalla wrapsen. Själv går jag upp till plan 2 och äter på Seasons. Där serveras lunchbuffé, och man kan sitta ner en stund vid dukat bord. (Välj ett bord vid väggen så finns det eluttag att ladda mobilen under tiden du äter.) Se Människan-scenen är en återkommande oas för mig, men den har dessutom den extra fördelen att dom generöst bjuder på kaffe, så är det en författare du vill lyssna på och dom ska samtala med hen på Se Människan-scenen, så prioritera det samtalet och fika samtidigt.

*Toa. De flesta mässbesökare är i vimlet på golvet på plan 1. Där är köerna till toaletterna helt galna. Så ta dig upp till plan 2. Finns toaletter på alla sidor om seminariehallarna, och sällan kö.

*Anteckningsbok, pennor och powerbank. Du vill fota mycket, och lyssnar du på samtal så behöver du anteckna lite så du enkelt kan hitta tillbaka till samtalets innehåll efteråt. I alla fall om du ska använda stoffet till något. För min del är anteckningsboken helt avgörande. Ofta fyller jag mer än en under en mässa.

*Sätt upp en budget. Och gå igenom med dig själv innan mässan vad du är intresserad av att köpa, under vilka omständigheter, om det är viktigt med signering eller inte, inbundet eller pocket etc. Det är lätt att förköpa sig, och det är sällan mässpriserna erbjuder någon sorts fyndpris – mer en lockelse i stunden. Själv är jag i princip intresserad av varje bok kopplad till de samtal jag lyssnar på, men jag köper en liten bråkdel, och enbart signerat. Jag har också en övre gräns att inte bära på mer än vad som ryms i ryggsäcken. Inga extra påsar. I år är Andreij Sapkowski, Sauli Niinistö och Abdulrazhak Gurnah prioriterade för mig. Inte Jamaica Kincaid, trots att jag ska lyssna på henne vid prisutdelningen av Sjöjungfrun, men jag har redan träffat henne och har signerade böcker av henne, så då väljer jag bort den signeringen i år. Men mest ser jag faktiskt fram emot den bok Sara Stenholm varit med och skrivit om USA under Trumps andra mandatperiod, eftersom jag är en mycket trogen lyssnare av USA-podden. (Även samtalet med Josef Fares är prioriterat trots att han inte har någon bok.)

Men oavsett om du är en mässveteran och ska maxa dina dagar, eller om du besöker mässan för första gången och mest ska njuta av vimlet på mässgolvet, så är det allra viktigaste att du har roligt! Ta in atmosfären, njut av alla böcker och tillåt dig att möta de andra människorna som är där av precis samma anledning som du – för att vi alla älskar böcker och att läsa!

Och ser ni en medelålders tant med shorts och gul ryggsäck, anteckningsboken i högsta hugg och en pressackreditering för Annas LäsÅr, så stoppa henne och säg hej!

”Taste” av Stanley Tucci.

 Matmemoarer. Det är ett intressant grepp. Skådespelaren Stanley Tucci har skrivit sina memoarer på det viset. Att berätta sitt liv genom den mat och de mattraditioner som format honom under uppväxten och genom livet. Uppväxt i en italiensk familj i USA, med en stark mamma och mormor, var måltiden som sammankomst ständigt närvarande. Storkoken av tomatsås, grälen om vem som ska laga till vad, smörgåsarna till skollunchen med rester av kött och aubergine och tomatsås som byttes med kompisarna som hade marshmallowfluff och jordnötssmör på sina (smörgåsar lika girigt eftertraktade från båda håll i bytet). Samvaron med mamma över kastruller och familjens traditionella recept. De enkla luncherna när han flyttat hemifrån och försökte slå sig fram som skådespelare. De eleganta restaurangerna när jobben kom och pengarna fanns. Maten och kärleken med en ung familj och en hustru som blir sjuk. Nystart. Flytt till nytt land. Och så den egna sjukdomen. Stanley Tucci drabbades av cancer, en tumör vid tungroten, och även om prognosen var god, så var behandlingen och vägen tillbaka fruktansvärd. Smaklösheten, äckelsmakerna. Smärtan som kryddor orsakade. Svårigheterna att kunna tugga, att kunna svälja med en mun som slutade producera saliv. Månaderna med en sond in i magen. Och insikten om vilken oerhört viktig del av hans liv maten blivit. En identitet. Att kunna laga mat. Att njuta av mat. Att bjuda på mat. Att förstå mat. Och sorgen, rädslan att kanske inte kunna nå dit igen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är en öppen, generös, rolig och smärtsam memoar. Strösslad med dom recept som följt Tucci genom livet, från mormors tomatsås, till hustruns väldigt brittiska roasted potatoes. Pastasåser som följeslagare, och minnen från måltider med dom som betytt mest.

Det är välskrivet, rappt och underfundigt. En text med bra tempo, och trevligt anslag. Recepten är inte överdrivet många (det är inte en kokbok), men fyller sin funktion i berättelsen, och jag blir sugen på att testa några av dom.

Har man sett hans TV-program där han åker runt i Italien och upplever lokala mattraditioner, så känner man igen hans anslag, och boken påminner mycket om programmets upplägg.

Häromåret kom ytterligaren en bok från Tuccis penna: han har under ett år skrivit matdagbok. Den ligger redan på vänt här hemma.

”Taste” av Stanley Tucci är utgiven av Penguin 2021. (Finns också som författarinläst ljudbok. Provlyssnade, och det var definitivt en trevlig upplevelse.)

"USA och Gud - Religionen och politiken" av Karin Henriksson

 I den smältdegel som är USA, är religionens närvaro i det politiska spelet mer påtaglig än vi är vana vid i Sverige. Inte ens det politiska parti som till namnet identifierar sig med kristna värderingar skyltar med sin övertygelse. För amerikaner ser det annorlunda ut. Man påminns om Gud dagligen, Gud finns på sedlarna, i klassrummen – Presidenten avslutar varje tal med omnämnandet av Gud. Gud är en genomgripande närvaro i amerikaners vardag. USA-korrespondenten och Washingtonboende Karin Henriksson har skrivit flertalet böcker om amerikansk politik, och den här gången fokuserar hon på vilken roll Gud spelar inom politiken. Och det visar sig att den är omfattande, mångfacetterad och under förändring. Det är en gedigen genomgång, faktaspäckad, informativ. Och den spänner från den stridbara klick som med stöd av Donald Trump vill se USA utropas till en kristen nation med traditionella tolkningar av Bibeln som rättesnöre, till den ökande gruppen icke-anslutna (”Nones”), som inte bekänner sig till någon trosriktning. Samtidigt ökar de icke-kristna. Religiösa ledare, oavsett trosriktning, funderar över hur de ska få människor att återvända till församlingarna, och statsvetare analyserar hur framtida val kommer påverkas av dessa faktorer.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Henriksson redogör för de olika riktningarna, och deras politiska position i systemet, trender, historiska tillbakablickar och ögonblicksbilder från ett myllrande religiöst landskap.

Jag lyssnade på Karin Henriksson på Bokmässan 2024, dvs innan Trump vunnit valet för en andra mandatperiod. Henriksson pratade om hur religionsfriheten och yttrandefriheten står först i Bill of Rights, och hur dessa båda friheter hör ihop i ett land där de första bosättarna var religiösa flyktingar. Under samtalet ger Henriksson flera exempel, bl a aktivisten som på tioårsdagen av 9/11 ställde Koranen inför rätta och ”dömde” för mord och sedan brände skriften – men han klassades mer som en knäppgök och det blev aldrig någon faktisk debatt. Däremot är abortfrågan enormt laddad i alla religiösa miljöer i landet och återkommer ständigt i debatten, liksom frågan om samkönade äktenskap och regler för transpersoner. Folkopinionen visar på en ökad acceptans för den här typen av frågor, vilket skapar glapp mellan grupper. Framförallt är det demokratiska kvinnor som står starkt på ena flanken, medan de starkaste religiösa argumenten ofta framförs av män. I svensk media pratar vi ofta om den amerikanska kristna högern, och Henriksson får frågan om den verkligen är så stark, en så stor kraft som vi ofta leds att tro. Henriksson är av uppfattningen att sett till landet i stort så är det ingen enorm grupp, men den finns i stater med många väljare, och blir därmed både synlig och någon sorts maktfaktor. Och att gruppen av unga kvinnor som tröttnat på patriarkatet är den grupp som utmanar starkast. Henriksson ger oss bilden att det amerikanska samhället verkligen är skilda världar mellan de religiösa och de sekulariserade, och rundar av samtalet med att plantera informationen att trots att de kristna i USA är 50% katoliker så är det enbart två katolska presidenter som valts genom alla år.

Det är ett spännande samtal. Henriksson är påläst och en god berättare, inte blyg att sia om vad som komma skall. Som författare blir det greppet dock lite väl mycket lärobok, och jag gäspar mig igenom boken, trots att den inte är det minsta ointressant – men lite väl mycket rabblande av statistik. I svensk kristen kontext har hon kritiserats för att ta opålästa genvägar. Jag känner mer att hon gör ett gott jobb att placera in teologin i en politisk dräkt, och där är det inte alltid så enkelt som att tron allena får råda oemotsagd – den blir snarare nyttjad av systemet.

”USA och Gud – Religionen och politiken” av Karin Henriksson, är utgiven 2024, av eddy.se ab