”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Att John Ajvide Lindqvist ger ut nytt är alltid en anledning för mig att hänga på låset. Att han ger ut en bok som utspelar sig 1985 gör pirret lite större. En sommar mitt i min egen barndom. Jag var 8 år då. Metade abborre vid sjön, lyssnade på Herreys, läste Kalle Anka, cyklade. En lycklig tid. 

Den här boken utspelar sig på Särsö i Roslagens skärgård. Det är Live Aid-sommaren och ett gäng med nyblivna tonåringar återses, så som dom gjort varje sommar. Någon är bofast, någon är sommargäst. Sommaren är tiden då de är oskiljaktiga. Men den här gången har alla utom en fyllt fjorton, tonårstiden blommar med lite olika kraft, och nya känslor och sammanhang har klivit in i deras vänskap För att tuffa till sig inför tjejerna i gruppen så åker killarna till Svärtan, en ö som är svår att ta sig fram till och en utmaning att klara av. På ön hittar dom en sjöjungfru, bunden och döende, alldeles för långt från vattnet. Dom tar henne med sig. De gömmer henne i ett badkar i en sjöbod. Och successivt inser gruppen att hon påverkar dom. Att sjöjungfrun besitter krafter de inte förstår. Och inte kan värja sig från. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på John på Bokmässan 2023, när han berättade om sin bok. Hela idén började som en tanke om en novell. Och sjöjungfru var ett mytologiskt väsen han inte tidigare skrivit om. Och så ville han göra något kring den spirande tonårstiden. När hela Disneykonceptet var lagt åt sidan så föll berättelsen på plats. Fokus på sjöjungfruns förmågor och hur det påverkar gruppen olika. Hela tonårens identitetssökande. Att se på sig själv som en sexuell varelse. Huvudpersonen Johannes är den lite taniga killen som inte är lika framåt som de andra pojkarna, och som inte riktigt tagit steget bort från barndomens fantasier om E.T. Som sörjer sin döda lillasyster och tar ett stort ansvar i familjen samtidigt som han är både förtvivlad och arg på det främlingskap som sorgen skapat mellan hans föräldrar. Att ta hans om sjöjungfrun, försöka förstå vad hon behöver blir hans botgöring för den skuld han själv känner att han inte kunde rädda systern i hennes sjukdom. 

Ajvide är så skarp i sina karaktärer, och han mejslar fram både barndom, 80-tal och en sjöjungfru som är lika fruktad som fascinerande i sin gåtfullhet. En lite annorlunda berättelse. Mer sagolik till sitt väsen, mer lik novellen ”Gräns”. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2023 av Ordfront. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker. 

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som då kallades Twitter, och det tillskrivs Stephen King. Andemeningen är att om en bok förbjuds så ska man springa till biblioteket eller bokhandeln och snabbt ta reda på vad det är dom inte vill att man ska veta. Vilka ”dom” är känns underförstått och är säkerligen öppet för lokal variation. Under årets Bokmässa lyssnade jag på David Polonsky som gjort illustrationerna till en grafisk version av Anne Franks Dagbok – en fantastisk version av dagboken. Han berättade om en lärare i Texas som nyligen förlorat sitt arbete, efter att ha låtit sina elever se hans illustrationer. I Anne Franks dagbok finns ett avsnitt där den unga Anne funderar över sin kropp och sexualitet, och Polonsky har valt att illustrera detta i ett uppslag där Anne håller en lektion i sexualkunskap för sin vän Peter. Det var detta uppslag som läraren hade visat, och således detta som gjorde att hon avskedades. 

(Bild lånad från Svenska PENs hemsida.)

Den här veckan uppmärksammar vi Banned Books Week Sverige.  Svenska PEN är med och driver det här initiativet, och jag har hämtat merparten av nedanstående information från deras hemsida. Veckan är tänkt som ett sätt att hålla samtalet om det fria ordet levande, och vara ett försvar för allas rätt att läsa. Böcker är ett av de främsta sätten att sprida tankar och idéer. Förbjuds boken, förbjuds också tankarna. Det är också ett ställningstagande för yttrandefriheten. Världen över står människans rätt att uttrycka sig inför hot . Även i samhällen som tidigare betraktats som öppna. Bibliotek och skolor utsätts för påtryckningar, även i Sverige. 

En förbjuden bok kan vara en bok som någon tycker att ingen annan ska få läsa. Det kan innebära att en bok inte får ges ut eller säljas, att innehållet censureras eller att den helt och hållet plockas bort från skolor och bibliotek. I USA infördes t ex 1477 bokförbud bara under hösten 2022. I Ungern finns det sedan 2021 en lag på att barn under 18 år ska skyddas från böcker vars innehåll berör hbtq-frågor. Bokhandeln Knihauka i Minsk i Belarus tvingades stänga samma dag som den öppnade och 200 böcker beslagtogs. 

De som tar initiativ till att förbjuda böcker kan vara en statlig myndighet, polis, föräldraorganisationer’, religiösa samfund, skolrepresentanter och liknande. Vanligt förekommande anledningar till att böcker blir förbjudna kan vara att de har en tydlig hbtq-tematik, att texten uttrycker kritik mot ett samhälle eller att innehållet går emot religiösa uppfattningar. 

Banned Books Week lanseras för första gången på bred front i Sverige och äger rum den 9–15 oktober 2023. Under Banned Books Week Sverige uppmärksammar vi litteratur som är eller har varit förbjuden någonstans i världen. 

Banned Books Week Sverige arrangeras av nätverket Banned Books Week: Sweden som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket. Nätverket är en del av Banned Books Week Coalition som förenar en rad internationella organisationer med syftet att uppmärksamma och sprida kunskap om förbjuden litteratur. Banned Books Week har arrangerats i USA sedan 1982 och startades som en reaktion på de växande utmaningarna med spridningen av böcker i skolor, bibliotek och bokhandlar.

Ovanstående information om Banned Books Week är som sagt hämtad från Svenska PENs hemsida, och där finns också en lista med ett urval av böcker som är förbjudna i någon del av världen. 

Jag publicerar också en länk till den listan, eftersom min blogg i mycket handlar om att boktipsa, och helt i Stephen Kings anda måste jag ju hålla med om, att om en bok provocerar så mycket att den förbjuds – så blir man ju väldigt nyfiken på varför!  Som ”Bröderna Lejonhjärta”, ”Persepolis”, ”Bön för Tjernobyl” för att bara nämna tre av mina personliga favoritböcker. 

Lista över förbjuden litteratur — Svenska PEN

”Konferensen” av Mats Strandberg

Vi har spelat golf tillsammans, varit på imiterad sandstrand för konstgjord sol tillsammans, paddlat kanoter, haft femkamp på nöjespark, otaliga luncher på diverse lokala restauranger, spelat kylskåpsbingo, promenerat gata upp och gata ner, målat gemensamma tavlor, guidats och lekts till förbannelse – men vi har aldrig rest iväg på teambuildingkonferens i skogen. Uppfinningsrikedomen på kick-off-aktiviteter i kommunal verksamhet är i mångt och mycket styrd av det lokala utbudet, likväl som storleken på plånboken hos de bestämmande, och den egna positionen i den kommunala linjeorganisationen. Så blir jag tvingad till rundvandring på Bohus Fästning en gång till, eller korvgrillning vid Kolebacka, så kommer jag sjukanmäla mig. Inte av otacksamhet, utan av pur leda. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Riktigt den valmöjligheten har inte personerna i Mats Strandbergs ”Konferensen”. Tillhör man exploateringsenheten och bokstavligen håller spaden i sin hand som ska gräva fram kommunens nästa storsatsning, så följer man snällt med när det ska teambuildas. Så en brokig skara, flertalet mot sin vilja, tvingas ihop i en stugby vid Kolarsjöns strand för en helg av underhållande, stärkande gruppaktiviteter, där zipline varvas med badtunna, och det i en förklädnad av planeringskonferens. Kommunen ska storsatsa på ett köpcentrum, ett projekt som väcker starka känslor på orten, likväl som i arbetsgruppen. Och när gruppen ankommer Kolarsjöns Stugby som det någon som väntar i skogen. Någon som är ute efter hämnd, och som ger sig efter dom. En efter en. 

Boken utspelar sig under ungefär ett dygn. Sin vana trogen låter Strandberg kapitlen följa en karaktär i taget, och dessa turas om att berätta och föra historien framåt. Det är blodigt och rått. En splatter i klassiskt stil. Har svårt att minnas att Strandberg skrivit så blodigt sedan ”Färjan”. Men nu är det inga vampyrer med. Det här är en odyssé genom 80-talets klassiska våldsamma skräckfilmer. Berättelsen har ett filmiskt driv, och växlingen mellan berättarna ger historien ett större djup, och gör den också ovant gripande – en dimension filmerna aldrig lyckades med. 

Jag har en stor soft spot för Mats Strandbergs berättande, men det här är nog en av favoriterna. Tempot håller, karaktärsbygget är på plats, skrämseleffekterna gör sitt jobb. Och jag kommer aldrig aldrig aldrig åka zipline. 

”Konferensen” är utgiven 2021 på Norstedts förlag. 

Mats Strandberg kommer medverka på årets Bokmässa i Göteborg med flertalet punkter både lördag och söndag, där jag själv ser mest fram emot hans masterclass. Framförallt kommer han prata om sin nya bok "Pestblommor", för unga läsare från 12 år. Men också hans författarskap i stort kommer vara i fokus i samtalen. 

Och filmatiseringen av ”Konferensen” har premiär 13 oktober på Netflix.

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

När blodmånen står full på himlen, blir ett antal ungdomar kallade till den gamla dansbanan, och deras öde avslöjas för dom: de är alla häxor. Och de har alla olika krafter och förmågor och måste samarbeta för att besegra den ondska som växer fram kring Engelsfors. En större, brokig grupp med olika personligheter, olika intressen, väldigt olika liv – och ingen relation till varandra att bygga på. Tvärt om en väldig massa fördomar om varandra, och flera tar direkt avstånd från de andra. Till slut inser dom att samarbete är ett måste, om de ska överleva över huvud taget. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Man kan enkelt säga att ”Cirkeln” skapade en fantasyhysteri i Sverige. Jag följde den lite på avstånd, men gav mig inte in i den. När först ”Eld” och sedan ”Nyckeln” släpptes började jag bli nyfiken, och köpte till slut alla tre delarna i pocket. Men dom blev liggande olästa. I flera år. Men jag såg filmen på bio. Och gillade den. Sedan började jag plugga litteraturpedagogik på Högskolan i Borås, och då fanns ”Cirkeln” på litteraturlistan, ihop med ett flertal artiklar kring tematik, samtal med ungdomar, symbolspråk, fanart, sexualitet etc. Och när jag läst ”Cirkeln” slukade jag direkt ”Eld” och ”Nyckeln” också. Och fattade hela hysterin. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Många komponenter är klassiska för ungdomsgenren, sk ”coming-of-age”, att växa upp, brottas med sin egen identitet, men till slut hitta fram till vem man vill vara. Med skolan som en bekant miljö, och utsattheten kring jämnåriga i korridorer, kamrater, grupperingar. Framtidsdrömmar, våga tro på sig själv, längtan. Speglingen i vuxna omkring en. Kärlekslängtan. Och inbakat i allt detta: magi. Hade storyn varit kryddad med vampyrer, så hade jag lätt dragit paralleller till Buffy the Vampire Slayer. Men det är inte Buffy. Det är svensk bruksbygd. Och det funkar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag tror att det som gnagde i mig, under den där långa perioden när jag tvivlade, var en idé om att lilla Sverige inte skulle kunna producera något inom den här genren som skulle kunna hålla klass. Oj, vad fel jag hade. Det är välskrivet, det är spännande, det är trovärdigt. Med hjärta för karaktärerna, men utan rädsla att utmana den egna berättelsen. Författare som rör sig hemtamt mellan klassisk skräck och ungdomslitteratur. Och eftersom jag var så sen på bollen kan jag lätt säga att trilogin fortfarande håller. Som lärare kan man tveklöst fortsätta sätta den i händerna på sina elever, och den kommer hitta läsare som blir lika förtjusta som jag. 

”Cirkeln” nominerades till Augustpriset. Den har filmatiserats och den har blivit grafisk roman. 

Sara Bergmark Elfgren kommer inte till årets bokmässa, men det gör Mats Strandberg. Han är aktuell med sin nya roman ”Pestblommor”, och kommer på söndagen ha en masterclass tillsammans med sin förläggare, på SkrivarScenen. 

”Cirkeln” utgavs 2011, ”Eld” utgavs 2012 och ”Nyckeln” utgavs 2013. Samtliga på Rabén & Sjögren.

Jag har läst samtliga i utgåvor från PocketFörlaget. 

”Labyrinten” av Simon Stålenhag

Det är fortfarande två dinosaurier vid en hemglassbil som dyker upp i huvudet på mig när jag hör Simon Stålenhags namn. En kapsejsad futurism i ett fruset 80-tal. 

I den senaste boken; ”Labyrinten” tar Stålenhag ett större kliv in i en pågående dystopi. Världen ligger i ruiner, och allt är insvept i aska. Människorna har tagit sin tillflykt under jorden. Vad som förgiftat atmosfären är gåtfyllt och främmande. Och pågående. Stålenhags berättelse i bilder och ord följer Sigrid, Matte och Charlie på en expedition till ytan. En resa som tvingar dem att konfrontera sina egna mörka hemligheter. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Som alltid i Stålenhags böcker är gränsen mellan ord och bild utraderad och båda medierna bär berättelsen. Tillsammans. En översiktsvy, en fokuserad detalj, en halvsida text… Det är väldigt speciellt att läsa Stålenhags berättelser. Ett flöde som känns i hela kroppen. Kanske är det just att människorna flyttat ner under jord som gör katastrofstämningen mer närvarande den här gången. I tidigare berättelser lever människorna vidare i något som varit, bland resterna. Den här gången har de fått fly den värld som var. Faran är närvarande. Och det saknas svar. 

Jag hade hjärtklappning genom hela läsningen. Kände ett obehag som om jag läste en gastkramande thriller. Och en stor besvikelse när sista bladet vänts. Jag ville ha mer. Veta mer. Det är en häftig upplevelse att gå så upp i en berättelse som Stålenhag lyckas med. 

Som alltid oerhört välgjort, och dessutom en väldigt vackert formgiven bok (för oss som också älskar föremålet ’bok’.)

”Labyrinten” av Simon Stålenhag är utgiven 2020 av Fria Ligan. 

I skrivande stund vet jag ännu inte om Simon Stålenhag kommer medverka vid årets Bokmässa i Göteborg, men Fria Ligan kommer som alltid finnas på plats i anslutning till Fantastikscenen, i A-Hallen. 

”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle

Tara Selter lever sitt liv utanför tiden. När hon vaknar upp på det som borde vara morgonen den 19 november, så har istället 18 november börjat om. Samma tidning vid frukosten på hotellet där hon för stunden befinner sig, samma gäst i matsalen som tappar samma skiva rostat bröd. Tara återvänder hem. Till tryggheten av det egna hemmet och maken Thomas. Han blir förvånad men glad att se henne, och han tror på henne när hon berättar att hon tror tiden gått sönder. En dag av samtal lugnar henne, men när morgonen kommer är det återigen 18 november och Thomas blir förvånad men glad att se henne, för även hans tid har gått tillbaka till föregående morgon och av föregående dags samvaro finns inte ett spår i hans minne. 

Taras tid fortgår, men runt henne står samma dygn på repris. 

Hur kan man leva vidare om tiden står stilla? 

Från att enträget ha berättat på nytt för Thomas varje dag, varje dag börjat om, så drar sig snart Tara tillbaka till gästrummet. Ett rum Thomas inte går in i under 18 november, och som därför blir en fristad i det egna hemmet. Thomas vardag lunkar på, utan saknad, för han tror hon ska komma hem dagen därpå. Men för Tara, där morgondagen aldrig kommer, blir Thomas vardag hans egen och ett liv utan i henne, ett hem där hon blir en främling. En sorg. Eller en möjlighet. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det som vid första anblicken skulle kunna bli en nordisk replik på filmen ”Groundhog Day”, där en sur TV-snubbe på tillfälligt besök i en småstad återupplever samma dygn till dess han själv förändras och famnar livet, sig själv och kärleken, har i Solvej Balles händer blivit….. jag vet inte riktigt vad det har blivit, men jag är helt golvad. Det är spännande, det är traumatiskt, det är sorgligt, det väcker så mycket tankar inom mig när jag läser, om val i livet, om tidens gång. En nagelbitare, trots att ingenting egentligen händer. Eller samma saker händer. Det blir en dramaturgisk tankevurpa. Det dramatiska finns i vad den ständiga upprepningen gör med Tara och hur hon förhåller sig till att befinna sig i ett tidsmässigt vakuum. 

Första delen utspelar sig under ett år. Hon skriver dagbok och numrerar antalet 18 november hon får uppleva. Hon kartlägger. Hon reflekterar. Hon förhåller sig. Hon finner sig. Hon stångas. Hon utmanar tiden. Och det är dom anteckningarna vi läser. 

Det är definitivt en roman om tid. Men jag har nog aldrig läst en text där ljudbilden får ta så stor plats. Hörsel är definitivt det sinne som upptar Tara mest. Vad som låter. Hur det låter. Hur ljuden styr dygnet istället för klockslagen. Det är science-fiction. På sätt och vis. I en trist vardag med dygnslånga tidsresor. Eventuellt magi. Saker försvinner. Men ibland inte. Det är en utvecklingsroman, trots att Tara är en medelålders kvinna. Det är också en relationsroman, trots Taras totala ensamhet. 

Solvej Balle har skapat ett makalöst verk. Det är planerat till sju band. I Sverige har första delen publicerats, andra kommer i höst. Däremellan kommer författaren till Bokmässan i Göteborg, och jag kommer definitivt lyssna på henne. 

Solvej Balle belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris 2022. 

”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle utgavs 2023 av Wahlström & Widstrand.