”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.