”Harlem Shuffle” & ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead

 På 125:e gatan har Ray Carney sin möbelaffär. Han och hans fru Elizabeth väntar sitt andra barn, och framlever en till synes trygg tillvaro i den lilla lägenheten, även om inte Rays svärföräldrar är helt förtjusta. Ray drömmer om att kunna ge sin lilla familj något finare, i ett tryggare kvarter, men det dom har är fullt tillräckligt. För nu. Grannar och kunder är trygga med det företag han byggt upp och tillvaron för Ray känns stabil. Men under ytan har han svårt att inte dras in i släktingen Freddies skumma affärer, och arvet efter den kriminella fadern är inte långt borta. I skydd av mörkret och butikens bakdörr hamnar Ray i häleriaffärer. Inget stort, men en regelbunden extra inkomst. Till dess Freddie kliver snett och drar med sig Ray in i affärer som är både större och farligare än de vanliga småjobben.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Colson Whitehead inleder sin utlovade Harlem-trilogi starkt. Förklädd till deckare, är det en snillrik familjeberättelse i ljuset av rasism och makt, och inte minst en kärleksförklaring till Harlem. Första delen ”Harlem Shuffle” inleds 1959, men utspelar sig till största delen under 60-talet (-61 och -64). Andra delen ”Skurkmanifestet” gör också tre nedslag, men under 70-talet. Ray har utökat sin möbelbutik, anställt mer personal, köpt en fin lägenhet till familjen och investerat i en fastighet. Han har också beslutat sig för att helt lämna lagens skuggsida. Det senare går sådär.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med två Pulitzerpris i bagaget är förväntningarna på Whitehead alltid skyhöga, och han gör en inte besviken. Tvärt om visar han här upp nya nyanser i sitt författarskap, och levererar en berättelse fylld av noir och massor av humor. Jag kan nästan se en Tarantino-filmatisering i dramaturgin, något i stil med ”Jackie Brown”.

Personligen har ”Skurkmanifestet” känts lite segare, inte lika snärtig som "Harlem Shuffle". Och att andra nedslaget, det under 1973, som handlar om en filminspelning, ställer Ray i en biroll i berättelsen, fick den att tappa fart för mig. Trots det rekommenderar jag starkt att man bekantar sig med Colson Whiteheads Harlem, och jag kommer hänga på låset när det är dags för den avslutande tredje delen.

”Harlem Shuffle” (2021) & ”Skurkmanifestet” (2023) av Colson Whitehead, är utgivna av Albert Bonniers Förlag.

”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 

(Bild lånad från förlagets hemsida)

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 

”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.