Den Vita Stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

För någon vecka sedan genomfördes presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump. Några dagar senare greps en potentiell attentatsman vid Trumps golfbana när han låg väntande och beväpnad. Under natten till idag har republikanerna röstat ner talmannens budgetförslag på direkt anmodan från Trump. Samtidigt snurrar internet i spinn av kattmemes efter att både Trump och hans vicepresident envist håller i lögnen att människors husdjur i Springfield äts upp av immigranter. Det är presidentvalår, och den här gången känns det galnare än vanligt. Och som alltid så växer mitt intresse för amerikansk politik. Denna karusell som snubblar på sina egna tillkrånglade system. Landet i ständig existentiell konflikt med sig själv. 

Som mångårig DN-läsare är Martin Gelin ett bekant namn. USA-korre med signifikant berättarröst. Med flertalet prisade böcker bakom sig, plockade jag upp den här som första. Och blev smått golvad. Ett tungt och informationsspäckat ämne förpackat till inte bara begriplighet, utan till spännande, bladvändande läsning, där information blandas med intervjustoff och personliga reflektioner. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det Gelin gör i sin bok är att lägga fokus på rasismen i den politik som Trump bedriver, och ställer den i ljuset av rasismen i landets historia. Som en förklaring: hur kan en kandidat som driver en så extrem politik vinna så stor mark? Vad har det här landet i bagaget som ger honom den ytan? Han börjar med stormningen av Kapitolium 6 januari, och förflyttar oss sedan till Jeffersons slavgods Monticello. Gelin berättar om slaveriet, presidenter som går emot konstitutionen och trotsar grundlagen för att hålla i sina egna vinstintressen att handla med människor. Inbördeskriget. Tar oss med till en tid då domstol konstaterar att federal lag inte gäller individer och friar lynchmobben som i vita kåpor mördat hundratals svarta medborgare som trodde sig skyddade av lagen. Rosa Parks. Medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King. Nixons rasistiska politik. Reagan. Det vita Republikanska partiet. Hur den politiska rörelsen blir mer och mer tydlig i att amerikansk politik inte handlar om ideologi utan om hud. 

Tillbaka till modern tid med massfängelser i Arizona, en påbörjad utrensning av monument som hyllar det gamla förtrycket, ett Kalifornien som vänder skutan och skaffar sig en ny identitet. Men också den makt som enskilda stater har att fortsätta öka segregationen, fortsätta styra över den lilla människans fria vilja. Hela kärnan i demokratin. Hur lärare i Florida tvingas skriva under lojalitetsdokument för att få utöva sitt yrke. Hur böcker förbjuds, t o m bränns på nya bokbål. Förbud mot att människor får känna sin egen historia. En historierevisionism som hittar hela vägen upp från guvernörer till kongressen och senaten, hela vägen in i Vita Huset. Amerikanska nationalister och nazister på konferens i Budapest. Viktor Orban som hyllas av Trump som en bra kille efter den gemensamma golfrundan. Och i bakgrunden samma finansiärer. 

Under inbördeskriget tillskrivs Abraham Lincoln ha sagt att om det här landet inte kommer till bukt med sin rasism så kommer det gå under. I sin bok konstaterar Gelin att det är enklare att föreställa sig slutet på landet än slutet på nationalismen. 

Skriven i ett bra och läsvänligt tempo, faktaspäckad utan att kännas tung. En gedigen genomgång, utan att bli långrandig. Och Gelin är ju en driven skribent. Reportagebok invävt i historiebok. Lägger fram informationen utan att skriva en på näsan. Och en väldigt intressant läsning den här hösten med valet knappa 50 dagar bort. 

”Den vita stormen” av Martin Gelin är utgiven 2022 av Natur & Kultur. 

”Öppen” av Andre Agassi

Jag kunde rabbla namnen på tennisspelare innan jag kunde gå. Separerade mina Lendls från mina Gerulaitis med renare uttal än hundens namn. Ok, antagligen inte, men i min mors berättelse så låter det ungefär så. Att jag någon gång skulle komma att spela tennis var lika säkert som årstidernas växlingar. En sommar fick jag en så kallad ”tennistränare” och grannpojkens avlagda racket. Tennistränaren var en tung klump med ett långt gummiband och en tennisboll. Lite samma idé som dagens ”rebounders” som unga fotbollsaspiranter ställer i målet. Man slog till bollen och sedan kom den tillbaka till dig för nästa retur. Det var i alla fall idén, men jag var så liten så vi fick nysta upp gummibandet enormt många varv runt den tunga klumpen för att bollen skulle studsa tillbaka – jag hade inte kraft nog att slå den tillräckligt hårt ännu. Tror jag var 5 år. Och grannskapets lyckligaste unge. Jag nötte den där tennistränaren tills varken klump, gummiband eller boll fanns kvar. Och sedan blev det klubbspel. I flera år. Gick sådär, men var ofantligt roligt. Men vi flyttade, och visserligen fanns det klubb på nya stället, men jag lade racket på hyllan. Då var jag 13 år. Och har fortfarande kvar det. Ett Donnay. Sedan dess har tennis för mig hållit sig till att vara åskådarsport. Och även om jag inte följer säsongen slaviskt, och känner igen varenda spelare så läggs det ett större antal timmar varje år på att se på tennismatcher. 

Vid den där tiden jag lade racket på hyllan, så fanns det en ung spelare som utmanade traditionerna, med sitt långa hår, sina örhängen, sina jeansshorts….Och nu har jag läst hans memoarer. Nä, jag har inte läst – jag har plöjt, grävt ner mig, andats, levt och gråtit mig igenom berättelsen om Andre Agassis tennisliv. En bok jag började läsa som e-bok, men snabbt beställde ett fysiskt exemplar av, för den här boken vill jag äga, ställa in i min egen hylla och återvända till. Det är utan tvekan den bästa sportmemoar jag läst. En av de bästa memoarerna till och med. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Andre Agassi hade en aktiv karriär över tjugo år. Han vann åtta Grand Slam-titlar, en av få som vunnit alla stora tourerna inklusive OS, var världsetta på ATP-rankingen flera gånger, och gifte sig med damtennisens stora stjärna Steffi Graf. Och han hatade tennis. Ärligt, uppriktigt, innerligt hatade han tennis – men kunde inte göra något åt sin egen situation. Tennis var det enda han kunde. Uppväxt med en pappa som var helt besatt av tennis, teoretiskt kunnig men inte själv någon stor spelare, som bestämde sig för att något av hans barn skulle bli stjärna. Han misslyckades med tre, och sedan föddes Andre, och visade sig dels ha den största talangen av syskonen, men också vara vekast inför pappans hårdhet och krav på total lydnad. Så han stod där, på den hemmabyggda tennisbanan, med den lika hemmabyggda brutala bollspottande maskinen, och slog 2500 bollar om dagen, över miljonen om året – för med en miljon bollar om året, så måste det ju bli bra, upprepade pappan. Och Andre gavs inget val. Det kostade honom skolgången, det kostade honom vänner, det kostade honom en sund relation till sin egen familj. Och han lyckades. Andre blev en av de mest framgångsrika tennisspelarna i sportens historia. Men han hatade det han höll på med. Hela den karusellen skapar en kluven relation till sporten, den egna talangen – det egna jaget. Han vill inte fortsätta, men han kan inte sluta. 

Och det är där merparten av berättelsen ligger: Andres brottande med sin egen identitet. Och det är där min egen fascination i berättelsen ligger: hur kan man bli så framgångsrik i något man avskyr så innerligt. Det är en oerhört välskriven berättelse, med stort driv i texten. En berättelse som strävar efter det den säger sig vara: öppen. Texten känns naken, brutal, och även om det är en hel del matchreferat så är det framförallt en reflekterande, gripande berättelse om en trasig människa som försöker hitta sig själv. 

”Öppen”  av Andre Agassi, är utgiven 2009, och i svensk utgåva av Natur & Kultur, och jag har läst pocketutgåvan från 2019.

”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting

När minnen ska väckas. När minnen ska mötas. Minnen som skrämmer. Och minnen man räds ska försvinna. Det befriande i att glömma. Det trygga i att komma ihåg. Trots allt. 

Det är så mycket som kommer till ytan för Kim när hen återvänder till farmor och farfars hus ute på landet utanför Teg. Smärtan ligger under ytan redan när Kim sitter på bussen och söker efter något bekant, något att fästa minnet vid. Kim, som har fått ärva farmor och farfars hus. Pappas barndomshem. Men under en period också Kims. Om det fortfarande var ett hem då. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Huset står igenbommat. Kim låser upp dörren till de fysiska rummen, men också sina undanträngda minnen och vandringen genom rummen, mötet med dammiga tillhörigheter väcker vetskapen om de stora skuggestalter som vakar över gården och skogen. Kråkorna. Och så lapparna. Alla post-it-lappar som stirrar ner från väggarna. Kim vill inte läsa dom. Vill inte släppa in kråkan. Men det är oundvikligt. Kråkorna finns där. Allihop. Dom lutar sig ner över gården, över Kim. Och lapparna blir lästa. Minnena kommer tillbaka. Vetskapen. Om besvikelsen. Om att vara oönskad. Att inte accepteras. Genom släktled. 

När du omsluts av sorg. När sorgen konsumerar dig. Absorberar dig. Är dig. 

Genom minnena, lapparna, huset och sakerna möter Kim sin egen barndom, sina föräldrar, sina farföräldrar. Hur familjen formats. Slagits sönder. Och Kim tar in. Kim möter kråkorna. Och bestämmer sig för att stanna i huset. Hel i all trasighet. 

”Den här platsen skapade mig. Jag hör hemma här. Jag är hemma här.”

Det är smärtsamt. Det är otäckt. Det är vackert. 

”Kråkorna” är det bästa Anders Fager skrivit. Hur förtjust jag än är i både Svenska Kulter och trilogin om Cornelia Karlsson, så är det här något helt annat. Om det man känner till om Fager är rollspelen och tentakelskräcken likt en Stockholmsk Lovecroft, så kommer man bli överraskad. 

Peter Bergting fick jag upp ögonen för när han illustrerade ett antal vittnesmål från Förintelsen i den vackra ”Vi kommer snart hem igen”, som gavs ut för ett par år sedan. Något så vågat – och helt igenom lyckat – som att berätta om Förintelsen för yngre barn. 

Tillsammans skapar Fager och Bergting något helt unikt med sin berättelse om Kim. Formen för hur text och bild samverkar är oerhört effektfull. Fager har ett sätt att bygga sina texter där han arbetar med korta meningar. Han staplar. Det blir en helt egen rytm. Och i ”Kråkorna” fungerar det bättre än någonsin. Post-it-lapparna kliver ut från väggarna, göms i bilderna. Däremot blir det helt fel att kalla Bergtings bilder för illustrationer – de är en helt egen del av berättelsen och bär berättelsen tillsammans med texten. Text och bild glider i och ur varann och förstärker och tolkar och för vidare. Som två röster som hjälps åt att berätta. Två röster som faller varann i talet - och ger upplevelsen av berättelsen större livfullhet. 

”Kråkorna” presenteras som en grafisk skräckroman, för ungdomar 12-15 år. Men det som sätter sig i mig är mer upplevelsen av den stora sorg som vilar över Kim, Kims familjehistoria och den lilla gården i skogen. Kråkgestalterna är otäcka och stämningen är tärande, men det stockar sig i halsen och det inträder en klump i magen under läsningen, under mötet med smärtan, med kråkorna. Det här är en riktigt häftig läsupplevelse. Den gör något med en. Den känns. 

”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting är utgiven av Natur & Kultur 2020. 

”Kråkorna” är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn-och ungdomsbok. 

Pax!

Nu är jag nog sist på bollen. Men det må vara hänt. Bra grejer gör inget att upptäcka för första gången. Eller att möta på nytt.

Jag har läst serien Pax. Böckerna om två bröder och en massa övernaturliga äventyr för barn i mellanåldern som längtar efter spänning och läskiga monster. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bröderna Alrik och Viggo blir familjehemsplacerade hos Laila och Anders i Mariefred. Pojkarnas mamma är på behandlingshem för sin alkoholism och vi förstår under vägens gång att socialtjänsten har flyttat runt killarna en del innan de kommer till Mariefred. I närheten av Laila och Anders bor Estrid och Magnar, ett syskonpar som tar hand om det magiska biblioteket. Men biblioteket är i fara, och det magiska skyddet håller på att försvagas. Svarthäxan är ute efter att ta bibliotekets kraft, och imperna under hennes kontroll ställer till ofog. Estrid har sett i sina kort att det ska komma mäktiga krigare till Mariefred och har stora förhoppningar om att kunna få hjälp att rädda biblioteket. Hon är minst sagt fundersam över att det istället dyker upp två smågrabbar. Men dom är av korpsläkt och korten har aldrig fel, så kanske det ändå kan vara rätt…..

Och sedan tar äventyret fart. En hellsikes fart! 

Jakten på Svarthäxan låter Viggo och Alrik möta olika väsen ur den nordiska mytologin; näcken, mylingar, en mara, en vitorm, nidstång, grimm…… Varje bok har sitt väsen, som ger den delen av historien karaktär. Ändå känns det inte som en fantasyberättelse som är överlastad med övernaturligheter. Killarna kämpar med sin vardag med att passa in i ny skola, de blir hackkycklingar för träslöjdslärarens son Simon, de får nya vänner, de firar födelsedagar och familjehögtider, de går i skolan, de är spirande tonåringar – och genom alltihopa finns längtan efter mamman och en dröm om ett tryggare liv tillsammans med henne. Och allteftersom de rotar sig rädslan att gå miste om det de nu har.

Serien omfattar tio böcker, som täcker in några få månader av Alriks och Viggos liv i Mariefred. På Bokmässan för några år sedan berättade Åsa Larsson att man kan se böckerna som en tv-serie i tio avsnitt. Varje bok är ett avsnitt, och varje bok har sin lilla avslutade historia, men den stora historien löper på genom hela serien, och varje bok slutar mitt i en cliffhanger, som kastar läsaren rakt in i handlingen i nästa bok. Jag har valt att läsa böckerna i svep och – oj, jag är helt slut! Vilket pådrag! Jag kan avundas dom elvaåringar som fick gå och vänta och längta efter nästa del, för de hann andas lite emellan. Hade en verklig människa genomlevt allt det om Viggo och Alrik upplever på samma komprimerade mängd tid så skulle den människan vara både utbränd och vidbränd. Det är en galen intensitet! Men det är ett kul grej med den sammanflätade historien och det finns en tydlighet i historien som dessutom förstärks med den löpande kapitelnumreringen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Åsa Larsson berättade också den gången på Bokmässan, att hon, som skrivit deckare för vuxna läsare, lockades av att få skriva något som hennes son skulle gilla att läsa. Det skulle vara väldigt spännande och samtidigt med en god portion humor. Larsson berättade också att hela strukturen för bokserien drogs upp från start dvs man hade hela bokserien på tio delar klar för sig innan man började skriva. Tänker att det spelat stor roll för drivet.

På årets Bokmässa var jag och lyssnade på Ingela Korsell som presenterade sin nya bok ”Väsenologi”. Det är tänkt som en faktabok för barn, som i text och spännande bilder presenterar tolv väsen ur den nordiska mytologin. Lite som Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” men för lite yngre. Korsell berättar med stor värme hur boken varit som ett hjärtebarn genom arbetet med Pax-serien, men att det varit läge att skriva den först nu. Den återberättar sägner som den om mylingen, och fyller också på med stoff kring sägnernas funktion i vårt samhälle förr. Utan att det uttalas känner jag att ”Väsenologi” mycket väl kan bli en god kamrat till Pax-böckerna. Ett slags kompletteringsläsning för den som vill veta mer om sägnernas ursprung. För även om Pax-böckerna har en gedigen research och förankrar historierna, så är berättelserna om de mytiska figurerna invävda i den i övrigt moderna berättelsen så det är inte den gamla klassiska näcken som framträder i Mariefred, utan en näcken som smälter in i det dagliga samhället på ett klurigare vis. Och så är det varje gång. Gamla sägner, men i moderna kontext.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Jag har som sagt inte läst Pax-serien när det begav sig, utan hittat fram till den först nu. Som vanligt när det gäller ungdomsböcker är det mina elever som gjort mig nyfiken. Bokserien har sålts till generösa priser i kartonnageutgåvor på bokrean de senaste åren, och den vägen tog mig igenom de tre första delarna, men sedan har jag valt att slutföra serien som ljudbok, inläst av Morgan Alling. Jag brukar ha lite vårt för Allings inläsningar, men det här gör han fenomenalt bra! Det är bara att gratulera de som ännu inte läst Pax-böckerna. Själv är jag sugen på att ta mig en tripp till Mariefred och göra en Pax-vandring.

Böckerna i serien Pax är utgivna mellan 2014-2018, på Bonnier Carlsén och är skrivna av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Johnsson. 

"Väsenologi" är skriven av Ingela Korsell och illustrerad av Reine Rosenberg, utgiven av Natur & Kultur 2019. 

Böckerna i serien Pax finns bland annat att köpa hos AdLibris eller Bokus. 

Ingela Korsells "Väsenologi" hittar ni här eller här. 

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 

Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 

Boken finns också inläst som ljudbok. 

”Det svenska hatet” av Gellert Tamas

När jag läst kvällstidningarnas nätupplagor de sista dagarna så har ett flertal artiklar om Steve Bannon och hans ambition att starta upp ett nätverk av högerextrema organisationer – en högerpopulistisk supergrupp i EU, funnits att läsa. Bannons ambition är att rita om EU’s karta och till sin hjälp ska han använda sin nystartade stiftelse ”The Movement”. Förhoppningen är en högerrevolt. Igår informerades att denna Bannon haft möte med Kent Ekeroth och att de funnit sig väl i varandras sällskap och hittat beröringspunkter i frågan. Aftonbladet citerar Ekeroth när han säger att Bannon tycks ”insatt i Sveriges situation”.

Just situationen i Sverige är vad Gellert Tamas lyfter fram i sin bok ”Det svenska hatet”. Att Kent Ekeroth själv är en del av problemet med situationen i Sverige. Att Tamas är journalist och dokumentärfilmare märks på anslaget. Boken känns i sitt format som en lång undersökande artikel. Språket är koncist och texten håller högt tempo.

(Bild från förlagets hemsida.)

Den röda tråden är Kent Ekeroths livshistoria, och hans politiska karriär i Sverigedemokraterna. Kring detta vävs bilden av det ökande hatet i Sverige i stort. Ett hat sprunget ur olika former av extremism. Tamas fokuserar framförallt på Ekeroths arbete med Avpixlat, och den internationella counterjihadrörelsen och hur det arbetet gjort Ekeroth central i framväxten av hatet i Sverige. Ett hat som kretsar kring den militanta islamismen och de islamfientliga organisationerna. En bärande fråga för Tamas är hur dessa kunde få så stor makt att påverka det offentliga samtalet, hur vi ska kunna hantera det våldskapital som bär dem – och i det ställer han sig frågan om vad det egentligen är som har hänt med Sverige?!
Tamas exemplifierar med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, mördaren Peter Mangs och de svenska jihadkrigarna. Tamas gör ett försök att skildra de människor som format det moderna svenska hatet. Det är ett politiskt hat, likväl som ett personligt. Hur de interagerar med varandra och på sätt och vis gör sig beroende av varandra i en kamp mellan civilisationer. (I alla fall omtalas det så.)

Jag har lyssnat på den här boken, och då jag inte är en jättevan ljudbokslyssnare, dessutom konvalescent efter en stroke, så har min fokusering på lyssningen inte varit den mest fantastiska. Min egen upplevelse är att jag tappade mycket av bokens innehåll på vägen.
Jag tänker att det här är en bok som jag ska läsa om, i pappersformat, när min skalle återigen hänger med i svängarna i ordentligt. Den är faktatyngd och den lägger ett stort pussel. Fördjupande kapitel om Ekeroth vävs samman med kapitel om olika andra personers gärningar, och rörelsers framväxt och påtagna roll i vår samtid. För mig blev det lite rörigt, lite svårt att hålla isär, men tänker som sagt att det handlar om mig och inte om kvaliteten på texten. Ett tag funderade jag på att inte alls skriva om den, utan spara det tills jag läst den igen, men å andra sidan känns den alldeles för viktig – speciellt inför höstens val.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.

”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling, med Fanny Härgestam

Hans Rosling kommer alltid förknippas med rörliga bubbelgrafer och en fantastisk förmåga att göra svår statistik kring ännu svårare förhållanden begripliga för gemene man. Den som förväntar sig en bok kring Roslings forskning ska leta vidare till andra titlar. Det här är boken om mötena med människorna som formade mannen som ganska motvilligt blev forskare.

(Bild hämtad från förlagets hemsida.)

Under läsningen så tänkte jag att jag skulle fånga upp ögonblick som berörde, roade, var tankeväckande – men det gick inte. Det finns för många. Det är en rörande bok, och den är informativ i sitt underhållningsvärde – precis som upphovsmannen själv. 

Jag har plågat min omgivning om cyanid i kassavarötter, om möten med Fidel Castro, om praktiska problem som analfabetism när man ska driva sjukhus på afrikanska landsbygden - och det botas inte med glasögon. Jag har skrattat åt pedagogiska trix med för små filtar, känt triumfen när motorcyklister kört runt på nunnor, suttit spänd när beväpnade män i Kongo viftat med machete när doktorn ska stjäla deras blod. 

Det som klivit in mest påtagligt i hjärtat är bokens inledande kapitel där Rosling tar oss med på en vandring genom sin egen familjs historia och utveckling. En vandring genom fyra generationer, från analfabet till professor, genom folkskola, barnadödlighet och det svenska samhällets sjukvårdsreformer. Beskrivningen av faderns oförtröttliga skolning av den lille gossen via föreläsningar och museibesök är hjärtevärmande.

När jag tänker på mina elever i min vardag i skolan, så handlar mina ledstjärnor om dialog och om mötet med den enskilda individen. Varje elev ska bli sedd och mött. Hur ska man annars kunna förstå deras värld, och lära känna vilka de är och vad de behöver? Hans Rosling tycks har gått genom sitt yrkesliv med samma inställning, även om det varit en och annan sjuksköterska på vägen som fått påminna honom om det. 

Jag tänker särskilt på ombesörjandet att frakta hem kroppen efter kvinnan som avled när man försökte rädda henne och hennes barn under en mycket komplicerad förlossning. Barnet gick inte att få ut, blodcirkulationen stannade av och barnet var döende inne i kvinnans kropp. Livmodern höll på att brista och kvinnan fick en störtblödning i samband med en nödvändig fosterstyckning. Hon hade burits till sjukhuset av sin make och sin bror och de hade inga möjligheter att betala en transport av kroppen, men det löstes med hjälp från sjukhuset. Tacksamheten mot doktorn visste inga gränser när han sedan besökte byn. Han hade inte kunnat rädda henne, men han hade försökt, och han hade visat hela byn respekt när han förstod vad viktigt det var att de fick begrava henne och hennes barn. När han sedan arbetade med ebolaepidemin 2014 var det en självklarhet att lösa så att de anhöriga kunde begrava de avlidna - men med en så minimerad smittorisk som möjligt. Men det var aldrig tal om att inte låta kropparna begravas. 

När Rosling till slut beslutar sig för att forska så sker det motvilligt. Byn i Mocambique där han arbetade som läkare, hade drabbats av konzo, dvs en förlamningssjukdom. Då visste man inte vad den berodde på, men Rosling såg samband mellan kosthållning, svält pga torkan i landet, svartabörshandeln med kassava som förbisåg försörjningen av byns fattigaste, och att den giftiga bittra kassavan inte preparerades under tillräckligt lång tid för att få bort allt gift. Han ville veta om han hade rätt. När annan forskning från Kongo kring samma sjukdom hävdade annan orsak ville han motbevisa dom – och resten är historia.

Hans Rosling var mycket svårt sjuk när arbetet med boken påbörjades och han fick aldrig sätta den sista punkten själv. Fanny Härgestam har gjort ett fint jobb att färdigställa boken via Hans egna texter, mail, sms, bandade samtal, och kompletterande material från de som stod honom närmast; frun Agneta och barnen. Man hör Roslings röst i texten. Det är fint. 

Jag har aldrig vetat särskilt mycket om honom, och det har varit fint att få en bredare bild av människan Hans Rosling. Det här är en bok som jag kommer återvända till. Och fortsätta plåga min omgivning med.

”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling, med Fanny Härgestam

Utgiven 2017 av Natur och Kultur. (Läst som e-bok.)