Pax!

Nu är jag nog sist på bollen. Men det må vara hänt. Bra grejer gör inget att upptäcka för första gången. Eller att möta på nytt.

Jag har läst serien Pax. Böckerna om två bröder och en massa övernaturliga äventyr för barn i mellanåldern som längtar efter spänning och läskiga monster. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bröderna Alrik och Viggo blir familjehemsplacerade hos Laila och Anders i Mariefred. Pojkarnas mamma är på behandlingshem för sin alkoholism och vi förstår under vägens gång att socialtjänsten har flyttat runt killarna en del innan de kommer till Mariefred. I närheten av Laila och Anders bor Estrid och Magnar, ett syskonpar som tar hand om det magiska biblioteket. Men biblioteket är i fara, och det magiska skyddet håller på att försvagas. Svarthäxan är ute efter att ta bibliotekets kraft, och imperna under hennes kontroll ställer till ofog. Estrid har sett i sina kort att det ska komma mäktiga krigare till Mariefred och har stora förhoppningar om att kunna få hjälp att rädda biblioteket. Hon är minst sagt fundersam över att det istället dyker upp två smågrabbar. Men dom är av korpsläkt och korten har aldrig fel, så kanske det ändå kan vara rätt…..

Och sedan tar äventyret fart. En hellsikes fart! 

Jakten på Svarthäxan låter Viggo och Alrik möta olika väsen ur den nordiska mytologin; näcken, mylingar, en mara, en vitorm, nidstång, grimm…… Varje bok har sitt väsen, som ger den delen av historien karaktär. Ändå känns det inte som en fantasyberättelse som är överlastad med övernaturligheter. Killarna kämpar med sin vardag med att passa in i ny skola, de blir hackkycklingar för träslöjdslärarens son Simon, de får nya vänner, de firar födelsedagar och familjehögtider, de går i skolan, de är spirande tonåringar – och genom alltihopa finns längtan efter mamman och en dröm om ett tryggare liv tillsammans med henne. Och allteftersom de rotar sig rädslan att gå miste om det de nu har.

Serien omfattar tio böcker, som täcker in några få månader av Alriks och Viggos liv i Mariefred. På Bokmässan för några år sedan berättade Åsa Larsson att man kan se böckerna som en tv-serie i tio avsnitt. Varje bok är ett avsnitt, och varje bok har sin lilla avslutade historia, men den stora historien löper på genom hela serien, och varje bok slutar mitt i en cliffhanger, som kastar läsaren rakt in i handlingen i nästa bok. Jag har valt att läsa böckerna i svep och – oj, jag är helt slut! Vilket pådrag! Jag kan avundas dom elvaåringar som fick gå och vänta och längta efter nästa del, för de hann andas lite emellan. Hade en verklig människa genomlevt allt det om Viggo och Alrik upplever på samma komprimerade mängd tid så skulle den människan vara både utbränd och vidbränd. Det är en galen intensitet! Men det är ett kul grej med den sammanflätade historien och det finns en tydlighet i historien som dessutom förstärks med den löpande kapitelnumreringen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Åsa Larsson berättade också den gången på Bokmässan, att hon, som skrivit deckare för vuxna läsare, lockades av att få skriva något som hennes son skulle gilla att läsa. Det skulle vara väldigt spännande och samtidigt med en god portion humor. Larsson berättade också att hela strukturen för bokserien drogs upp från start dvs man hade hela bokserien på tio delar klar för sig innan man började skriva. Tänker att det spelat stor roll för drivet.

På årets Bokmässa var jag och lyssnade på Ingela Korsell som presenterade sin nya bok ”Väsenologi”. Det är tänkt som en faktabok för barn, som i text och spännande bilder presenterar tolv väsen ur den nordiska mytologin. Lite som Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” men för lite yngre. Korsell berättar med stor värme hur boken varit som ett hjärtebarn genom arbetet med Pax-serien, men att det varit läge att skriva den först nu. Den återberättar sägner som den om mylingen, och fyller också på med stoff kring sägnernas funktion i vårt samhälle förr. Utan att det uttalas känner jag att ”Väsenologi” mycket väl kan bli en god kamrat till Pax-böckerna. Ett slags kompletteringsläsning för den som vill veta mer om sägnernas ursprung. För även om Pax-böckerna har en gedigen research och förankrar historierna, så är berättelserna om de mytiska figurerna invävda i den i övrigt moderna berättelsen så det är inte den gamla klassiska näcken som framträder i Mariefred, utan en näcken som smälter in i det dagliga samhället på ett klurigare vis. Och så är det varje gång. Gamla sägner, men i moderna kontext.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Jag har som sagt inte läst Pax-serien när det begav sig, utan hittat fram till den först nu. Som vanligt när det gäller ungdomsböcker är det mina elever som gjort mig nyfiken. Bokserien har sålts till generösa priser i kartonnageutgåvor på bokrean de senaste åren, och den vägen tog mig igenom de tre första delarna, men sedan har jag valt att slutföra serien som ljudbok, inläst av Morgan Alling. Jag brukar ha lite vårt för Allings inläsningar, men det här gör han fenomenalt bra! Det är bara att gratulera de som ännu inte läst Pax-böckerna. Själv är jag sugen på att ta mig en tripp till Mariefred och göra en Pax-vandring.

Böckerna i serien Pax är utgivna mellan 2014-2018, på Bonnier Carlsén och är skrivna av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Johnsson. 

"Väsenologi" är skriven av Ingela Korsell och illustrerad av Reine Rosenberg, utgiven av Natur & Kultur 2019. 

Böckerna i serien Pax finns bland annat att köpa hos AdLibris eller Bokus. 

Ingela Korsells "Väsenologi" hittar ni här eller här.