”Jultomten och jag” av Matt Haig, illustrerad av Chris Mould

Vi kan väl alla vara överens om att julens egentliga budskap mer och mer kommer i skymundan för konsumtion och frosseri. Butikerna plockar fram lockvaror, och reahysteri driver fram pyntet och skumtomtarna redan i november. Julen armas ut. Den röda rocken blir solkigt blekt, och snön som borde gnistra vit på ädelgranens grenar töar i slaskgrått, kring skrynkligt omslagspapper och skyhöga kontokortsräkningar som skapar en svältande januari. I samband med att vinterns första ordentliga snöstorm slår till kommer också rapporter om en julhandel som inte innebar prognosens plus på fyra procent, utan en minskning på en procent. Och jag blir lite glad. Någonstans har en broms slagit till i vardagen och man har inte blint shoppat loss. Eller så förköpte man sig redan på Black Friday.

Vilket som så tål det att reflekteras över att vi människor låter julens budskap skymmas bakom kassakvitton och shoppingkassar. Det är en olycklig utveckling. För vad kan vara viktigare än gemenskapen med sina kära och sinnets ro och frid. Det kanske var dumma exempel för vartenda akutintag och varenda polisstation under julhelgen vittnar om att så inte är fallet, men ändå…. Man vill ju gärna få vila i den där pudersnöiga lyckodrömmen en stund. Med braskamin och julstrumpa, och en trygg familj. Morfar hade en bror som alltid valde att fira sin jul som volontär tillsammans med Göteborgs hemlösa i Stadsmissionens verksamhet. Det kändes mer äkta, tyckte Helge. Det känns fint att tänka på.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Matt Haig har låtit oss möta julen i Alvhem under tre julfiranden nu. Känns lite märkligt att reflektera över det så här i mars, men när jag läste boken var det november och även jag var i full färd med att planera klappar och firande. Lite kul är det också att det ligger ett Alvhem bara några kilometer från där jag bor. En liten ort i Västra Götaland. I Haigs Alvhem är julen årets stora högtid. Det är kulmen på flera månaders slit i klappfabriken och karamellkokeriet. Alverna sliter och kämpar under Tomtens vakande öga.

Tomten ja. Nykär och fnittrig. Tog med sig Maria, Amelia och Kapten Sot till Alvhem i förra boken. Amelia, den föräldralösa lilla flickan från Londons skorstenar, som fortsatte tro på Tomten och julens magi när ingen annan längre gjorde det.

När boken börjar får vi en glimt av Tomten som familjefar, med ansvar för Amelia och hennes nya liv i Alvhem. Maria har trätt in i rollen som Tomtemor och tillsammans är dom en liten fin familj. Om det inte vore för att Amelia har så svårt att passa in. Och det blir bokens tema: att vara den som är annorlunda.
Amelia finner sig i Alvhem vara den som är för stor, för klumpig, som trasslar till det. Som inte klarar den enklaste matematik (vet ju minsta nisse att 2+2 blir snö), och när hon tillsammans med sin katt Kapten Sot kraschar Tomtens nya släde, så tar man i med hårdhandskarna mot stackars Amelia. Hon ska jobba av sin skuld i leksaksfabriken. Amelie får snart möjlighet att flytta över som journalist på ”SnöKuriren”, ett arbete som lockar henne mer, men den konkurrerande nystartade tidningen använder katastroferna runt henne för att måla ut henne som den stora skurken i Alvhem. Och som i alla lägen med fake news är sanningen begränsad medan lögnen är oändlig i sin fantasirikedom.
Amelia kommer snart som grävande journalist sanningen på spåren och uppdagar en komplott mellan den nystartade lögnaktiga dagstidningens chefredaktör och Påskharen, som syftar till att sabotera julfirandet.

Även den här gången är illustrationerna av Chris Mould underbara farthöjare och boken är en underhållande bladvändare.

Nu är trilogin om Amelia och julen avslutad, och jag är säker på att den kommer kunna bli en älskad berättelse att återvända till.

”Jultomten och jag” av Matt Haig, med illustrationer av Chris Mould, utgiven 2018 av Alfabeta.

”Julen är räddad” av Matt Haig

Julböcker är lika självklart för mig som Janssons Frestelse och glögg. Böcker som dessutom handlar om julen är en särskild kategori tillsammans med den obligatoriska julmusiken och Kalle Anka klockan tre.

Ett par tre år gammal fick jag ”Lille Viggs äventyr på julafton” i en illustrerad utgåva med ett format som gett min bokhylla gråa hår i förtid och allt som oftast fått finna sig i att ligga instucken ovanpå hyllan, eller sticka ut från hyllplanet. På julaftonskvällen, efter julmiddag, klappar och morfarsmys skulle denna läsas. Oavsett vilka böcker julklapparna innehållit så tillhörde julaftonskvällen alltid Lille Vigg. 

Nu är jag fyrtio år, men läser fortfarande Lille Vigg på julafton. Samma otympliga vältummade utgåva. Och den ligger fortfarande ovanpå hyllan. 

Därför blir det extra roligt att ta del av en alldeles ny och modern julbok, ”Julen är räddad” av Matt Haig. Detta är den fristående fortsättningen till ”Jakten på julen”, i vilken den lille pojken Nikolas, på jakt efter sin pappa skogshuggaren, finner alvernas rike, och längs vägen plockar på sig de attribut som sedan utgör vår coca-cola-stinna Jultomte så som vi känner honom med röd dräkt, stor mage, vitt skägg och bullrande skratt.

(Bild från förlagets hemsida.)

När vi nu återser Nikolas så är han Jultomten. Det är kring mitten av 1800-talet, och julen står för dörren. Året före har Jultomten försökt införa det här med Tomten och utdelandet av gåvor till jordens alla barn, och den som hjälpt honom göra det hela möjligt är den lilla flickan Amelia. Hon och hennes mamma är fattiga skorstensfejare i London och tillsammans med sin katt Kapten Sot drömmer Amelia om ett annat liv för sig och de sina, och hennes hopp tänder en låga av magi som gör det möjligt för Jultomten att besöka alla barn under en enda natt. När vi nu återser Jultomten och Amelia så rinner hoppet och därmed magin iväg: Amelias mamma är döende. Amelia har skrivit en sorgtyngd önskelista till Tomten och bett om hjälp och han står beredd att utföra mirakel under julaftonsnatten, men trollen attackerar Alvhem, och gör det omöjligt för honom att komma iväg och magin sjunker lika fort som Amelias hopp. Flickans mamma dör, den hemske Rysling lurpassar och tar henne med sig. Den förtvivlade Amelia skiljs från sin älskade katt och blir inlåst på Ryslings arbetshus, en institution för tvångsarbete för de fattigaste. Magin uteblir, norrskenet står inte att finna. Jultomten misslyckas med att komma iväg, det blir ingen jul och barnen över världen får inga julklappar. Amelia befinner sig på den olyckligaste platsen av alla, och sliter sina fingrar till trasor med mangelveven och skurborsten. I den situation Amelia befinner sig är det inte lätt att hitta tillbaka till sin forna känsla av hopp. Trots det är hon Jultomtens och julens enda räddning. Tomten måste hitta den lilla flickan innan julaftonsnatten är över.

Charles Dickens tar hand om Kapten Sot. Sedan skriver han sin Julsaga. Rysling är som hämtad ur Oliver Twist, och över hela Londonskildringen ligger en aura av Scrooge. Texten är rapp och skämtsam, karaktärerna söta, skojiga, karikatyrer. Illustrationerna av Chris Mould är underbara! Haig tycks ha kritiserats för det här strösslandet med referenser och ”käckhet”, men jag tycker om det! Det är kul! En trevlig stunds underhållning, och julens värden ställs på sin spets. 

Eftersom Jultomten precis i slutet dessutom drabbas av den stora kärleken (och Rudolf med Röda mulen precis börjat på Släddragaruniversitetet) så anar jag en tredje del med Tomtemor i äventyret.

Rekommenderas för mysig högläsning eller för bokslukaren i 9-12 årsåldern.

”Julen är räddad” av Matt Haig, illustrerad av Chris Mould

Utgiven 2017 av Alfabeta Förlag