”Musan” av Mats Strandberg

 

Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.

Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren, den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan” tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten, vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum. Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.

Och sedan tar det fart.

Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt, för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare 100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats. Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen, så håll ut. Det är värt det.  

”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.

”Konferensen” av Mats Strandberg

Vi har spelat golf tillsammans, varit på imiterad sandstrand för konstgjord sol tillsammans, paddlat kanoter, haft femkamp på nöjespark, otaliga luncher på diverse lokala restauranger, spelat kylskåpsbingo, promenerat gata upp och gata ner, målat gemensamma tavlor, guidats och lekts till förbannelse – men vi har aldrig rest iväg på teambuildingkonferens i skogen. Uppfinningsrikedomen på kick-off-aktiviteter i kommunal verksamhet är i mångt och mycket styrd av det lokala utbudet, likväl som storleken på plånboken hos de bestämmande, och den egna positionen i den kommunala linjeorganisationen. Så blir jag tvingad till rundvandring på Bohus Fästning en gång till, eller korvgrillning vid Kolebacka, så kommer jag sjukanmäla mig. Inte av otacksamhet, utan av pur leda. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Riktigt den valmöjligheten har inte personerna i Mats Strandbergs ”Konferensen”. Tillhör man exploateringsenheten och bokstavligen håller spaden i sin hand som ska gräva fram kommunens nästa storsatsning, så följer man snällt med när det ska teambuildas. Så en brokig skara, flertalet mot sin vilja, tvingas ihop i en stugby vid Kolarsjöns strand för en helg av underhållande, stärkande gruppaktiviteter, där zipline varvas med badtunna, och det i en förklädnad av planeringskonferens. Kommunen ska storsatsa på ett köpcentrum, ett projekt som väcker starka känslor på orten, likväl som i arbetsgruppen. Och när gruppen ankommer Kolarsjöns Stugby som det någon som väntar i skogen. Någon som är ute efter hämnd, och som ger sig efter dom. En efter en. 

Boken utspelar sig under ungefär ett dygn. Sin vana trogen låter Strandberg kapitlen följa en karaktär i taget, och dessa turas om att berätta och föra historien framåt. Det är blodigt och rått. En splatter i klassiskt stil. Har svårt att minnas att Strandberg skrivit så blodigt sedan ”Färjan”. Men nu är det inga vampyrer med. Det här är en odyssé genom 80-talets klassiska våldsamma skräckfilmer. Berättelsen har ett filmiskt driv, och växlingen mellan berättarna ger historien ett större djup, och gör den också ovant gripande – en dimension filmerna aldrig lyckades med. 

Jag har en stor soft spot för Mats Strandbergs berättande, men det här är nog en av favoriterna. Tempot håller, karaktärsbygget är på plats, skrämseleffekterna gör sitt jobb. Och jag kommer aldrig aldrig aldrig åka zipline. 

”Konferensen” är utgiven 2021 på Norstedts förlag. 

Mats Strandberg kommer medverka på årets Bokmässa i Göteborg med flertalet punkter både lördag och söndag, där jag själv ser mest fram emot hans masterclass. Framförallt kommer han prata om sin nya bok "Pestblommor", för unga läsare från 12 år. Men också hans författarskap i stort kommer vara i fokus i samtalen. 

Och filmatiseringen av ”Konferensen” har premiär 13 oktober på Netflix.

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

När blodmånen står full på himlen, blir ett antal ungdomar kallade till den gamla dansbanan, och deras öde avslöjas för dom: de är alla häxor. Och de har alla olika krafter och förmågor och måste samarbeta för att besegra den ondska som växer fram kring Engelsfors. En större, brokig grupp med olika personligheter, olika intressen, väldigt olika liv – och ingen relation till varandra att bygga på. Tvärt om en väldig massa fördomar om varandra, och flera tar direkt avstånd från de andra. Till slut inser dom att samarbete är ett måste, om de ska överleva över huvud taget. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Man kan enkelt säga att ”Cirkeln” skapade en fantasyhysteri i Sverige. Jag följde den lite på avstånd, men gav mig inte in i den. När först ”Eld” och sedan ”Nyckeln” släpptes började jag bli nyfiken, och köpte till slut alla tre delarna i pocket. Men dom blev liggande olästa. I flera år. Men jag såg filmen på bio. Och gillade den. Sedan började jag plugga litteraturpedagogik på Högskolan i Borås, och då fanns ”Cirkeln” på litteraturlistan, ihop med ett flertal artiklar kring tematik, samtal med ungdomar, symbolspråk, fanart, sexualitet etc. Och när jag läst ”Cirkeln” slukade jag direkt ”Eld” och ”Nyckeln” också. Och fattade hela hysterin. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Många komponenter är klassiska för ungdomsgenren, sk ”coming-of-age”, att växa upp, brottas med sin egen identitet, men till slut hitta fram till vem man vill vara. Med skolan som en bekant miljö, och utsattheten kring jämnåriga i korridorer, kamrater, grupperingar. Framtidsdrömmar, våga tro på sig själv, längtan. Speglingen i vuxna omkring en. Kärlekslängtan. Och inbakat i allt detta: magi. Hade storyn varit kryddad med vampyrer, så hade jag lätt dragit paralleller till Buffy the Vampire Slayer. Men det är inte Buffy. Det är svensk bruksbygd. Och det funkar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag tror att det som gnagde i mig, under den där långa perioden när jag tvivlade, var en idé om att lilla Sverige inte skulle kunna producera något inom den här genren som skulle kunna hålla klass. Oj, vad fel jag hade. Det är välskrivet, det är spännande, det är trovärdigt. Med hjärta för karaktärerna, men utan rädsla att utmana den egna berättelsen. Författare som rör sig hemtamt mellan klassisk skräck och ungdomslitteratur. Och eftersom jag var så sen på bollen kan jag lätt säga att trilogin fortfarande håller. Som lärare kan man tveklöst fortsätta sätta den i händerna på sina elever, och den kommer hitta läsare som blir lika förtjusta som jag. 

”Cirkeln” nominerades till Augustpriset. Den har filmatiserats och den har blivit grafisk roman. 

Sara Bergmark Elfgren kommer inte till årets bokmässa, men det gör Mats Strandberg. Han är aktuell med sin nya roman ”Pestblommor”, och kommer på söndagen ha en masterclass tillsammans med sin förläggare, på SkrivarScenen. 

”Cirkeln” utgavs 2011, ”Eld” utgavs 2012 och ”Nyckeln” utgavs 2013. Samtliga på Rabén & Sjögren.

Jag har läst samtliga i utgåvor från PocketFörlaget. 

”Slutet” av Mats Strandberg

I Mumindalen lägger man sin rädsla åt sida och tar tillvara på nuet när kometen far över himlen, trots allt det innebär av ovisshet. I Mats Strandbergs ungdomsroman "Slutet" sker något liknande, men som dom människor vi alla är så axlar vi nuet på olika sätt.
När jag först hörde talas om konceptet för Strandbergs bok, så tänkte jag i linje med hans tidigare böcker ”Färjan” och ”Hemmet” och försökte föreställa mig en undergångsskräckis. Skulle det finnas utomjordingar? Skulle det bryta ut epidemiska psykoser bland jordens befolkning och skapa kaos med masslakt och armageddon i förtid?
”Slutet” är ingenting av det jag föreställde mig.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Vi vet ju alla att våra liv kommer ta slut. Nedräkningen startar i det ögonblick vi föds. Men vi vet inte när. Ibland kan omständigheter ge oss insikter om ett ungefär när – men aldrig exakt. Men tänk om vi skulle veta exakt när vi ska dö? Och exakt hur?

Mats Strandberg, som slog igenom på allvar med Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, har konstruerat en växelsång med två ungdomar som tacklar jordens undergång på olika sätt, och som ser sina val flätas samman medan slutsekunden närmar sig.
Det är väl på sätt och vis synd att avslöja hur det slutar, men med en historia om mänsklighetens och jordens undergång så är det inte så svårt att gissa.
Vi lär känna Lucinda och Simon och människorna i deras närhet. Deras familjer och närmsta relationer och hur det samhälle de lever i förändras – hur människorna förändras, alltmedan kapitlen räknar ner från jordens sista 4 veckor och 5 dagar.
Hur reagerar ett samhälle som vet att det bara ska existera några veckor till? När upphör betalmedel, när slutar allmänna transportmedel att fungera, hur fördelas mat och andra resurser? Vilka arbeten blir nödvändiga att fortsätta och vilka upphör? Skolor som stänger, idrottsföreningar som lägger ner, samfund som samlar människor, medborgargarden som tar ansvar på sina egna vis, brottslighet. Volontärer och mänskliga behov. Allt detta finns i bakgrunden. Ett pågående livsmaskineri. I förgrunden står individerna. Relationerna. Mellanmänskligheten. De mänskliga värden som fyller våra liv med mening och som vi behöver för att orka ta oss igenom när det blir tufft. Men här finns också de som inte klarar att vänta och tar sina liv i förtid. De som bedövar och flyr in i en enda lång festnatt med droger och alkohol. De som förnekar och fortsätter leva som om allt är en bluff. De som söker Gud som en mening med undergången och gömmer sig i en våt filt av frälsning.
Simons mamma är präst och har fullt upp hela vägen till slutet. Själavård, samtalsgrupper, begravningar. Människor i behov av trygghet - och svar. Simon festar med sina kompisar och vill tillbringa varenda minut tillsammans med flickvännen Tilda. Men Tilda har andra behov. Den framstående simmaren och toppeleven som försvinner i en drogdimma där hon vill vara fri och gör slut med Simon. Tilda som sedan hittas död.
Lucinda är en av Tildas vänner från simningen, men som dragit sig undan vänskapen och livet i samband med en pågående cancerbehandling. Nu väljer Lucinda att avbryta sin behandling – vad är meningen när alla ändå ska dö? – och i takt med att orken återvänder så återvänder även Lucinda. När Tilda dör bestämmer sig Lucinda och Simon för att försöka ta reda på vad som hänt och vem som är den skyldige. Som en sista kärleksgärning för Tilda. I sitt sökande tvingas dom själva våga ställa sig frågorna om vad som egentligen är viktigt och vad som fyller livet med kraft och mening.

Simon blir som ett berättarjag, medan Lucinda använder sig av bloggportalen TellUs som ska skickas ut i rymden med hopp om att något levande på sikt ska kunna fånga upp signalerna och tyda de sista rösterna från jorden. De sista människornas berättelser. Kapitlen varvas och det som från början är två separata berättelser, vävs på sikt samman till att de turas om att berätta vidare samma historia, och när slutsekunderna närmar sig väljer dom varandra och går ut i ljuset tillsammans.

Strandberg lyckas bygga en historia om livets meningsfullhet mitt i all hopplöshet. När det vore enkelt att ge upp börjar människor kämpa. När undergången går att räkna ner till, söker två unga människor meningen med sina liv, och finner en gemensam trygghet, tillförsikt och möter döden i stillhet. Tillsammans.

Jag hade inte räknat med att bli så berörd. Jag läser de sista hundra sidorna med hjärtklappning, och när Simon får en ångestattack med 9 timmar liv kvar rinner tårarna ner för mina kinder. När Simon letar fram lådan med barnkläder för att hans gravida syster vill titta på kläder till det barn alla vet aldrig kommer att födas, men som hon envist fortsätter planera för, så gör det så ont i en att man vill skrika rakt ut! Ruska om Emma så hon vaknar och tar tag i den lilla tid som finns kvar. Men hon vet ju. Hon också. Men hon gör ett val. Det val som är mest rätt för henne. Och det är precis så vi människor gör. Och har gåvan att kunna göra. Vi formar våra liv.

Det här är en inte en traditionell skräckis. Men det är en omskakande skildring av att vara ensam när det spelar som störst roll att vara tillsammans, och om de val vi människor gör i situationer av kris och förtvivlan. Och vad kan vara mer skräckfyllt än att veta precis i vilket ögonblick de valen kommer sluta spela någon roll?

”Slutet” av Mats Strandberg är publicerad 2018 av Rabén och Sjögren, och finns bland annat att köpa hos Bokus och AdLibris