”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon

På den franska landsbygden hänger tvätt på tork, och fladdrar på linan när vinden griper tag i en kjolfåll, ett klänningsliv och underkläder i starka färger, moderna modeller. I fönstret till huset bredvid sitter Marie och iakttar kläderna. Memorerar varje plagg, varje söm, varje färgnyans. Hon kan materialen, lockas av snitten och förfäras av skärningarna. Hon vet vilket plagg som tillhör vem, iakttar noggrant grannarna. Både deras rörelser i huset och på gården, och vad de bär till kyrkan på söndagen. Hon ser särskilt Alice kläder.

(Bild hämtad från förlagets hemsida.)

Marie och hennes bror Jean bor ensamma i föräldrahemmet efter broderns och föräldrarnas död. Huset har blivit avfolkat och mer och mer isolerat. Successivt har rörelseytan i huset minskats och rösterna tystnat mer och mer tills bara ekot av stegen och broderns tv-tittande gör sig påmint. Köket var moderns domän, och det tog tid efter hennes död att hitta in i egna rutiner. Tidningen låg oläst med sin gördel på bordet, eftersom modern var den som alltid läste den först.

Marie fascineras och provoceras av grannarna. De är till synes levnadsglada och har ekonomiska förutsättningar att unna sig flärd och mode. Marie och Jean verkar ha levt i ett hem där ingenting visserligen saknats dem, men där det varit knappt och lång väg till inköp. Modern håller familjen i strama tyglar, speciellt efter faderns död, och den äldre brodern som hela familjen satte sitt hopp till, lämnade den lilla gården för att se sig om i världen, studera och ta sig ett annat arbete. Brodern Pierre levde tillsammans med en äldre kvinna med barn, men den kunskapen lades aldrig på bordet och när han insjuknade i cancer vårdades han hemma av modern och Marie. Sakta tynade han bort, och med sjukdomen även den lilla livsglädje som funnits inom husets väggar. Modern levde genom förhoppningarna om äldste sonen, och när stolen vid hans plats vid bordet stod tom var han likaledes närvarande, om än i en utmärglad tomhet som inte speglar annat än passivitet och sorg för de kvarlevande.

När det bara är de ensamma syskonen kvar i huset fortsätter Marie att tömma det, genom att prioritera att använda moderns överblivna saker hellre än att köpa nytt, medan Jean går djupare in i passiviteten framför TV:n. Marie fantiserar om hur grannarna kommer gå igenom huset efter deras död. Hur det kommer stå tomt ett tag, till dess de märker att syskonen inte längre finns levande bakom gardinens kant, och hur de då kommer att gå in i huset, sprida sig genom rummen, söka igenom, lyfta, vrida, upptäcka – och hitta.
Marie har i ett av skåpen funnit den först försvunna, sedan funna döda, Alice skärp. Alice som är en släkting till grannarna, och som finns där som en ouppnåelig lockelse för både Jean och Marie. Det är en chock att finna hennes skärp prydligt i hopvikt bland moderns tillhörigheter i klädskåpet, men gåtan förblir olöst, om skärpet bara är funnet, eller om det är modern, eller kanske Jean, som haft något med flickans död att skaffa.

”De sista indianerna” är en berättelse om ensamhet. Om att tyna bort från världen under full medvetenhet. Om att iaktta en annan värld, om att lockas av den, men inte våga ta klivet ut i den, utan stanna i den vardag man bär som en ok – av rädsla, av otrygghet, av pliktkänsla. Det infinner sig en känsla av obehag under läsningen, en krypande, smygande känsla, och jag förnimmer den klaustrofobiska känsla Marie misslyckas med att släppa fram när hon framlever sina dagar i moderns styre och den döde broderns skugga och med den lockelse grannarnas värld utgör, en lockelse som för enkelhetens skull får bli en föraktad värld, och ett hån.
Lafon levererar en stark text och jag kommer med stor nyfikenhet ta mig an hennes ”Annonsen”.


”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon, i översättning av Anna Säflund-Orstadius, utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.

”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi

Mitt under algeriska frihetskriget, i den lilla staden Batna, lär vi känna den lilla pojken Jean-Noël. När människor fängslas och förs till tortyr, när bomber briserar och skottlossning hörs om hörnet, fortskrider pojkens dagar som om allt är som vanligt. Åtminstone så långt det är möjligt. I lägenheten bråkar mamma och pappa, omedvetna om hur de gör sin pojke illa. Varje kväll tar han sin tillflykt till bänken på gården och försjunker i sina läxböcker för att undkomma hat och skrik. Prick klockan sju kommer den skygga madame Arnoul, boende i norra lägenheten, ner till honom och sitter med honom på bänken. Madame är i mångt och mycket en främling för de övriga grannarna, men för pojken blir hon en trygg tillflykt i en värld där han inte kan lita på sina vuxna. Han besöker aldrig hennes lägenhet (inte förrän precis på slutet) men hon tar med föremål till bänken, och genom hennes berättelser får föremålen liv och blir också del av pojkens historia. Leksaken med sin skramlande trumma, jordgloben med lockelser om fjärran länder och spännande okända städer… Pojkens fantasi får näring av deras samvaro och tillsammans växer det omaka paret. Han ger henne en fast punkt när den alkoholiserade maken tillbringar nätterna på bordellen och skrattar åt henne inför grannarna, och hon ger honom en ankringsplats där föräldrarna uteblir, glömmer, försakar. Sekvensen där han får ta sig på egen hand till skolpjäsen och där madame är den enda som kommer och ser honom uppträda är smärtsamt vacker och visar oss läsare vad stark deras vänskap är, vad mycket de har kommit att betyda för varandra. Vänskapen mellan ett barn och en vuxen utanför familjen. Som lär av varandra, som hittar gemenskap över generationsgränserna.

(Bild från förlagets hemsida.)

Grannarna flinar åt deras vänskap. Grannarna flinar åt den märkliga madame. Hon är stark. Hon går rakryggad genom misstänksamheten. Men så kommer den dagen när hon fängslas. När hon förs bort för att förhöras. Det har skett ett attentat i staden, samtidigt som pojken och madame gått på bio tillsammans. Hon räddar honom, skyddar honom genom bombningen och det skräckfyllda tumultet när alla försöker ta sig hem, men det är tydligt att hon beskylls av pojkens föräldrar för att ha utsatt honom för fara. När hon fängslas tar pojken hand om hennes tappade brosch och han väntar på att hon ska återvända. När hon kommer tillbaka till den norra lägenheten är omständigheterna förändrade. Madame förbereder sig på att lämna Batna, kanske också lämna livet.

Småningom skiljs deras vägar, när madame lämnar lägenheten, när familjen flyttar till Frankrike. Men han glömmer henne inte.

Det är en finstämd barndomsskildring. Läsaren tillåts ana den allvarliga underton kring omständigheterna i Algeriet under mitten av femtiotalet till början av sextiotalet, men pojken drabbas inte direkt av det som händer förrän madame och han hamnar i attentatet, och när madame förs bort för att förhöras. Pojken tillåts vara i sin barndom, även om den är smärtsam med de ständigt grälande föräldrarna, och ensam utan vänner att ty sig till. Tonårens pirrande nyfikenhet finns där via intima lekar med grannpojken, och madame vakar över honom. Låter honom utforska, men utan att störa. Man förstår att hon står redo att ta emot honom om han faller.

Pancrazis text är som en mjuk smekning, ett kort ögonblick. Man släpps som läsare in i pojkens tankevärld och delar hans minnen, under en kort stund. När han stänger dörren och familjen flyttar till Frankrike, stannar färgerna och stämningen från hyreshuset kvar, och någonstans i utkanten av synfältet finns en sliten gammal jordglob kvar.

Det här är mitt första möte med Pancrazis texter, men ytterligare en bok finns översatt till svenska: Berget, och den kommer jag med säkerhet också att läsa.


”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi
I översättning av Pia Samuelsson
Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.

”Straffeftergift” av Patrick Modiano

När jag tar mig an en text av Modiano så vet jag att jag kommer sänka mitt lästempo, sluta scanna raderna, sluta forcera och verkligen läsa texten ord för ord, mening för mening. Och jag kommer njuta av det.

När Modiano tog emot Nobelpriset beskylldes han för att bara skriva samma bok om och om igen. Jag kan förstå principen. Om man generaliserar så handlar alla Modianos böcker om att minnas medan man promenerar genom Paris. Det är precis det som tjusar mig med hans text. Det är som att återse en kär vän och ta upp samtalet igen där man lämnade det sist man sågs. Jag älskar våra promenader genom Paris, och jag förundras hur han bjuder in mig att dela hans minnen.

I ”Straffeftergift” är det pojken Patrick vi får träffa. Den unge Patoche. Hans mamma är på turné med ett teatersällskap, hans pappa på affärsresa i Afrika. Det är tidigt 50-tal, och Patrick och hans lillebror ska bo strax utanför Paris hos tre kvinnor, bekanta till deras föräldrar. I huset på Rue du Docteur-Dordaine finns cirkusryttarinnan Hélène, Annie och Annies mor Mathilde som envisas med att kalla Patoche för ”tokstolle”. Sällskapet tar emot en del gäster, män från Paris i fina bilar, som kommer och går utan att det egentligen blir tydligt för pojkarna vilka dom är och vad de gör där. Brottstycken av samtal väcker nyfikenhet och ligan på Rue Lauriston nämns. Slottet en bit bort gäckar pojkarnas fantasi och nattliga utflykter tar dom stegvis närmare det mystiska och skrämmande. En ung flicka pojkarna kallar Snövit, anställs för att ta hand om dom, följa Patrick till skolan och hjälpa dom med läxorna. En dag är hon borta igen. Som en flyktig vind. 

Något pågår i huset, pågår kring kvinnorna, men pojkarna hålls mycket noga borta från direkt inblandning. Barnen får lov att vara barn. Istället blir deras väntan starkare. Väntan på att hämtas därifrån. Vi förstår att det sker, men även om pojkarna återförenas med sina föräldrar och aldrig återser kvinnorna igen, så lever minnena av sommaren tillsammans starkt i Patrick och följer honom upp genom vuxenblivande och familjeliv.

Minnen av den här sommaren finns inbäddade i föremål som även den vuxne Patrick tillskriver stor betydelse. Albumet med foton, urklipp, trycksaker från Hélènes tid som akrobat och ryttarinna på cirkusen framkallar känslor och lockelser och är en trygghet för Patoche när längtan är stark och sömnen långt borta. Vid en biltur med Annie, som alltid klädd i kort herrjacka och långbyxor, ger hon honom ett cigarettetui som han sedan bär med sig likt en talisman. Albumet och etuiet återkommer som en minnets röda tråd. 

Artefakter av det här slaget, där vi bygger in våra minnen och våra känslor kring det upplevda, är starka för oss. Tänker på mina egna två små stenar som jag bar med mig i fickan under ganska många år. Vet fortfarande exakt var de finns, även om det var länge sedan jag tog dom med mig varje steg. Tänker på Nils Strindberg, deltagare i Andrées Polarexpedition, som bar med sig biljetterna från Världsutställningen som han besökt tillsammans med sin fästmö dagarna innan avfärden till Spetsbergen, och som sedan återfanns i hans packning på Vitön 30 år senare.

Jag tycker att Modiano i den här berättelsen bryter sitt eget mönster i sina detaljer, och jag tycker mycket om det. Jag inledde med att berätta hur han sänker mitt lästempo. Det gör han inte nu. Det finns tempo i den här texten på ett sätt jag aldrig mött hos Modiano. Inte en stressad text, men en rak berättelse. Lika tät som alltid, men med färre utsvävningar. Ofta, i Modianos tidigare böcker, är man i huvudsak inne i hans minnen och det är minnena som bär, och likt minnen gör så svävar man ibland i väg i associationer och tankebanor som löper parallellt med ramberättelsen. Tycker ”Nätternas gräs” är typisk för det berättandet. 

I ”Straffeftergift” är ramberättelsen i fokus genom varje sida, varje mening, varje ord – och minnena är sammanvävda med helheten, blir en stark berättarröst tillsammans med ramberättelsen. Det är fint.

 Man känner närvaron av den lille Patoche väldigt påtagligt, och man känner vad stark den här upplevelsen, minnet av de här människorna är för den vuxne Patrick. Det berör. 

Modiano fortsätter ohotat att vara en av mina absoluta favoriter. Längtar efter nästa promenad tillsammans.

”Straffeftergift” av Patrick Modiano.

Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Bokförlag. 

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Identitet. Det stannar kvar. Identitet, är vad som genomsyrar hela boken, och vad som fyller läsarens andetag. Sida för sida. Plats för plats. Vem är jag? Vem får jag lov att vara? Vem vill jag vara?

En algerisk man och en fransk kvinna förälskar sig, gifter sig, får en dotter. Yasmine i Algeriet, Nina i Frankrike. Brio för sin pappa och Ahmed i sina dagdrömmar. Bara med vännen Amine kan berättarjaget sätta ord på sina tankar. Den geografiska splittringen skapar osäkerhet: är hon algerier eller fransyska. I Algeriet ifrågasätts hennes arabiska etnicitet, i Frankrike ifrågasätts hennes franska. Men det största kaoset finns inom henne själv: flicka eller pojke.

”Jag blir Brio. Vara nummer ett i allt. Brio för hela Algeriet. Brio mot hela Frankrike.

Brio mot min kropp som smärtar mig. Brio mot kvinnan som säger: vilken söt liten flicka.

Vad heter du då? Ahmed. Hennes förvirring. Mitt trots. Hennes osäkerhet. Min seger.

Jag är en skam för hela världen. Jag besudlar barndomen. Det är en pervers lek.

                                                          Det är en barnlek. Det är ett perverst barn.         

I Algeriet klär Brio sig som pojke, och försöker i allt efterlikna en pojke. Lekarna med vännen Amine innehåller ett allvar och en intimitet som omgivningen har svårt att acceptera när Brio förtrollas av Amines skönhet. Drömmer om deras kärlek, hans kropp deras närhet. Men varje sommar när Yasmine och mamma reser till mormor och morfar i Rennes accepteras inte de pojkaktiga lekarna, och Yasmine kläs till Nina och uppmuntras anamma sin flickaktighet, sin kvinnlighet. Och den höst när familjen återvänder till Algeriet och Nina blir Yasmina, inte Brio och inte tillåter sin Ahmed att ta plats, då raseras relationen till Amine, som inte kan komma nära henne när hon inte är pojke.

Som lärare för högstadieelever är frågan om identitet ständigt närvarande i klassrummet, och ibland låter jag mina elever fundera över vilka egenskaper man som människa föds med, vilka man kan ändra på - om ens några. I de samtalen kommer ofta frågor om etnicitet upp, och om sexualitet - och vad man kan välja och inte i relation till sig själv. Att vara sann mot sig själv, stå för vem man faktiskt är - att vara den bästa versionen av sig själv som ett strävansmål i livet. 

(Bild från förlagets hemsida)

Det är en finstämd berättelse om en ung människas sökande efter sig själv, ett på ett våghalsigt vis lekfullt experimenterande med identitet och tillhörighet som gång på gång träffar smärtsamt allvar. De geografiska förflyttningarna är också en lek med manligt, kvinnligt, där språket skiftar i nyansering genom berättelsen. Som citatet visar bygger Bouraoui sin text med korta meningar, staplar dom som klossar. Det är effektivt, och varierar tempot i den rytmiska texten på ett sätt som går rakt in i en och påverkar en starkt. Stundtals kommer jag som läsare till ro i en behagfullhet, vaggas av orden och barnets trevande tankar, för att stunden senare känna hjärtklappningen komma, och det ligger i textens rytm – den bygger mina reaktioner. Ordens betydelse lösgör dem. Det är en fysisk upplevelse att läsa Bouraouis text. Jag hoppas många hittar fram till den erfarenheten. 

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui, utgiven 2004 av Elisabeth Grate Bokförlag.