”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” av Kent Werne

När jag besökte Göteborg senast, körde av vid Ullevi och fortsatte bort mot allén, för att sedan ta av mot Domkyrkan, så satt det en man på en fällstol på en refug. Han höll ett plakat i händerna som han riktade mot trafikanterna, på vilket han plitat ned ett erbjudande. För en slant kunde man få veta sanningen om Säpo. Jag antar att den sanningen inte var mer omfattande än att en stoppljusväntan räckte, eftersom han satt just där. När jag bläddrar i ett gammalt nummer av Expo hamnar jag i ett reportage från en av David Ickes föreläsningar om utomjordingarna som ska ta över världen, allt som ett led i den judiska konspirationen. När jag zappar bland tv-kanalerna hamnar jag i en dokumentär om amerikanen Alex Jones, hans galna teorier, och hans samröre med Donald Trump. När jag träffar på en gammal bekant är hon fylld av ”information” om chemtrails och varnar för 5G-nätet och Bill Gates. 

Konspirationsteorier. 

Dom kliver in i vår värld. Smyger sig på. Nästlar sig fast. Kopplar ihop de mest orediga trådarna och spinner sin väv. 

Plötsligt är medvetenhet om källkritik, och undervisningen om källkritik, ett av de viktigaste filter vi måste ha. I en värld som flyttat ut på internet, med ett ständigt flöde av information – och konspiration – får alla idéer frodas fritt, och vissa växer mer spretigt än andra, ger upphov till galnare sammanhang – och hittar sina lärjungar skrämmande lätt.

När jag pluggade teologi så fascinerades jag av fenomenet New Age. Hur människor plockade lite här och lite där, från olika rörelser och läror, och satte ihop sin egen trosmanual, sin egen transcendens att hitta trygghet i. Jesus OCH utomjordingar, plus lite healing, lite yoga, lite sufism, lite kristallmagi, wicka och kabbalah – och en gnutta aurafotografering. Och fick det att funka. Hittade trygghet och mening.

Jag tänker att människor gör likadant nu. Man är vilsen, så man letar överallt och plockar lite här och lite där. Resultatet är häpnadsväckande. Och knasigt. Ofta skrämmande. Ofta hotfullt. Och jag begriper verkligen inte hur dom får ihop det, men många av de här teoribildningarna har skrämmande många följare, som är övertygade om sanningshalten och kopplingarna som görs. Vi går från att välja en tro, till att uppleva sanningen. Och den kan bli både farlig och framför allt väldigt blind. Hatet är så stort.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag tänker om Kent Wernes bok som en introduktion till de konspirationsteorier som frodas mest just nu. Han berättar om bakgrund, var och i vilket sammanhang teorierna växte fram. Vad de innehåller och vilka samband de lyfter fram och tycker sig se, likväl som att porträttera förgrundsgestalterna och deras gärning. Här hittar vi Bilderberggruppen, David Icke, Alex Jones, illuminati, Sion Vises Protkoll, antisemitismen, UFO-rörelsen, 9/11, EU som ett rasbiologiskt experiment, chemtrails, den judiska världskonspirationen, Donald Trump som rymdödla (vilket tydligen är en bra grej?). Och mycket, mycket mer. 

Det gemensamma för många av teorierna är just idén att vi människor är kontrollerade av någon eller något annat, men att de som följer teorin faktiskt har genomskådat detta och nu kan kämpa emot. De ser sig som sanningsrörelser, som informationskrigare. Det fascinerande läsning – men också väldigt skrämmande. 

Kent Werne är journalist med flera böcker bakom sig, men har de senaste åren kommit att skriva mer och mer om just konspirationsteorier, och jag vågar påstå att han är en av våra mest sakkunniga i ämnet just nu. Boken är välskriven och en gedigen genomgång, med en imponerande research i botten.

”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” av Kent Werne, är utgiven 2018 på Ordfront. 

”Den ensamme terroristen?” av Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg

Med underrubriken ”om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar” har trion Gardell, Lööw, Dahlberg-Grundberg skapat en skrift som känns som höstens viktigaste bok.
Det som började som en rapport utvecklade sig till en tredelad bok som är pinfärsk i sitt stoff. Helene Lööw gör ett inledande kapitel kring attentat, hur det utvecklat sig och vad det är som skett kring t ex bränder på flyktingboenden. Gardell fördjupar sig i teorierna kring ensamvargar, går på djupet kring några individer, och Dahlberg-Grundberg fokuserar på den roll som internet och sociala medier har i spridandet av information och för att mobilisera kring aktioner och åsiktsspridning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Flera av de exempel som används i boken kommer från mitt geografiska närområde och är därmed något mer intressanta för mig som läsare. Att det största svenska vapenbeslaget hos en privatperson gjorts i lilla Nol, ett samhälle några få minuters väg från mig, hade jag inte en aning om. Bomberna  i bland annat Lilleby i Torslanda, där jag jobbar med implementering av Toleransprojektet, och hur man sökt mobilisera lokalbefolkningen genom facebookgrupper för Grannar i Torslanda utan censur kände jag väl till. Det har varit frekventa samtalsämnen på arbetsplatsen.
Boken påvisar också de misstag och de aktiva val som gjorts av utredare där framförallt Gardell påvisar hur polisen inte utreder incidenter där nazistiska förtecken förekommer som terroristbrott, utifrån en beslutad idé att nazistisk terrorism inte förekommer hos oss i Sverige. Inte ens när man hos två bröder utanför Falkenberg hittar 500 kg dynamit, tändhattar mm utrustning, tillsammans med stora mängder nationalsocialistisk litteratur, propagandamaterial, symboler och ett Hitler-altare. Att mamman, som dessutom är sverigedemokratisk kommunpolitiker, försöker röja bevismaterial väcker inte heller oro nog att faktiskt utreda kopplingen mellan dynamiten och politiken.
Anton Lundin Petterssons vansinnesdåd i Trollhättan finns där, liksom Peter Mangs raskrig.

Som den litteraturråtta jag är, så var det intressant att läsa om produktionen av raskrigsromaner – ett nytt begrepp för mig. En författare av sådana böcker uttalar sig och menar att det är så helt osannolikt att en svensk kvinna skulle våldtas av en vit man, så självklart måste gärningsmännen (för det sker alltid i grupp) vara av utländsk härkomst (uttryck med mindre trevliga ord) för annars blir inte hans bok trovärdig. De här böckerna finns ofta bland materialet som polisen funnit hos brottsmisstänkta nazister.

Det är skrämmande siffror att inse att en mycket större andel religiöst inspirerade terrorister grips som ett resultat av effektivt underrättelsearbete, medan radikalnationalistiska ensamvargar gripits mer av en slump: via en olyckshändelse eller att man på något sätt dragit uppmärksamheten till sig. Som läsare frågar man sig varför det inte sker en mer systematisk bevakning även på nazisidan?!

Boken är fylld med sådana exempel. Inte bara från den politiska högerflanken, utan också brott begångna i islams namn, där Akilovs vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm i våras är det som ligger närmast oss i tid.(I skrivande stund är inte rättegången emot honom avslutad ännu.)

Ensamvargsterrorism som term känns det som vetenskapen och media har dragkamp om. Det finns en mängd definitioner som är delvis motsägelsefulla, och media driver gärna på bilden av ensamvargsattentat som kommer som en blixt från klar himmel och utförs av isolerade, udda individer utan större social kontext. Siffrorna på detta fann jag oerhört intressanta, där man kan påvisa att religiöst inspirerade attentatsmän är socialt isolerade till ca 9%, medan högerextremistiskt influerade attentatsmän är socialt isolerade till 33%. Den enda grupp som verkligen tycks isolera sig och drar sig undan andra människor är skolskjutare som uppgår till 75% som isolerat sig före attentatet.

Har man läst Helene Lööw och Gardell förut så känner man igen greppen och delvis också materialet. Det hindrar inte det hela från att vara spännande läsning! Det är faktaspäckat, men lättillgängligt, och manar till konstant reflektion varvid det var en bok som tog en god stund att läsa – men den var värd varje investerad minut!

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman

Europa härjas av brinnande krig, nazistiska armén trängs ihop i en korridor som smalnar mer och mer, när ryska, brittiska, amerikanska soldater närmar sig från var sitt håll. Att andra världskriget närmar sig ett avgörande blir tydligare och tydligare och man inväntar ett fredsavtal. Men vad visste vi här uppe i norr? Det tar Yvonne Hirdman reda på i en vacker sorgesång över krigets sista veckor och de drabbades verklighet.

Bild från förlagets hemsida.

Hirdmans berättarjag läser Dagens Nyheter i ett vårregnigt Stockholm under veckorna från 1 april till 9 maj 1945. Veckor där förhoppningarna om den stundande freden mixas med rapporterna om likfabriker, krigsbrott och en försvunnen Hitler. Befrielsen av Neuengammen, av Auschwitz, av Grini. Norge, Danmark, Finland – vi i Norden. De finska krigsbarnen som ska skickas hem, de vita bussarna som ska köra nordiska judar tillbaka hem. Kartor publiceras frekvent och försöker tydliggöra hur läget förändras vid fronten, hur korridoren krymper, hur nazisterna tappar mark.
Och allt det hemska, allt det som kan få en att vända blad likväl vända bort ansiktet, blandas upp med vardagens små trivialiteter. Annonser om vårkappor, om skor – men till en peng som inte alltid finns. Bioannonser som förbehåller sig rätten att avbryta nya Sickan Carlsson-filmen om det kommer en rykande färsk journalfilm med rapporter från Europa. Recept att dryga ut kupongvarorna, hantera gasbristen och köttbristen – med ägg och grädde som inte heller finns. Men att ångkoka ovanpå potatiskastrullen för att spara på gasen är fyndigt. Böckling, gräslök, surmjölk, skinka – när kaffet är som dammkorn och lammet för dyrt även om kuponger finns kvar. Den bitska Helena som ger goda råd i hjärtefrågor men allt som oftast mer skäller på brevskrivarna och tar märkligt parti i frågan. Underhållande och en distraktion från det tunga, det svåra – det osäkra som upptar varje tanke, varje förstasida. Också en vardag.

Varje kapitel täcker en veckas nyheter. Blandade aspekter, men väver helhet. Berättarjaget för kapitlet framåt som om hon läser tidningen. Ögonen skummar rubrikerna, reagerar på orden med utrop och tankar, läser artiklarna, reflekterar, bläddrar vidare…. Det är spännande! Man önskar man hade den fysiska tidningen att följa med i, bläddra tillsammans med henne, se det hon reagerar på, det blicken fastnar vid, det hon ratar. Man blir iakttagare av den vardagliga sysselsättningen att läsa sin morgontidning.

Mellan kapitlen tänker vårt berättarjag på en liten notis som förekommer två gånger de här veckorna. En liten efterlysning, en uppmaning till en Karin att ringa ett angivet nummer för hon har väckt avsändarens intresse. Vår berättare fantiserar om vem Karin är, vem det är som söker henne, som så gärna vill att hon ringer – och fantasin går loss ganska ordentligt och dagdrömmer fram olika scenarion.

Boken är spännande. Både till sitt upplägg och till den historia den berättar. Jag som själv älskar att läsa gamla dagstidningar finner mig fascinerad. Pauseringarna (för så uppfattar jag dom) med Karin. Mellanspelen om flickan i notisen är jag frågande till. Jag förstår dem, och uppskattar dem åtminstone till del, då de stillar tempot. Tidningsläsandet har ett högt tempo och tangerar ibland nästan en känsla av stress då rapporteringarna är intensiva och ämnet tungt och fruktansvärt. Men mellanspelen bromsar upp, dock blir det så kortfattat och så fritt fabulerande att jag känner att det skjuter bredvid målet. Skulle gärna se de passagerna utvecklas, bli en egen historia, vävas in i Stockholms vardag och få ett avslut. Nu känns de lite….på fel ställe.
Texten är lättläst, och tempot högt. Dagsrapporterna är som sagt spännande och finns det någon tvekan hos någon, så kan jag berätta efter detta lilla korta nedslag att vi här uppe i norr, vi hade alla möjligheter att ta till oss och förstå vidden av de nazistiska krigsbrotten. Vi visste vad som skedde.

Rekommenderar absolut den här boken - även till de som inte är jätteintresserade av andra världskriget. Den gör ett intressant nedslag i den dagliga rapporteringen och medias roll under kriget och spänner en väv av kunskap och medvetenhet som är nyttig att få grepp om. Och den ger vid handen att mitt i allt det stora som pågår runt omkring oss, så fortgår också en liten vardag som pockar på uppmärksamhet, som handlar mer om relationer, måltider och hur vi lever våra liv.

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman, utgiven 2017 av Ordfront Förlag,

”Med Guds Hjälp” av Gabriel Byström

En kyrkans man har en klocka på sin arm, så exklusiv att man retuscherar foton på honom innan de publiceras. En rösträknare i en vallokal ser högen av räknade röstsedlar växa sig till en större och större majoritet för utmanaren men de inrapporterade siffrorna i datorn säger tvärt om.
Gabriel Byströms bok om religion och politik är en bok om korruption och svindel, men också om vidskepelse och historierevision. Hur Ryssland plötsligt har en helt annan historia i relation till Krim för att göra annekteringen möjlig och nödvändig. Hur Polen lagstiftar mot all polsk inblandning i Förintelsen och nazitysklands värv för att lyfta och helga sin egen hjältegloria och sitt eget martyrskap i ljuset av de efterlevande. Hur Ungern stänger sina gränser och följer den lokala biskopens ord istället för Påvens för att kunna legalisera särskiljandet mellan ’vi’ och ’dom’. Hur Ungern har låtit flyg med flyktingar ankomma flygplatsen närmast den Österrikiska gränsen, och sedan hindrat passagerarna att använda toaletterna för att få dem över gränsen till Österrike (där närmaste toaletter fanns) och därmed kunna neka dem inträde / återinträde i Ungern efter toalettbesöket.
En berättelse om hur tre länders styrande politiker, med hjälp av kyrkans förtroende hos folket, tar till de medel som krävs för att vidmakthålla och utöka sin makt. I botten ligger en längtan efter mer pengar och mer makt. Starkast och rikast vinner landet. Starkare och rikare behåller det. Och den som har kyrkan i sin hand blir onåbar för konkurrens. Står över den lag de själva skapar. För mig blev hela det ställningstagandet så tydligt i redogörelsen för rymdprogrammet, som systematiskt medfört olika reliker, t ex en flis ur Kristi kors, i sina rymdraketer.

(Bild från förlagets hemsida)

Gabriel Byström har en bakgrund som journalist och boken är i mångt och mycket tre långa reportage. Ett för varje land. Olika kapitel lyfter individer som har en särställning på något sätt i den tid vi nu lever i och i den historia Byström vill berätta, och allt som allt ger det boken ett grepp som känns väldigt dagsaktuellt. Jag får intrycket att Byström bokstavligt skrivit ända fram till tryckning för att leverera ett så färskt material som möjligt.
Han påvisar likheterna mellan länderna, men nyanserar också skillnaderna. Korruptionen finns där, hur politisk makt och kyrka går hand i hand, men också den framväxande nationalismen och de högerextrema rörelserna, och hur kyrkans makt sätter sig till doms över den lilla människan och styr hennes val genom skrämsel och löften om nåd. Hur människor i de här tre länderna plötsligt finner sig sorterade, dugliga, bortvalda.

För mig personligen är det kapitlet om den polske prästen Wojciech Lemanski som aktivt sökte botgöring och förlåtelse för det polska folket. Han höll mässor på platsen för förintelselägret Treblinka, han verkade i Jedwabne, och berättade om den religionsdialog han såg som nödvändig för att läka såren efter Förintelsen. Han avsattes.

Byströms bok är brännande aktuell, och det skrivs fler kapitel dagligen i de strömningar som banar sig väg genom Europa. Byström redogör för komplexa politiska system och maktstrukturer på ett överskådligt sätt och jag lockas att fortsätta min förkovran genom bland annat medias rapportering från det stundande ryska valet, min nästa elevresa till Polen och granskningen av vad som sker med historieomskrivningen i Ungern. En viktig bok.

”Med Guds Hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern” av Gabriel Byström, utgiven av Ordfront Förlag 2017.