”Anne Franks Dagbok”

I min boksamling finns många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, och jag har läst merparten av dem. Men jag hade inte läst Anne Franks Dagbok. Trots att mina elever ständigt försjönk i den, och kollegorna använde den i undervisningen så hittade den inte fram till mig. Jag ägde den, men valde hela tiden annat att läsa. Tills för ett par år sedan. 

Och då tyckte jag inte om den. 

Jag tror att jag hade idealiserat bilden av vad dagboken var. Den tonåriga flickan som delar med sig av sina tankar mitt under brinnande krig och vars texter lever kvar och blir en förebild för ungdomar och barn idag. Jag hade en bild av att det var hennes tankar i sig som var det stora och att det måste finnas mogna, genomtänkta insikter hos denna unga flicka som i sin tur gav texten dess storhet. 

Och så möter jag tonårsbabbel. 

Jag var besviken. Jag var ifrågasättande. Jag kände mig nästan lite lurad. Och sedan började jag reflektera över både texten i sig, dagbokens kontext, och min egen reaktion. Och något annat växte fram. 

Det stora är att hon tillåter sig att vara just tonåring mitt under brinnande krig. Jag kunde se det. Och jag läste om den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sommaren 1942 går familjen Frank under jorden och gömmer sig i det sk gårdshuset i anslutning till faderns arbetsplats. En sorts ”lönnrum” med ingång från ett av kontoren, en liten lägenhet, dold och som bara ett fåtal människor kände till. Där gömmer sig familjen tillsammans med en annan familj, ytterligare en vuxen man, och bistås av ett par av faderns förtrogna från arbetsplatsen. Medan dagar läggs till dagar, månader till månader, så lever åtta personer på en mycket liten yta, med det ständiga hotet om upptäckt. I detta skriver Anne dagbok, anförtror sidorna sina tankar och sina önskningar, sin längtan och sina känslor. Anne är en aktiv ung kvinna, med mycket humör och mycket åsikter. Hon beskrivs som stridande och argumenterande och gav sig inte för att ge sig i diskussion med vuxna. Stark i sina åsikter, impulsiv – känslostyrd. Anne och hennes syster fortsätter någon form av improviserad skolgång, Anne grälar mycket med sin mamma och med den andra familjen – men hon förälskar sig också i den andra familjens son, Peter, och erfar sin första kyss. Hon delar förtroligt med sig av sina tankar om sexualitet och har många funderingar kring manligt och kvinnligt. Och allt detta bakom mörkläggningsgardiner, i påtvingad tystnad, i rädsla för upptäckt, med undermålig kost och begränsade möjligheter att hålla rent. I över två år gömmer de sig, innan de blir förrådda och överlämnas till Gestapo. Familjerna deporteras till Auschwitz, och Anne och hennes syster förs sedan vidare till Bergen Belsen där hon avlider. 

Fadern Otto är den enda av sällskapet som överlever. När han återvänder till fabriken, till gårdshuset och till sin gamla arbetsplats i Amsterdam, så har en av deras välgörare sparat alla efterlämnade dokument från gömstället. Däribland Annes dagbok. Eftersom Anne tidigt drömde om att bli författare så bestämmer sig fadern för att publicera hennes dagbok. Men han beskär texten. De mest ”tonåriga” sidorna tas bort, pratat kring sex tas bort, och de passager som berättar om Annes ilska och hennes gräl med sin mamma tas bort. Ungefär 30% av texten saknas när ”Anne Franks dagbok” publiceras 1947. Först långt efter Ottos död publiceras en oavkortad utgåva som innehåller hela dagboken. Det är den versionen jag har läst. Dagboken kommer att bli en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, översatt och utgiven i stora delar av världen. Läst av ungdomar i skolor över hela världen. Också utgiven och bearbetad många olika versioner, inte bara originalutgåvan som är förkortad, och den oavkortade utgåvan, utan också lättlästa versioner, grafiska utgåvor, seriealbum, radioteater, dramatiseringar, filmatiseringar, barnboksvarianter där den senaste är en form av pekbok för 3-6-åringar. 

För något år sedan publicerades ”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, som berättar historien om familjen Frank mer som en biografi. Här får man även en gedigen genomgång av Otto Franks liv och arbetet med dagboken efter kriget.  Också den mycket intressant läsning, och ett fint komplement till dagboken. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Anne Franks Dagbok är idag en modern klassiker, inte bara för bevarandet av Annes minne, utan en text i sin egen rätt för precis just vad den är: en ung flickas drömmar och tankar som inte förminskas eller trycks ned ens av det brinnande kriget och det överhängande hotet om förintelse. En text om en ung människas längtan att få leva sitt liv. 

”Anne Franks Dagbok”, den oavkortade versionen, är utgiven 2001 av Norstedts förlag, och trycks ständigt om i nya upplagor. 

”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, utgiven av Historiska media 2021. 

Fyra noveller om Förintelsen, utgivna av Novellix

Vi är i en tid när Förintelsens vittnen börjar sluta sina ögon. Det är en tid när bevarandet av deras vittnesmål är viktigare än någonsin.
Jag tillbringar en stor del av min tid med att undervisa högstadieelever om Förintelsen och de samhällsmekanismer som gav nazismen yta att genomföra sina bisarra idéer om ett önskat samhälle. Samhällsmekanismer som ger nazismen yta på nytt.

Den första överlevandeskildringen kom redan 1933, dvs samma år som Hitler tog makten, och fortfarande idag ges nya vittnesmål ut. Läste i morse att en ung polsk flicka som förde dagbok under kriget, gav dagboken till sin pojkvän som efter kriget gav den vidare till flickans mamma och syster som överlevt, nu ska få sina texter utgivna. Mamman och systern kunde inte förmå sig till läsa dagboken så den lades i ett bankvalv och förblev oläst. Tills nu. Det är systerdottern som nu tagit initiativ till utgivningen.

Novellix, som är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut noveller i små häftade utgåvor, lagom för fickan, har nu i ett samarbete med Anders Rydell, och möjliggjort genom stipendium från Micael Bindefelts stiftelse till minne av Förintelsen. 9000 exemplar kommer att delas ut till gymnasieelever i samverkan med Forum för Levande Historia.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Det är fyra små vittnesmål som översatts till svenska för första gången, översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska. Det som tilltalar mig mest är att det är berättelser från olika skeden av Förintelsen. Våra mentala bilder av Förintelsen är så starkt förknippade med läger och baracker och en skylt över en ingång, med den svarta röken stigande i bakgrunden, men ingen av de fyra berättelserna utspelar sig i läger.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Ida Finks ”En vårmorgon” är den som drabbar mig mest. Den är så rak i sitt anslag, så direkt i sin smärta. Ett par med en enda dotter. En inställelseorder för deportation. De ska lämna sina hem och samlas för att marscheras bort. Den plågsamma insikten att man går till sin egen död. Föräldrarnas sorg över dottern som inte kommer få växa upp. Vägen de vandrar tillsammans.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Rachel Korns ”Den sista vägen” tänker jag att jag skulle vilja sätta i händerna på mina elever. En liten by i polska galizien. Ett dekret från ockupationsmakten att varje familj själva ska utse en familjemedlem till deportation. Om man inte väljer deporteras alla. Och allt medan ångesten i familjen stiger, leker de små barnen deportation, och de äldre förbereder sig på att offra sig. Frågan kring vems liv som är mest värt slår emot en genom varje mening. Det är en text att förhålla sig till, en samvetsgäckande text.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Arnost Lustig skriver om ”Citronen” som kan räddas systerns liv, men som är svår att ”organisera” (=skaffa fram varor i gettot eller lägret). Fadern har dock precis avlidit, hans kropp inte ens hämtats ännu, och killen som gör affärer på svarta börsen vet att begära faders guldtänder i utbyte mot den önskade citronen. Och vad är egentligen en kropp? Anden är borta, själen farit vidare – kroppen redan på väg mot förruttnelse. Det är ju inte som han kommer sakna tänderna…..men det är fadern.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Och slutligen Aharon Appelfeld som berättar om en ”Kylig vår” när kriget är över och människorna som gömt sig tillsammans i en bunker på en åker kan komma fram utan fara för sina liv – men vart tar man vägen?

Hela idén med Novellix, att presentera högkvalitativa texter i litet format, tilltalar mig oerhört. Små böcker, lagom nog att stoppa i fickan. Snabba att läsa, men som stannar kvar länge. Och i den här asken fyra texter som manar till eftertanke och delaktighet. Som ber dig söka din medmänsklighet och sträcka ut en hand. Inte bara idag, utan också i morgon.

Novellerna är utgivna i en ask betitlad "Fyra noveller om Förintelsen" 2019 av Novellix.
Omslagen är detaljer ur målningar av Lars Lerin.

Novellerna finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Om en liten guidebok och Förintelseturism. ”Auschwitz 1940-1945 Guidebook through the museum” av Kazimierz Smolén

Förintelseturism.

Smaka på det ordet.

Det smakar illa. Men det är i högsta grad relevant.

Auschwitz var inte det enda lägret nazisterna inrättade. Långt ifrån.
Men det kom att bli det största.
Därmed har Auschwitz ett symbolvärde som är svårt för andra minnesplatser att mäta sig med.
Därför är Konzentrazionslager Auschwitz idag Auschwitz Museum. Bevarat för eftervärlden för att ingen ska glömma det som skett och det som kan ske igen.
Därför vallfärdar människor till den här platsen.
Och med en stor mängd människor på en plats så uppstår behov av en massa saker. En stor parkering för ett abnormt stort antal bussar från ett stort antal länder. Blomsteraffär, för människor som kommer hit vill ofta lämna en blomma, en krans, tända ett ljus. Matställen, för människor är på plats under många timmar och blir naturligtvis hungriga (men man får inte lov att varken äta eller dricka inne på lägerområdet). …och kissnödiga, så hela den stora administrativa byggnaden närmast vägen har blivit lite av ett besökscenter, med entré, guidebokning, bokhandel, kiosk och ett helt källarplan med toaletter.

Och tyvärr också behov av gedigna säkerhetskontroller. Tänk flygplats. (Det är många år sedan man kunde ta med sig sin ryggsäck in. Nu får eleverna stoppa block och penna i jackfickorna.)

Och så det där med bokhandel. Det finns fyra stycken. Plus en nätbokhandel. Och ett eget förlag. Precis, de böcker som säljs på Auschwitz Museum finns bara där. Det allra mesta är på polska. De engelska översättningarna är nästan lika många. Franska och tyska delar tredjeplatsen. Men det är alltså en så stor mängd svenska besökare på Auschwitz varje år att man finner det lönande att översätta de bäst säljande titlarna även till svenska. En stor del av förlagets utgivning finns i mitt bibliotek. Om vi säger så här: det är ungefär en miljon människor som besöker Auschwitz Museet varje år – tjejen i bokhandeln känner igen mig och hälsar på mig med namn och minns vad jag redan köpt.

Museet har ungefär 300 guider som tillsammans täcker in 19 olika språk. Kommer man som enskild besökare, speciellt under lågsäsong, så är det inga problem att vandra runt på museet själv, men kommer man med en grupp så måste man ha guide, och man får inte lov att guida själv. I nuläget är det så många inbokade grupper varje dag att man måste ha hörlurar på sig när man går runt, och guiden pratar i mikrofon. Du får räkna med att ha en annan grupp framför och en annan bakom, och hela tiden passeras av grupper i andra skeden av rundturen.

Ska vi vara petiga så omfattar museet två lägerplatser: Auschwitz Stammlager (det med tegelhus och skylten ”Arbeit Macht Frei”) och det jättelika Birkenau (förintelselägret där ett helt tåg kunde rulla in på en perrong inne i lägret). Ska vi vara ännu petigare så var det egentligen tre läger, för Buna werken / Monowitz var en fabrik i utkanten av Oswiecim, som köpte slavarbetskraft från Auschwitz och de fångarna sov över på plats. Av Monowitz finns idag ingenting kvar (men jag kan rekommendera hotellet som ligger mitt emot den gamla lägerplatsen.) Och ska vi vara ännu petigare så omfattar Auschwitz ungefär tio läger (beroende på hur man räknar) som alla ingick under samma ”styre” som Auschwitz. Tänk företagskoncern.

Lägerområdet är hyfsat intakt, men underhålls- och renoveringsarbeten görs fortlöpande för att det ska vara i skick att beses. Inne i husen, eller ”blocken”, finns fotografier, dokument, föremål i montrar som tillsammans berättar om lägrets verksamhet från starten till befrielsen. Berättar om den nazistiska idén och livet för fångarna. Berättar om de grymheter som begicks här, om det lidande fångarna fick utstå, om medicinska experiment, om tortyr. En vandring i ångest och död. Man ser fånguniformerna, man ser resväskorna, man ser glasögonen och benproteserna. Man ser håret. Man fotograferas under skylten.
Och sedan åker man hem.
Förintelseturism.

När lägret befriades på eftermiddagen den 27 januari 1945 var Kazimierz Smolén en av fångarna. Barnfödd i Oswiecim (staden nazisterna kom att kalla Auschwitz och därmed namnet på lägret) och politiskt aktiv, så var han en av de första att fängslas, och en av få att överleva hela den tid lägret var i bruk. Han fick en nyckelroll kring planeringen av vad som sedan skulle ske med platsen och blev också museets första chef. Befrielsedagen, den 27 januari, högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är en ödets ironi att Kazimierz Smolén somnade in den 27 januari, för några år sedan.

Hans son Wojciech är en kär vän och kollega som hjälpt mig och mina elever tillrätta under alla de år jag gjort resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Vi har ofta diskuterat begreppet ”Förintelseturism”, och dess fördelar och nackdelar. Det ligger i ordets natur att fokusera på exploateringen av platsen. Samtidigt innebär det att människor besöker, tar in, delar med sig, minns. Kombinationen av orden framställer det som något negativt, vilket det är om det sker respektlöst. Resultatet av begreppet är desto viktigare. Det handlar om att sprida kunskap. Och oavsett hur man ser på den här platsen, på vad den har blivit – så handlar fokus om att sprida kunskap om nazisternas folkmord och att minnas offren som de individer de var.

En vanlig rutt på museet tar dig genom grinden/under skylten, förbi köket (utan att nämna att huset mitt emot var lägrets bordell), genom rummen i block 4, 5, 6, gården mellan block 10 och 11 (plats för arkebusering), genom block 11 (fängelset med diverse tortyrceller i källaren, t ex mörkercell, ståcell), block 27 (den israeliska utställningen, den nyaste delen och hjärtskärande berörande), förbi Höss villa, gaskammaren/krematoriet.
Väljer man att även besöka Birkenau så är det vanligaste att man går upp i vakttornet för att få överblick över området, och sedan går längs tågrälsen upp till monumentet mellan gaskammare-och krematorie 2 och 3, bort till saunan där fångarna registrerades och där det finns ett minnesrum, och sedan ner igen. Kanske går in i en barack eller två på vägen.

Den lilla guideboken av Kazimierz Smolen som jag just läst är tänkt för samma rutt.
Exakt samma rutt.
Säger en del om hur gammal utställningen faktiskt är. (Med undantag av Block 27 då, naturligtvis, vars utställning i sin nuvarande form inte funnits mer än några år) Man kan i boken, plats för plats, block för block, rum för rum läsa sig igenom lägrets verksamhet och fångarnas liv. Den är tryckt i början av 70-talet och är femte tryckningen så kan tänka mig att den hängt med sedan i alla fall mitten av 60-talet. Utan att veta kan jag tänka mig att merparten av utställningen då var på polska, och inte alls så flerspråkig som den är idag.

Skriften är informativ, och fakta byggs upp av citerade vittnesmål från namngivna överlevande. Den är rikligt illustrerad med fotografier och det finns förklarande kartor över både Stammlager och Birkenau. Dock känns den lite väl omfattande för att vara en guide att ha i handen under ett museibesök. Man blir nog kvar på museet hela dagen om man ska ta sig igenom de 113 faktaspäckade sidorna. Men idén är klok, och idag är den motsvarande guiden lite tunnare. Dock är de allra flesta av utställningens texttavlor flerspråkiga, så man har inte heller samma behov av en guidebok vid ett besök.

Jag tänker att alla människor någon gång i livet borde besöka Auschwitz. Borde stå där vid håret och fundera över hatets yttersta konsekvens. Borde stå vid barnkläderna och skorna och burkarna med Zyklon B och fundera över vilken människa man vill vara.

Men jag tänker att man kan låta bli att fotograferas under skylten. Jag tänker att man kan låta bli att lägga en selfie på instagram. Och jag tänker att man definitivt kan låta bli att spela Pokemon Go.
Men man kan gå in i bokhandeln och köpa med sig en bok, för att i lugn och ro lära sig ytterligare lite mer om platsen.

(Alla bilder är tagna av mig, och är böcker utgivna av museets egna förlag. Länk finns här..)

”Jag var där – Berättelser i tredje rikets skugga” av Gudrun Pausewang

När man går hemifrån så låser man sin dörr. Det sitter i ryggmärgen. Om vi har låst eller öppen dörr när vi är hemma varierar, men när vi lämnar vårt hem så låser de allra flesta av oss dörren. Det var ingen skillnad för människorna som drevs från sina hem under Nazitysklands regim. En gammal klyscha säger att hoppet är det sista som dör hos människan, och självklart hoppades man att man skulle återvända till sitt hem. Så man låste sin dörr.

När jag tar med mina elever till resterna av förintelselägret Belzec så sätter jag dom alltid på golvet framför en monter som är fylld med människors dörrnycklar. Belzec, som ligger långt ner i sydöstra Polen, är ett av få läger där man genomfört omfattande arkeologiska utgrävningar. Och bland delar till gasaggregat, taggtråd, armbindlar, tygrester, aska, så har man funnit polletter från inlämningen av värdesaker – och dörrnycklar. När människorna anlände och gavs order om dusch och desinficering så gavs man också möjligheten att lämna in sina värdesaker och i gengäld fick man en pollett som man sedan skulle återlämna och hämta ut sina saker – efter dusch och vila och innan man transporterades vidare till sitt nya liv i öst. Det var fasaden som nazisterna visade upp. Illusionen som vädjade till den rädda människans sista hopp om att kanske, kanske, så ändå…… Men naturligtvis så var det ingen som fick sina saker åter, som kläddes i rena kläder, gavs ett mål mat och klev på tåget igen för vidare färd österut. Istället gasades människor och kropparna brändes.  Deras tillhörigheter såldes vidare. Ingen återvände hem. Och nu ligger en bråkdel av alla deras hemnycklar i en glasmonter i museet.

(Bild från förlagets hemsida)

När jag sätter mina elever där på golvet, så läser jag alltid en text om familjen Birnbaum. Det är en judisk familj som bor längre ner på gatan och en dag kommer en mamma hem och skyndar på sin dotter att ta med kassar och följa med, för nu hämtar dom Birnbaums. Vi förstår att flickan ofta lekt med Birnbaums dotter som är i samma ålder, och hon ger glimtar av minnen i Birnbaums hem, tillsammans med väninnans familj. Nu ser hon familjen lastas på flaket på en bil och köras iväg, medan deras hund springer skällande efter. Mamman är snabb och tar med dottern till köket och börjar tömma familjen Birnbaums skafferi. Flickan kan höra sin mammas glada utrop över allt som finns på hyllorna och det klirrar av burkar och flaskor när kassarna fylls. När skafferiet är länsat manar mamman sin dotter att sätta sig till bords. Birnbaums har varit på väg att dela en måltid när lastbilen kört upp vid huset och soldaterna kört ut dom. Grytan står kvar mitt på bordet, som är dukat för hela familjen. Mamman börjar sleva upp mat på tallrikarna och njuter av den första tuggan. Maten är fortfarande varm.
Det som beskrivs är inte en ovanlig scen vid den här tiden. Judarna drivs från sina hem och grannarna plundrar bostäderna på det som lämnas kvar. Med de rostiga nycklarna framför ögonen blir konceptet att skiljas från sitt hem så smärtsamt berörande, i kontext av familjen som släpas ut på gatan.

Texten om Birnbaums finns i Gudrun Pausewangs bok "Jag var där".

Och det är detta som Pausewang lyckas så bra med i sina texter. Att fånga nyanserna i det stora skeende som är andra världskriget och Förintelsen. Oavsett om det är pojken som får ett gevär i sin hand och insikten att det inte är djur som ska skjutas, eller flickan som tar hand om sin väns docka. Barnets upplevelse är i fokus, och världen betraktas ur barnets perspektiv.

Gudrun Pausewang miste sin far vid östfronten 1943. Då var hon själv 15 år. I samma ålder som flera av de ungdomar som hennes berättelser handlar om. Som vuxen tog hon sig till Latinamerika, där hon arbetade som lärare för välbeställda familjers barn. Men hon lärde också känna den fattiga befolkningen och deras barn, och det skapade ett intresse hos henne kring samhällsfrågor och livsvillkor. När Pausewang återvände till Västtyskland i början av 70-talet, klädde hon dessa erfarenheter i berättelser om ungdomar under andra världskriget.
Hon själv tillhörde den generation som växte upp i Hitlerregimens skugga. I skolan undervisades om raslära, och kvinnor premierades för att ha fött barn åt Führern. Klasserna i skolan tunnades ut allteftersom forna kamrater sorterades ut och fördes bort tillsammans med sina familjer, och nazistiska ungdomsföreningar manade till deltagande och lojalitet. Mitt i detta fanns barn och ungdomar. Dom var där. Dom deltog.
Och den insikten ekar i titeln på Pausewangs samling med texter: ”Jag var där”. Materialet till de tjugo berättelserna kommer från intervjuer med de som växte upp under kriget. De som sökte sin identitet och sitt vuxenblivande under propagandan om den ariska rasens överlägsenhet. Pausewang undersöker hur det kunde ske, genom erfarenheter hos människor som kunde vara vem som helst av oss.

När jag hade stått vid den där montern och betraktat nycklarna första gången, så funderade jag också över precis det. Hur kunde det ske. Och jag kom till insikt att det är en alldeles för stor fråga att besvara på ett tillfredsställande sätt. Den blir ogreppbar. Men om man inte fullt ut kan förstå varför, så kan man lära sig mer om vem som gjorde vad, var någonstans det skedde och hur det gick till. Där kommer Pausewangs bok en bit på vägen.

”Jag var där” av Gudrun Pausewang är utgiven i pocket av En Bok För Alla 2016.

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 

Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 

Boken finns också inläst som ljudbok. 

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.

”Den ensamme terroristen?” av Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg

Med underrubriken ”om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar” har trion Gardell, Lööw, Dahlberg-Grundberg skapat en skrift som känns som höstens viktigaste bok.
Det som började som en rapport utvecklade sig till en tredelad bok som är pinfärsk i sitt stoff. Helene Lööw gör ett inledande kapitel kring attentat, hur det utvecklat sig och vad det är som skett kring t ex bränder på flyktingboenden. Gardell fördjupar sig i teorierna kring ensamvargar, går på djupet kring några individer, och Dahlberg-Grundberg fokuserar på den roll som internet och sociala medier har i spridandet av information och för att mobilisera kring aktioner och åsiktsspridning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Flera av de exempel som används i boken kommer från mitt geografiska närområde och är därmed något mer intressanta för mig som läsare. Att det största svenska vapenbeslaget hos en privatperson gjorts i lilla Nol, ett samhälle några få minuters väg från mig, hade jag inte en aning om. Bomberna  i bland annat Lilleby i Torslanda, där jag jobbar med implementering av Toleransprojektet, och hur man sökt mobilisera lokalbefolkningen genom facebookgrupper för Grannar i Torslanda utan censur kände jag väl till. Det har varit frekventa samtalsämnen på arbetsplatsen.
Boken påvisar också de misstag och de aktiva val som gjorts av utredare där framförallt Gardell påvisar hur polisen inte utreder incidenter där nazistiska förtecken förekommer som terroristbrott, utifrån en beslutad idé att nazistisk terrorism inte förekommer hos oss i Sverige. Inte ens när man hos två bröder utanför Falkenberg hittar 500 kg dynamit, tändhattar mm utrustning, tillsammans med stora mängder nationalsocialistisk litteratur, propagandamaterial, symboler och ett Hitler-altare. Att mamman, som dessutom är sverigedemokratisk kommunpolitiker, försöker röja bevismaterial väcker inte heller oro nog att faktiskt utreda kopplingen mellan dynamiten och politiken.
Anton Lundin Petterssons vansinnesdåd i Trollhättan finns där, liksom Peter Mangs raskrig.

Som den litteraturråtta jag är, så var det intressant att läsa om produktionen av raskrigsromaner – ett nytt begrepp för mig. En författare av sådana böcker uttalar sig och menar att det är så helt osannolikt att en svensk kvinna skulle våldtas av en vit man, så självklart måste gärningsmännen (för det sker alltid i grupp) vara av utländsk härkomst (uttryck med mindre trevliga ord) för annars blir inte hans bok trovärdig. De här böckerna finns ofta bland materialet som polisen funnit hos brottsmisstänkta nazister.

Det är skrämmande siffror att inse att en mycket större andel religiöst inspirerade terrorister grips som ett resultat av effektivt underrättelsearbete, medan radikalnationalistiska ensamvargar gripits mer av en slump: via en olyckshändelse eller att man på något sätt dragit uppmärksamheten till sig. Som läsare frågar man sig varför det inte sker en mer systematisk bevakning även på nazisidan?!

Boken är fylld med sådana exempel. Inte bara från den politiska högerflanken, utan också brott begångna i islams namn, där Akilovs vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm i våras är det som ligger närmast oss i tid.(I skrivande stund är inte rättegången emot honom avslutad ännu.)

Ensamvargsterrorism som term känns det som vetenskapen och media har dragkamp om. Det finns en mängd definitioner som är delvis motsägelsefulla, och media driver gärna på bilden av ensamvargsattentat som kommer som en blixt från klar himmel och utförs av isolerade, udda individer utan större social kontext. Siffrorna på detta fann jag oerhört intressanta, där man kan påvisa att religiöst inspirerade attentatsmän är socialt isolerade till ca 9%, medan högerextremistiskt influerade attentatsmän är socialt isolerade till 33%. Den enda grupp som verkligen tycks isolera sig och drar sig undan andra människor är skolskjutare som uppgår till 75% som isolerat sig före attentatet.

Har man läst Helene Lööw och Gardell förut så känner man igen greppen och delvis också materialet. Det hindrar inte det hela från att vara spännande läsning! Det är faktaspäckat, men lättillgängligt, och manar till konstant reflektion varvid det var en bok som tog en god stund att läsa – men den var värd varje investerad minut!

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman

Europa härjas av brinnande krig, nazistiska armén trängs ihop i en korridor som smalnar mer och mer, när ryska, brittiska, amerikanska soldater närmar sig från var sitt håll. Att andra världskriget närmar sig ett avgörande blir tydligare och tydligare och man inväntar ett fredsavtal. Men vad visste vi här uppe i norr? Det tar Yvonne Hirdman reda på i en vacker sorgesång över krigets sista veckor och de drabbades verklighet.

Bild från förlagets hemsida.

Hirdmans berättarjag läser Dagens Nyheter i ett vårregnigt Stockholm under veckorna från 1 april till 9 maj 1945. Veckor där förhoppningarna om den stundande freden mixas med rapporterna om likfabriker, krigsbrott och en försvunnen Hitler. Befrielsen av Neuengammen, av Auschwitz, av Grini. Norge, Danmark, Finland – vi i Norden. De finska krigsbarnen som ska skickas hem, de vita bussarna som ska köra nordiska judar tillbaka hem. Kartor publiceras frekvent och försöker tydliggöra hur läget förändras vid fronten, hur korridoren krymper, hur nazisterna tappar mark.
Och allt det hemska, allt det som kan få en att vända blad likväl vända bort ansiktet, blandas upp med vardagens små trivialiteter. Annonser om vårkappor, om skor – men till en peng som inte alltid finns. Bioannonser som förbehåller sig rätten att avbryta nya Sickan Carlsson-filmen om det kommer en rykande färsk journalfilm med rapporter från Europa. Recept att dryga ut kupongvarorna, hantera gasbristen och köttbristen – med ägg och grädde som inte heller finns. Men att ångkoka ovanpå potatiskastrullen för att spara på gasen är fyndigt. Böckling, gräslök, surmjölk, skinka – när kaffet är som dammkorn och lammet för dyrt även om kuponger finns kvar. Den bitska Helena som ger goda råd i hjärtefrågor men allt som oftast mer skäller på brevskrivarna och tar märkligt parti i frågan. Underhållande och en distraktion från det tunga, det svåra – det osäkra som upptar varje tanke, varje förstasida. Också en vardag.

Varje kapitel täcker en veckas nyheter. Blandade aspekter, men väver helhet. Berättarjaget för kapitlet framåt som om hon läser tidningen. Ögonen skummar rubrikerna, reagerar på orden med utrop och tankar, läser artiklarna, reflekterar, bläddrar vidare…. Det är spännande! Man önskar man hade den fysiska tidningen att följa med i, bläddra tillsammans med henne, se det hon reagerar på, det blicken fastnar vid, det hon ratar. Man blir iakttagare av den vardagliga sysselsättningen att läsa sin morgontidning.

Mellan kapitlen tänker vårt berättarjag på en liten notis som förekommer två gånger de här veckorna. En liten efterlysning, en uppmaning till en Karin att ringa ett angivet nummer för hon har väckt avsändarens intresse. Vår berättare fantiserar om vem Karin är, vem det är som söker henne, som så gärna vill att hon ringer – och fantasin går loss ganska ordentligt och dagdrömmer fram olika scenarion.

Boken är spännande. Både till sitt upplägg och till den historia den berättar. Jag som själv älskar att läsa gamla dagstidningar finner mig fascinerad. Pauseringarna (för så uppfattar jag dom) med Karin. Mellanspelen om flickan i notisen är jag frågande till. Jag förstår dem, och uppskattar dem åtminstone till del, då de stillar tempot. Tidningsläsandet har ett högt tempo och tangerar ibland nästan en känsla av stress då rapporteringarna är intensiva och ämnet tungt och fruktansvärt. Men mellanspelen bromsar upp, dock blir det så kortfattat och så fritt fabulerande att jag känner att det skjuter bredvid målet. Skulle gärna se de passagerna utvecklas, bli en egen historia, vävas in i Stockholms vardag och få ett avslut. Nu känns de lite….på fel ställe.
Texten är lättläst, och tempot högt. Dagsrapporterna är som sagt spännande och finns det någon tvekan hos någon, så kan jag berätta efter detta lilla korta nedslag att vi här uppe i norr, vi hade alla möjligheter att ta till oss och förstå vidden av de nazistiska krigsbrotten. Vi visste vad som skedde.

Rekommenderar absolut den här boken - även till de som inte är jätteintresserade av andra världskriget. Den gör ett intressant nedslag i den dagliga rapporteringen och medias roll under kriget och spänner en väv av kunskap och medvetenhet som är nyttig att få grepp om. Och den ger vid handen att mitt i allt det stora som pågår runt omkring oss, så fortgår också en liten vardag som pockar på uppmärksamhet, som handlar mer om relationer, måltider och hur vi lever våra liv.

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman, utgiven 2017 av Ordfront Förlag,

”Med Guds Hjälp” av Gabriel Byström

En kyrkans man har en klocka på sin arm, så exklusiv att man retuscherar foton på honom innan de publiceras. En rösträknare i en vallokal ser högen av räknade röstsedlar växa sig till en större och större majoritet för utmanaren men de inrapporterade siffrorna i datorn säger tvärt om.
Gabriel Byströms bok om religion och politik är en bok om korruption och svindel, men också om vidskepelse och historierevision. Hur Ryssland plötsligt har en helt annan historia i relation till Krim för att göra annekteringen möjlig och nödvändig. Hur Polen lagstiftar mot all polsk inblandning i Förintelsen och nazitysklands värv för att lyfta och helga sin egen hjältegloria och sitt eget martyrskap i ljuset av de efterlevande. Hur Ungern stänger sina gränser och följer den lokala biskopens ord istället för Påvens för att kunna legalisera särskiljandet mellan ’vi’ och ’dom’. Hur Ungern har låtit flyg med flyktingar ankomma flygplatsen närmast den Österrikiska gränsen, och sedan hindrat passagerarna att använda toaletterna för att få dem över gränsen till Österrike (där närmaste toaletter fanns) och därmed kunna neka dem inträde / återinträde i Ungern efter toalettbesöket.
En berättelse om hur tre länders styrande politiker, med hjälp av kyrkans förtroende hos folket, tar till de medel som krävs för att vidmakthålla och utöka sin makt. I botten ligger en längtan efter mer pengar och mer makt. Starkast och rikast vinner landet. Starkare och rikare behåller det. Och den som har kyrkan i sin hand blir onåbar för konkurrens. Står över den lag de själva skapar. För mig blev hela det ställningstagandet så tydligt i redogörelsen för rymdprogrammet, som systematiskt medfört olika reliker, t ex en flis ur Kristi kors, i sina rymdraketer.

(Bild från förlagets hemsida)

Gabriel Byström har en bakgrund som journalist och boken är i mångt och mycket tre långa reportage. Ett för varje land. Olika kapitel lyfter individer som har en särställning på något sätt i den tid vi nu lever i och i den historia Byström vill berätta, och allt som allt ger det boken ett grepp som känns väldigt dagsaktuellt. Jag får intrycket att Byström bokstavligt skrivit ända fram till tryckning för att leverera ett så färskt material som möjligt.
Han påvisar likheterna mellan länderna, men nyanserar också skillnaderna. Korruptionen finns där, hur politisk makt och kyrka går hand i hand, men också den framväxande nationalismen och de högerextrema rörelserna, och hur kyrkans makt sätter sig till doms över den lilla människan och styr hennes val genom skrämsel och löften om nåd. Hur människor i de här tre länderna plötsligt finner sig sorterade, dugliga, bortvalda.

För mig personligen är det kapitlet om den polske prästen Wojciech Lemanski som aktivt sökte botgöring och förlåtelse för det polska folket. Han höll mässor på platsen för förintelselägret Treblinka, han verkade i Jedwabne, och berättade om den religionsdialog han såg som nödvändig för att läka såren efter Förintelsen. Han avsattes.

Byströms bok är brännande aktuell, och det skrivs fler kapitel dagligen i de strömningar som banar sig väg genom Europa. Byström redogör för komplexa politiska system och maktstrukturer på ett överskådligt sätt och jag lockas att fortsätta min förkovran genom bland annat medias rapportering från det stundande ryska valet, min nästa elevresa till Polen och granskningen av vad som sker med historieomskrivningen i Ungern. En viktig bok.

”Med Guds Hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern” av Gabriel Byström, utgiven av Ordfront Förlag 2017.

I Warszawas getto med Hanna Krall

”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud” av Hanna Krall

Hanna Krall är en författare jag hört talas om under lång tid, men inte hittat fram till att läsa. Att hon gång på gång dykt upp i mitt medvetande handlar främst om att hon skrivit många böcker om relationen mellan nazister, polacker och judar under andra världskriget, men också för att jag är nyfiken på hennes egen historia, där hon som liten flicka under ockupationsåren göms av sammanlagt ett fyrtiotal polacker och går från hand till hand s a s, medan familjen och släkten mördas i Majdanek. Efter kriget lever hon på ett barnhem för föräldralösa judiska barn.

Främst är det boken om lokförare C som lockat mig, men nu har jag parallelläst ”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud”. Båda böckerna är överlevandeskildringar från Warszawa, men ungefär där upphör likheterna.

Foto: Menachem Kipnis

Jag tillbringar några veckor varje år i Polen, resandes med högstadieelever och besöker Förintelsens minnesplatser. Dock är inte lägren de viktigaste stoppen på mina elevers resor. Det viktigaste är städerna och byarna där inget judiskt liv längre finns kvar. Det är där vi får syn på vad de faktiskt innebär att ta bort en hel kultur från ett samhälle. Nazisterna hade en idé om det tredje rikets storhet, om ett utrensat fritt Europa. En idé om att vissa grupper i samhället inte hörde hemma där. Att man kunde göra världen till en bättre plats utan ”dom”. Platser som Auschwitz, som vi idag betraktar som dödsfabriker, handlade då om att åstadkomma den världsbilden – man ville skapa ett bättre samhälle. Och i det nazistiska samhället fanns det stora grupper av människor som inte hade tillträde. Att besöka Auschwitz och andra lägerplatser är en minst sagt makaber och vidrig upplevelse. Sorgtyngd och ångestfylld. Men lägret är en verktygslåda. Lägret var redskapet för det ideala samhällets tillkomst. Resultatet av den idén och det genomförandet är vad vi möter ute i städerna och byarna där människor en gång levde. Tomheten.

Att parallelläsa Kralls två böcker gav en smak av den tomheten. De speglar Förintelsens maskineri från två håll. De ger oss inblick i två vitt skilda skeenden som båda syftar till samma sak: överlevnad. De ger båda två inblick i hur det sedan var att leva vidare. Att hantera sitt efteråt.

Före kriget fanns i Warszawa en fotograf som hette Menachem Kipnis. Han hade sin studio på Walicowgatan, som korsar Krochmalna. Den gatan som Marek Edelman refererar mycket till i sin berättelse. Kipnis fotograferade den judiska vardagen. Hans glasplåtar finns kvar, och genom läsningen av Kralls böcker är det hans bilder mitt medvetande söker sig till.

Foto: Menachem Kipnis

I ”Hjärterkung” möter vi Izolda Regensbergs livshistoria. Hon och hennes man befinner sig i Warszawas getto 1942. Han är hennes hjärterkung. Det har t o m väninnan spått i korten, så det måste vara sant. När maken deporteras till Auschwitz, mutar sig Izolda ut ur gettot, för att kunna ta sig till sin man. Hon lever inte som gömd judinna på den ariska sidan, utan som öppet polsk under falska papper: Maria Pawlicka. Hon försörjer sig genom att transportera smuggelbrev men åker fast och tillbringar tid i Pawiakfängelset i Warszawa. Hon fortsätter sina resor med smuggeltobak och köper och säljer varor, smycken, brev – men åker fast igen. Pawiak på nytt. Är hon kollaboratör? Är hon prostituerad? Hon skickas också hon till Auschwitz. Då är maken flyttad till Mauthausen. Hon håller livsgnistan uppe med målet att hitta sin hjärterkung, och tar sig småningom till Mauthausen. Efter befrielsen. Makarna återser varann, men den förväntade glädjen uteblir. De återvänder till ett vardagsliv, öppnar en jeansaffär i Wien, men lyckas inte skapa en framtid. Maken går. Tyngd och förvirrad av all sin saknad efter de förlorade föräldrarna och syskonen isolerar han sig. Efterlyser enträget varje livstecken utan grepp om att tiden rinner ifrån honom. Systern är inte längre nitton, utan sextio.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Kralls redogörelse är klinisk. Saklig. Izolda fattar de beslut hon behöver fatta för att själv överleva och för att ta sig stegvis närmare sin make. Hoppet i sig blir en viktigare komponent än att nå fram till det hon hoppas på. Jag tycker om hur den åldrande Izolde, sittande i sin fåtölj, får minnas och reflektera tillbaka, och hur vi stegvis möter den förvirrade åldringen som inte längre kan reda ordentligt i sina tankar och känslor och de omgivande barnen som skapar sin framtid i relation till föräldrarnas upplevelse, bygger sina egna identiteter, sina egna familjeband. Det är rörande och smärtsamt.

Foto: Menachem Kipnis (bild från jhi.pl)

Men Kralls skildring är också fylld av ängslan, så som den säkert tydde sig för den som levde under ytan av verkligheten. Står handväskan fel på bordet? Ställde jag den där på ett judiskt vis? Läste jag den katolska bönen som en judinna? Rabblade jag inte tillräckligt? På sina smuggelresor vandrar hon in och ut ur sammanhang som ger oss en bild av Polen under ockupationen och som påminner mig på ett personligt plan om platser jag mött: sommarvistelse i Józefow, järnvägsstationen i Otwock, Skarzcysko, Milagatan, umschlagplatz, Radom….. Var läser Janusz Korczak sina sagor? På barnhemmet på Jakterowska.

I ”Hinna före herren Gud” möter vi Marek Edelman. Hanna Krall gjorde intervjuer med honom redan på sjuttiotalet och väckte stort uppseende med en berättelse om revolten i Warszawas getto som var till stor del avheroiserad. Det var inte en revolt för hjältar. Det var människor som själva ville få välja hur de skulle dö.

Genom berättelsen pendlar Marek mellan revolten 1943 och sina patienter nu. Han är hjärtläkare, och var under åren i gettot springpojk på sjukhuset. Han stod varje dag vid ingången till Umschlagplatz och varenda människa som deporterades passerade honom.

”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än fyrahundratusen,

och fyrahundratusen större än sex miljoner.”

Den enskilda människans upplevelse är enklare att relatera till och drabbas av än den stora massan som lätt bara blir en siffra alltför enorm att kunna greppa och ta in.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Den 19 april började skottlossningen och Marek, som tillhörde ledarstaben för revolten, tog sina mannar till ”Borstfabriksgetttot” dvs den del av gettot där flera av de företag och fabriker fanns som erbjöd arbetsmöjligheter. När revolten bryter ut är arbetstillstånd hårdvaluta. Man ska tömma gettot, bara 40 000 arbetstillstånd delas ut. Gruppen som står bakom revolten är unga, runt 20 år, och de leds av Anielewitcz. Han finns med bland de 80 mostståndsmän som begår självmord när nazisterna närmar sig att kunna slå ner revolten. Då befinner de sig i källaren till en byggnad på Milagatan 18. Där finns i dag en minnesplats. Marek och en liten grupp till tar sig vidare genom kloaksystemen och Marek är den enda från ledargruppen som överlever. Och han väljer att ta bort hjälteglorian. ”Det viktiga var att vi sköt. Inte att vi träffade. Måste visa det för världen. Det är det största hjältemodet”. Beskyllningen att judarna gick som lamm till slakt förekommer frekvent. Nu hade de iallafall visat att de inte fann sig i situationen. De hade försökt. De hade inte låtit sig slaktas när nazisterna kom för att hämta dom. Även om ett uppror på bara 220 man knappast ens kan kallas uppror, enligt Marek, så hade de iallafall tagit makten över sin egen död. Att själv få välja hur man ska dö.

Foto: Menachem Kipnis

Där Izolda blir klinisk blir Marek känslosam. Han lyfter fram individerna. Flickan Ruth som sköt mot sig själv sju gånger innan hon lyckades träffa och dö. Modern på Krochmalnagatan 18 som bet bort en bit kött ur sin döde sons kropp för att stilla sin hunger. Det döda barnet som låg och ruttnade utanför Krochmalna 14 för att föräldrarna inte hade råd med en begravning. Då tänker jag på den kärra som drogs runt och samlade in de döda. Det finns bilder när den kärran samlar kroppar på en tvärgata till Krochmalna. Kanske är just den pojken en av dom som samlades in. Den gamle mannen som tvingades upp på en tunna på Zelaznagatan, och under skratt och hån fick sitt skägg avklippt av två resliga soldater. Alla de tusentals som tog mutan av 3 kg bröd och marmelad och inställde sig frivilligt vid tåget på Umschlagplatz, hårt kramande sina bröd: ”För inte skulle de slösa så mycket bröd?” Så länge hoppet finns….

Foto: Menachem Kipnis

Och i växelsång med minnena från gettot; Mareks vardag som hjärtläkare, etiken i att testa en oprövad operationsmetod på en döende patient – spela roulett med någon annans liv.

Tänker på titeln: Hinna före herren Gud. Den väcker mycket. I gettot hinna före Gud genom makten att själv avsluta sitt liv, hinna före ”sina herrar” genom att själv ta sitt liv framför att bli dödad. Som läkare: rädda en patient som egentligen är uträknad och döende.

Krall bygger berättelsen som en dialog med Marek. Det märks att det i botten finns en lång intervju. Den pendlar mellan spänning i redogörelsen för revolten och dess olika steg och resultat, och mellan de etiska dilemman Marek ställs inför som läkare, och som läsare hamnar man ohjälpligt i att jämföra dessa. Vilket naturligtvis inte går. Men i grund och botten handlar det om vad det betyder att vara människa i en till synes hjälplös situation.

Foto: Menachem Kipnis

Det har varit en stark upplevelse att parallelläsa Kralls skildringar och att ta del av dessa två människoöden, ett på var sida om gettomuren. Rekommenderar dom båda för vidare läsning, och också som följeslagare för en promenad genom Warszawas gamla gettoområde. Texterna är tillräckligt fyllda med exakta adressangivelser för att kunna levandegöra en viktig del av vår historia på platsen där det hände. 

Foto: Menachem Kipnis

"Hjärterkung" och "Hinna före herren Gud" av Hanna Krall
Båda utgivna 2017 av Ersatz förlag. 

”Den ökända hästen från Troja” av Karl Gerhard

I min bokhylla finns ganska många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, nazism, folkmord, rasbiologi, människans ondska. Där finns böcker om religion, antropologi, judisk kultur, minoriteter. Där finns den senaste utgivningen från Auschwitz eget förlag. Där finns gamla tummade antisemitiska nidskrifter från 30-talet. Där finns böcker som tillhört rasbiologiska institutet, missionärers reseskildringar om sitt kall och möten med främmande kulturer för 150 år sedan. Där finns religionskollision och grafiska biografier om flykt. Där finns reportageböcker om det svenska hatet, om raskrigare och "lone wolfs". Där finns berättelser, vittnesmål, diktverk, artiklar. Där finns källkritik med Bamse och lärarhandledning för etikdialog kring The Walking Dead. Där finns Maus och Persepolis. Men där finns inga kupletter av Karl Gerhard. Det borde det finnas.

Allting går igen ur tidens grums och mögel

dyker upp ett skrämmande fantom.

När jag gjorde min första resa till Förintelsens minnesplatser för 14 år sedan så ägde jag en enda bok i ämnet. Det var Ferenc Göndörs ”A-6171”. Han hade varit i min klass på högstadiet och jag minns att jag var oerhört berörd av hans berättelse. Det var mitt första möte med vad som skett under Förintelsen och jag tror inte att jag egentligen visste vad jag skulle göra med den kunskapen. Men jag visste att jag inte fick slarva bort den.

Efter första resan till Auschwitz, Majdanek, Treblinka – och mötet med tomheten i utrensade byar på polska landsbygden, ville jag förstå på ett djupare plan. Det gick inte då att besvara frågan ’varför’. Men det gick att fördjupa sig i vad, när, vem, hur….  Och det har jag gjort.

Ur seklers skuggor ur årtusens damm

ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Boksamlingen har växt. Växt. Växt. Varenda rad är läst. Tack vare mitt arbete på högstadiet har jag getts möjligheten att förmedla den kunskapen, att gå i dialog, att samtala med ungdomar om så svåra saker som vad det innebär att vara människa. Vara medmänniska.

Jag möter ungdomar i mitt klassrum, vi samtalar, vi berättar, vi söker förstå. Vad som skedde då. Vad som sker idag. Vad som sker i oss själva.

Och i lördags tågade Nordiska Motståndsrörelsen på våra gator igen.

Det är den ökända hästen från Troja,

som sluppit ut ur historiens stall.

I ryttargången sig statsmännen oja -

en del ha socker i fickorna ifall

att hästen skulle va´ möjlig att tämja -

det är en högst neutral politik.

Vi svenskar umgås med kraken i sämja,

han går numera i reguljär trafik.

Jag har aldrig reflekterat över Karl Gerhard som annat än kuplettsångare, satiriker, underhållare. I söndags på Stadsteaterns scen fick jag ett nytt perspektiv. Han var sylvass, han var modig, han var okuvlig. Han blev hatad av makten i Berlin och han utmanade vår regerings tålamod genom sina smart skrivna texter.

Ty det Europa som högljutt hörs hoja

att makt är rätt har nu fått sin symbol.

Efter att ha läst Wolfgang Langhoffs ”Träskets soldater” (Ja, jag har den…) och sett Leni Riefenstahls ”Viljans triumf” insåg Karl Gerhard vad farlig nazismen var, och i samma anda som Torgny Segerstedt tog han till de verktyg som stod honom till buds. I Karl Gerhards fall en sylvass penna, en trallvänlig melodi och en egen teaterscen. Han kunde sprida sitt budskap under jubel från en förtjust publik.

Men har det snart ej gått upp för de loja

i hela världen - båd´ fattig och pamp -

att det är den ökända hästen från Troja,

som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

När Nordiska Motståndsrörelsen delade ut flygblad i lördags, delade en dam ut gelehjärtan för alternativ.

En av mina gamla elever skrev en insändare om sin rädsla för vad som sker i vårt samhälle. 

På Stadsteaterns scen sjunger man Karl Gerhards sylvassa kupletter för en jublande publik.

Mitt verktyg är min undervisning och våra samtal. Och i morgon går jag in i mitt klassrum igen.

(Citat ur ”Trojanska hästen”, text: Karl Gerhard, ur revyn ”Gullregn” premiär 1940)

Jedwabne

Jedwabne är en oansenlig liten by långt ute på den polska landsbygden, 17 mil nordost om Warszawa. Jag har tagit med mina elever hit. Vinden är bitande kall. Regndropparna stora och tunga. Regnet kommer och går, vinden kastar byar. Framför mig står 24 ungdomar i en tät halvcirkel. De anstränger sig för att höra min röst, och de kämpar för att hålla värmen. Det är plötsligt soldis och klarblå himmel. Känns som alla väderlekar på en gång. Fingrarna stelnar kring min lilla röda anteckningsbok. På den uppslagna sidan finns korta stolpar nedtecknade för att inte missa viktiga detaljer i berättelsen om Marianne och Stanislaw. Vi gör en resa till Förintelsens minnesplatser, och jag har tagit med mina elever till Jedwabne. Det är en plats som inte finns med på turistkartan över minnesplatser.

På väg in i byn. 

När vi kommer till Jedwabne är det helt tomt. Och helt tyst, sånär som på vinden som viner. Det är en plats som bara ett litet fåtal besöker. Jag har gjort ett trettiotal resor till Förintelsens minnesplatser i Polen, men det är första gången jag tagit med elever hit. Det är första gången jag berättar om massakern i Jedwabne.

Det står en grupp storkar på fältet bakom oss. De betar gräs. Stegar runt på höga smala ben. Lyfter huvudet, sträcker sina långa halsar, ser på oss. Ett tag känns det som också de lyssnar på min berättelse. De är så vackra. En sådan kontrast till min berättelse som är mörk, ond, smutsig.

Medan vi står där kommer en vit Dacia körande från byn. Det är så stilla bland husen att rörelsen av en bil som accelererar lätt fångar uppmärksamheten. Vid den lilla avtagsvägen, som leder till monumentet, saktar bilen in och svänger av. Med kyrkan i ryggen kör den sedan försiktigt förbi vår buss. Bilen passerar oss, vänder en bit bort vid kanten av fältet och blir stående där. Storkarna lyfter när de hör ljudet av motorn som närmar sig. Flyger iväg. Sakta sakta rullar bilen närmare. Eleverna som står längst bak vänder sig och tittar nyfiket.

-          ”Han filmar oss!” ropar en flicka.

Och mycket riktigt. Föraren har tagit fram en liten filmkamera och medan bilen sakta rullar förbi oss så filmar han gruppen. Av rörelserna att döma är han noga med att få med alla på bild. Han kastar sedan kameran på sätet bredvid sig och accelererar snabbt därifrån.

-          ”Varför filmar han oss?!”

Vad svarar man på det? Han vill inte ha oss här. Han vill veta vilka vi är. Tusen svar och vi kan bara gissa. Jag får sätta gruppen ner. Berätta färdigt historien om Marianne och Stanislaw och massakern och föra den till nutid. Det var aldrig några nazister i Jedwabne. Byborna själva avrättade judarna som bodde här. Förövarna dömdes aldrig för sina brott. Det är staten som ställt monumentet här på dåvarande presidentens order, inte byborna. Flera av dom som var med och avrättade judarna lever fortfarande. De bor här. De har sina familjer här. Deras barn och barnbarn har växt upp här. Vill man som bybo ha det här monumentet med de förutsättningarna? Kanske inte. Vill man att turistgrupper ska komma hit och lägga blommor och tända ljus för judarna som levde här? Troligtvis inte. Den yngre generationen kanske inte ens vet, reflekterar en flicka. Nej, kanske inte.

Minnesmonumentet i förgrunden, muren som omgärdar den judiska begravningsplatsen i bakgrunden.

Jag tar med gruppen in bakom den höga stenmuren. En sten innanför grinden har inskriptionen ”Cmentarz Zydowski” (judisk begravningsplats, polsk översättn.) och runtomkring på marken ligger skräp, ölflaskor, cigarettfimpar. Området är överväxt av träd och sly och det finns bara en liten yta kring stenen med inskriptionen där gräset är nedtrampat och där vi kan stå samlade. 

Gruppen får en reflektionsuppgift. ”Vem äger rätten till historien? Vem avgör vad vi minns och hur vi minns det?” 

De försvinner iväg över området. Ska prata i smågrupper. Snart är det bara jag själv som står kvar vid stenen. Jag ska erkänna att jag sneglar mot vägen gång på gång för att se så inte bilen återvänder. 

Efter en stund kommer barnen i en av grupperna springande: ”Det finns gravstenar här borta!”

Vi tar oss fram genom sly och snår, snubblar på stockar och sjunker ner i mossa. Vi kommer fram till en yta som är täckt av vitsippor, och här och var sticker stenskärvor upp. Resterna av sönderslagna gravstenar, matzevot. Mossbelagd hebreisk text. Det enda som finns kvar av judarna i Jedwabne, gömt i ett hav av vitsippor.

-          ”Varför ser det ut så här? Varför sköter man inte om gravarna?”

Tänk efter en stund. Fundera. Vad tror du?

-          ”Det finns ingen kvar som kan ta hand om dom. Alla judarna är borta. Ingen som lever idag kände de här människorna, och då bryr man sig nog inte om deras gravar.”

Så är det. Bra. Din tanke hittade dit.

Den välplanerade lektionen blev något helt annat. Varken bilen eller upptäckten av gravarna var planerat. Det blev resans starkaste ögonblick för eleverna. Så nära platsens historia att den blev levande. Historien gick att ta på. För ett kort ögonblick kändes det som människorna kom tillbaka till oss igen, genom mina kloka elever.

Minnesmonumentet med den brända träväggen. Byn i bakgrunden. Kyrkan skymtar mellan träden.

19 oktober i år var Anna Bikont på besök i Göteborg. Hon föreläste på universitetet, inbjuden av retorikcentrum

http://hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext/forelasning-med-anna-bikont--hedersdoktor-2017.cid1526036

och talade om ”To be a pole, a jew and a journalist in today’s Poland”. Anna Bikont är en av dom som kartlagd vad som faktiskt hände i Jedwabne. Hennes bok ”Vi från Jedwabne” är tillsammans med Jan Gross’ ”Neighbours” mina främsta källor till min undervisning om massakern.

10 juli 1941 genomförs en utrensning i Jedwabne. En tongivande grupp polacker i staden samlar ihop den judiska befolkningen och låter dem under hot och slag marschera genom staden till en gård som ligger lite avsides utanför stadskärnan. Där stängs människorna in i en lada som tacksamt upplåtits för ändamålet, man stänger och blockerar porten, häller bensin på väggar och dörrar och tänder på. Judarna i Jedwabne brinner. Mobben återvänder till staden och söker rätt på de som undkommit. Människor släpas från gömställen och slås ihjäl på gatorna.

Sedan går det 60 år. 

I historieskrivningen läggs skulden för massakern på nazisterna. För de gjorde ju allting annat. Men år 2000 publiceras Jan Gross bok och berättar en annan historia. En historia där granne vändes mot granne, där gamla barndomsvänner, arbetskamrater, bekantas bekanta ställdes inför liv och död. Några pekades ut som mer drivande i dödandet än andra. Många gömde sig bakom gardinen och känns fortfarande inte vid vad som skett. Ett mycket litet fåtal väljer nu att berätta. Men man berättar med stor rädsla, för flera av förövarna lever fortfarande i byn. Ingen har straffats för det som skett. Och som en man säger som är rädd för att berätta vad han vet: ”Ni åker härifrån när vi har pratat färdigt. Vi ska bo kvar här.” Reaktionerna i landet blev att Gross bok beskylldes för att syfta till att lägga skulden för nazisternas brott på polackerna själv, vilket är en väldigt sned tolkning. Det inser alla som faktiskt läst den.

När den sanna historien om vad som skett med judarna i Jedwabne nystas upp beslutar dåvarande presidenten att ett minnesmonument ska resas på platsen. En sten med illusionen av en bränd trävägg – en påminnelse om den nedbrända ladan. Minnesmärket placeras där ladan stod. Mitt emot sträcker sig den tunga stenmuren som omgärdade den judiska begravningsplatsen. Kall och livlös. En död plats, som byborna gör sitt bästa för att glömma. Ingen från byn närvarar vid invigningen. Det dröjer inte länge förrän monumentet är vandaliserat.

När Anna Bikont många år senare besöker Jedwabne för att göra research för en artikel om massakern förklarar en man hon pratar med att: ”800 år en mycket lång tid för ett tillfälligt besök”. Hennes artikel kritiserades hårt på grund av hennes eget judiska ursprung. Hon skulle hålla sig utanför debatten för hon ansågs inte opartisk. Efter valet 2015 har man nu antagit en lag som gör det straffbart att säga att polacker har deltagit i brott begångna av nazisterna. Det gör att både Anna Bikont och Jan Gross riskerar 3 års fängelse för sina forskningsresultet. Någonstans har jag läst formuleringen att de ”inte är lojala mot nationen”, men kan inte just nu erinra mig exakt var, men en artikel antagligen.

I sin föreläsning berättar Anna Bikont att hon vid ett besök i Jedwabne pratat med rektorn för skolan och föreslagit att man skulle bjuda in den kvinna som fått utmärkelsen Rightous Among the Nations för att hon gömde 7 av Jedwabnes judar under pogromen (vilket hon senare misshandlades för) för att berätta för eleverna om vad som hände den där sommardagen. Rektorn hade svarat Bikont att ”du vill att allting ska hända med en gång. Här kommer det ta generationer.”

Frågan är om vi har så lång tid på oss med tanke på den utveckling vi ser runtom i europa just nu.

Vill du läsa mer om Jedwabne så rekommenderar jag:

”Vi från Jedwabne” av Anna Bikont, utgiven av Bokförlaget Atlas.

”Neighbours” av Jan T. Gross

Pjäsen ”Our Class” baserad på vittnesmål och brev och skriven av dramatikern Tadeusz Słobodzianek