”Harlem Shuffle” & ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead

 På 125:e gatan har Ray Carney sin möbelaffär. Han och hans fru Elizabeth väntar sitt andra barn, och framlever en till synes trygg tillvaro i den lilla lägenheten, även om inte Rays svärföräldrar är helt förtjusta. Ray drömmer om att kunna ge sin lilla familj något finare, i ett tryggare kvarter, men det dom har är fullt tillräckligt. För nu. Grannar och kunder är trygga med det företag han byggt upp och tillvaron för Ray känns stabil. Men under ytan har han svårt att inte dras in i släktingen Freddies skumma affärer, och arvet efter den kriminella fadern är inte långt borta. I skydd av mörkret och butikens bakdörr hamnar Ray i häleriaffärer. Inget stort, men en regelbunden extra inkomst. Till dess Freddie kliver snett och drar med sig Ray in i affärer som är både större och farligare än de vanliga småjobben.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Colson Whitehead inleder sin utlovade Harlem-trilogi starkt. Förklädd till deckare, är det en snillrik familjeberättelse i ljuset av rasism och makt, och inte minst en kärleksförklaring till Harlem. Första delen ”Harlem Shuffle” inleds 1959, men utspelar sig till största delen under 60-talet (-61 och -64). Andra delen ”Skurkmanifestet” gör också tre nedslag, men under 70-talet. Ray har utökat sin möbelbutik, anställt mer personal, köpt en fin lägenhet till familjen och investerat i en fastighet. Han har också beslutat sig för att helt lämna lagens skuggsida. Det senare går sådär.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med två Pulitzerpris i bagaget är förväntningarna på Whitehead alltid skyhöga, och han gör en inte besviken. Tvärt om visar han här upp nya nyanser i sitt författarskap, och levererar en berättelse fylld av noir och massor av humor. Jag kan nästan se en Tarantino-filmatisering i dramaturgin, något i stil med ”Jackie Brown”.

Personligen har ”Skurkmanifestet” känts lite segare, inte lika snärtig som "Harlem Shuffle". Och att andra nedslaget, det under 1973, som handlar om en filminspelning, ställer Ray i en biroll i berättelsen, fick den att tappa fart för mig. Trots det rekommenderar jag starkt att man bekantar sig med Colson Whiteheads Harlem, och jag kommer hänga på låset när det är dags för den avslutande tredje delen.

”Harlem Shuffle” (2021) & ”Skurkmanifestet” (2023) av Colson Whitehead, är utgivna av Albert Bonniers Förlag.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.

”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024. 

”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 

(Bild lånad från förlagets hemsida)

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 

”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.

"Berättelsen om Ormen Friske" av Jack Werner

Jag tror att det finns en lockelse efter äventyr i de allra flesta av oss. Ett pirrande sug efter upplevelser som utmanar vår vardag. Hos vissa av oss är det suget större än hos andra, och de vågar ta steget att förverkliga vilda drömmar. Motivbilden för den där drömmen kan ofta vara dold för oss som betraktar äventyret på håll, men vi betraktar och vi begrundar och vi förfasas – och kanske kan det hända att vi blir lite förtjusta också. Lockade. 

På årets Bokmässa lyssnade jag på Jack Werner som berättade historien om vikingaskeppet Ormen Friske. Jack Werner är journalist och författare och en av initiativtagarna till Viralgranskaren, och en av rösterna bakom Creepypodden som granskar moderna spökhistorier, och konspirationsteorier. Källgranskning och konspiration är två begrepp som starkt förknippas med Werners gärning. Och då ligger inte historien om Ormen Friske långt borta. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Historien om Ormen Friske börjar i frisksportaren Sten Schröders fantasi, och kommer genom åren att växa till en bild av lösningen på ett ekonomiskt dilemma hos en kreativ entreprenör med stora skulder. Sten Schröder är aktiv inom svenska frisksportförbundet. Han skulle om han kunde ägna varje vaken minut åt frisksporten och den hälsosamma, sunda livsstil som kommer att förknippas med rörelsen. Sten är en charmig och idérik man som har en makalös förmåga att entusiasmera andra att med liv och lust gå in i hans påhitt. Han är inte lika bra på att slutföra sina idéer, och i slutet av 1940-talet är Sten starkt ifrågasatt inom förbundet. Då har man genomfört två större projekt. Dels köpt herrgården Stensund vilket visar sig bli en förlustaffär, dels varit med och organiserat världstävlingen Lingiaden med tillhörande sportmässa, vilket också har blivit en stor förlustaffär. Förbundet vill ha Sten avsatt, de vill se honom utflyttad från herrgården – och dom vill ha tillbaka sina pengar. Som en del i de arrangemang som skulle dra in pengar på sportmässan har man byggt ett vikingsskepp. Det är Sten som tagit det initiativet, han som närt en dröm sedan barnsben om en kraftfull vikingsbåt, men det har inte varit särskilt många som velat åka med båten, och biljettintäkterna uteblir. Efter mässan, det växande skuldberget och uppmaningen att flytta ut från herrgården får Sten en förfrågan: kan vikingabåten Ormen Friske vara med och inviga en restaurerad hamn i Rotterdam? Sten säger ja, men frisksportförbundet tvekar. Det hela slutar med att Sten äskar pengar för genomförandet, men dessa kommer inte betalas ut förrän vid hemkomst, och han får själv stå som ansvarig för det här jippot, det kommer inte frisksportförbundet göra. Summa summarum så lyckas Sten efter mycket om och men att rekrytera 14 besättningsmän till skeppet, och de ger sig av sommaren 1950 med siktet inställt mot Rotterdam. Men under en sommarstorm förliser vikingsskeppet Ormen Friske och hela besättningen på femton personer, inklusive Sten Schröder, omkommer. Drygt hälften av dom kommer aldrig att återfinnas. 

Efter förlisningen börjar ett flertal historier cirkulera kring orsakerna till förlisningen. Den mest livskraftiga menar att de blivit beskjutna av brittiska eller amerikanska soldater som haft övning vid Helgoland. En påstådd flaskpost dyker upp med ett nödanrop, som aldrig utreds. En historia menar att det funnits en spion ombord som tvingat båten att vända om och gå rakt in i stormen igen. Och mitt i detta finns det femton personers familjer som aldrig kommer få svar på vad som har hänt deras anhöriga. 

Jack Werner har gjort en gedigen research, och han skriver lätt och drivet och skapar en berättelse som är tillgänglig för sin läsare. Det känns som ett fördjupande tidningsreportage i sin stil, och texten illustreras med ett antal fotografier från bygget, jungfruturen, resan ner mot Tyskland, och på vraket efter förlisningen. På bilderna förväntansfulla unga män som ler mot kameran och vinkar glatt. Man kan förstå att Werner blivit berörd av deras öde under arbetet med boken, och man känner det från boksidorna. Han bryr sig om vad som hänt de här människorna. 

En intressant bok, som serverar ett tragiskt äventyr som idag är i stort sett bortglömt. 

”Ormen Friske” av Jack Werner, utgiven 2022 av Albert Bonniers Förlag. 

"Klubben" av Matilda Gustavsson och reflektioner kring vart MeToo tog vägen

När undersökande journalistik fungerar som bäst är det lite som att iaktta en pågående utgrävning. Lager på lager blottläggs och förs fram i ljuset, och mer och mer av det förväntade fyndet blir synligt. Vänds och vrids och beskådas. När Matilda Gustavsson publicerade sitt reportage om mannen som kom att kallas Kulturprofilen, som drev en slags kulturscen i Stockholm, hade nära samröre med Svenska Akademien, och utsatte en lång rad kvinnor för sexuella övergrepp – så slog det ner som en bomb i kultursverige. Matilda Gustavsson belönades med Stora Journalistpriset, Kulturprofilen åtalades och dömdes, kulturscenen lades ner, och Svenska Akademien…. Ja, det knakade rejält. På baksidan av Gustavssons bok står det att Akademien krackelerade inför öppen ridå. Litteraturpriset delades inte ut, arbete lades på paus, flera ledamöter avgick. Det var kaos. Själv skrev jag förnumstigt om att entlediga samtliga ledamöter och ombilda hela Akademin, börja om, bygga upp från grunden igen. Återta förtroendet med en helt ny Akademi, och inte den cirkusversion som härjade runt i media. Mitt i stormen fann jag mig bestört iaktta hur en av de mer kontroversiella ledamöterna, som nonchalerade hela kritiken och öppet gav sitt stöd för Kulturprofilen, stod omsvärmad på Bokmässan, av enorma mängder människor, unga som gamla, män som kvinnor, som knöt näven och förkunnade att han skulle stå på sig, han hade deras stöd. Ett tag där var det så upprört att hela Kulturprofilen kom lite i skymundan för allt fokus på Svenska Akademien. Och det blir tokigt. Kulturprofilen utreddes för sexuella övergrepp, och han dömdes. Det får vi inte glömma. Det är långt viktigare än arton ordrika ledamöter. 

Matilda Gustavsson fördjupade sedan sitt reportage, och publicerade boken ”Klubben”, där vi dels får ta del av mer kring historien, vittnesmålen, Kulturprofilens bakgrund, kulturscenens verksamhet – men också följa hennes process i arbetet, grävandet, hur hon brottas med sig själv om vad hon ska ta sig till med det hon får syn på, informationen som läggs i hennes händer, ansvaret hon känner att hon bär gentemot offren. Det är en väldigt intressant process, och ställer viktiga frågor kring inte bara ansvaret, utan också etiken i journalisters arbete. Boken är välskriven, och Matilda Gustavsson är språkligt väl värd att läsa. En god skribent, och ett gott hantverk. Att hon är journalist andas från varenda sida, men det är ju precis det boken handlar om: journalistens arbete att gräva fram sanningen, och plikten att redovisa den för läsarna. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det har gått ett par tre år sedan både reportaget och boken publicerades. Då, kokade hela världen i dyningarna kring stora avslöjanden om kvinnors utsatthet inom kulturen. Hashtaggen ”Metoo” blev ett begrepp i sin egen rätt. Hollywoodproducenter, skådespelare, regissörer – medias rapporter om oegentligheter var intensiva, och hade så varit sedan 2017 när den första stora bubblan sprack. Flera vittnesmål ledde till rättegångar mot förövare. Fler branscher klev fram i ljuset. Kvinnor tog mod till sig och berättade vad de tvingats till, och det blev som en folkrörelse av systerskap att stå upp för sin rätt att säga nej. Det fanns något nytt i luften, och det kändes att det var en viktig period. Metoo åstadkom något. 

Men nu när jag tar fram boken igen, bläddrar mellan sidorna och läser mina anteckningar, så funderar jag lite på vad som hände. Vart tog det vägen? LO gjorde en undersökning och konstaterade att 38% av alla kvinnor upplevt sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Policydokument upprättades, handlingsplaner togs fram, regeringen initierade ett riktat arbete mot våld och sexuella trakasserier. Jättebra. Men i praktiken då? Blev det bättre bara för att vi fick pappersprodukter som berättade hur det ska vara? Vet vi det? Bland de unga jag träffar genom mitt arbete, kan jag tycka att det känns som det stannade av igen. När jag pratar med ungdomar i olika åldrar, så har det inte hänt jättemycket och det bekymrar mig. De lärde sig mycket om att killar ska respektera om en tjej säger nej. Men känner dom att deras nej blir respekterat? Mer tveksamt. Skolorna ordnar temadagar och föreläsare och ungarna tänker klokt under ledning av lika kloka vuxna. I de nya kursplanerna har den gamla sexualkunskapen lämnat plats för ”sexualitet, samtycke och relationer” och det ger oss lite bättre verktyg i skolan att prata med ungdomarna om de här sakerna. Och kanske också över tid. Det är väl kanske mest det jag saknar. Att det får ta tid. Att det inte blir under några timmar, utan process över hela läsåret. Det här förhållningssättet till varandra och till sig själva måste få förankras. Det ska bli intressant att se vad det nya verktyget kan leda till. Men det ska finnas där i praktiken också, inte bara på lektionerna. Och det ska finnas hela vägen. Hela vägen in i vuxenlivet, hela vägen in på arbetsplatsen. Kraften Metoo virvlade upp, behöver få fortsätta. Vi är inte klara än. Sett i det ljuset blir en bok som ”Klubben” en bra replik. Inte en lösning, men en replik, och därmed fortsatt läsvärd. 

”Klubben” av Matilda Gustavsson är utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag.

Och på Bokmässan i år, 2022, ges ett seminarium om det nya i kursplanens ”sexualitet, samtycke, relationer”, och hur lärare och elevhälsa kan jobba med dessa frågor. 

Det låg ett skimmer över Bellmans dagar - om Niklas Natt och Dags Bellman-noir-trilogi

 När Niklas Natt och Dag debuterade med ”1793” slog den ner i deckarsverige med chockerande kraft. Ingen hade läst något liknande. Det var skitigt, mörkt, nattsvart – och bestialiskt. Själva deckardelen av historien är hyfsat traditionell: ett lik hittas i Fatburen, och den avdankade palten Mickel Cardell ska tillsammans med den sjuklige Winge få fast mördaren. Det leder dom båda in i ett nät av politiska konspirationer, slutna sällskap, och korruption som kommer att sträcka sig, vindlande och snirklande, genom alla tre böckerna i serien. Boken vann flertalet stora priser och sålde i flera hundra tusen exemplar, och vägen för trilogin låg spikrak. I sin uppbyggnad är det traditionella deckare, men det som utmärkt böckerna är beskrivningarna av Stockholm i slutet av 1700-talet. En bild som skiljer sig markant från den romantiserade bilden av Gustaf III och maskeradbalernas tid, som vi annars gärna matas med via filmer och annat. I Natt och Dags böcker finns ingen Gustaf III ens inom räckhåll. Vi rör oss i gatulivet i Stockholms fattigaste områden, där sjukdomar härjar och smuts och löss, blod och lera, är ständiga följeslagare för människorna som försöker skapa sig någon form av tillvaro i misären. På de sunkiga krogarna och i de mörka gränderna framställs ett brutalt liv. Och i händerna på den uttråkade aristokratin faller offer på de råaste vis. Framställningen av Stockholm, och råheten i de bestialiska morden har utmärkt böckerna. Man blir definitivt illamående under läsningen, men det är inte på minsta vis ett effektsökeri, och det som stannar kvar hos en är inte råheten, utan karaktärerna – antihjältarna, för att använda ett väldigt slitet uttryck – den utslagne och hånade och hans döende kamrat. Natt och Dag mejslar fram karaktärer man bryr sig om, och lider med. Speciellt förtjust är jag i den långa inledande sektionen av andra boken, där vi också får lära känna Sveriges koloni på Saint Barthelemy. Men summa summarum så är det karaktärerna som bär berättelsen mer än något annat. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bokmässan 2019, så hade del 2: ”1794” precis kommit ut, och jag lyssnade på ett seminarium med Niklas Natt och Dag och Carina Burman, som precis skrivit en biografi om Carl Michael Bellman. Det hela modererades av Magnus Västerbro som med sin bok om pestutbrottet i Stockholm känner väl till både platsen och tiden. Alla tre hittade tidigt i samtalet en beröringspunkt i att ha läst och drabbats av Tegnérs klassiska ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, och mycket av samtalet handlade just om den bild av 1700-talet som har kommit att dominera framställningen i våra dagar: den romantiska. De vitpudrade perukerna, de vackra kläderna i sina skira pastellfärger, den gröna gräsmattan och trubaduren med sin luta som sjunger Bellmans vackraste somriga ballader. OM Svenska Akademien. Maskeradbalen där kungen skjöts. Och om den visskatt som överlevt till vår tid. Både Burman och Natt och Dag har starka relationer till just musiken, och fram för allt de tolkningar som gjorts på skiva av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Sven Bertil Taube. Niklas berättar hur han under arbetet med böckerna blivit lite av en samlare av gamla lutor och har sex stycken i sin skrivarlya. Han pratar också om Bellman i populärkulturen, och hur ett av hans första möten med Bellman var via den tecknade serien Arne Anka där en serie illustrerades med texten från en av Bellmans epistlar, och hur han gick iväg och köpte sin första Bellmanskiva efter att ha läst den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

För Carina Burman är det inte första gången hon närmar sig det svenska 1700-talet2, och Niklas Natt och Dag berättar att han använde hennes tidigare böcker för research. Och det var just kärleken till Bellman som placerade Natt och Dags berättelse under just åren 1793-1795. Han berättar att tittar man på skönlitteratur som utspelar sig under den här eran så är det ofta mordet på Gustav III som fungerar som någon form av katalysator i berättelsen, och sedan tittar Bellman in på någon krog och säger något förnumstigt. Men för Natt och Dag var det viktigt att alla citat i texten måste komma från det aktuella året, och då Bellman dog tidigt under 1795, så kommer han inte dyka upp alls i böckerna. 

Det blir ett spännande samtal med två 1700-talsfantaster som båda är oerhört pålästa, och lika fascinerade av Bellman båda två. Bellman som inte alls kom från fattiga förhållanden. Med en pappa som var ämbetsman och en mamma från en prästfamilj, så började Bellman arbeta på Riksbanken vid 17 års ålder, sedan Tullverket etc. Han hade anställning hela livet. Det är definitivt omständigheter som ger den smått mytiske Bellmanfiguren en knäck. Däremot stämmer det att han var en festlig och kul prick. Han framträdde i sitt författarskap på fester och middagar. Det är på många sätt tydligare hos Bellman än hos många andra av hans samtida, att hans texter skrevs för att sjungas. Han uppträdde i salonger och det finns många berättelser om hur han agerade på ett tydligt sätt och framförde sina sånger med röster och dramatiserade framträdanden. Han gick t o m så långt att han skapade fiktiva sällskapsordnar och framträdde i olika roller tillsammans med sina vänner. Parodier på sällskapsordnar. 

(bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är ett livfullt samtal, snyggt modererat och de båda författarna förenas i samtalet kring Bellman, och framförallt samhället under Bellmans levnad. De faller i varandras tal, de delar med sig av anekdoter och jag som gick dit för att lyssna på Niklas Natt och Dag, går därifrån och har också Carina Burmans gedigna Bellman-biografi under armen. Två mycket läsvärda stycken svenskt 1700-tal: den brutala sviten deckare och det nyanserade porträttet av en av tidens stora diktare. 

”1793”, ”1794”, ”1795” av Niklas Natt och Dag är utgivna av Forum. 

”Bellman. Biografin” av Carina Burman är utgiven av Albert Bonnier Förlag.

"Ålevangeliet" av Patrik Svensson

Lagom till att uppföljaren hittat in på bokhandlarnas hyllor, har jag tagit tag i att samla ihop mina tankar kring 2019 års stora snackis: ”Ålevangeliet”. På det årets Bokmässa i Göteborg lyssnade jag på ett samtal med författaren Patrik Svensson på Svenska Kyrkans scen Se Människan. Ett av den mässans finaste samtal, och (tror jag) ett av skälen till att jag faktiskt läste boken. För det var från början inte en självklarhet. Visserligen gillar jag både djur och ämnen som sticker ut. Här har lästs både om getens historia i Sverige och myrsamhällets strukturer. Men ålar. Kändes inte som min tekopp. Men det var det. Och nästan hela Sveriges tekopp. Kändes det som. En av årets mest hyllade, mest lästa, mest diskuterade, mest sålda och definitivt mest översatta böcker. Redan innan publicering var den såld till 30 språk. Den saken garanterar ju visserligen noll och nada – se på ”Strindbergs stjärna” för några år sedan: även den en global storsäljare innan release, men sedan en total flopp.  

Ålar, alltså. Det är något med att nörda ner sig i ett smalt ämne. Det kan gå lite hur som helst. Den här gången gick det vägen. Rejält. Ålen som art är listad som akut hotad. Författaren själv tror att bokens succé hänger ihop med människans rädsla för framtiden – vi har en tendens att nästan med desperation engagera oss i det vi håller på att mista. 

(Båld lånad från förlagets hemsida.)

Men det är ju inte bara ålen. Det är också ursprung, livet och döden. Förutom essäer om ålen, så varvas boken med nedslag i relationen mellan Patrik och hans pappa, och hur de möttes i ålfisket. Den lille pojken och hans far. 

Att försöka få en inblick i ålens många gånger mystiska och okända tillvaro, i ljuset av en uppväxtskildring. 

Det är precis så speciellt som det låter. Och det fungerar. Berättelsen bär. 

I samtalet på Se Människan – scenen möts Patrik Svensson och Lena Sjöstrand och söker tillsammans ålens blick. På den här scenen är samtalen kring Gud och transcendens i tillvaron, ständigt närvarande i någon form, och Patrik Svensson har aldrig lockats av tro. Men i samtalet söker de tillsammans ålens blick. Se med ålens inre ögon. Lena Sjöstrand berättar hur hon försöker få ögonkontakt med sin katt, försöker förstå det gåtfulla. Det blir ett samtal mellan tro och vetande. Om drivkraften hos människan att veta. 

Ålen är ett djur med hög integritet. Den har lyckats att behålla stora delar av sitt liv hemligt. Den förökar sig inte i fångenskap, den går inte att odla. Tack vare en man som hette Schmidt vet vi idag att ålen fortplantar sig i Sargassohavet. Eller vi tror i alla fall det. Han letade i 20 år efter ålens födelseplats. Seglade kors och tvärs. Han letade efter ålens larver. Där de var som minst måste de vara mest nykläckta. De var som minst i Sargassohavet. Någonstans bestämde han sig för att det är där de föds. Han fann inga mindre, inga som var mer nykläckta någon annanstans. Lena Sjöstrand liknar det vid när Petrus tar klivet över relingen – man bestämmer sig för att tro. Och de enas i samtalet kring Paulus: den som vill tro måste bli en dåre. Man måste överlämna sig till tron. Bestämma sig. 

 Patrik Svensson bestämmer sig. Han ska skriva om sin far. Om sin egen uppväxt – sin metamorfos in i vuxenblivandet, identiteten. Om pappans död. Och ålens gåtfullhet. Det vi bestämt oss för att vi vet. Att världen som plats är så oändligt mycket större än den del vi människor känner. Han vill skriva dom till liv. Både ålen och pappan. Att vi genom att identifiera oss med djuren kan lära oss så mycket – och få tröst. Gåtfullheten i sig ger oss hopp. Vi vet inte var gränsen mellan liv och död går. Där finns en inneboende integritet. 

När man minns tillbaka på ett samtal så här, och hur de talade om denna lilla märkliga, men underbara bok, så känns det lite högtravande. Men det blir nog det när man rör sig i så stora begrepp som liv och död och lyfter fram hur människan valt att gissa när hon inte vet, och ibland låtit dom gissningarna bli sanning. Kring ålens liv finns tillräckligt mycket vi inte vet, tillräckligt stora kunskapsluckor för att gissningarna ska kännas vanskliga. Kring ålen accepterar vi istället i mångt och mycket mysteriet. 

Det är en fantastisk liten bok. Men den är ovanlig. Den förenas av ålen som tema, men varvar essäer med en vetenskaplig ambition som berättar om de olika aspekterna av ålens liv och forskning kring ålen, med väldigt personliga ögonblick ur Patrik Svenssons uppväxt. Det blir en märklig mix. Som fungerar alldeles utmärkt. Som trollbinder läsaren. Både det finstämda, kärleksfulla, sorgsna. Och det mystiska, spännande – där vetenskapen går bet på att förstå. Ålen som gäckar oss. Precis som livet och döden. 

”Ålevangeliet” av Patrik Svensson, utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag. 

”Att Skriva” av Stephen King

Jag har funnit stort nöje i att läsa Stephen King sedan högstadiet. Men inte allt. Jag väljer vilka King jag läser. För killen är ju så ojämn. På högstadiet var det jag och en kille i klassen som läste King. Han berättade för mig om Stephen Kings stora hus i Maine, och om hur han låste in sig och skrev och skrev och skrev tills han var färdig. Spottade ur sig tusensidiga böcker som ingenting. Jag har fått den där bilden nyanserad genom åren, men att King är produktiv är tveklöst. Lika tveklöst som att han bor i Maine. 

”Att skriva” gavs ut i Sverige år 2000, och den har redan blivit en modern klassiker. Den är både en självbiografi och en skrivhandbok i ett. Och förekommer allt som oftast på listor över böcker som rekommenderas aspirerande författare. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

King berättar om sin barndom under 50-60-talet, om skolåren, hur intresset för att skriva väcktes. Men han tydliggöra också sin inställning till skrivandet som hantverk och till författandet som yrke. King är tydlig med att alla inte kan bli författare, men att många har förmågan att berätta en historia och den förmågan kan förbättras. Kings viktigaste råd är att läsa. Läsa. Läsa. Och att skriva för att bli lycklig. Att skriva för att fördjupa och berika sitt eget liv, likväl som läsarens. 

King utgår från att det helt enkelt finns bra och dåliga böcker, mer än bra och dåliga författare. Ingen är alltid bra. Ingen är heller alltid dålig. Mycket som skrivs och publiceras avfärdas i sin egen tid, men kommer senare att kunna växa fram som något väldigt bra. Det har skett gång på gång. Och här börjar jag få insikter om Stephen King som hjälper mig hantera hans ojämna kvalitetskurva. Han var tidigt helt inställd på att bli författare, men refuserades gång på gång och fick verkligen kämpa för att bli utgiven. Men han gav inte upp och han fortsätta skriva, skriva, skriva. Och jag tänker att det är det han gör. Han skriver hela tiden. Har hela tiden en ny historia han jobbar på. Skillnaden nu är att han får allting publicerat. För han är Stephen King. Jag menar inte att det är ett hafsverk. Jag menar att han lever upp till den bild han förmedlar i sin bok: den ständigt skrivande författaren, den ständigt berättande berättaren. Den ständigt läsande läsaren. För det är det han säger: vill man bli författare, vill man berätta, så ska man läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva. Något annat finns inte. Det är ett hantverk och ett råslit – och det måste göras. Och att vara i sin text, och ständigt läsa andras texter, är den bästa skola man kan få. 

Och man inser som King-läsare att det är detta han gör. Han sitter sina timmar och skriver. Han sitter sina timmar och läser. Och det är klart det blir sidor av det. Många sidor. Han beskriver förarbetet, processen, hantverket. Och han betonar att det viktiga i skrivprocessen är att bli lycklig. Man ska skriva för att man inte kan låta bli. Att ett liv utan skrivande är otänkbar. Det finns inget annat. Man får en insikt om slitet. 

Han är konkret i sina råd. Han jobbar med både egna och andras texter som exempel för att visa vad han menar. Han kan inte nog understryka sin avsky för adverb. Han är strikt fostrad i sina genrer och han visar att han har full koll på vad som är vad – bara för att sedan bygga sina egna berättelser överraskande avvikande från mallen. Men han vet precis vad han gör när det sker. 

Jag kan definitivt säga att Stephen King är en av mina absoluta favoritförfattare. Några av mina största läsupplevelser kan tillskrivas honom. Ett antal bottennapp också. Jag anser serien om ”Det Mörka Tornet” och berättelsen om revolvermannen Roland vara ett mästerverk i hur King väver samman stora delar av sin produktion. Jag älskar hans noveller och kan inte nog hylla ”Sommardåd” och ”Maratonmarschen”. Jag hade ”Det” ståendes i en tummad second hand-pocket med ryggen vänd inåt (för jag var rädd för den), i många år innan jag samlat tillräckligt med mod för att läsa den, bara för att inse vilken fantastiskt berörande barndomsskildring den framför allt är. ”Geralds Lek” har en sekvens på några få rader som skrämmer mig mer än någon annan rysare gjort. Njöt oerhört av ”Institutet” som jag inledde min semester med för ett par somrar sedan. Men jag har inte läst ”Carrie” eller ”Jurtjyrkogården”, konsekvent valt bort ”Cujo” och ”Dreamcatcher”, tyckte ”Varsel” var tråkig, och ”Senare” för smetigt effektsökande….

Men efter att ha läst ”Att skriva” så förstår jag grejen. Det handlar om att skriva, skriva, skriva och läsa, läsa, läsa – lika mycket för sin egen skull, som för sina läsares. För det handlar först och främst om att vara berättare. Och vissa berättelser är bättre, medan andra är lite sämre. Men man berättar dom. Varje berättelse i sin egen rätt. 

”Att Skriva” av Stephen King, utgiven av Bra Böcker, år 2000. Senare utgåvor utgivna av Albert Bonniers Förlag. 

”Tiden är inte oskyldig” av Theodor Kallifatides

När Theodor Kallifatides debuterar 1969 med diktsamlingen ”Minnet i exil” har han levt i Sverige bara några få år. I flertalet intervjuer har vi kunnat läsa om ynglingen som bestämmer sig för att emigrera till det kalla landet i norr i fascination för språket. Hur nattjobb som diskare och portier, ihop med läsning av Strindberg tränar honom i språket han ska komma att erövra, vid sidan av universitetsstudier som småningom leder till lärarjobb i praktisk filosofi.

När debuten ges ut är det dikter på svenska, med ord som förmedlar smärtan, längtan i att leva i ett land som söker återhämta sig från krig och konflikt.

Via romanen ”Utlänningar” följs diktsamlingen upp med ytterligare en; ”Tiden är inte oskyldig” som ges ut 1971.

I den senare finns inga skiljetecken, språkets öppenhet får ta plats – luftigheten. Dikterna andas av en annan frihet än i debuten. Jag lockas läsa om samma strofer flera gånger, och möter varje gång nya nyanser, nya förnimmelser - och landar gott. Där ”Minnet i exil” var sorgtyngd och stundtals bunden, är ”Tiden är inte oskyldig” mer reflekterande. Den är mer personlig. ”Minnet i exil” är fokuserad till landet, familjen, rollen i konflikten, inbördeskriget, men här landar Kallifatides in i relationen, de egna känslorna, det privata, den egna sfären – inte bara i relation till landet, etniciteten, samhället, utan hur han bottnar i sig själv, i sina relationer, sin syn på sig själv.

Jag har läst Kallifatides lite då och då, utan någon inbördes ordning – det som kommit i min väg för stunden. Produktionen är omfattande och varierad. Dikter, romaner och deckare. Mycket om hemlandet Grekland, om emigrantrollen, men också om kärleken. Jag har alltid tyckt om det jag läst. Fascinerats.

När jag fick en stroke i våras och mina ögon och min koncentration inte längre lydde min läshunger, bestämde jag mig för att ta tag i Kallifatides författarskap och precis som han erövrade det svenska språket, skulle jag återerövra min läsning. Så jag satte igång att läsa Kallifatides böcker i kronologisk ordning. För att uppleva hans språk växa, i takt med att min läsförmåga skulle utvecklas och lässtyrkan öka.

Det är en fantastisk resa att befinna sig på. Jag är glad för mitt beslut. Att följa ett författarskap på det viset är en speciell upplevelse och något jag verkligen rekommenderar att göra.

Jag har läst annat mellan varven. Så kommer nog ta året innan jag är klar. Kommer inte heller skriva om alla. Men vissa. Dom som blir speciella. Jag är ingen van läsare av poesi, men det här har jag tyckt om. Debuten var svår att få tag på, men ”Tiden är inte oskyldig” har jag i min hand och kommer med varsamhet lägga på en lättillgänglig plats i min hylla – för den vill jag enkelt kunna plocka fram och läsa om lite här och lite var.

"Minnet i exil" utgiven 1969
"Utlänningar" utgiven 1970
"Tiden är inte oskyldig" utgiven 1971