"USA och Gud - Religionen och politiken" av Karin Henriksson

 I den smältdegel som är USA, är religionens närvaro i det politiska spelet mer påtaglig än vi är vana vid i Sverige. Inte ens det politiska parti som till namnet identifierar sig med kristna värderingar skyltar med sin övertygelse. För amerikaner ser det annorlunda ut. Man påminns om Gud dagligen, Gud finns på sedlarna, i klassrummen – Presidenten avslutar varje tal med omnämnandet av Gud. Gud är en genomgripande närvaro i amerikaners vardag. USA-korrespondenten och Washingtonboende Karin Henriksson har skrivit flertalet böcker om amerikansk politik, och den här gången fokuserar hon på vilken roll Gud spelar inom politiken. Och det visar sig att den är omfattande, mångfacetterad och under förändring. Det är en gedigen genomgång, faktaspäckad, informativ. Och den spänner från den stridbara klick som med stöd av Donald Trump vill se USA utropas till en kristen nation med traditionella tolkningar av Bibeln som rättesnöre, till den ökande gruppen icke-anslutna (”Nones”), som inte bekänner sig till någon trosriktning. Samtidigt ökar de icke-kristna. Religiösa ledare, oavsett trosriktning, funderar över hur de ska få människor att återvända till församlingarna, och statsvetare analyserar hur framtida val kommer påverkas av dessa faktorer.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Henriksson redogör för de olika riktningarna, och deras politiska position i systemet, trender, historiska tillbakablickar och ögonblicksbilder från ett myllrande religiöst landskap.

Jag lyssnade på Karin Henriksson på Bokmässan 2024, dvs innan Trump vunnit valet för en andra mandatperiod. Henriksson pratade om hur religionsfriheten och yttrandefriheten står först i Bill of Rights, och hur dessa båda friheter hör ihop i ett land där de första bosättarna var religiösa flyktingar. Under samtalet ger Henriksson flera exempel, bl a aktivisten som på tioårsdagen av 9/11 ställde Koranen inför rätta och ”dömde” för mord och sedan brände skriften – men han klassades mer som en knäppgök och det blev aldrig någon faktisk debatt. Däremot är abortfrågan enormt laddad i alla religiösa miljöer i landet och återkommer ständigt i debatten, liksom frågan om samkönade äktenskap och regler för transpersoner. Folkopinionen visar på en ökad acceptans för den här typen av frågor, vilket skapar glapp mellan grupper. Framförallt är det demokratiska kvinnor som står starkt på ena flanken, medan de starkaste religiösa argumenten ofta framförs av män. I svensk media pratar vi ofta om den amerikanska kristna högern, och Henriksson får frågan om den verkligen är så stark, en så stor kraft som vi ofta leds att tro. Henriksson är av uppfattningen att sett till landet i stort så är det ingen enorm grupp, men den finns i stater med många väljare, och blir därmed både synlig och någon sorts maktfaktor. Och att gruppen av unga kvinnor som tröttnat på patriarkatet är den grupp som utmanar starkast. Henriksson ger oss bilden att det amerikanska samhället verkligen är skilda världar mellan de religiösa och de sekulariserade, och rundar av samtalet med att plantera informationen att trots att de kristna i USA är 50% katoliker så är det enbart två katolska presidenter som valts genom alla år.

Det är ett spännande samtal. Henriksson är påläst och en god berättare, inte blyg att sia om vad som komma skall. Som författare blir det greppet dock lite väl mycket lärobok, och jag gäspar mig igenom boken, trots att den inte är det minsta ointressant – men lite väl mycket rabblande av statistik. I svensk kristen kontext har hon kritiserats för att ta opålästa genvägar. Jag känner mer att hon gör ett gott jobb att placera in teologin i en politisk dräkt, och där är det inte alltid så enkelt som att tron allena får råda oemotsagd – den blir snarare nyttjad av systemet.

”USA och Gud – Religionen och politiken” av Karin Henriksson, är utgiven 2024, av eddy.se ab

”Putins folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä

 Jag skrev om Sofi Oksanens ”I samma flod” för ett tag sedan, och Kalle Kniiviläs ”Putins Folk” får mig att reflektera kring samma frågor – hur den ryska propagandan genomsyrar samhället och påverkar vardagen för det ryska folket. Men där Oksanen rör sig kring väldigt allvarliga våldsbrott och övergrepp, så blir Kniiviläs reflektioner mer kring vardagen: nyheterna på TV, samtalen i familjen, hur man röstar vid borgmästarvalet, lagstiftningen mot homosexualitet – och skillnaden mellan storstad och landsbygd.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kniivilä sätter sig på tåget och reser bort från staden, längre ut på landsbygden, där röstsiffrorna till Putins fördel är högre. Högre ju längre bort från Moskva han kommer. Och han pratar med människor som gläds åt mödrabidrag, åt statliga bidrag till att köpa lägenhet, åt att ha en hygglig lön, kunna få lov att åka utomlands ifall dom skulle få råd med det. Men som inte bryr sig så mycket om politik, som tycker om att alla dom här förbättringarna skett under Putin, och man vet ju vad man har – det är viktigt med stabilitet. Människor som räds det gamla Sovjet där butikshyllorna gapade tomma, och som skyller på Gorbatjov som bara pratade men inget gjorde, och på Jeltsin som bara var berusad och aldrig arbetade. Valfusk, våld, censur, förbud, förtryck, oppositionella som utmålas som folkfiender och sedan försvinner – det går dom liksom förbi. Att deras nya lägenhet saknar varmvatten är ju trist, men det fina badhuset i samma kvarter har varmvatten så då kan man ju gå dit. Kniivilä visar på hur nyhetsmedias propaganda ser ut: om en demonstration i Moskva slås ned av våldsam polis, så visar man klipp på hur en demonstration någon annanstans i världen också slås ned, och berättar att det är inget konstigt att man måste hantera demonstranter så här – det gör alla. Ett mantra av att Rysslands hantering inte utmärker sig, utan man gör som andra också gör, och dom andra är mycket värre. Skrönor planteras som sanningar, lögner serveras som illustrativa bevis. Och Kniiviläs små nedslag, hans samtal med vanliga människor som lever sina vanliga liv, ger oss en känsla av att den ryska propagandan lyckats väl, så sett att folk tycks avtrubbade – man bryr sig inte, så länge man kan rå om sitt eget, för det är inget särskilt med Ryssland, det är bättre och tryggare än många andra länder som får stå ut med långt värre ledarskap. Människor som liknar Putins ledarskap vid en förälder som måste gränssätta sitt barn – en ordentlig förälder som fostrar sitt barn och då har det barnet inte så mycket frihet. Det är så fostran fungerar och då får man stå ut med sin begränsade frihet. Och ju längre bort från Moskva Kniivilä kommer desto större tycks acceptansen för den begränsade friheten bli, medan oppositionen protesterar i Moskva.

Mellan raderna känner man Kniiviläs frustration men han är noga med att inte skriva oss läsare på näsan. Vi får själva dra våra slutsatser. Och det tycker jag så mycket om med Kalle Kniiviläs reportageböcker – han är så fin på att fånga olika röster, varvar med informativa kapitel, ställer sig en mängd frågor vad det här betyder och vart det tar vägen – och låter oss läsare tänka själva.

Just den här boken är skriven 2014: Ryssland har precis börjat slå sina lovar kring Krim, men det fullskaliga kriget mot Ukraina är fortfarande långt borta, Aleksej Navalnyj har försökt bli borgmästare i Moskva, förlorat och satts i husarrest, men att utmana Putin på nationell nivå och fängslas ligger fortfarande i framtiden, och människorna spekulerar kring om Putin ska ställa upp i ett val till, och vad det isåfall kan innebära. Trump har inte klivit in på arenan ännu, och OS i Sotji utvärderas fortfarande. När jag nu läser boken 12 år efter att den skrevs, och har svaret på massor av dom här frågorna – vilka kliv Ryssland tagit de senaste åren, inte minst kriget i Ukraina och mordet på Navalny, och att Putin sitter kvar i en total maktposition, gör boken till väldigt skrämmande läsning och högst relevant.

”Putins Folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä, är utgiven av Atlas 2014 (Pocketutgåva 2017).

”Harlem Shuffle” & ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead

 På 125:e gatan har Ray Carney sin möbelaffär. Han och hans fru Elizabeth väntar sitt andra barn, och framlever en till synes trygg tillvaro i den lilla lägenheten, även om inte Rays svärföräldrar är helt förtjusta. Ray drömmer om att kunna ge sin lilla familj något finare, i ett tryggare kvarter, men det dom har är fullt tillräckligt. För nu. Grannar och kunder är trygga med det företag han byggt upp och tillvaron för Ray känns stabil. Men under ytan har han svårt att inte dras in i släktingen Freddies skumma affärer, och arvet efter den kriminella fadern är inte långt borta. I skydd av mörkret och butikens bakdörr hamnar Ray i häleriaffärer. Inget stort, men en regelbunden extra inkomst. Till dess Freddie kliver snett och drar med sig Ray in i affärer som är både större och farligare än de vanliga småjobben.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Colson Whitehead inleder sin utlovade Harlem-trilogi starkt. Förklädd till deckare, är det en snillrik familjeberättelse i ljuset av rasism och makt, och inte minst en kärleksförklaring till Harlem. Första delen ”Harlem Shuffle” inleds 1959, men utspelar sig till största delen under 60-talet (-61 och -64). Andra delen ”Skurkmanifestet” gör också tre nedslag, men under 70-talet. Ray har utökat sin möbelbutik, anställt mer personal, köpt en fin lägenhet till familjen och investerat i en fastighet. Han har också beslutat sig för att helt lämna lagens skuggsida. Det senare går sådär.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med två Pulitzerpris i bagaget är förväntningarna på Whitehead alltid skyhöga, och han gör en inte besviken. Tvärt om visar han här upp nya nyanser i sitt författarskap, och levererar en berättelse fylld av noir och massor av humor. Jag kan nästan se en Tarantino-filmatisering i dramaturgin, något i stil med ”Jackie Brown”.

Personligen har ”Skurkmanifestet” känts lite segare, inte lika snärtig som "Harlem Shuffle". Och att andra nedslaget, det under 1973, som handlar om en filminspelning, ställer Ray i en biroll i berättelsen, fick den att tappa fart för mig. Trots det rekommenderar jag starkt att man bekantar sig med Colson Whiteheads Harlem, och jag kommer hänga på låset när det är dags för den avslutande tredje delen.

”Harlem Shuffle” (2021) & ”Skurkmanifestet” (2023) av Colson Whitehead, är utgivna av Albert Bonniers Förlag.

”Hitlers Jurist: berättelsen om Hans Frank” av Artur Szulc

 En berättelse som funnits med genom alla år av undervisning i Toleransprojektet, är den om Frans Stangl – polisen som blev kommendant i Treblinka, men som drömde om att bli vävare. Under själva resan till Polen, har jag sedan stått i en liten oansenlig trädgård i Lublin, omgiven av mina elever, och berättat om hur denne Frans satt i just den trädgården, tillsammans med Odilo Globocnik, och fick erbjudandet om att leda ett av de tre förintelseläger som skulle konstrueras, och hur det mest centrala för Frans då var om han fick lov att ta med sig familj så dom kunde bo nära honom. De tre förintelselägren Treblinka, Sobibor och Belzec var centrala i den del av Förintelsen som kom att kallas Operation Reinhardt – uppkallat efter Reinhardt Heydrich en av de sk ”skrivbordsmördarna” när vi numera blickar tillbaka på vår historia. Inte aktivt delaktig med vapen i hand, men en av de som gav order om de grymheter som skulle utföras.

Men ytterligare ett namn har genom alla år varit centralt i min undervisning, men sällan mer än som just ett namn, i berättelsen om hur nazisterna organiserade massmordet, och hur man styrde det ockuperade Polen: Hans Frank, ledare för Generalguvernementet.

Förra året läste jag en intervju med Hans Franks son, Niklas, som berättade om sin uppväxt och om en hårdnackad pappa som aldrig erkände sin skuld, och hur han själv nu försöker förhålla sig till minnet av sin far och vetskapen om vad han gjort. Jag tänkte då att jag borde kanske läsa in mig lite mer på Hans Franks roll, men det finns inte heller så mycket stoff att tillgå. Så när Historiska Media nu ger ut en biografi om Hans Frank, skriven av Artur Szulc, så slök jag den på ett par dagar.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Szulc inleder med att berätta just om källorna, och hur han valt att förhålla sig till materialet. Om Hans Frank tidiga och civila liv finns inte jättemycket. Däremot om hans roll under Andra Världskriget, under ockupationen av Polen, genomförandet av Förintelsen – och tidigare, som SA-ansluten och som en ung jurist som redan under ölkällaråren anslöt sig till kretsen närmast Hitler. När Hans Frank fängslas, har han valt att inte förstöra sin tjänstgöringsdagbok på över 30 band. Den har tillsammans med protokollen från Nürnberg varit en bärande källa för Szulc. Men det är också ett källmaterial som förhåller sig sakligt. Vi vet fortfarande inte vad han kände, hur hans egna tankar och reflektioner kring sin gärning lät – men vi vet att han var en sann skrivbordsmördare: han besökte aldrig något enda av lägren, han besökte inga avrättningar, masskjutningar – han gav bara order. Men vidriga order. Szulc visar med skrämmande tydlighet hur juristen Hans Frank, nyttjar lagar och domstolar för att förvandla nazistisk ideologi till brutal verklighet: plundring, förföljelse och massmord. Han var direkt delaktig i att forma en demokrati till en terrorstat. Och genom de beslut han fattar, ser vi en människa glimta fram som drivs av maktbegär och fåfänga, övertygad om den ideologi han förverkligar, och med en beundran för Hitler som ledare, som stundtals mer känns som dyrkan. Okuvligt lojal. (Hans Frank avrättades för sina brott.)

Artur Szulc har lämnat ifrån sig en mycket välskriven bok. Han har ju skrivit flera böcker inom ämnet och kan sin sak, och han placerar in Hans Frank i historien, och tydliggör hans roll. Hade den här boken funnits när jag började undervisa om Förintelsen så hade den varit till stor hjälp, inte minst för att förstå hierarkin inom den nazistiska rörelsen, och inom kretsen närmast Hitler. För egen del rör den sig i precis de geografiska delar av Polen där jag bedrivit min undervisning. Dock valde jag att lyssna på den som ljudbok, och Per Juhlin gör alltid bra inläsningar, (men jag störde mig oerhört på hans uttal av de polska ortsnamnen.)

”Hitlers jurist: berättelsen om Hans Frank” av Artur Szulc, är utgiven av Historiska Media 2026.

”Grinden i Dachau” av Björn Wiman

 När Björn Wiman ger ut sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna, så sker det som en omarbetning av den bok han gav ut 2021: ”Hatet mot judarna” där hans texter varvades med berättelser från överlevande. I ljuset av Hamas attack mot Israel 7 oktober 2023 uppstod ett behov att belysa och reflektera kring antisemitismens olika framträdelseformer. De omarbetade essäerna är också kompletterade med en helt nyskriven: ”Pogromernas tid”. Det är en bok med ambitionen att berätta om hatets nya likväl som historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om hoppet, konsten och kunskapen som ett motgift.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

När jag lyssnar på Björn Wiman på Bokmässan 2024, så är det just kring minnets överlevnad, som samtalet mellan honom och Daniel Pedersen rör sig, kring Förintelselitteraturen som en genre som inte kommer fyllas på – inte kan fyllas på. Förintelsen är så unik. Den inbegrep så många erfarenheter som är bortom vad vårt språk ens kan återge. Den generella kunskapen kan inte heller gestaltas för individerna överlevde inte. (Och här skiljer Wiman och Pedersen noga på vittnesmål och kunskapsproduktion.) De resonerar kring människans kapacitet till grymhet och till hjältemod, och att den viktigaste lärdomen är att det inte handlar om oförklarlig ondska, utan om vad som gjorts AV människor MOT andra människor. De resonerar utifrån Viktor Klemperer om Tredje Rikets språk. Att det är som arsenik, som droppe för droppe tar sig in i systemet – och ingen är immun mot giftet. Om språkets innebörd och förmåga.

När jag läser essäerna så är det den med titeln ”Kulturens skymning” som stannar kvar. Den inleds med Wagner och hans musiks roll för naziregimen, om Goebbels och propagandan som använder kulturen som redskap – både i det som produceras och det som förbjuds. Men en essä som avslutas med intryck från pjäsen ”Vår Klass”, som handlar om massakern i Jedwabne. En by där lokalbefolkningen tar saken i egna händer och mördar 1600 av sina judiska grannar genom att stänga in dom i en lada och tända på. En massaker som sedan felaktigt skylls på nazisterna ända fram till att Jan Gross forskningsrapport visar att nazisterna inte kom längre än till grannbyn och aldrig var i Jedwabne. Då levde fortfarande flera av gärningspersonerna. Anna Bikont gjorde sedan en journalistisk grävning kring massakern och intervjuade flera vittnen. Och sedan kom pjäsen som spelats på scener över hela världen. Hållfast förståelse ur korsbefruktningen av vetenskap, journalistik och konstnärlig gestaltning. Och när jag läser Wimans text är jag tillbaka i känslan när jag själv stod bland vitsipporna inne på Jedwabnes raserade judiska begravningsplats. Skärvor av sönderslagna gravstenar som stack upp bland de skira blommorna, den totala tystnaden på en ödelagd minnesplats. Och mannen i den grå bilen som kört bort från byn och stilla satt och filmade oss under vårt besök. Uppenbarligen inte nöjd med att vi var där. I samtalet på Bokmässan säger Pedersen och Wiman att det är farligt att inhägna minnet till institutioner som ex Auschwitz, då de flesta av Förintelsens offer inte dödades där, och inte dog så. Och att vi inte ska glömma lokalbefolkningens roll. Inte under Förintelsen, men inte heller under pogromerna efter krigsslutet.

Jag är tveksam till om Wimans bok är ett potentiellt standardverk i frågan om antisemitism, men den är klart läsvärd. Den är välskriven och jag uppskattar de historiska referenserna, likväl som resonemangen in i vår samtid.

”Grinden i Dachau” av Björn Wiman är utgiven av Fri Tanke 2024,

”I Samma Flod” av Sofi Oksanen

 

Jag ska erkänna att jag har läst alldeles för lite av Sofi Oksanen för att kunna ge sken av att vara någon sorts expert på hennes författarskap. Men när hon skriver en bok om Putins krig mot kvinnorna, då kan jag inte annat än ge mig in mellan sidorna, och självklart lyssna på henne på Bokmässan 2024.

Och det är en insiktsfull, drabbande dykning ner i den våldsutövning som är rysk krigsföring.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hennes kontext är hemlandet Estland, och Rysslands agerande speglas ofta genom de personliga erfarenheter hennes släkt gjort. Hon berättar om en kvinnlig släkting som är en av de kvinnor som utsatts för våldtäkt och som sedan levde sitt liv i tystnad, en självvald stumhet. Oksanen berättar om hur de kvinnor som utsätts för våldtäkt målas upp som frivilliga sexarbetare i den ryska propagandan, och hur det egentligen inte spelar någon roll om gemene man tror på det, det sprids ändå. Under samtalet på Bokmässan glider samtalet in på just den ryska propagandan och kriget i Ukraina – den ryska bilden av ett land av nazister som ska rensas och befrias. Oksanen menar att varje fiende, varje motståndare till den ryska regimen klassas som ’nazist’, och att hennes hemland Estland nu är inne på fjärde generationen av nazister. Det blir ett samlingsnamn för fienden, oavsett vad sanningen säger.

En av bokens berättelser som stannar kvar hos mig är den om fotografierna. Oksanens släktingar hade i sitt arbetsrum en flik under tapeten där de gömde några familjefoton från förr. Det var inget märkligt eller uppseendeväckande med bilderna, vanliga familjefoton – men dom var tagna i en tid som inte erkänns av Ryssland, och därför fick dom inte finnas, så familjen gömde dom under tapeten för att inte riskera att dom beslagtogs och förstördes.

Oksanen är en orädd röst, och därför klassad som en fiende till den ryska regimen. Hon är saklig och välinformerad och hon är skicklig på att kunna förmedla sin kunskap precis så brutalt som verkligheten hon återger.

”I samma flod. Putins krig mot kvinnorna” av Sofi Oksanen, är utgiven 2023 på Albert Bonniers Förlag.

”Hogwarts Legacy”

 Den förlösande känslan när Harry äntligen håller brevet från Hogwarts i sin hand, och vi läsare inser att hans liv kommer ta en helt annan riktning – den känslan! – den gåshuden! När konceptet med ”Hogwarts Legacy” presenterades var det chansen att få uppleva den känslan som väckte min längtan. Det skulle bli ett spel som inte handlade om Harry och hans vänner, men om skolan Hogwarts och trollkarlsvärlden, som utspelade sig några generationer tidigare. Man skapade sin egen karaktär, och klev själv in som elev på Hogwarts. Lektioner varvat med äventyr. Jag t o m uppgraderade mitt konsollstall till en PS5 för att kunna börja spela direkt vid release – så pepp var jag! Jag köpte också en spelguide, vilket jag aldrig använt mig av förut, men jag är verkligen ingen open-world-spelare, så kändes tryggt att ha något att hålla i handen.

Och vilken resa det har varit!

(Bild lånad från den officiella hemsidan)

Först: det var ett jäkla liv kring spelet. Efter den enorma succén med böckerna om Harry, gjorde JK Rowling uttalanden om transpersoner som definitivt splittrade hennes fanbase. Hela konceptet av den lille utstötte killen, som växer upp, tar parti för rättvisan och godheten och bekämpar ondskan, fick sig en rejäl törn. Persongalleriet analyserades, storyn detaljstuderades och kritiken växte. Att upphovspersonen kategoriserade människor och var hånfullt nedsättande blev en besvikelse för många, och en stor del människor valde att vända hela konceptet av Harry Potter ryggen. I protest mot författarens uttalanden. Det gjorde att inför release av spelet kom debatten att ta ny fart och nu gällde det framför allt om man skulle spela spelet eller inte. Och hur man skulle spela det. Studion var noga med att frikoppla sig från författaren och det betonades att hon inte varit delaktig i produktionen. Karaktärsgalleriet utökades med transpersoner, färgade, en stor mängd etniciteter – allt för att balansera upp de misstag man ansåg sig finna i originalberättelsen. I skapandet av sin egen karaktärs fysiska företräden kändes det som alternativen aldrig tog slut.

Jag tänkte så här. Ja, författaren har gjort riktigt korkade kränkande uttalanden. Och jag fördömer dom definitivt. Men hon har också skapat en berättelse som jag älskar. Ett fiktivt universum jag längtar till. Så, ja, jag kommer spela. Och jag kommer njuta av varenda stund. På samma sätt som jag njuter av att läsa om böckerna. Gång på gång. Trots allt.

Hur blev det då? Jag är kass på strid och jag är inte alls van vid öppen värld, så jag valde den lägsta svårighetsgraden, för att ge mig själv en njutbar resa. Jag bestämde mig för att gå all-in vid hus-ceremonin, och inte krångla till det med att byta, utan spela det hus jag tilldelades. Det blev Gryffindor. Jag spelade kampanjen, och bestämde mig tidigt för att försöka rensa kartan och samla så många troféer som möjligt. Här var spelguiden verkligen till hjälp! Jag hade också köpt en förbokad kopia till Playstation, så hade ett extrauppdrag inne i Hogsmeade, som verkligen var fantastiskt spännande! Och långt! Kändes som ett helt DLC. Jag hatar spindlar, och dom är överallt. Och dom är verklighetstrogna, speciellt i hur dom rör sig, vilket nästan tangerade panik. Ganska snabbt kom en uppdatering efter att spindelfobiker haft enormt svårt att slutföra spelet, så man kunde välja ett ”arachnofobialäge” där spindlarna istället visade sig som luddmonster (eller nå’t sån’t), men jag testade aldrig, trots min egen spindelrädsla, utan plågade mig igenom varenda spindelfight.

Jag har sprungit trappa upp och trappa ner, och lärt mig hitta inne i den makalösa slottets alla skrymslen och vrår. Jag har utforskat Förbjudna Skogen. Jag har handlat i Hogsmeade. Jag har hälsat på i de omgivande byarna. Jag har letat mig ner i grottor och prång, klättrat bland berg och vandrat stig efter stig. Och suttit och mediterat en stund vid Hagrids Stuga. (Med ett sk easter-egg i trädgården, som jag uppmanar alla att leta upp. Såååå fint.) 

Så fick man äntligen den efterlängtade kvasten. Och helvetet började på riktigt! Jag kunde ju inte styra! For mest fram och tillbaka så jag blev åksjuk! Och där kom första bakslaget. Man ska utmana i snabbflygning, och vinna mot skolans stjärnflygare. Jag försökte några gånger, men insåg att jag inte kommer klara det. Så den trofén var bara att lägga åt sidan. Kvast som transportmedel däremot var grymt skoj, men inte alls lika komplicerat.

Och sedan fick man sitt Room of Requirements, och jag är inte intresserad av inredning, så det lockade mig inte alls att hålla på och pyssla med det. Gjorde det jag skulle för lite olika uppdrag, men inte mer.

Däremot var det roligt med de olika biologiska miljöerna, och att ge sig ut med sin Newt Scamander-väska och leta magiska djur, sätta upp olika hägn, kombinera olika arter i olika biotoper och försöka sig på lite avel. Där kunde jag fastnat, kände jag. Med Nifflare och annat, så begränsade mig där också.

Uppdragen var roliga och kändes omväxlande, även om dom alla följde ett och samma mönster: man träffar någon som berättar en story, har ett bekymmer, man hjälper till och löser det – lättare eller svårare, mer eller mindre omfattande – och får sedan sin belöning. Spöken, troll, skatter, kidnappade djur, försvunna släktingar, borttappade föremål…..

Så summa summarum: en kampanj med en spännande story kring Hogwarts grundare och en väl förborgad hemlighet kring gammal magi. En djupare story kring vänskapen med en annan elev och egna moraliska val kring vilken sorts magiker man vill vara. Ett större uppdrag i den egna nutiden kring tjuvjägare, magiska djur och banditer att sätta dit. En karta översållad med ”singeluppdrag”, kistor att öppna, föremål att söka efter, olika sorters fiender att besegra, platser att uppräcka och låsa upp, ruiner att utforska, magiska djur att finna, flygningar att göra, Merlin Trials att lösa etc……. Och så ska man gå i skolan också. Lektioner, färdigheter att öva på, trollformler att lära sig och låsa upp, växter att odla, potions att brygga, djur att tämja. (Det är framförallt här man rör sig till högre levels i sitt skills-träd = fler och fler trollformler att använda och kombinera).

Och för varje löst mysterium, varje öppnad kista – så fick man ett stort antal klädesplagg och accessoarer och kunde byta kläder och annat hur man ville. Så i denna strikta skolmiljö, med sina korrekta skoluniformer och sina husfärger – så går man själv omkring som en total clown.

Jag har plöjt ner ca 120 timmar, slutförde då 88% av spelet (flygning, magiska djur och room of requirements hade en del kvar att plocka med). Jag har också klappat varenda katt jag har träffat på, och det är översållat med katter! Man kan klappa alla, dom spinner och kråmar sig (och då vibrerar hela handkontrollen) – och man får exakt NOLL för det. Välbehag och mys, men inga troféer. (Däremot får man en trofé för att flippa kossor.) Och när man känner sig så nöjd man kan, har slutfört kampanjen, alla uppdrag i mainstory, nått tillräckligt hög level – så är det dags för den avslutande middagen och utdelningen av House Cup – som man givetvis vinner.

Just nu känner jag mig mätt på Hogwarts, men jag kommer definitivt att återvända och spela fler av husen. Om inte annat så inför releasen av uppföljaren. (Som jag hoppas erbjuder Quidditch och en trofé för kattklappning.)

”Hogwarts Legacy” går att spela på typ allt vid det här laget, och den här reande svarta veckan så är det dessutom fint pris.