”Putins folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä

 Jag skrev om Sofi Oksanens ”I samma flod” för ett tag sedan, och Kalle Kniiviläs ”Putins Folk” får mig att reflektera kring samma frågor – hur den ryska propagandan genomsyrar samhället och påverkar vardagen för det ryska folket. Men där Oksanen rör sig kring väldigt allvarliga våldsbrott och övergrepp, så blir Kniiviläs reflektioner mer kring vardagen: nyheterna på TV, samtalen i familjen, hur man röstar vid borgmästarvalet, lagstiftningen mot homosexualitet – och skillnaden mellan storstad och landsbygd.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kniivilä sätter sig på tåget och reser bort från staden, längre ut på landsbygden, där röstsiffrorna till Putins fördel är högre. Högre ju längre bort från Moskva han kommer. Och han pratar med människor som gläds åt mödrabidrag, åt statliga bidrag till att köpa lägenhet, åt att ha en hygglig lön, kunna få lov att åka utomlands ifall dom skulle få råd med det. Men som inte bryr sig så mycket om politik, som tycker om att alla dom här förbättringarna skett under Putin, och man vet ju vad man har – det är viktigt med stabilitet. Människor som räds det gamla Sovjet där butikshyllorna gapade tomma, och som skyller på Gorbatjov som bara pratade men inget gjorde, och på Jeltsin som bara var berusad och aldrig arbetade. Valfusk, våld, censur, förbud, förtryck, oppositionella som utmålas som folkfiender och sedan försvinner – det går dom liksom förbi. Att deras nya lägenhet saknar varmvatten är ju trist, men det fina badhuset i samma kvarter har varmvatten så då kan man ju gå dit. Kniivilä visar på hur nyhetsmedias propaganda ser ut: om en demonstration i Moskva slås ned av våldsam polis, så visar man klipp på hur en demonstration någon annanstans i världen också slås ned, och berättar att det är inget konstigt att man måste hantera demonstranter så här – det gör alla. Ett mantra av att Rysslands hantering inte utmärker sig, utan man gör som andra också gör, och dom andra är mycket värre. Skrönor planteras som sanningar, lögner serveras som illustrativa bevis. Och Kniiviläs små nedslag, hans samtal med vanliga människor som lever sina vanliga liv, ger oss en känsla av att den ryska propagandan lyckats väl, så sett att folk tycks avtrubbade – man bryr sig inte, så länge man kan rå om sitt eget, för det är inget särskilt med Ryssland, det är bättre och tryggare än många andra länder som får stå ut med långt värre ledarskap. Människor som liknar Putins ledarskap vid en förälder som måste gränssätta sitt barn – en ordentlig förälder som fostrar sitt barn och då har det barnet inte så mycket frihet. Det är så fostran fungerar och då får man stå ut med sin begränsade frihet. Och ju längre bort från Moskva Kniivilä kommer desto större tycks acceptansen för den begränsade friheten bli, medan oppositionen protesterar i Moskva.

Mellan raderna känner man Kniiviläs frustration men han är noga med att inte skriva oss läsare på näsan. Vi får själva dra våra slutsatser. Och det tycker jag så mycket om med Kalle Kniiviläs reportageböcker – han är så fin på att fånga olika röster, varvar med informativa kapitel, ställer sig en mängd frågor vad det här betyder och vart det tar vägen – och låter oss läsare tänka själva.

Just den här boken är skriven 2014: Ryssland har precis börjat slå sina lovar kring Krim, men det fullskaliga kriget mot Ukraina är fortfarande långt borta, Aleksej Navalnyj har försökt bli borgmästare i Moskva, förlorat och satts i husarrest, men att utmana Putin på nationell nivå och fängslas ligger fortfarande i framtiden, och människorna spekulerar kring om Putin ska ställa upp i ett val till, och vad det isåfall kan innebära. Trump har inte klivit in på arenan ännu, och OS i Sotji utvärderas fortfarande. När jag nu läser boken 12 år efter att den skrevs, och har svaret på massor av dom här frågorna – vilka kliv Ryssland tagit de senaste åren, inte minst kriget i Ukraina och mordet på Navalny, och att Putin sitter kvar i en total maktposition, gör boken till väldigt skrämmande läsning och högst relevant.

”Putins Folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä, är utgiven av Atlas 2014 (Pocketutgåva 2017).

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker.