"Djurens språk" av Eva Meijer

Att lyssna på den holländska filosofen Eva Meijer och höra henne berätta om djurens språk och djurens kommunikation var en av de punkter jag såg mest fram emot på Bokmässan 2019.  Meijer är uppväxt med djur, och efter att ha lämnat föräldrahemmet fortsatte hennes pappa skicka tidningsurklipp till henne när något djur gjort något speciellt, som en korp som löst pussel t ex. Hon blev intresserad av relationen djur – människa, och vilka likheter och skillnader det finns, både kring hur vi lever, hur vi tar oss an vad som sker, och hur vi kommunicerar med varandra. Det finns flera tidigare studier kring djur och kommunikation, djur och språk, men Meijer började fundera på vad det är djuren vill ha från oss människor – vad blir djurens syfte med att kommunicera med oss? En fråga som i sin egen rätt också blir central i reflektioner kring djuretik och djurrätt. För kan vi kalla djurens kommunikation för ett språk? Och har det någon påverkan för hur vi olika arter lever vidare tillsammans? Här betonar Meijer en av de viktigaste punkterna med sin forskning, och som är så central i hennes bok: det handlar inte om att undersöka hur ”mänskliga” djur är, utan handlar om hur vi interagerar mellan arter. När en människa ser en hund i ögonen och de får kontakt, utsöndrar människan samma hormon som när man ser på sin älskade, eller ser på sitt barn. Vi behöver ha en medvetenhet om hur våra val påverkar djuren som lever nära oss. Våra val påverkar deras liv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Meijers bok tar upp olika aspekter av vår artöverskridande kommunikation och hur vi interagerar med varann. Hon berättar om djur och känslor. Djurkänslor. Djurkultur. Djurspråk. Djurhandling. Djurmoral, dvs om djur kan överväga moral. Och hon fyller sin text med massor av fascinerande exempel. Karibisk bläckfisk kommunicerar med snabba färgmönster på sidan av kroppen, och kan prata med två på en gång. Bin kan ha en positiv eller negativ grundsyn – är glaset halvfullt eller halvtomt? Det finns forskning kring PTSD hos elefanter, där hela gruppen påverkas av ledarens sinnesstämning.

Vi människor tänker som en självklarhet att vi har namn, och vi har t o m rätten till ett namn inskrivet i Barnkonventionen. Meijer berättar att forskning visar att också djuren har personliga namn, både delfiner, fladdermöss och papegojor. Delfinerna behåller sina namn hela livet och presenterar sig för varann. Det är de vuxna djuren som namnger sina barn. Och för fladdermössen blir namnen en viktig detalj i skvallrandet sinsemellan. Och att alla djurarter pratar bebisspråk med sina ungar. 

I skolverksamheten där jag arbetar har vi i omgångar diskuterat kring att ha ”skolhund”. Meijer berättar att djur i stödjande funktion, djur med resursuppdrag kan bli deprimerade av sitt uppdrag. De tenderar att ta på sig känslorna från människan de stöttar. En aspekt åtminstone jag aldrig varit med om tagits upp i diskussionen.

Rävar som förälskar sig, förändrar sitt beteende gentemot den andra. Spegling och anpassning. Duvor i Stockholm som tar tunnelbanan när det är kallt. Hur katters spinnande ligger på en frekvens som fungerar läkande. 

Det var ett spännande och underhållande seminarium, och ett trevligt möte med Eva Meijer. Därtill en fascinerande bok som verkligen rekommenderas – både genom sina underhållande exempel, och genom sina tankeväckande iakttagelser. Vi är alla definitivt djur-lika, långt över artgränserna. 

”Djurens språk” av Eva Meijer, utgiven 2019 av Weyler. 

I skuggan av det förflutna

På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter. 

Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan. Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får inte stanna där.

Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget. Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10 år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot, och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika närvarande.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück. Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit genom hela livet.  

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat. 

Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har deras berättelser för betydelse idag?

Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att man som efterlevande har ett ansvar.

Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för sista gången.

Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.

Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.

Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv. Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.

Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.

"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Simson" av Lina Sjöberg

I min tummade ”Bibelns berättelser för barn” finns en illustration av en långhårig man med höftskynke, kedjad vid två pelare, som drar och rycker och får Dagontemplet att rasa. Stenblocken har precis börjat lossna och mannens ansikte är förvridet av ansträngningen, medan det rasar mer och mer bakom honom. Och i Domarboken kan vi läsa:

Kvinnan födde en son och gav honom namnet Simson.

Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. (Domarboken 13:24)

Det var alltid oklart för mig på vilket sätt han var välsignad. Styrkan säkerligen. Att han var starkare än någon annan. Men det förblir ett faktum som också leder till hans död.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Lina Sjöberg har skrivit en skönlitterär bok om Simson. Författaren betonar att den är skönlitterär. Av en teologie doktor med specialisering på hebreiska bibeln som litteratur, backas historien upp av en verklighet, där man känner den språkliga korrektheten, den historiska autenticiteten, noga mejslad. Så stundtals får i alla fall jag stanna upp och påminna mig om att det är en roman.

Bibelns Simson levde ungefär 1100 f Kr, men historien om honom har ingenting med teologi att göra. Det är berättelsen om en ung man som söker sig själv – söker förstå sig själv. Men det är också en roman som vill återta de bibliska berättelserna som skönlitteratur. Som vill fånga in en gammal tradition av historieberättande. De gammaltestamentliga berättelserna fascinerar oss, och återkommer till oss. Många av dom började som berättelser kring lägerelden. Ett uttryck för att lära oss om världen, synliggöra det mellanmänskliga och det relationella. Det är berättelser som tolkningshistoriskt främst hört hemma i kyrkor och synagogor, men som går att berätta långt utanför den kontexten, berättelser som vi ska kunna dela bland oss.

Det här är ett återvändande. Lina Sjöberg utforskade Simsonberättelsen i sin tidigare bok ”Ofromma Bibeltolkningar”, men då med fokus på Simsons sexualitet. Sjöberg utgår från perspektivet av bdsm och Simsons möte med Delila. Ska man inte dumförklara Simson så måste han begripligen vilja vara där, när Delila binder honom.
Utgångspunkten de här gången är helt annorlunda. Den är en mammas.

På Bokmässan i år hade jag möjlighet att lyssna på Lina Sjöberg vid två tillfällen; hos Svenska Kyrkan i montern Se Människan, och på Litteraturscenen i samtal med sin förläggare Svante Weyler. Mycket fokus i båda samtalen är den bild av Simson som en ung man med ett  funktionshinder som tecknas i boken. En pojke med autism. En ung man som inte får ihop sig själv med omgivningens förväntningar. I Domarboken står ingenting om Simsons fysiska styrka, däremot om flera av hans våldsamma raseriutbrott, där han ger sig på större och större grupper av människor; 30 stycken, 100 stycken….. slutligen slår han ihjäl 1000 personer med en åsnekäke. Sjöberg lyfter i sin roman fram det känslotumult Simson befinner sig i, när han söker reda i sina tankar, sina känslor och kraften inom honom som tar överhanden och gör det svårt att vara.
Det jag tycker om är att också hans omgivning får röst. Mamma, svärfar, en skriftställare, en prostituerad kvinna och till slut Delila är med och bidrar med röster till den kör av intryck som alla söker tolka och förstå Simson. En växelsång av återgivning, av tro, av förhoppning och önskan. Den starkaste rösten är Sjöbergs egen. I hennes berättelse blir Simson älskad. Hon månar om honom, hon förstår honom, hon förklarar honom – gör honom begriplig. Och hon lider med honom när hans försök att få saker att fungera inte går. I alla sina grymma handlingar växer sympatierna för en vilsen och missförstådd liten pojke fram. Det är föga förvånande när Sjöberg berättar att hon själv är förälder till ett barn med AST (det vi förr kallade asperger, men nu låter gå upp i det mer generella autismspektrumtillstånd). I berättelsen om Simson fanns alla signalerna redan där: hur ont han har av höga ljud, hur ont och skavande det blir på huden med kläder och plötslig beröring, frustrationen att inte förstå – och i det att bryta ihop. Sjöberg berättar hur dottern hjälpt henne förstå Simson, och hur hon varit rådfrågande till olika situationers reaktioner inom Simson. Dottern har också varit korrekturläsare, då hon är känslig för schablonbilder. Fokus har legat på bilden av hur mycket man faktiskt kämpar när man har ett funktionshinder av det här slaget. Barnperspektivet bär berättelsen. Bär det med en oerhörd respekt för individen.
Och i den körsång av röster som omger Simson, får vi både tolkningar och förklaringar. Som scenen med bröllopet. Vad traditionen kräver, vad svärfar ser, vad skvallret hånar – och vad Simson upplever, hör, känner, hur han försöker hantera det som uppstår. Och vad fel det blir.

Ett par av de starkaste sekvenserna för mig blir lejonkadavret i öknen, där bin slagit ro och fyllt kroppen med honung. Det farliga rovdjuret och den närande sötman i samma kropp. Samspelet mellan kraften och mildheten. Vackert och sorgset. Men också det spel som pågår bakom ryggen på Simson och hans brud under deras bröllop, som sedan leder till den förtvivlade Simsons vandring till staden och 30 mäns död. Hånfullheten, tvångsgiftet och våldtäkten under efterspelet gör ont i varenda fiber av kroppen, och jag känner Simsons förtvivlan när han återvänder till resterna. Hämnden som slår så fel. 

Simson kämpar med ett livsöde han inte vill ha. Hans aggressivitet blir katastrofer. Sjöberg har låtit hans mytiska styrka stå orörd i sin berättelse och den blir gåtfull. Han själv och andra runt honom funderar kring den. Vad den är. Vem den kommer ifrån. Sjöberg låter mamman prata om hur det inte finns några barn som föds onda, men att det finns barn som har ett mörker inom sig. Berättelsen ställer frågor om kampen mellan svaghet och styrka i en människas liv. Styrkans förbannelse. Sjöberg beskriver en värld som rasar för Simson när han framlever en styrka som inte kan hanteras.

Delila smyger in i berättelsen ganska sent. Hennes röst bär bara sången genom ett enda kapitel. Det som startar som en affärsuppgörelse, väcker hennes sympati när hon lyckas. Hon ska avslöja Simsons hemlighet, sanningen om hans styrka. I flertalet försök binds han, surras, tvingas på knä – men tar sig varje gång loss. När Delila till slut lyckas och hans lockar faller berörs hon av hans svaghet. Både i sin styrka och i sin svaghet förblir Simson provocerande. Det är en berättelse som helt saknar ett tänkbart lyckligt slut. 

Jag arbetar med barn på högstadiet och det är inte ovanligt att jag får arbeta med barn som har olika neuropsykiatriska funktionshinder som gör vardagen snårigare för dom att ta sig fram i. Sociala samspel, sinnesintryck, att sortera i mängden yttre stimuli som strömmar emot en, att bemästra det tryck som stundtals byggs upp inom kroppen när verkligheten kommer för nära och hotar att välta över en, utan att explodera i en tokig riktning. Det är svårt för oss ”duktiga vuxna” att bortse från beteenden som avviker från det vi ser som norm. Det absolut allra vanligaste är att vi bannar och försöker korrigera och då läggs allt fokus på beteendet i sig. Tittar vi på diagnoskriterierna för neuropsykiatriska funktionshinder så fokuserar merparten på barnets beteende i olika situationer. Jag är en stark förespråkare för den riktning dr Ross W Greene förespråkar, som säger att ett barns utagerande beteende är ett reaktionsmönster som uppstår när förväntningarna som ställs går förbi de förmågor barnet har. Situationen blir för svårhanterlig. Så istället för att banna och söka korrigera beteendet, hjälper vi barnet genom att identifiera situationen som utlöser beteendet, dvs den situation som kräver förmågor barnet ännu inte bemästrar, och hjälper barnet med strategier som gör situationen hanterbar. På det viset stöttar vi barnet att lyckas och vi tränar förmågor. När detta fungerar som bäst är det utsläckande för det problemskapande beteendet. Tyvärr är det förhållningssättet fortfarande ett önsketänkande i alltför många skolor.
Jag förstår Sjöbergs ambition att hitta in till kärnan hos de här barnen som kämpar så hårt med sin verklighet, som får utstå så mycket när tillvaron trasslar till sig. Hon sa i båda intervjuerna att hade Simson levt idag så hade han varit ett barn där man sökte stöd hos habiliteringen. Jag kan förstå det. Jag kan hålla med om det. Jag kan också se att han skulle vara en ung man som skulle få kämpa med sin skola, slita med betyg, med ständiga missförstånd, med konflikter med kamrater och bannor från vuxna. En ung man som skulle tvingas in i schemaramar och lektionsstrukturer och regler. Vi har i svensk skola fortfarande väldigt mycket att lära oss om barn som inte behöver mainstream. Barn som Simson.

Någon recension jag läste när boken kom beskyllde Sjöberg för att använda just ”schablonbilden” – att det kändes som hon bockade av formuläret på kriterier. Jag tänker precis tvärtom. Föräldern Sjöberg lyser igenom, men i det finns också både kunskapen och förståelsen, och i relation till bibelhistorikern Sjöberg får vi en kunnig poetisk och ömsint tolkning av en av Bibelns mest spännande berättelser.

”Simson” av Lina Sjöberg är utgiven 2017 på Weyler Bokförlag.