I skuggan av det förflutna

På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter. 

Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan. Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får inte stanna där.

Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget. Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10 år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot, och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika närvarande.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück. Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit genom hela livet.  

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat. 

Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har deras berättelser för betydelse idag?

Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att man som efterlevande har ett ansvar.

Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för sista gången.

Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.

Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.

Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv. Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.

Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.

"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris