”Sanningen om fallet Harry Quebert” av Joël Dicker

Marcus Goldman är en ung, spirande författare. Hans debutroman har lovordats av kritikerna och han lever ut hela sitt nyvunna kändisskap – till dess det är dags att skriva uppföljaren. Då tar det tvärstopp.
I sin desperata kamp mot skrivkrampen tar Markus sin tillflykt till sin gamla mentor från skoltiden, författaren Harry Quebert som lever ett tillbakadraget liv i den lilla staden Aurora.
Kort efter Marcus besök hos Harry vänds bådas liv upp-och-ned. I Harrys trädgård hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan, en 15-årig flicka från staden som försvann spårlöst för 30 år sedan, och tillsammans med hennes kropp finns manuset till Harrys första bok.
Harry Quebert arresteras misstänkt för mord.

(Bild lånad från Bokus hemsida.)

Naturligtvis är det inte så enkelt. Vilket Markus upptäcker när han reser till Aurora, installerar sig i vännens hus och påbörjar egna efterforskningar. Fallet mot hans vän Harry Quebert blir Markus väg ut ur sin skrivkramp. Och alltmedan Markus skriver sin bok om Harry, tar vi del av dels kärlekshistorien mellan Harry och den väldigt unga Nola, dels deckarhistorien när Markus själv finner sig vara måltavla för någon eller några som inte vill att sanningen om mordet på Nola ska uppdagas. Men vi får också inblickar i relationen mellan Markus och Harry och den äldre etablerade författarens generösa mentorskap till den unge skribenten som längtar efter publicering.

Joël Dickers roman tog världen med storm. Men den delade kritikerkåren i två. Hyllad och tilldelad fina litterära priser – men också sågad jämns med fotknölarna. Själv är jag tveksam – och förtjust.

Jag är väldigt förtjust i kärlekshistorien. Det är sällan jag förlorar mig i den typen av berättelser, men här dras jag med i strandpromenader i regnet, måsskrik, stulna ögonblick bakom husknuten, förbjuden längtan och månsken. Varenda klyscha finns på plats, men ack så charmigt.

Deckarhistorien är spännande – och överraskande. Jag är hela tiden övertygad om vem den skyldige är, och blir gång på gång ställd inför en ny vändning. Den sista och klart mest drabbande vändningen med endast några futtiga sidor kvar av denna tegelsten till roman.

Skrivarskolan som Harry och Markus ägnar sig åt i sina tillbakablickar, och som får inleda varje kapitel känns pinsamt tillrättalagda. Jag förstår tanken, eftersom skrivandet av en bok är en så bärande del av hela romanbygget, men det blir lika klyschigt som kärlekshistorien minus charmen, och jag börjar treva efter skämskudden.

Ändå har jag läst om denna jätteroman på 700 sidor med stor iver. Jag har segat mig igenom den usla TV-serien baserad på boken, med lika stor iver. Jag har tipsat folk till höger och vänster och rekommenderat och förtjust lunchpratat mig igenom massor av samtal om den här historien.

Storheten med den här berättelsen handlar om karaktärsbygget. Man tar till sig Harry i hela hans trygga utsatthet. Man irriterar sig på Markus i hela hans ungdomliga kaxighet. Man engagerar sig i Nola och hennes liv och hur hon utsätter sig. Man lider, man älskar, man känner, man hoppas, man förvånas, man blir förbannad….. Och staden Aurora blir levande i allt det känslotumultet, inte bara genom lånet av Edward Hoppers ”America” till omslaget, utan man kan lätt dagdrömma sig bort till gatorna, villorna, slinka in på fiket för en kopp. Man ikläder sig hela den romantiserade småstadsidyllen. Jag vill också äga Harrys hus vid havet, trots att det är för stort, och mata måsarna på stranden med bröd ur en knycklig gammal brödburk. Jag vill också skriva en bok.

Jag förstår helt och fullt kritiken mot Dickers roman. Jag delar den. Men lik förbannat vet jag att jag kommer läsa om den en tredje gång. För jag längtar tillbaka till Aurora, och till Harrys veranda, till måsarna och strandpromenader i regnet. Hur klyschigt det än må vara.

”Sanningen om fallet Harry Quebert” av Joël Dicker är utgiven i pocket av Månpocket 2015.

”Kvinnan i fönstret” av A J Finn

Anna är psykolog, som efter en olycka har isolerat sig i sitt hem. Hon håller kontakten med maken via telefon, förhör sig om hur dottern har det, minns och längtar. Däremellan fyller hon sin tid med gamla svart-vita Hitchcock-filmer och att hålla koll på grannarna.
Minutiös koll på grannarna. Anna har lärt sig deras vanor bättre än de själva.
Grannkollen håller henne igång, medan vinet hon konsumerar sänker henne. Anna har helt tappat kontrollen över sin alkoholkonsumtion.
När en ny familj flyttar in i huset mitt emot, börjar underliga saker hända. Familjens son hälsar på Anna och ger henne stegvis en bild av sin familj som skrämmer henne och får henne att vilja hjälpa honom. Mamman hälsar också på och Anna börjar känna att det här är relationer hon tycker om och vill vårda. När hon ser pappan mörda mamman ringer hon polisen men de kan inget göra eftersom mannens hustru lever i all välmåga – kruxet är att kvinnan han presenterar som sin hustru inte är kvinnan som Anna träffat.
Fler och fler saker händer, och Annas panik ökar i takt med hennes missbruk. Annas psykolog gör hembesök och vi förstår smärtsamt väl att Anna är väldigt sjuk. Besattheten av att förstå vad som sker i huset mitt emot driver henne både att leva vidare och att ta reda på mer – och att ta sig ut genom sin dörr.

(Bild lånad från Bokus hemsida.)

”Fönstret mot gården” är en av mina absoluta favoritfilmer. James Stewart som fördriver tiden medan ett benbrott läker, sittande i rullstol i sin lägenhet, lekande med sin kamera och med zoomobjektivet kikar in hos grannarna på andra sidan gården. När han blir vittne till ett mord, och identifieras av gärningsmannen befinner han sig plötsligt själv i livsfara. Storheten hos Hitchcock är den smygande skräcken. Skuggorna, knarret i trappan, det där klaustrofobiskt otäcka där vi som betraktare tror oss få en extra pusselbit som huvudkaraktären saknar.
Det är en hel del blinkningar åt den här filmen i A J Finns bok. I början irriterade det mig, men när jag gjorde tankevurpan och började se det som just en blinkning och med lite självironi, så blir det en ganska småtrevlig touch. För när upplösningen närmar sig, så är det inte alls någon rip-off. Däremot en twist som i alla fall inte jag fullt ut såg komma.

Detta till trots är jag inte stormförtjust. Kanske har det med att göra att jag är lite mätt på deckargenren och har varit det under ganska många år nu. Hade en period när jag plöjde det mesta, och jag läser definitivt fortfarande en deckare då och då, men jag imponeras inte särskilt enkelt. Det jag däremot har gjort är att jag rekommenderat den här boken till väldigt många. Det finns ändå ett driv i berättelsen, och upplösningen har en kul vändning. Speciellt Anna själv är en karaktär att följa och låta sig överraskas av. Och tycker man om Hitchcock så är det en charmig historia.

”Kvinnan i fönstret” av A J Finn är utgiven av Månpocket 2018.

”Jag såg henne idag i receptionen” & ”En man av stil och smak” av Anders Fager

När en fuga konstrueras inom musiken inleds stycket med ett subjekt, ett motiv av toner, en enkel melodi som blir styckets startpunkt, dess dux. Fugan byggs sedan upp stegvis där varje ny slinga är en variant i någon form på den första – kontrapunkter – där den underliggande motivtonen är synlig, men broderad i nya former. Att lyssna till en fuga kräver ett nyfiket öra, kräver att man låter sig dras in i motivet, och följer med kontrapunkterna i alla dess vindlingar och slingor utan att tappa bort sig. Tonspråket förändras, liksom tempo, tonskala och känsla, men motivet ligger hela tiden under – som en puls som hjälper oss stanna kvar, hjälper oss förstå. En konstant. När jag läser Anders Fagers texter så känner jag en fuga i raderna.

”Jag såg henne idag i receptionen” och ”En man av stil och smak” är de två första delarna i berättelsen om Cornelia Karlsson.
När berättelsen börjar är Cornelia 11 år och inom kort ska hennes mamma, popsångerskan på nedgång, gasa ihjäl sig i köket. Det är då Cornelia första gången hör rösten som sedan ska söka henne i bruset, i vinden. Rösten som lovar henne att hon ska bli hans drottning.
Sedan rullar livet på.

(Bild från förlagets hemsida)

Den första delen av berättelsen tecknar Cornelias uppväxt under 90-talet och gör det i ett rasande tempo. En frånvarande pappa som rör sig i ytterkanten men som i allt sitt självupptagna konstnärskap mest blir en adress i folkbokföringen, en farmor som blir det mesta av en fast punkt Cornelia möter för där finns åtminstone någon som faktiskt efterfrågar Cornelia. Farmor är förankringen till en familj, en sedan länge bortvänd tillhörighet. En punkt Cornelia skärmat sig ifrån, och stundtals återförenats med, men med farmors tilltagande demens stängs dörren mer och mer. En skola och ett samhälle som inte heller fångar upp Cornelia i all hennes nakna tygellöshet, låter henne försvinna som det rö hon är. En smärtsam skildring av utanförskap.

Cornelia är en intelligent överlevare. Hon tar det hon behöver och under många år försöker hon fly rösten i bruset. När hon ger upp den fysiska flykten, ett kringflackande luffande i drogrus, söker hon skapa lösning genom kunskap, och fördjupar sig tillsammans med boksamlaren CeO Molin i häxkonst och sedan länge bortglömda ritualer för att på sikt utmana rösten som inte lämnar henne någon ro. En enda chans att bli fri. Segra eller dö.

(Bild från förlagets hemsida.)

I den andra boken är Cornelia fortfarande huvudperson, men det är inte henne berättelsen ställer i förgrunden. Istället följer vi CeO Molin, boksamlaren med de bästa festerna. Mannen som stjäl böcker från Kungliga Biblioteket och säljer. CeO Molin som också säljer sin själ. Ondskan sveper över Stockholm allt medan CeO Molins ångest och rädsla pyr, och han närmar sig ett sammanbrott.
Genom berättelsen om CeO får vi mer av bakgrundshistorien Cornelia snuddade vid i första boken. Vi får ett ramverk av kränkta män som vill beveka ondskan för att gynna sig själva och skapa makt. Detta sker genom böckerna i Fredmans kista och genom uråldriga riter som beskrivs där. CeO Molins och Cornelias gemensamma sökande över världen, efter skrifter, pergament, förlorade boksidor – allt för att skaffa sig tillräckligt med övertag att vara just dom som kan utmana Rösten starkast. Starka nog för att överleva det mötet. Vi får en inblick i ett mörkare Stockholm, bland hemliga sällskap och ockultism, och snart nog ställs CeO Molins göranden och Cornelias utvaldhet på sin spets.

Fagers styrka är alltid hans persongalleri. Den trasiga Cornelia och hennes kamp mot klockan, för att slå sig fri mot en fiende hon inte kan nå i den fysiska världen, berör och engagerar. Speciellt den första delen i första boken där hennes uppväxt och det första mötet med Rösten skildras.

Den odödlige Fredman. Fragmentariska scener som ger oss axplock ur historien och visar hur Fredman haft sitt finger med i spelet under mycket lång tid, och hur svartkonsten ackompanjerar centrala delar av vår svenska historia. Besöket hos drottning Christina i Rom, och slaget utanför Lund där en mycket speciell samling böcker i en träkista kommer i dagen, är två sådana sekvenser som stannar kvar hos mig som läsare. 

Och den bedrövlige CeO Molin. Festfixaren och boksamlaren med stil och smak. Som skapar sin egen avgrund.

Fager skriver i vad jag ofta kallar ”staplade meningar” dvs i fåordiga satser som läggs ut efter varann som en kedja av meningar. Förtätat. Det är ett effektivt stilgrepp som genererar intensiva känslor i läsaren, även om det tar några sidor innan rytmen sätter sig. (Minns första gången jag mötte Fagers berättarstil. En novell ur ”Svenska kulter”. Höll på att ge upp. Snubblade runt i raderna och fick läsa om. Ta sats. Läsa högt för mig själv till dess jag hittade rätt. Där hände någonting. Sedan dess har Fagers författarskap följt mig.)

Cornelia trivs med att driva omkring. Allt hon äger får plats i två väskor.

Hon kan åka nästa dag. Följa minsta infall. Så fort hon inte trivs längre.

Så fort viskningarna hinner i kapp. Hon är skitig och sliten och senig. Jagad och rastlös.

Skräcken i Fagers böcker är ofta fysisk, manifesterad genom monsterlika varelser, men i berättelsen om Cornelia avviker han från det, och söker det mer subtila. Den krypande känslan av obehag. I mina ögon något han lyckas väl med. Arvet från Lovecraft är alltid aktuellt när man pratar Fager, och visst finns det här också. Den uråldriga ondskan som söker svepa in den lilla människan. I den andra boken mer fysisk än i den första, men definitivt närvarande.

Och den där fugan. Cornelias röst varvas med CeO Molins. Rösten i bruset som lägger rytmen under berättelsen. Cornelias uppväxt. Historiens vingslag. Fredmans infiltrerande. Kunskapens makt. Maktens makt. Mörkret som vinner mark. De många trådarna som vävs samman till slutuppgörelsen. I korta, intensiva meningar.

Det är bra. Det är riktigt bra.

Och när jag själv promenerade genom ett solvarmt Stockholm i maj, och fann mig gena genom Ignatiigränden, sneglade jag på dörrarna och hoppades att den plågade Tess funnit ro därnere.

Den avslutande delen om Cornelia Karlsson, "Krig! Barn!" publiceras våren 2019.