”Sanningen om fallet Harry Quebert” av Joël Dicker

Marcus Goldman är en ung, spirande författare. Hans debutroman har lovordats av kritikerna och han lever ut hela sitt nyvunna kändisskap – till dess det är dags att skriva uppföljaren. Då tar det tvärstopp.
I sin desperata kamp mot skrivkrampen tar Markus sin tillflykt till sin gamla mentor från skoltiden, författaren Harry Quebert som lever ett tillbakadraget liv i den lilla staden Aurora.
Kort efter Marcus besök hos Harry vänds bådas liv upp-och-ned. I Harrys trädgård hittas kvarlevorna efter Nola Kellergan, en 15-årig flicka från staden som försvann spårlöst för 30 år sedan, och tillsammans med hennes kropp finns manuset till Harrys första bok.
Harry Quebert arresteras misstänkt för mord.

(Bild lånad från Bokus hemsida.)

Naturligtvis är det inte så enkelt. Vilket Markus upptäcker när han reser till Aurora, installerar sig i vännens hus och påbörjar egna efterforskningar. Fallet mot hans vän Harry Quebert blir Markus väg ut ur sin skrivkramp. Och alltmedan Markus skriver sin bok om Harry, tar vi del av dels kärlekshistorien mellan Harry och den väldigt unga Nola, dels deckarhistorien när Markus själv finner sig vara måltavla för någon eller några som inte vill att sanningen om mordet på Nola ska uppdagas. Men vi får också inblickar i relationen mellan Markus och Harry och den äldre etablerade författarens generösa mentorskap till den unge skribenten som längtar efter publicering.

Joël Dickers roman tog världen med storm. Men den delade kritikerkåren i två. Hyllad och tilldelad fina litterära priser – men också sågad jämns med fotknölarna. Själv är jag tveksam – och förtjust.

Jag är väldigt förtjust i kärlekshistorien. Det är sällan jag förlorar mig i den typen av berättelser, men här dras jag med i strandpromenader i regnet, måsskrik, stulna ögonblick bakom husknuten, förbjuden längtan och månsken. Varenda klyscha finns på plats, men ack så charmigt.

Deckarhistorien är spännande – och överraskande. Jag är hela tiden övertygad om vem den skyldige är, och blir gång på gång ställd inför en ny vändning. Den sista och klart mest drabbande vändningen med endast några futtiga sidor kvar av denna tegelsten till roman.

Skrivarskolan som Harry och Markus ägnar sig åt i sina tillbakablickar, och som får inleda varje kapitel känns pinsamt tillrättalagda. Jag förstår tanken, eftersom skrivandet av en bok är en så bärande del av hela romanbygget, men det blir lika klyschigt som kärlekshistorien minus charmen, och jag börjar treva efter skämskudden.

Ändå har jag läst om denna jätteroman på 700 sidor med stor iver. Jag har segat mig igenom den usla TV-serien baserad på boken, med lika stor iver. Jag har tipsat folk till höger och vänster och rekommenderat och förtjust lunchpratat mig igenom massor av samtal om den här historien.

Storheten med den här berättelsen handlar om karaktärsbygget. Man tar till sig Harry i hela hans trygga utsatthet. Man irriterar sig på Markus i hela hans ungdomliga kaxighet. Man engagerar sig i Nola och hennes liv och hur hon utsätter sig. Man lider, man älskar, man känner, man hoppas, man förvånas, man blir förbannad….. Och staden Aurora blir levande i allt det känslotumultet, inte bara genom lånet av Edward Hoppers ”America” till omslaget, utan man kan lätt dagdrömma sig bort till gatorna, villorna, slinka in på fiket för en kopp. Man ikläder sig hela den romantiserade småstadsidyllen. Jag vill också äga Harrys hus vid havet, trots att det är för stort, och mata måsarna på stranden med bröd ur en knycklig gammal brödburk. Jag vill också skriva en bok.

Jag förstår helt och fullt kritiken mot Dickers roman. Jag delar den. Men lik förbannat vet jag att jag kommer läsa om den en tredje gång. För jag längtar tillbaka till Aurora, och till Harrys veranda, till måsarna och strandpromenader i regnet. Hur klyschigt det än må vara.

”Sanningen om fallet Harry Quebert” av Joël Dicker är utgiven i pocket av Månpocket 2015.