”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante.

I den avslutande delen av Neapelkvintetten – medelålder och åldrande – möter vi en Elena som tar för sig av livet på ett mer självklart vis än tidigare. Hon blir sin egen. I det blir hon också mer jämbördig med Lina, stundtals den som för deras relation.
Elena är framgångsrik och etablerad författare. Hon kämpar inte längre med nästa roman, utan skriver regelbundet och publiceras kontinuerligt. Hon fortsätter skriva artiklar i tidningarna. Linas dataföretag växer och hon är framgångsrik inom en bransch som inte intresserar Elena det minsta och därmed lägger sig mycket av hennes oro från barndomen där hon ständigt såg sig i skuggan av väninnan, ständigt befann sig i någon sorts missriktad konkurrens.

(Bild fr förlagets hemsida.)

Elena återvänder till Neapel, främst för att vara nära Nino, som hon fortfarande har en sorts relation med, men det är också en sorts uppgörelse med barndomen – att kunna återvända för att leva ett liv som är hennes eget. Under en period bor Lina och Elena grannar, och de får också varsin dotter under den tiden. Lina tar ett stort ansvar för flickorna och hjälper Elena en hel del med vardagspusslet medan hon skriver.
Under resans gång, genom skilsmässa, kärlekssorg, barnafödande och rättvisans intåg på gatorna i Elenas barndomskvarter, försvinner Linas dotter Tina. Lina hanterar det så som hon gjort med sorger under sitt liv: hon stänger av, och stänger in. Genom berättelsen blir det som vi anat genom hela de fyra delarna öppen information: Lina har skrivit kontinuerligt genom hela sitt liv. Elena vill veta vad som finns i texterna, men kan inte be att få läsa, kan inte ens sätta ord på att hon vet att dom finns, så Elena börjar själv skriva ner Linas historia, maskerad till berättelsen om deras gemensamma vänskap. Elena oroar sig för Linas reaktion när hon förstår att Elena lämnar ut hennes liv, men hon hinner inte få hantera den reaktionen – för Lina försvinner. Lika spårlöst som sin dotter.

Berättarrösten Elena låter oss ana att hon nu är en åldrande kvinna som ser slutet på sitt liv, och att berättelsen hon nedtecknat är den kvartett vi nu avslutat läsningen av.

Precis som de tidigare delarna har jag även denna gång lyssnat på boken som ljudbok, via Storytel. Hade det inte varit för Odile Nunes suveräna inläsning så hade jag inte stått ut. Jag dippar lite mot slutet och sista timmarna tangerar lyssningen Kalle Anka med sin dubblerade hastighet. Men jag är glad att jag har tagit mig igenom serien, och jag vill inte ha det ogjort. Bilden av det framväxande moderna Italien är bra, och karaktärsbygget är underhållande.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante, del fyra i Neapelkvartetten: medelålder och åldrande. Utgiven 2017 på Norstedts Förlag.

”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante

Del tre i Neapelkvartetten, åren mitt i livet, där väninnorna Elena och Lila blivit vuxna, bildat familjer och försöker få en vardag att gå runt. En vardag som speglar väldigt olika liv. 

Precis som tidigare så börjar boken där föregående del slutade dvs i en bokhandel där Elena pratat om sin nyligen utgivna roman och mötts med kritik av en åhörare. Till hennes undsättning kommer Nino, barndomsvännen och tonårens stora kärlek från hemmakvarteren i Neapel. Det är ett återseende som väcker starka känslor i Elena, men kvällen tar en annan riktning när den blivande svärmodern tagit dit sin son, Elenas fästman, som en överraskning till Elena.

(Bild från förlagets hemsida)

Vi följer sedan Elena genom äktenskap, de två döttrarnas födslar och ett tappert försök att skriva en uppföljare till boken (som misslyckas) och vi följer henne komma till ro i en vardagslunk som hon mer finner sig i, än aktivt väljer. 

Parallellt tar Lilas liv en annan vändning när hon efter år av hunsande på charkuterifabriken slår följe med sin livskamrat Enzo in i den nya spirande databranschen och ingen förvånas över att Lila besitter stor talang för att tämja de moderna datamaskinerna och förstå sig på deras finesser och möjligheter.

Elenas och Lilas vänskap tunnas ut. De faller isär i omgångar. Söker sig tillbaka till varandra, men driver iväg igen. Gång på gång återvänder de, uppdaterar varandra på hur livet artat sig sedan sist, håller fast kontakten en period, men slutar sedan på nytt att ringa varandra.

Elena återser efter några år Nino på nytt. Hon inser att känslorna han väcker inte lämnar henne någon ro. När hon får chansen tar hon den och när vi lämnar henne sitter hon på ett plan på väg till Frankrike med Nino.

Jag väljer att lyssna på de här böckerna, och vore det inte Odile Nunes inläsning så hade jag nog inte slutfört berättelsen. Nu kommer jag göra det. Hon läser livfullt och gripande. Hon gör berättelsen bra, trots att den bryter mitt mönster väldigt och egentligen inte lockar mig. Men nu är det är bara en del kvar. 

Jag är genom hela läsningen frågande till flickornas vänskap. Frågande till hur en intelligent flicka som Elena stannar hos en väninna som gång på gång sårar henne, gör henne illa, spelar ut henne. Det utgör naturligtvis en del av komplexiteten, men jag sitter och väntar på den stora uppgörelsen kvinnorna emellan.

Den här delen har också en bihistoria som nuddar vid det italienska 70-talets politiska klimat. Arbetarnas villkor, fackföreningsrörelsen, korruptionen, maffian… Det finns där, det vävs in, det drabbar våra huvudkaraktärer - men det berör sällan.

Djupt andetag. En del kvar.

”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante

Utgiven 2016 (2017) av Norstedts förlag, läst som ljudbok inläst av Odile Nunes