”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

Det här är den första roman jag läser av bulgariske Gospodinov, och jag ska erkänna att det var kombinationen av att vara vinnare av International Booker Prize 2023, och vara utgiven på svenska förlaget Ersatz som fick mig att plocka upp den. Och jag blev inte besviken. Däremot stundtals rejält placerad utanför min komfortzon – och väldigt berörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Gaustin är resenär i tiden, och han öppnar en klinik utanför Zürich, där alzheimersjuka och dementa kan möta en plats från den tid de själva upplever sig befinna sig i. Olika rum för olika epoker. En klinik för det förflutna, en plats att finna tröst i sina minnen. Mycket tid läggs på att få till varenda liten detalj, där inte bara möbler, radioprogram, dagstidningar, kläder ska stämma, utan också dofter, stämningar, tidsmässiga variationer i det talade språket. Kliniken blir en succé. Fler epoker återskapas, och hela städer byggs upp, lite som det vi idag kallar ”gated cumminities”. Tidsförflyttningen blir så övertygande välgjord att även friska människor vill leva där, och snart riggar EU för en folkomröstning där hela länder ska besluta vilken epok just dom vill återskapa, leva i på nytt, leva om, eller möta för första gången…. 

”Tidstillflykt” presenteras som en lekfull, filosofisk och humoristisk roman som är politiskt högaktuell. Jag fann den gripande och sorglig, stundtals ömsint. Definitivt filosofisk och politisk. All sjukdom är sorglig och smärtsam, och att drabbas av sjukdom som slår sönder en människas minnen och medvetande är fruktansvärt – och mer av de anhörigas sjukdom. Men här presenteras en idé att om man låter den sjuka möta den tid hon tror sig befinna sig i, så kan det stimulera minnet att orka fungera en liten stund till. Samma tid på både insidan och utsidan s a s. Att det kan väcka slumrande kretsar till liv. Allt det som vi på utsidan naturligtvis alltid hoppas ska hända. Sekvensen där en kvinna fastnat i sina minnen av nazisternas koncentrationsläger och när klinikens personal inser att det är det som sker, är oerhört smärtsam. Liksom insikten att glömskan också kan vara den mesta gåvan. 

I bokens tredje del, när folkomröstningen närmar sig, ändrar boken karaktär. När de friska börjar önska sig egen tillgång till önskade epoker, och de respektive ländernas historia ställs på repeat. Nationalismen växer sig enorm under valrörelsen om vilken epok man ska välja, och revolten anas under ytan när majoritetsbesluten inte alltid accepteras av alla. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov är utgiven 2024 av Ersatz. 

Ett samtal om "Outpost" med Dmitry Glukhovsky - seminarium Bokmässan 2019

Dmitry Glukhovskys postapokalyptiska berättelse om livet i Moskvas tunnelbanesystem, efter att livet på markytan slagits ut, gjorde honom till ett namn på allas läppar. ”Metro”-serien har sedan dess fått ett eget liv med både fanfiction och tv-spel i bagaget. Och uppföljare. Moskvas tunnelbana är konstruerad för att stå emot kärnkraft. Det blir människornas räddning och de flyt ner i underjorden och förseglar dörrarna. På de olika stationerna växer ett mikrokosmos fram. Familjeliv, vänskap, fiendskap, odling, teknologi, forskning, kriminalitet, politiska ideologier, religion. Allt får plats. Och livet går vidare trots katastrofen. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på Glukhovsky på två olika seminarier på Bokmässan 2019. Han befann sig i Göteborg för att prata om den – återigen – postapokalyptiska berättelsen ”Outpost”, som han skrivit direkt för Storytel, och därmed direkt för ljud. ”Outpost” handlar om ett Ryssland efter ett inbördeskrig. Landet – och människorna – faller tillbaka till något nästan postapokalyptiskt och lever inom murar. Floden Volga är fylld av giftiga ångor, som skymmer sikten till andra sidan. Och på varje sida finns en stad. Man håller vakt mot varandra. Mot allt utom det egna. Ledarna är fullt upptagna av att behålla sin makt. Glukhovsky undersöker hur snabbt ett samhälle kan kollapsa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Glukhovsky berättar att han efter åren med ”Metro” ville skriva något som känns realistiskt. Han ville undersöka hur det är att bli vuxen, relationen till fäder, arvsskuld. Berättelsen är inte science-fiction. Absolut inte uttalad science-fiction. Istället handlar mycket om hur det är att leva i ett land med Rysslands grad av censur. Hur man faller in i att använda metaforer som ersättning för klarspråk. Hur man förklär ordens mening. Det blir en slags magisk realism. En text fylld av språkteman. Glukhovsky liknar det vid återkomsten av hat-tal i politiken, som han tycker att vi ser på en mängd platser i världen idag, inte bara Putin i Glukhovskys eget hemland, utan t ex Trump i USA, Orban i Ungern. Det blir ett slags okej i sak att sparka ner och personligen kränka inte bara politiska motståndare, utan också etniska grupper, klasser etc. Och Glukhovsky talar om acceptansen av de politiska hat-talen som steget innan våldet kliver fram. Och nu när jag skriver ner detta och bläddrar i mina anteckningar så tänker jag direkt på upploppen i Washington. Och längre ner på sidan har jag noterat att Glukhovsky pratar om faran när vi våra normer pressas. Vi förskjuter våra gränser, både för vad vi tolererar att höra, men också vad vi tolererar att göra mot en annan människa. Vi blir redskap. Vi pratar om att vi ska lära oss av historien, men de sista vittnena dör nu. Och visst, man kan vara personligt berörd om det är en släkting, men det blir aldrig samma sak som att ha upplevt det själv. Och då är inte heller steget långt borta för att låta det hända igen, släppa fram förutsättningarna. 

”Outpost” är definitivt en mycket mer tydligt politisk berättelse, även om den också är fylld av både humor och äventyr. Kanske är det för att den är skriven på uppdrag från en marknad in annan del av världen som han vågat, även om den kommer att vara tillgänglig i Ryssland också. Glukhovsky säger att än så länge arresteras inte ryska författare för sina berättelser, men han utesluter inte att det ganska snart kan komma att bli så. Han är redan hårt kritiserad för sin frispråkighet. 

2019 är propagandamaskineriet mellan Ryssland och Ukraina i full gång. Ingen av oss vet att kriget snart kommer vara ett faktum. Glukhovsky pratar istället om att hatet inte har någonstans att ta vägen. Familjer splittras av propagandan. Människor drivs till galenskap. Han har försökt skildra detta i ”Outpost”. Karaktärerna har byggts upp av människor ur flera olika generationer. Han berättar att han just nu jobbar på en historia om ghettot i Lodz. Där produktivitet ställs i relation till mat, och därmed till fortsatt liv. Barnen var inte produktiva. Inte heller de äldre. Så ghettot blev en plats utan barn och utan gamla, dvs utan de människor som skapar familj, som utgör värme och kärlek och sammanhållning. Med det i åtanke har berättelsen i ”Outpost” fått ett annat persongalleri, för att det behövs för dynamiken i tillvaron. Han har också valt att väva in religionen. En religiös munk kommer till utposten och framförallt de äldre blir starkt berörda av det. Så berättelsen har en aspekt av kyrkans roll, trons roll. Även här lyfter han fram situationen i dagens Ryssland. Glukhovsky menar att ryska kyrkan befann sig i en slags exil under Stalin, och att den kyrka och den roll kyrkan spelar idag är stöpt i sin form av Stalin och KGB. (Jag önskar han har utvecklat den delen mer, men det fanns inte tid. Men kyrkans politiska roll i Ryssland är väldigt intressant.) Kyrkan är en stark politisk allierad för Putin. Men Glukhovsky har i sin berättelse velat gå bortom det politiska i religiositeten: vad är det Gud fyller för funktion för den enskilda människan? Han låter munken i sin berättelse vara döv. Människorna berättar sina önskningar, men han svarar med sina egna behov. Sätter sin egen agenda. Det blir en intressant växelverkan mellan karaktärerna som stundtals gör riktigt ont för läsaren att följa. 

”Outpost” är defintivt värt att lägga några timmar på. Uppdelad i episoder. Mycket välgjord produktion. Och en fantastisk berättelse med många bottnar.  

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

När jag skriver om det här seminariet, är det september 2022. Under våren 2022 skedde ett antal saker som relaterar till det här. Säkerligen mina tankar kretsat kring de här gamla anteckningarna under sommaren. Dels publicerades Glukhovskys roman ”Mess”. Dels attackerade Putins Ryssland sitt grannland Ukraina. Kriget pågår i denna stund, med horribla krigsbrott som når oss via media. Källkritik blir mer aktuellt än någonsin med en attackerande makt som inte tillåter att kriget benämns krig, där propagandamaskineriet matar det ryska folket med lögner. Där censuren växer dag för dag. Samma ramberättelse som den som Glukhovsky skissar i ”Mess”. Och Glukhovsky själv har tvingats lämna Ryssland för ett liv i exil på annan plats i världen. 

”Outpost” är utgiven av Storytel och finns via deras app.

”Metro”-serien och ”Mess” är utgivna av Ersatz Förlag. 

I Warszawas getto med Hanna Krall

”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud” av Hanna Krall

Hanna Krall är en författare jag hört talas om under lång tid, men inte hittat fram till att läsa. Att hon gång på gång dykt upp i mitt medvetande handlar främst om att hon skrivit många böcker om relationen mellan nazister, polacker och judar under andra världskriget, men också för att jag är nyfiken på hennes egen historia, där hon som liten flicka under ockupationsåren göms av sammanlagt ett fyrtiotal polacker och går från hand till hand s a s, medan familjen och släkten mördas i Majdanek. Efter kriget lever hon på ett barnhem för föräldralösa judiska barn.

Främst är det boken om lokförare C som lockat mig, men nu har jag parallelläst ”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud”. Båda böckerna är överlevandeskildringar från Warszawa, men ungefär där upphör likheterna.

Foto: Menachem Kipnis

Jag tillbringar några veckor varje år i Polen, resandes med högstadieelever och besöker Förintelsens minnesplatser. Dock är inte lägren de viktigaste stoppen på mina elevers resor. Det viktigaste är städerna och byarna där inget judiskt liv längre finns kvar. Det är där vi får syn på vad de faktiskt innebär att ta bort en hel kultur från ett samhälle. Nazisterna hade en idé om det tredje rikets storhet, om ett utrensat fritt Europa. En idé om att vissa grupper i samhället inte hörde hemma där. Att man kunde göra världen till en bättre plats utan ”dom”. Platser som Auschwitz, som vi idag betraktar som dödsfabriker, handlade då om att åstadkomma den världsbilden – man ville skapa ett bättre samhälle. Och i det nazistiska samhället fanns det stora grupper av människor som inte hade tillträde. Att besöka Auschwitz och andra lägerplatser är en minst sagt makaber och vidrig upplevelse. Sorgtyngd och ångestfylld. Men lägret är en verktygslåda. Lägret var redskapet för det ideala samhällets tillkomst. Resultatet av den idén och det genomförandet är vad vi möter ute i städerna och byarna där människor en gång levde. Tomheten.

Att parallelläsa Kralls två böcker gav en smak av den tomheten. De speglar Förintelsens maskineri från två håll. De ger oss inblick i två vitt skilda skeenden som båda syftar till samma sak: överlevnad. De ger båda två inblick i hur det sedan var att leva vidare. Att hantera sitt efteråt.

Före kriget fanns i Warszawa en fotograf som hette Menachem Kipnis. Han hade sin studio på Walicowgatan, som korsar Krochmalna. Den gatan som Marek Edelman refererar mycket till i sin berättelse. Kipnis fotograferade den judiska vardagen. Hans glasplåtar finns kvar, och genom läsningen av Kralls böcker är det hans bilder mitt medvetande söker sig till.

Foto: Menachem Kipnis

I ”Hjärterkung” möter vi Izolda Regensbergs livshistoria. Hon och hennes man befinner sig i Warszawas getto 1942. Han är hennes hjärterkung. Det har t o m väninnan spått i korten, så det måste vara sant. När maken deporteras till Auschwitz, mutar sig Izolda ut ur gettot, för att kunna ta sig till sin man. Hon lever inte som gömd judinna på den ariska sidan, utan som öppet polsk under falska papper: Maria Pawlicka. Hon försörjer sig genom att transportera smuggelbrev men åker fast och tillbringar tid i Pawiakfängelset i Warszawa. Hon fortsätter sina resor med smuggeltobak och köper och säljer varor, smycken, brev – men åker fast igen. Pawiak på nytt. Är hon kollaboratör? Är hon prostituerad? Hon skickas också hon till Auschwitz. Då är maken flyttad till Mauthausen. Hon håller livsgnistan uppe med målet att hitta sin hjärterkung, och tar sig småningom till Mauthausen. Efter befrielsen. Makarna återser varann, men den förväntade glädjen uteblir. De återvänder till ett vardagsliv, öppnar en jeansaffär i Wien, men lyckas inte skapa en framtid. Maken går. Tyngd och förvirrad av all sin saknad efter de förlorade föräldrarna och syskonen isolerar han sig. Efterlyser enträget varje livstecken utan grepp om att tiden rinner ifrån honom. Systern är inte längre nitton, utan sextio.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Kralls redogörelse är klinisk. Saklig. Izolda fattar de beslut hon behöver fatta för att själv överleva och för att ta sig stegvis närmare sin make. Hoppet i sig blir en viktigare komponent än att nå fram till det hon hoppas på. Jag tycker om hur den åldrande Izolde, sittande i sin fåtölj, får minnas och reflektera tillbaka, och hur vi stegvis möter den förvirrade åldringen som inte längre kan reda ordentligt i sina tankar och känslor och de omgivande barnen som skapar sin framtid i relation till föräldrarnas upplevelse, bygger sina egna identiteter, sina egna familjeband. Det är rörande och smärtsamt.

Foto: Menachem Kipnis (bild från jhi.pl)

Men Kralls skildring är också fylld av ängslan, så som den säkert tydde sig för den som levde under ytan av verkligheten. Står handväskan fel på bordet? Ställde jag den där på ett judiskt vis? Läste jag den katolska bönen som en judinna? Rabblade jag inte tillräckligt? På sina smuggelresor vandrar hon in och ut ur sammanhang som ger oss en bild av Polen under ockupationen och som påminner mig på ett personligt plan om platser jag mött: sommarvistelse i Józefow, järnvägsstationen i Otwock, Skarzcysko, Milagatan, umschlagplatz, Radom….. Var läser Janusz Korczak sina sagor? På barnhemmet på Jakterowska.

I ”Hinna före herren Gud” möter vi Marek Edelman. Hanna Krall gjorde intervjuer med honom redan på sjuttiotalet och väckte stort uppseende med en berättelse om revolten i Warszawas getto som var till stor del avheroiserad. Det var inte en revolt för hjältar. Det var människor som själva ville få välja hur de skulle dö.

Genom berättelsen pendlar Marek mellan revolten 1943 och sina patienter nu. Han är hjärtläkare, och var under åren i gettot springpojk på sjukhuset. Han stod varje dag vid ingången till Umschlagplatz och varenda människa som deporterades passerade honom.

”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än fyrahundratusen,

och fyrahundratusen större än sex miljoner.”

Den enskilda människans upplevelse är enklare att relatera till och drabbas av än den stora massan som lätt bara blir en siffra alltför enorm att kunna greppa och ta in.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Den 19 april började skottlossningen och Marek, som tillhörde ledarstaben för revolten, tog sina mannar till ”Borstfabriksgetttot” dvs den del av gettot där flera av de företag och fabriker fanns som erbjöd arbetsmöjligheter. När revolten bryter ut är arbetstillstånd hårdvaluta. Man ska tömma gettot, bara 40 000 arbetstillstånd delas ut. Gruppen som står bakom revolten är unga, runt 20 år, och de leds av Anielewitcz. Han finns med bland de 80 mostståndsmän som begår självmord när nazisterna närmar sig att kunna slå ner revolten. Då befinner de sig i källaren till en byggnad på Milagatan 18. Där finns i dag en minnesplats. Marek och en liten grupp till tar sig vidare genom kloaksystemen och Marek är den enda från ledargruppen som överlever. Och han väljer att ta bort hjälteglorian. ”Det viktiga var att vi sköt. Inte att vi träffade. Måste visa det för världen. Det är det största hjältemodet”. Beskyllningen att judarna gick som lamm till slakt förekommer frekvent. Nu hade de iallafall visat att de inte fann sig i situationen. De hade försökt. De hade inte låtit sig slaktas när nazisterna kom för att hämta dom. Även om ett uppror på bara 220 man knappast ens kan kallas uppror, enligt Marek, så hade de iallafall tagit makten över sin egen död. Att själv få välja hur man ska dö.

Foto: Menachem Kipnis

Där Izolda blir klinisk blir Marek känslosam. Han lyfter fram individerna. Flickan Ruth som sköt mot sig själv sju gånger innan hon lyckades träffa och dö. Modern på Krochmalnagatan 18 som bet bort en bit kött ur sin döde sons kropp för att stilla sin hunger. Det döda barnet som låg och ruttnade utanför Krochmalna 14 för att föräldrarna inte hade råd med en begravning. Då tänker jag på den kärra som drogs runt och samlade in de döda. Det finns bilder när den kärran samlar kroppar på en tvärgata till Krochmalna. Kanske är just den pojken en av dom som samlades in. Den gamle mannen som tvingades upp på en tunna på Zelaznagatan, och under skratt och hån fick sitt skägg avklippt av två resliga soldater. Alla de tusentals som tog mutan av 3 kg bröd och marmelad och inställde sig frivilligt vid tåget på Umschlagplatz, hårt kramande sina bröd: ”För inte skulle de slösa så mycket bröd?” Så länge hoppet finns….

Foto: Menachem Kipnis

Och i växelsång med minnena från gettot; Mareks vardag som hjärtläkare, etiken i att testa en oprövad operationsmetod på en döende patient – spela roulett med någon annans liv.

Tänker på titeln: Hinna före herren Gud. Den väcker mycket. I gettot hinna före Gud genom makten att själv avsluta sitt liv, hinna före ”sina herrar” genom att själv ta sitt liv framför att bli dödad. Som läkare: rädda en patient som egentligen är uträknad och döende.

Krall bygger berättelsen som en dialog med Marek. Det märks att det i botten finns en lång intervju. Den pendlar mellan spänning i redogörelsen för revolten och dess olika steg och resultat, och mellan de etiska dilemman Marek ställs inför som läkare, och som läsare hamnar man ohjälpligt i att jämföra dessa. Vilket naturligtvis inte går. Men i grund och botten handlar det om vad det betyder att vara människa i en till synes hjälplös situation.

Foto: Menachem Kipnis

Det har varit en stark upplevelse att parallelläsa Kralls skildringar och att ta del av dessa två människoöden, ett på var sida om gettomuren. Rekommenderar dom båda för vidare läsning, och också som följeslagare för en promenad genom Warszawas gamla gettoområde. Texterna är tillräckligt fyllda med exakta adressangivelser för att kunna levandegöra en viktig del av vår historia på platsen där det hände. 

Foto: Menachem Kipnis

"Hjärterkung" och "Hinna före herren Gud" av Hanna Krall
Båda utgivna 2017 av Ersatz förlag.