”Minns deras namn” – om Bandeklostrets skugga.

Ni vet det där när en författare hittar sin nästa romanidé? En historia men snubblar över som bara måste bli skriven? På Bokmässan lyssnade jag på ett seminarium med Simon Stranger och Anita Goldman om litteratur mot antisemitism. Båda har skrivit romaner om judiska öden under andra världskriget och jag ska ärligt säga att jag gick dit för tematiken och för Anita Goldman. Stranger hade jag inte hört talas om. Men jag gick därifrån med Strangers bok under armen och uppfylld av berättelsen om hur han började skriva sin bok.

I augusti deltog jag i en fortbildning som arrangerades av Forum för Levande Historia och Voksenåsen och som syftade till att undersöka hur lärare kan använda sig av Norges ockupationshistoria för hågkomstresor med sina elever. Tre makalöst spännande dagar och ett stoff som gick rakt in i hjärtat på mig – att bo så nära Norge som jag gör, men veta så lite om den här delen av landets historia. Så en liten tanke fanns det där när jag gick till seminariet att norske Stranger kanske skulle kunna berätta något matnyttigt.

Det gjorde han.

Simon Stranger hade många böcker i bagaget, när han en söndag, hemma hos sina svärföräldrar tillsammans med frun och barnen, går ut i köket för att hämta sig en kopp kaffe och svärfar säger som i förbigående: ”Du vet väl att Grete växte upp i Bandeklostret?”

Bandeklostret är smeknamnet på huset på Jonsvannsveien 46 i Trondheim, och där huserade den beryktade dubbelagenten Henry Rinnan under andra världskriget. Rinnan infiltrerade motståndsrörelsen åt nazisterna och huset blev hans högkvarter. I källaren torterades och dödades norrmän under förhör och huset minner om obeskrivliga grymheter.

Hur kommer det sig att en judisk flicka som svärmor Grete växte upp där? Den historien börjar Simon Stranger nysta upp och den blir ramverk för hans romanbygge ”Minns deras namn”.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Titeln anspelar på den judiska seden att en människa dör två gånger. Första gången när kroppen avlider och släcks, och andra gången när namnet sägs, skrivs, finns i tanken hos de efterlevande för allra sista gången. Det är fantastiskt vackert och en tradition som är väldigt närvarande i många minnesmärken för Förintelsens offer där namnet blir centralt. Som väggen med namn på Umschlagplatz i Warszawa, i gaskammaren i Belzec, i Yad Vashem....

Simon lyfter fram det genom konstprojektet med snubbelstenar, där små minnestavlor i samma storlek som kullersten placeras på gatan utanför hus där offer för Förintelsen bodde före deportationen. När Simon tillsammans med familjen letar upp snubbelstenar för fruns släktingar blir det startskottet för hans bok om Bandeklostret, Henry Rinnan och svärmors föräldrar; släkten Komissar.

Det är en roman som lever i fyra tidslinjer. Vi följer Henry Rinnans liv från barndomen och de vilsna tonåren – hela tiden med en längtan efter tillhörighet och beundran, genom landsförräderiet och arbetet för nazisterna och de grymheter han utför själv och beordrar andra till, i huset på Jonsvannsveien. Det är en spekulation kring hur ondskan träder in i en människans liv och kommer att dominera personligheten och mellan raderna leker författaren med en undran om vad som hade skett om valen sett annorlunda ut. Vi följer också Simon själv under hans arbete med boken och hans efterforskningar. Och vi följer dels svärmor Grete och hennes uppväxt i huset med en mamma som levde med svår ångest över vad som skett inom samma väggar där hennes barn nu lekte. Barndomens upptäcktsfärder med teater i tortyrkällaren och skattkistan med utdragna naglar i vindens prång och hemliga gångar. Dels Gretes föräldrar och deras familjer under ockupationsåren. (Bland annat en släkting som flyr till Sverige i samma transport som Robert Levin, vars dotter Sidsel jag fick chansen att träffa under mina utbildningsdagar i Oslo.)

Det är en roman med en ovanlig dramaturgi, där kapitlen följer alfabetet och varje kapitel upprepar sin begynnelsebokstav som ett mantra, en växelsång mellan de olika berättarrösterna, men som också håller en stram struktur genom den rytm som texter skapar.

”M för mörkret, för misstro och missunnsamhet. M för man, för mardröm och malträtering.

M för mörkercellen på Falstad, som du gjorde allt för att slippa, för mörkercellen var inte mer än en skrubb utan fönster.

/…/

M för musiken och för minnena av Marie /…./

/…/

M för människor, och för minnet av en annan formulering som finns kvar inom mig efter besöket hos Lillemor i Stockholm /…./

M för motståndsrörelsen /…./”

Och jag fascineras över hur varje ord är så rätt. Hur varje ord leder berättelsen vidare och hur grymheten växer i mellanrummet mellan vilka stycken han fogar samman och med vilka ord han bygger – och samtidigt är det så poetiskt och så vackert och så skirt att det gör ont. Än mer ont för att det därför ställer hjärtat vidöppet för all den smärta som beskrivs.

Simon Stranger är noga med att påpeka att det här är en roman. Han återskapar skeenden ur Henry Rinnans liv där en del är gissningar och skönlitterära konstruktioner. Men han har gjort en gedigen research, och de delar som handlar om den egna familjen och hans eget sökande efter historien är autentiska – så jag förhåller mig kluven inför vad boken faktiskt är.

”Minns deras namn” är en sådan där bok som flyttar in i en. Men den beskriver så svåra saker att man måste våga låta den flytta in. För det gör ont att läsa den. Men det är en stor upplevelse att läsa den.

"Minns deras namn" av Simon Stranger är publicerad 2019 av Bokförlaget Polaris. 

Den finns bland annat att köpa på Bokus och på Adlibris