”Färgblind – En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes

 Jag gick till seminariet på Bokmässan för att jag var nyfiken på innehållet, eftersom amerikansk inrikespolitik är ett intresse hos mig, och jag kände inte till Coleman Hughes. Samtalet var intressant. Jag tycker om när man ställs inför perspektiv som utmanar ens egna tankegångar, och här var en svart amerikan som med ett stort lugn och välartikulerad saklighet berättar för publiken att det inte är rasism som är svarta amerikaners största problem – det är fattigdomen. Hughes lyfte att han själv inte alls upplevt någon rasism, och inte alls ställts inför frågan förrän andra människor berättade för honom att han tillhör en förtryckt ras. Jag var så provocerad. Och så fascinerad. Satt hela tiden med känslan att någon borde avbryta killen och berätta vad han själv uppenbarligen inte fattat! Björn av Kleen ledde samtalet och som den korrespondent han är så var det mycket i frågorna som kretsade kring Trump och hans andra presidentperiod. 

Jag köpte boken. Provocerad som jag var så ville jag ha mer av Hughes tankegångar, och nu när jag läst den – sträckläst den – så har jag fått en oändligt mycket djupare förståelse för vad det var han försökte formulera för oss där uppe på scenen. Och den tanken har ett större djup, och en större abstraktion än vad Kleens frågor lyckades fånga upp.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Coleman Hughes är, förutom författare och jazzmusiker, politisk kommentator med en examen i filosofi. Han målar upp en bild av det amerikanska samhället som i sin strävan att dels minska rasism, dels kompensera för historisk rasism, blir lika rasistiskt. Han förnekar inte att rasism förekommit och förekommer, vilket jag faktiskt uppfattade i intervjun, men han opponerar sig mot hur den rasismen hanteras. Han tar t ex upp kvoteringssystem för antagning till skolor och anställningar. När människor kvoteras in för att dom tillhör en viss grupp, istället för att antas på egna meriter, sker det på bekostnad av andra välmeriterade sökande, som går miste om platsen – inte pga att en annan sökande har bättre meriter, vilket vore det mest rättvisa, utan för att dom själva har ”fel” hudfärg för urvalskriteriet, ett kriterie som inte säger något alls om individens möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter eller prestera på utbildningen. Vilket då innebär att kvoteringssystemet i praktiken är rasistiskt. Det favoriserar en på förhand utvald grupp på bekostnad av en annan. Hughes kallar detta neorasism, och förklarar det med att antirasism i sin praktik blir rasistisk. Och han går igenom massor av omständigheter som han menar är exempel på samma praktik. Försök att kompensera för något, genom att gynna något annat. På seminariet pratade Hughes om Black Lives Matter, och menar att det bästa som kommit ur den rörelsen är att man nu håller koll på antalet som dödas oprovocerat av polisen. Och de senaste siffrorna visar att det inte är svarta män, utan vita personer. Men det löser man inte genom att betala ut ekonomisk ersättning till efterlevande, utan genom att hantera polisvåldet. Felaktiga ingripanden behöver definitivt ses över, men inte som ett rasistiskt uttryck. Som det ser ut nu, menar han att det blir destruktivt, och det gör rasismen omöjlig att komma ifrån.

Det Coleman Hughes lyfter fram som önskansvärd strävan är istället ”färgblindhet”. Ett samhälle som är färgblint. Det vill säga, ett samhälle där rasfrågor, hudfärg, etnicitet inte alls är en faktor – varken i stort eller smått. Ett samhälle som bara består av människor. Inte mer tilltrasslat än så. Människor som lever tillsammans, som kan olika saker, och där var och en bedöms på sina egna meriter och inte på vem man är, eller inte är.

Det är naturligtvis en vacker tanke, men jag suckar lite. Filosofen kliver in i politiken.  Och det känns nästan lite naivt. Jag tror inte det skulle gå. Frågan om våra olikheter känns som hela drivkraften i våra politiska system. Och någonstans där funderar jag på om det är precis det här Hughes vill. Han utmanar vår tanke. Barnen på hans mammas gata lekte tillsammans i en enda mix av ungar av olika ursprung, men ingen av dom satte ord på olikheterna. De var helt enkelt Cole, Bill, Ken, Sandy…… Någon annan kunskap om varandra behövdes inte. Leken blev inte roligare om dom visste vem som var svart, vem som var hispanic, vem som var irländare. Det var bra som det var. Dom behövde inte bemöta varandra efter ras. Och det borde inte staten behöva heller.

Det här en utmanande bok. Identitetspolitik, rasmotsättningar, filosofi. Det samlade lugn jag mötte från scenen när jag lyssnade på Hughes på Bokmässan, möter mig på boksidorna också. Han är saklig och samlad, aldrig moraliserande. Han strider inte i sin argumentation – han presenterar ett alternativ.

”Färgblind. En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes, är utgiven 2025 av Nopolar Publishing.