”Grinden i Dachau” av Björn Wiman

 När Björn Wiman ger ut sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna, så sker det som en omarbetning av den bok han gav ut 2021: ”Hatet mot judarna” där hans texter varvades med berättelser från överlevande. I ljuset av Hamas attack mot Israel 7 oktober 2023 uppstod ett behov att belysa och reflektera kring antisemitismens olika framträdelseformer. De omarbetade essäerna är också kompletterade med en helt nyskriven: ”Pogromernas tid”. Det är en bok med ambitionen att berätta om hatets nya likväl som historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om hoppet, konsten och kunskapen som ett motgift.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

När jag lyssnar på Björn Wiman på Bokmässan 2024, så är det just kring minnets överlevnad, som samtalet mellan honom och Daniel Pedersen rör sig, kring Förintelselitteraturen som en genre som inte kommer fyllas på – inte kan fyllas på. Förintelsen är så unik. Den inbegrep så många erfarenheter som är bortom vad vårt språk ens kan återge. Den generella kunskapen kan inte heller gestaltas för individerna överlevde inte. (Och här skiljer Wiman och Pedersen noga på vittnesmål och kunskapsproduktion.) De resonerar kring människans kapacitet till grymhet och till hjältemod, och att den viktigaste lärdomen är att det inte handlar om oförklarlig ondska, utan om vad som gjorts AV människor MOT andra människor. De resonerar utifrån Viktor Klemperer om Tredje Rikets språk. Att det är som arsenik, som droppe för droppe tar sig in i systemet – och ingen är immun mot giftet. Om språkets innebörd och förmåga.

När jag läser essäerna så är det den med titeln ”Kulturens skymning” som stannar kvar. Den inleds med Wagner och hans musiks roll för naziregimen, om Goebbels och propagandan som använder kulturen som redskap – både i det som produceras och det som förbjuds. Men en essä som avslutas med intryck från pjäsen ”Vår Klass”, som handlar om massakern i Jedwabne. En by där lokalbefolkningen tar saken i egna händer och mördar 1600 av sina judiska grannar genom att stänga in dom i en lada och tända på. En massaker som sedan felaktigt skylls på nazisterna ända fram till att Jan Gross forskningsrapport visar att nazisterna inte kom längre än till grannbyn och aldrig var i Jedwabne. Då levde fortfarande flera av gärningspersonerna. Anna Bikont gjorde sedan en journalistisk grävning kring massakern och intervjuade flera vittnen. Och sedan kom pjäsen som spelats på scener över hela världen. Hållfast förståelse ur korsbefruktningen av vetenskap, journalistik och konstnärlig gestaltning. Och när jag läser Wimans text är jag tillbaka i känslan när jag själv stod bland vitsipporna inne på Jedwabnes raserade judiska begravningsplats. Skärvor av sönderslagna gravstenar som stack upp bland de skira blommorna, den totala tystnaden på en ödelagd minnesplats. Och mannen i den grå bilen som kört bort från byn och stilla satt och filmade oss under vårt besök. Uppenbarligen inte nöjd med att vi var där. I samtalet på Bokmässan säger Pedersen och Wiman att det är farligt att inhägna minnet till institutioner som ex Auschwitz, då de flesta av Förintelsens offer inte dödades där, och inte dog så. Och att vi inte ska glömma lokalbefolkningens roll. Inte under Förintelsen, men inte heller under pogromerna efter krigsslutet.

Jag är tveksam till om Wimans bok är ett potentiellt standardverk i frågan om antisemitism, men den är klart läsvärd. Den är välskriven och jag uppskattar de historiska referenserna, likväl som resonemangen in i vår samtid.

”Grinden i Dachau” av Björn Wiman är utgiven av Fri Tanke 2024,