Om läsning i en förändrad värld

För några veckor sedan kom rapporten att unga svenskar läser allt mindre. Kort därefter fick vi siffror på den pågående ljudboksboomen med rekordförsäljning av nya abonnemang. Samtidigt presenterades en konsumentundersökning kring varför människor väljer ljudböcker i allt högre grad. Det handlar tydligen inte alls om möjligheterna till multitasking som annonskampanjerna tycks tro, utan sällskapet av en annan människas röst. Vi lyssnar på ljudböcker för att känna oss mindre ensamma.

Bokmässan i Göteborg har precis avslutats för den här gången, och med stigande publiksiffror och stor försäljning så känns det inte som om pappersboken är på väg att dö. Visserligen lockade ljudboksföretagen med fina erbjudanden, och Storytel hade generöst pris på sin egen e-boksläsare, men i stort sett alla människor bar runt på en kasse med en pappersbok i. Samtidigt som man satsade på digitalisering och bootcamp i e-sport. Berättelser för olika format. 

Mässans sista dag var jag och lyssnade på ett samtal om berättelsens kraft, mellan ryske Dmitrij Gluchovskij och sydkoreanske Un-sun Kim. Frågeställningen för samtalet berörde om vi befinner oss i en litterär kris i en samtid där rörlig bild är en så viktig del av vår moderna kultur.

Dmitrij Gluchovskij har gjort sig ett namn med sin framtidstrilogi ”Metro”. En dystopi om en värld som vandrat vidare efter en stor kärnkraftsolycka. Eftersom Moskvas tunnelbana är konstruerad att kunna fungera som skyddsrum har människorna som tog sin tillflykt under jorden överlevt och i tunnelsystemet har livet sakta skapat sig nya rum. Varje tunnelbanestation har fått sin nisch av människor och mellan tunnlarna blomstrar en tolkning av den gamla världen. Serien om Metro har blivit en global succé och Gluchovskij bjöd tidigt in fansen att interagera med berättelsen via olika webbsidor och forum. Det här var i internets barndom och hela berättelsen började med att författaren publicerade kapitel på en hemsida. I dagsläget har han varit tvungen att stänga ner den formen av kanaler och kommunikation med fansen, då en hel del människor kritiserat has verk grovt när man inte accepterat att berättelsen tagit riktningar man inte själv önskat. I dagsläget har en remake av tv-spelet ”Metro: Exodus” nått sin publik med helt ok mottagande, och där finns stora möjligheter för spelaren att själv påverka berättelsens och karaktärernas utveckling.

Gluchovskij är just nu aktuell med en följetong på Storytel som heter ”Utpost” och som är skriven direkt för ljud. Fast i det här samtalet berättar han att från början var tanken att det skulle bli en tv-serie, men den ryska censuren satte stopp för produktionen. Istället gick manuset i stort sett orört över till en ljudboksversion som därmed följer tv-seriens dramaturgi. I Ryssland omfattar censuren nämligen inte ljud. Det blir som en dramatisering, en avancerad radioteater. Och vi ber om Guds försyn att det inte slår tillbaka på dess författare. 

Man kan i sammanhanget fråga sig om det ställs andra krav på en författare av idag, eftersom det material man skriver ska kunna anpassas till ett flertal olika media. Inte minst sociala medier - och webbsidor, film, streaming av både ljud och bild, bloggar…..vi svämmar över av möjliga kanaler för berättelser. Det handlar om att nå läsaren där läsaren är. Och samtidigt handlar inte litteraturen i sig själv om läsaren. Ser vi historiskt så började vi berätta historier för varandra vid lägereldarna, långt innan vi tänkt tanken på skrivtecken. När det kom så långt att vi ville komplettera vår muntliga tradition och bevara våra texter så ristade vi i sten, och på skinn, och Gilgamesheposet ristades på lertavlor. Sedan tog papyrus vid. Textrullar. När föremålet vi känner som bok introducerades skrev man för hand och kopierade för hand. Och vår vän Johann samlade typer och prövade att trycka. 

Nu förfasas vi över e-boken och ljudboken och webbsidan och sociala mediers mikrobloggande, och jag har svårt att se varför det skulle vara så farligt. Gluchovskij betonar i samtalet att media förändras. Men att kärnan handlar om berättelsen – inte om vilket format berättelsen berättas via.

Och med det sagt drar jag fram en tummad pocket med Illiaden och tänker på att dess upphovsman Homeros själv var blind och berättade sina historier om hjältar och trojaner muntligt, eventuellt vid en sprakande eld. Det finns en omslutande trygghet i den kunskapen när jag slår upp första sidan. 

Dmitrij Gluchovskijs böcker kan bland annat beställas från AdLibris