”Hogwarts Legacy”

 Den förlösande känslan när Harry äntligen håller brevet från Hogwarts i sin hand, och vi läsare inser att hans liv kommer ta en helt annan riktning – den känslan! – den gåshuden! När konceptet med ”Hogwarts Legacy” presenterades var det chansen att få uppleva den känslan som väckte min längtan. Det skulle bli ett spel som inte handlade om Harry och hans vänner, men om skolan Hogwarts och trollkarlsvärlden, som utspelade sig några generationer tidigare. Man skapade sin egen karaktär, och klev själv in som elev på Hogwarts. Lektioner varvat med äventyr. Jag t o m uppgraderade mitt konsollstall till en PS5 för att kunna börja spela direkt vid release – så pepp var jag! Jag köpte också en spelguide, vilket jag aldrig använt mig av förut, men jag är verkligen ingen open-world-spelare, så kändes tryggt att ha något att hålla i handen.

Och vilken resa det har varit!

(Bild lånad från den officiella hemsidan)

Först: det var ett jäkla liv kring spelet. Efter den enorma succén med böckerna om Harry, gjorde JK Rowling uttalanden om transpersoner som definitivt splittrade hennes fanbase. Hela konceptet av den lille utstötte killen, som växer upp, tar parti för rättvisan och godheten och bekämpar ondskan, fick sig en rejäl törn. Persongalleriet analyserades, storyn detaljstuderades och kritiken växte. Att upphovspersonen kategoriserade människor och var hånfullt nedsättande blev en besvikelse för många, och en stor del människor valde att vända hela konceptet av Harry Potter ryggen. I protest mot författarens uttalanden. Det gjorde att inför release av spelet kom debatten att ta ny fart och nu gällde det framför allt om man skulle spela spelet eller inte. Och hur man skulle spela det. Studion var noga med att frikoppla sig från författaren och det betonades att hon inte varit delaktig i produktionen. Karaktärsgalleriet utökades med transpersoner, färgade, en stor mängd etniciteter – allt för att balansera upp de misstag man ansåg sig finna i originalberättelsen. I skapandet av sin egen karaktärs fysiska företräden kändes det som alternativen aldrig tog slut.

Jag tänkte så här. Ja, författaren har gjort riktigt korkade kränkande uttalanden. Och jag fördömer dom definitivt. Men hon har också skapat en berättelse som jag älskar. Ett fiktivt universum jag längtar till. Så, ja, jag kommer spela. Och jag kommer njuta av varenda stund. På samma sätt som jag njuter av att läsa om böckerna. Gång på gång. Trots allt.

Hur blev det då? Jag är kass på strid och jag är inte alls van vid öppen värld, så jag valde den lägsta svårighetsgraden, för att ge mig själv en njutbar resa. Jag bestämde mig för att gå all-in vid hus-ceremonin, och inte krångla till det med att byta, utan spela det hus jag tilldelades. Det blev Gryffindor. Jag spelade kampanjen, och bestämde mig tidigt för att försöka rensa kartan och samla så många troféer som möjligt. Här var spelguiden verkligen till hjälp! Jag hade också köpt en förbokad kopia till Playstation, så hade ett extrauppdrag inne i Hogsmeade, som verkligen var fantastiskt spännande! Och långt! Kändes som ett helt DLC. Jag hatar spindlar, och dom är överallt. Och dom är verklighetstrogna, speciellt i hur dom rör sig, vilket nästan tangerade panik. Ganska snabbt kom en uppdatering efter att spindelfobiker haft enormt svårt att slutföra spelet, så man kunde välja ett ”arachnofobialäge” där spindlarna istället visade sig som luddmonster (eller nå’t sån’t), men jag testade aldrig, trots min egen spindelrädsla, utan plågade mig igenom varenda spindelfight.

Jag har sprungit trappa upp och trappa ner, och lärt mig hitta inne i den makalösa slottets alla skrymslen och vrår. Jag har utforskat Förbjudna Skogen. Jag har handlat i Hogsmeade. Jag har hälsat på i de omgivande byarna. Jag har letat mig ner i grottor och prång, klättrat bland berg och vandrat stig efter stig. Och suttit och mediterat en stund vid Hagrids Stuga. (Med ett sk easter-egg i trädgården, som jag uppmanar alla att leta upp. Såååå fint.) 

Så fick man äntligen den efterlängtade kvasten. Och helvetet började på riktigt! Jag kunde ju inte styra! For mest fram och tillbaka så jag blev åksjuk! Och där kom första bakslaget. Man ska utmana i snabbflygning, och vinna mot skolans stjärnflygare. Jag försökte några gånger, men insåg att jag inte kommer klara det. Så den trofén var bara att lägga åt sidan. Kvast som transportmedel däremot var grymt skoj, men inte alls lika komplicerat.

Och sedan fick man sitt Room of Requirements, och jag är inte intresserad av inredning, så det lockade mig inte alls att hålla på och pyssla med det. Gjorde det jag skulle för lite olika uppdrag, men inte mer.

Däremot var det roligt med de olika biologiska miljöerna, och att ge sig ut med sin Newt Scamander-väska och leta magiska djur, sätta upp olika hägn, kombinera olika arter i olika biotoper och försöka sig på lite avel. Där kunde jag fastnat, kände jag. Med Nifflare och annat, så begränsade mig där också.

Uppdragen var roliga och kändes omväxlande, även om dom alla följde ett och samma mönster: man träffar någon som berättar en story, har ett bekymmer, man hjälper till och löser det – lättare eller svårare, mer eller mindre omfattande – och får sedan sin belöning. Spöken, troll, skatter, kidnappade djur, försvunna släktingar, borttappade föremål…..

Så summa summarum: en kampanj med en spännande story kring Hogwarts grundare och en väl förborgad hemlighet kring gammal magi. En djupare story kring vänskapen med en annan elev och egna moraliska val kring vilken sorts magiker man vill vara. Ett större uppdrag i den egna nutiden kring tjuvjägare, magiska djur och banditer att sätta dit. En karta översållad med ”singeluppdrag”, kistor att öppna, föremål att söka efter, olika sorters fiender att besegra, platser att uppräcka och låsa upp, ruiner att utforska, magiska djur att finna, flygningar att göra, Merlin Trials att lösa etc……. Och så ska man gå i skolan också. Lektioner, färdigheter att öva på, trollformler att lära sig och låsa upp, växter att odla, potions att brygga, djur att tämja. (Det är framförallt här man rör sig till högre levels i sitt skills-träd = fler och fler trollformler att använda och kombinera).

Och för varje löst mysterium, varje öppnad kista – så fick man ett stort antal klädesplagg och accessoarer och kunde byta kläder och annat hur man ville. Så i denna strikta skolmiljö, med sina korrekta skoluniformer och sina husfärger – så går man själv omkring som en total clown.

Jag har plöjt ner ca 120 timmar, slutförde då 88% av spelet (flygning, magiska djur och room of requirements hade en del kvar att plocka med). Jag har också klappat varenda katt jag har träffat på, och det är översållat med katter! Man kan klappa alla, dom spinner och kråmar sig (och då vibrerar hela handkontrollen) – och man får exakt NOLL för det. Välbehag och mys, men inga troféer. (Däremot får man en trofé för att flippa kossor.) Och när man känner sig så nöjd man kan, har slutfört kampanjen, alla uppdrag i mainstory, nått tillräckligt hög level – så är det dags för den avslutande middagen och utdelningen av House Cup – som man givetvis vinner.

Just nu känner jag mig mätt på Hogwarts, men jag kommer definitivt att återvända och spela fler av husen. Om inte annat så inför releasen av uppföljaren. (Som jag hoppas erbjuder Quidditch och en trofé för kattklappning.)

”Hogwarts Legacy” går att spela på typ allt vid det här laget, och den här reande svarta veckan så är det dessutom fint pris.