”Stinas Jojk” av Mats Jonsson

 Tecknaren Mats Jonsson har skrivit ytterligare en del av sin samiska historia. Den här gången riktad till unga läsare. Det är berättelsen om Stina och hennes syster Sara från Malå. Stina slutade aldrig att växa, och var vid sin död 2,20 m. Hennes storlek åtdrog sig intresse dels från Gustaf Retzius och hans skallmätningar som samerna utsattes för, men också från människor som ville tjäna pengar på Stina och övertalade henne att låta sig visas upp mot betalning runt om i Europa. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med tiden blev renskötardottern en driven affärskvinna som kunde köpa sig sitt eget hemman och hjälpa sina föräldrar, men vägen dit var kantad av förnedring och utsatthet. Och när hon återvänder hem står hon mellan två världar. För Mats Jonsson blev det viktigt att visa hus Stina skyddar sitt inre rum från hånet och skratten. Hur hon söker de snälla blickarna. Jonsson har tecknat berättelsen om Stinas alltför korta liv. Stina finns i Mats Jonssons släktträd och hennes berättelse har varit en levande del av hans släkts historia. När han skrivit ”Vi var samer”, sökte han ett människoöde att fördjupa sig i för sin nästa bok. Idag vet vi att Stina led av något som kallas gigantism, men i mitten av 1800-talet fanns inte den kunskapen, och Stina blev i människors blickfång med sin ovanliga storlek. Efter sin död grävdes Stina upp, benen separerades från köttet och hennes skelett togs till Uppsala. Att visas upp som ett monster också i döden. I ett samtal på Se Människan-scenen på Bokmässan, drar Mats Jonsson paralleller till dagens fascination för true crime. Hur det blir ett smaskande i människors olycka, som blir rent äckligt, för vi släpper aldrig taget. Vi vältrar oss. Nu precis som då. Vetenskapen går fram som en slåttermaskin utan all form av etik. Det är ren objektifiering. Stinas kvarlevor hittades så småningom i en kartong i källaren. Skelettet svårt bränt. Först i år gravsattes hon på nytt i sin hemby. Mats Jonsson var närvarande.  

Det är en finstämd redogörelse av ett smärtsamt livsöde. Sakligt redogör Mats Jonsson för både glädje och rena övergrepp. Stina kliver ut till oss från bilderna. Levandegjord och ges upprättelse. Rasbiologins plats i Sveriges historia är en vidrig period, men ska vi kunna förhålla oss till den så måste vi också få kunskap om det som skedde. Berättelsen om Stina tänker jag är en väg för ungdomar att lära om de övergrepp som samerna utsattes för.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson, är utgiven av Alfabeta, 2024.

”På Avstånd” av Hernan Diaz

När Hernan Diaz första bok på svenska gavs ut; ”Egendom” så var jag nyfiken, men det blev inte av att jag läste den. Kom över en pocketutgåva för någon månad sedan och började lite smått. Fastnade, men inte så jag sträckläste. Några sidor då och då. 

På Bokmässan i år så konstaterade jag att Hernan Diaz var på plats, och markerade hans programpunkter, men inte med någon tanke att direkt prioritera, men att lyssna om något tillfälle passade in i programmet. Det gjorde det på fredagen. På morgonen. Hade kommit lite sent, och missat starten av dagens första punkt, så traskade bort till DNs monter för att lyssna på ett kortare samtal med Hernan Diaz. In på scenen kliver ett energiknippe, som varvar engelska med svenska. Visar sig att den argentinskfödde Diaz, växte upp i ett grönt radhus på Lidingö. När familjen återvände till Argentina pratade han spanska med svensk brytning. Sedan gick flyttlasset till USA, där han nu bott merparten av sitt liv. Han är på Bokmässan för att prata om sin nya bok: ”På avstånd”, som i Sverige ges ut nu, men som i praktiken skrevs innan ”Egendom”. Och Diaz själv ser dom som om dom hör ihop, en kedja i samma berättelse. Diaz levde i Sverige under Palmeåren. Det som i mycket var Sveriges guldålder, under välfärden. I relation till ett USA under samma tid, under Reagans presidentskap och ett helt annat privatekonomiskt system. Ekonomisk historia blir central för Diaz. Den amerikanska drömmen. Och hur den blir sin egen kliché i populärkulturen. Den starke som kan åstadkomma allt. 

De här två böckerna är Diaz hittills enda romaner. Den ena nominerades till Pulitzerpriset, den andra vann Pulitzerpriset. Det är inget dåligt cv. Och ungefär där var jag fast. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”På avstånd” handlar om Håkan Söderström, en mycket ung man från Småland, som vid mitten av 1800-talet, tillsammans med sin storebror Linus lämnar Sverige för att emigrera till Amerika. Bröderna kan inte språket, vet ingenting om landet, mer än att det är en plats att göra en nystart med bättre förutsättningar. Och till på köpet kan ingen av dom läsa. Familjen har kommit över en summa pengar som räcker till två biljetter. Föräldrarna stannar kvar i Sverige. Linus är den äldre, och den som alltid tagit hand om Håkan. Linus är tryggheten. Den som kan och vet, och trots att Linus inte vet ett dugg mer om det främmande än vad Håkan vet, så har han ett sätt att föra sig i sammanhanget som ställer Håkans tillit totalt till sin bror. Utan honom är han ingenting. De reser från Göteborg till Portsmouth, men där kommer dom ifrån varann på kajen. Håkan letar sig fram till båten som ska till Amerika, men går på fel båt. Istället för destination New York, hamnar Håkan i San Fransisco. Han kan inte ett ord engelska, har inte mer med sig än de kläder han går och står i, han har aldrig sett en karta – men hur långt kan det vara? Han vet att Linus är i New York. Måste vara i New York. Han följer solen och håller kurs österut, och börjar gå för att återförenas med sin bror. På vägen möter Håkan ett stort antal människor. Både de som hjälper honom och dom som utnyttjar honom. Med varje möte växer Håkan som människa – och han fortsätter växa även fysiskt. Håkans storlek och händelser som drabbar honom gör honom omtalad, och snart sprider sig legenden om Jätten. 

Det här är en helt fantastisk berättelse. Den är rörande och spännande, påminner stundtals om ett matinéäventyr likväl som en utvecklingsroman. Jag påminns ganska ofta om John Williams ”Butcher’s Crossing”. Diaz kallade den för en ”tyst” bok då Håkan saknar ett språk, och framförallt under de första kapitlen är detta väldigt målande då man följer skeenden helt genom Håkans blick, vad han ser, inte vad han hör – för det han hör är obegripligt för honom. Stilmässigt är det imponerande genomfört. 

Hernan Diaz har klivit in som en av mina absoluta favoriter, och ett författarskap som ska bli en glädje att följa framöver. 

”På Avstånd” av Hernan Diaz är utgiven i svensk översättning 2024 av Brombergs.

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024. 

Den Vita Stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

För någon vecka sedan genomfördes presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump. Några dagar senare greps en potentiell attentatsman vid Trumps golfbana när han låg väntande och beväpnad. Under natten till idag har republikanerna röstat ner talmannens budgetförslag på direkt anmodan från Trump. Samtidigt snurrar internet i spinn av kattmemes efter att både Trump och hans vicepresident envist håller i lögnen att människors husdjur i Springfield äts upp av immigranter. Det är presidentvalår, och den här gången känns det galnare än vanligt. Och som alltid så växer mitt intresse för amerikansk politik. Denna karusell som snubblar på sina egna tillkrånglade system. Landet i ständig existentiell konflikt med sig själv. 

Som mångårig DN-läsare är Martin Gelin ett bekant namn. USA-korre med signifikant berättarröst. Med flertalet prisade böcker bakom sig, plockade jag upp den här som första. Och blev smått golvad. Ett tungt och informationsspäckat ämne förpackat till inte bara begriplighet, utan till spännande, bladvändande läsning, där information blandas med intervjustoff och personliga reflektioner. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det Gelin gör i sin bok är att lägga fokus på rasismen i den politik som Trump bedriver, och ställer den i ljuset av rasismen i landets historia. Som en förklaring: hur kan en kandidat som driver en så extrem politik vinna så stor mark? Vad har det här landet i bagaget som ger honom den ytan? Han börjar med stormningen av Kapitolium 6 januari, och förflyttar oss sedan till Jeffersons slavgods Monticello. Gelin berättar om slaveriet, presidenter som går emot konstitutionen och trotsar grundlagen för att hålla i sina egna vinstintressen att handla med människor. Inbördeskriget. Tar oss med till en tid då domstol konstaterar att federal lag inte gäller individer och friar lynchmobben som i vita kåpor mördat hundratals svarta medborgare som trodde sig skyddade av lagen. Rosa Parks. Medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King. Nixons rasistiska politik. Reagan. Det vita Republikanska partiet. Hur den politiska rörelsen blir mer och mer tydlig i att amerikansk politik inte handlar om ideologi utan om hud. 

Tillbaka till modern tid med massfängelser i Arizona, en påbörjad utrensning av monument som hyllar det gamla förtrycket, ett Kalifornien som vänder skutan och skaffar sig en ny identitet. Men också den makt som enskilda stater har att fortsätta öka segregationen, fortsätta styra över den lilla människans fria vilja. Hela kärnan i demokratin. Hur lärare i Florida tvingas skriva under lojalitetsdokument för att få utöva sitt yrke. Hur böcker förbjuds, t o m bränns på nya bokbål. Förbud mot att människor får känna sin egen historia. En historierevisionism som hittar hela vägen upp från guvernörer till kongressen och senaten, hela vägen in i Vita Huset. Amerikanska nationalister och nazister på konferens i Budapest. Viktor Orban som hyllas av Trump som en bra kille efter den gemensamma golfrundan. Och i bakgrunden samma finansiärer. 

Under inbördeskriget tillskrivs Abraham Lincoln ha sagt att om det här landet inte kommer till bukt med sin rasism så kommer det gå under. I sin bok konstaterar Gelin att det är enklare att föreställa sig slutet på landet än slutet på nationalismen. 

Skriven i ett bra och läsvänligt tempo, faktaspäckad utan att kännas tung. En gedigen genomgång, utan att bli långrandig. Och Gelin är ju en driven skribent. Reportagebok invävt i historiebok. Lägger fram informationen utan att skriva en på näsan. Och en väldigt intressant läsning den här hösten med valet knappa 50 dagar bort. 

”Den vita stormen” av Martin Gelin är utgiven 2022 av Natur & Kultur. 

”Konklaven” av Robert Harris

Kan man kalla en bok för en stillsam thriller? Isåfall vill jag göra det. Vi får följa kardinal Lomeli, påvedömets dekan, som ska leda konklaven för val av ny påve. Instängda, som regelverket säger, och följandes strikta traditioner, utspelar sig det mesta av historien i Lomelis tankar. Hans tvivel, hans omsorger, hans vägar till egna beslut. Och spänningen är oerhörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag är väldigt förtjust i Robert Harris sätt att leka med verkligheten. Att plocka in ett spänningselement i ett historiskt skeende som ger en ytterligare krydda till en historisk händelse. Debuten skedde med den kontrafaktiska ”Faderland”, som också var den första av Harris böcker som jag läste, där han leker med idén att nazisterna vann andra världskriget och hela mörkläggningen kring Förintelsen planeras att avslöjas. Harris är historiker, och även om han skrivit böcker om utspelar sig under flertalet olika epoker, så är det i berättelser kring andra världskriget som jag tycker han briljerar mest. ”Konklaven” är intressant då den avviker något från mönstret, och mer utgår från en situation, en händelse – ett påveval – utan att egentligen koppla detta till en faktisk påve, en specifik tid – mer spelet kring traditionen, och spelet inom den katolska kyrkan. Ett kammarspel. 

”Konklaven” har dessutom precis blivit film, med Ralph Fiennes som Lomeli, och kommer ha premiär under hösten. 

”Konklaven” av Robert Harris är utgiven 2016 av Bookmark. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Att John Ajvide Lindqvist ger ut nytt är alltid en anledning för mig att hänga på låset. Att han ger ut en bok som utspelar sig 1985 gör pirret lite större. En sommar mitt i min egen barndom. Jag var 8 år då. Metade abborre vid sjön, lyssnade på Herreys, läste Kalle Anka, cyklade. En lycklig tid. 

Den här boken utspelar sig på Särsö i Roslagens skärgård. Det är Live Aid-sommaren och ett gäng med nyblivna tonåringar återses, så som dom gjort varje sommar. Någon är bofast, någon är sommargäst. Sommaren är tiden då de är oskiljaktiga. Men den här gången har alla utom en fyllt fjorton, tonårstiden blommar med lite olika kraft, och nya känslor och sammanhang har klivit in i deras vänskap För att tuffa till sig inför tjejerna i gruppen så åker killarna till Svärtan, en ö som är svår att ta sig fram till och en utmaning att klara av. På ön hittar dom en sjöjungfru, bunden och döende, alldeles för långt från vattnet. Dom tar henne med sig. De gömmer henne i ett badkar i en sjöbod. Och successivt inser gruppen att hon påverkar dom. Att sjöjungfrun besitter krafter de inte förstår. Och inte kan värja sig från. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på John på Bokmässan 2023, när han berättade om sin bok. Hela idén började som en tanke om en novell. Och sjöjungfru var ett mytologiskt väsen han inte tidigare skrivit om. Och så ville han göra något kring den spirande tonårstiden. När hela Disneykonceptet var lagt åt sidan så föll berättelsen på plats. Fokus på sjöjungfruns förmågor och hur det påverkar gruppen olika. Hela tonårens identitetssökande. Att se på sig själv som en sexuell varelse. Huvudpersonen Johannes är den lite taniga killen som inte är lika framåt som de andra pojkarna, och som inte riktigt tagit steget bort från barndomens fantasier om E.T. Som sörjer sin döda lillasyster och tar ett stort ansvar i familjen samtidigt som han är både förtvivlad och arg på det främlingskap som sorgen skapat mellan hans föräldrar. Att ta hans om sjöjungfrun, försöka förstå vad hon behöver blir hans botgöring för den skuld han själv känner att han inte kunde rädda systern i hennes sjukdom. 

Ajvide är så skarp i sina karaktärer, och han mejslar fram både barndom, 80-tal och en sjöjungfru som är lika fruktad som fascinerande i sin gåtfullhet. En lite annorlunda berättelse. Mer sagolik till sitt väsen, mer lik novellen ”Gräns”. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2023 av Ordfront. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker.