”Hogwarts Legacy”

 Den förlösande känslan när Harry äntligen håller brevet från Hogwarts i sin hand, och vi läsare inser att hans liv kommer ta en helt annan riktning – den känslan! – den gåshuden! När konceptet med ”Hogwarts Legacy” presenterades var det chansen att få uppleva den känslan som väckte min längtan. Det skulle bli ett spel som inte handlade om Harry och hans vänner, men om skolan Hogwarts och trollkarlsvärlden, som utspelade sig några generationer tidigare. Man skapade sin egen karaktär, och klev själv in som elev på Hogwarts. Lektioner varvat med äventyr. Jag t o m uppgraderade mitt konsollstall till en PS5 för att kunna börja spela direkt vid release – så pepp var jag! Jag köpte också en spelguide, vilket jag aldrig använt mig av förut, men jag är verkligen ingen open-world-spelare, så kändes tryggt att ha något att hålla i handen.

Och vilken resa det har varit!

(Bild lånad från den officiella hemsidan)

Först: det var ett jäkla liv kring spelet. Efter den enorma succén med böckerna om Harry, gjorde JK Rowling uttalanden om transpersoner som definitivt splittrade hennes fanbase. Hela konceptet av den lille utstötte killen, som växer upp, tar parti för rättvisan och godheten och bekämpar ondskan, fick sig en rejäl törn. Persongalleriet analyserades, storyn detaljstuderades och kritiken växte. Att upphovspersonen kategoriserade människor och var hånfullt nedsättande blev en besvikelse för många, och en stor del människor valde att vända hela konceptet av Harry Potter ryggen. I protest mot författarens uttalanden. Det gjorde att inför release av spelet kom debatten att ta ny fart och nu gällde det framför allt om man skulle spela spelet eller inte. Och hur man skulle spela det. Studion var noga med att frikoppla sig från författaren och det betonades att hon inte varit delaktig i produktionen. Karaktärsgalleriet utökades med transpersoner, färgade, en stor mängd etniciteter – allt för att balansera upp de misstag man ansåg sig finna i originalberättelsen. I skapandet av sin egen karaktärs fysiska företräden kändes det som alternativen aldrig tog slut.

Jag tänkte så här. Ja, författaren har gjort riktigt korkade kränkande uttalanden. Och jag fördömer dom definitivt. Men hon har också skapat en berättelse som jag älskar. Ett fiktivt universum jag längtar till. Så, ja, jag kommer spela. Och jag kommer njuta av varenda stund. På samma sätt som jag njuter av att läsa om böckerna. Gång på gång. Trots allt.

Hur blev det då? Jag är kass på strid och jag är inte alls van vid öppen värld, så jag valde den lägsta svårighetsgraden, för att ge mig själv en njutbar resa. Jag bestämde mig för att gå all-in vid hus-ceremonin, och inte krångla till det med att byta, utan spela det hus jag tilldelades. Det blev Gryffindor. Jag spelade kampanjen, och bestämde mig tidigt för att försöka rensa kartan och samla så många troféer som möjligt. Här var spelguiden verkligen till hjälp! Jag hade också köpt en förbokad kopia till Playstation, så hade ett extrauppdrag inne i Hogsmeade, som verkligen var fantastiskt spännande! Och långt! Kändes som ett helt DLC. Jag hatar spindlar, och dom är överallt. Och dom är verklighetstrogna, speciellt i hur dom rör sig, vilket nästan tangerade panik. Ganska snabbt kom en uppdatering efter att spindelfobiker haft enormt svårt att slutföra spelet, så man kunde välja ett ”arachnofobialäge” där spindlarna istället visade sig som luddmonster (eller nå’t sån’t), men jag testade aldrig, trots min egen spindelrädsla, utan plågade mig igenom varenda spindelfight.

Jag har sprungit trappa upp och trappa ner, och lärt mig hitta inne i den makalösa slottets alla skrymslen och vrår. Jag har utforskat Förbjudna Skogen. Jag har handlat i Hogsmeade. Jag har hälsat på i de omgivande byarna. Jag har letat mig ner i grottor och prång, klättrat bland berg och vandrat stig efter stig. Och suttit och mediterat en stund vid Hagrids Stuga. (Med ett sk easter-egg i trädgården, som jag uppmanar alla att leta upp. Såååå fint.) 

Så fick man äntligen den efterlängtade kvasten. Och helvetet började på riktigt! Jag kunde ju inte styra! For mest fram och tillbaka så jag blev åksjuk! Och där kom första bakslaget. Man ska utmana i snabbflygning, och vinna mot skolans stjärnflygare. Jag försökte några gånger, men insåg att jag inte kommer klara det. Så den trofén var bara att lägga åt sidan. Kvast som transportmedel däremot var grymt skoj, men inte alls lika komplicerat.

Och sedan fick man sitt Room of Requirements, och jag är inte intresserad av inredning, så det lockade mig inte alls att hålla på och pyssla med det. Gjorde det jag skulle för lite olika uppdrag, men inte mer.

Däremot var det roligt med de olika biologiska miljöerna, och att ge sig ut med sin Newt Scamander-väska och leta magiska djur, sätta upp olika hägn, kombinera olika arter i olika biotoper och försöka sig på lite avel. Där kunde jag fastnat, kände jag. Med Nifflare och annat, så begränsade mig där också.

Uppdragen var roliga och kändes omväxlande, även om dom alla följde ett och samma mönster: man träffar någon som berättar en story, har ett bekymmer, man hjälper till och löser det – lättare eller svårare, mer eller mindre omfattande – och får sedan sin belöning. Spöken, troll, skatter, kidnappade djur, försvunna släktingar, borttappade föremål…..

Så summa summarum: en kampanj med en spännande story kring Hogwarts grundare och en väl förborgad hemlighet kring gammal magi. En djupare story kring vänskapen med en annan elev och egna moraliska val kring vilken sorts magiker man vill vara. Ett större uppdrag i den egna nutiden kring tjuvjägare, magiska djur och banditer att sätta dit. En karta översållad med ”singeluppdrag”, kistor att öppna, föremål att söka efter, olika sorters fiender att besegra, platser att uppräcka och låsa upp, ruiner att utforska, magiska djur att finna, flygningar att göra, Merlin Trials att lösa etc……. Och så ska man gå i skolan också. Lektioner, färdigheter att öva på, trollformler att lära sig och låsa upp, växter att odla, potions att brygga, djur att tämja. (Det är framförallt här man rör sig till högre levels i sitt skills-träd = fler och fler trollformler att använda och kombinera).

Och för varje löst mysterium, varje öppnad kista – så fick man ett stort antal klädesplagg och accessoarer och kunde byta kläder och annat hur man ville. Så i denna strikta skolmiljö, med sina korrekta skoluniformer och sina husfärger – så går man själv omkring som en total clown.

Jag har plöjt ner ca 120 timmar, slutförde då 88% av spelet (flygning, magiska djur och room of requirements hade en del kvar att plocka med). Jag har också klappat varenda katt jag har träffat på, och det är översållat med katter! Man kan klappa alla, dom spinner och kråmar sig (och då vibrerar hela handkontrollen) – och man får exakt NOLL för det. Välbehag och mys, men inga troféer. (Däremot får man en trofé för att flippa kossor.) Och när man känner sig så nöjd man kan, har slutfört kampanjen, alla uppdrag i mainstory, nått tillräckligt hög level – så är det dags för den avslutande middagen och utdelningen av House Cup – som man givetvis vinner.

Just nu känner jag mig mätt på Hogwarts, men jag kommer definitivt att återvända och spela fler av husen. Om inte annat så inför releasen av uppföljaren. (Som jag hoppas erbjuder Quidditch och en trofé för kattklappning.)

”Hogwarts Legacy” går att spela på typ allt vid det här laget, och den här reande svarta veckan så är det dessutom fint pris.  

”Färgblind – En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes

 Jag gick till seminariet på Bokmässan för att jag var nyfiken på innehållet, eftersom amerikansk inrikespolitik är ett intresse hos mig, och jag kände inte till Coleman Hughes. Samtalet var intressant. Jag tycker om när man ställs inför perspektiv som utmanar ens egna tankegångar, och här var en svart amerikan som med ett stort lugn och välartikulerad saklighet berättar för publiken att det inte är rasism som är svarta amerikaners största problem – det är fattigdomen. Hughes lyfte att han själv inte alls upplevt någon rasism, och inte alls ställts inför frågan förrän andra människor berättade för honom att han tillhör en förtryckt ras. Jag var så provocerad. Och så fascinerad. Satt hela tiden med känslan att någon borde avbryta killen och berätta vad han själv uppenbarligen inte fattat! Björn av Kleen ledde samtalet och som den korrespondent han är så var det mycket i frågorna som kretsade kring Trump och hans andra presidentperiod. 

Jag köpte boken. Provocerad som jag var så ville jag ha mer av Hughes tankegångar, och nu när jag läst den – sträckläst den – så har jag fått en oändligt mycket djupare förståelse för vad det var han försökte formulera för oss där uppe på scenen. Och den tanken har ett större djup, och en större abstraktion än vad Kleens frågor lyckades fånga upp.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Coleman Hughes är, förutom författare och jazzmusiker, politisk kommentator med en examen i filosofi. Han målar upp en bild av det amerikanska samhället som i sin strävan att dels minska rasism, dels kompensera för historisk rasism, blir lika rasistiskt. Han förnekar inte att rasism förekommit och förekommer, vilket jag faktiskt uppfattade i intervjun, men han opponerar sig mot hur den rasismen hanteras. Han tar t ex upp kvoteringssystem för antagning till skolor och anställningar. När människor kvoteras in för att dom tillhör en viss grupp, istället för att antas på egna meriter, sker det på bekostnad av andra välmeriterade sökande, som går miste om platsen – inte pga att en annan sökande har bättre meriter, vilket vore det mest rättvisa, utan för att dom själva har ”fel” hudfärg för urvalskriteriet, ett kriterie som inte säger något alls om individens möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter eller prestera på utbildningen. Vilket då innebär att kvoteringssystemet i praktiken är rasistiskt. Det favoriserar en på förhand utvald grupp på bekostnad av en annan. Hughes kallar detta neorasism, och förklarar det med att antirasism i sin praktik blir rasistisk. Och han går igenom massor av omständigheter som han menar är exempel på samma praktik. Försök att kompensera för något, genom att gynna något annat. På seminariet pratade Hughes om Black Lives Matter, och menar att det bästa som kommit ur den rörelsen är att man nu håller koll på antalet som dödas oprovocerat av polisen. Och de senaste siffrorna visar att det inte är svarta män, utan vita personer. Men det löser man inte genom att betala ut ekonomisk ersättning till efterlevande, utan genom att hantera polisvåldet. Felaktiga ingripanden behöver definitivt ses över, men inte som ett rasistiskt uttryck. Som det ser ut nu, menar han att det blir destruktivt, och det gör rasismen omöjlig att komma ifrån.

Det Coleman Hughes lyfter fram som önskansvärd strävan är istället ”färgblindhet”. Ett samhälle som är färgblint. Det vill säga, ett samhälle där rasfrågor, hudfärg, etnicitet inte alls är en faktor – varken i stort eller smått. Ett samhälle som bara består av människor. Inte mer tilltrasslat än så. Människor som lever tillsammans, som kan olika saker, och där var och en bedöms på sina egna meriter och inte på vem man är, eller inte är.

Det är naturligtvis en vacker tanke, men jag suckar lite. Filosofen kliver in i politiken.  Och det känns nästan lite naivt. Jag tror inte det skulle gå. Frågan om våra olikheter känns som hela drivkraften i våra politiska system. Och någonstans där funderar jag på om det är precis det här Hughes vill. Han utmanar vår tanke. Barnen på hans mammas gata lekte tillsammans i en enda mix av ungar av olika ursprung, men ingen av dom satte ord på olikheterna. De var helt enkelt Cole, Bill, Ken, Sandy…… Någon annan kunskap om varandra behövdes inte. Leken blev inte roligare om dom visste vem som var svart, vem som var hispanic, vem som var irländare. Det var bra som det var. Dom behövde inte bemöta varandra efter ras. Och det borde inte staten behöva heller.

Det här en utmanande bok. Identitetspolitik, rasmotsättningar, filosofi. Det samlade lugn jag mötte från scenen när jag lyssnade på Hughes på Bokmässan, möter mig på boksidorna också. Han är saklig och samlad, aldrig moraliserande. Han strider inte i sin argumentation – han presenterar ett alternativ.

”Färgblind. En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes, är utgiven 2025 av Nopolar Publishing.

”Livet & USA” av Peppe Öhman

 Journalisten Peppe Öhman hamnade i Los Angeles för tolv år sedan. Det som från början var tänkt att vara ett år för studier, tycks ha blivit en tillvaro för livet. I korta kapitel med teman från det lilla komiska, till det stora allvarliga ger Öhman oss inblickar i det liv hon kommit att älska. En tillvaro med surf, hästar och en familj som rotat sig. Från en start med knackig ekonomi, kackerlackor, avsaknad av sjukförsäkring, men också vändningen när insikten om vad oerhört mycket hon tycker om den här knasiga delen av världen, och hur mycket hon och familjen är beredda att kämpa för att kunna bo kvar. De personliga upplevelserna varvas med mer jobbrelaterade frågor, för mitt i vardagen med småbarn och hämtkaffe, sjunker insikten om samhället in: kontrasterna, det politiska spelet, en TV-stjärna/fastighetsmoguls valkampanj och seger i presidentvalet, konspirationsteorier, tradwives, abortmotstånd, pandemi med efterföljande antivaxxdebatt. Vänner som plötsligt anammar de mest världsfrånvända teorierna om allt från stulna val, medicingifter och demokratiskt styrt väder i republikanskt styrda delstater. Rikedomens fördelar och misärens hopplöshet. Davids kamp mot Goliat. Och över alltihop Peppes insikt att dårskapen till trots vill hon inte flytta därifrån.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På årets Bokmässa kom jag att lyssna på Peppe vid två tillfällen. Det första valt, det andra för att jag inte kom in på det jag önskade (och jag stannade inte till slut, för det var ett ytligt och flamsigt samtal om teman som inte alls intresserade mig, vilket inte ska lastas Peppe för, utan snarare moderatorn som inte fördelade ordet utan lät en och samma person breda ut sig oemotsagd). Men det första samtalet – det jag valde – var riktigt bra! Peppe samtalade med Linus Nyman, under ledning av Pekka Heino. Linus har skrivit boken ”Schyssta hackers”, om internet, algoritmer, och hur vi manipuleras online. Typ. Samtalet i sig kom i alla fall att handla mycket om det. Titeln var Fake News, och det blev utgångspunkten. Techmiljardärerna, kontrollen via sociala medier, insamlandet av data om oss användare och hur denna sedan används. Pandemin som en vattendelare i hur man ser på myndigheterna. Peppe exemplifierade med hur hon före pandemin träffade influencers som höll på med wellness, medan hon nu möter människor som ler och säger ”jag gjorde lite egen research” (underförstått: scrollade ett par timmar) Hur sociala medier har gått från ursprungstanken om att vara en social mötesplats, till att bli stenhårt styrd av algoritmer som avgör vad vi matas med på skärmen. Jag tyckte det var väldigt intressant när Peppe pratade om home schooling, och hur det är ett växande fenomen efter pandemin. Och hur det verkligen kan betyda vad som helst, eftersom det inte alls kontrolleras. Det kommer tveklöst försvåra dialog mellan människor ännu mer, då vi får ett mörkertal där vi inte alls har en aning om hur deras utbildning ser. Peppe citerade någon under samtalet, och tyvärr uppfattade jag inte vem, men det hon sa var: ”USA styrs av en regering som medvetet stör vår koncentration”, och det var tankeväckande tyckte jag. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen under en vecka: vad blir uppblåst för att ta uppmärksamheten från annat? Det tål att tänkas på. Likväl hur techmiljardärerna kontrollerar våra liv med sina algoritmer, och hur det kan komma att påverka framtida val. Motreaktionerna finns där, och fler kommer, men algoritmerna är starka motståndare att bryta igenom. Borgmästarvalet i New York lyftes fram som en frisk fläkt, men frågan är hur långt det är möjligt för honom att nå.

Det här samtalet gjorde mig nyfiken på Peppes bok, och jag blev inte besviken. Det är inte en studie i amerikansk politik. Inte i lagstiftning, inte i sociala strukturer. Men det är en personlig betraktelse kring allting vardag för en barnfamilj i ett nytt land, en ny kultur – som knappt ens själv vet hur landet fungerar, för det är så knasigt, så inkonsekvent, så svårmanövrerat. Och samtidigt så underbart härligt.

”Liver & USA” av Peppe Öhman, är utgiven av Schildts & Söderströms 2025.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.

”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann

 Underrubriken är olja, pengar, mord och FBI:s födelse. Och ja, det handlar boken om. Men den är så mycket mer. Det är faktiska omständigheter, alla dom där grejerna som räknas upp, men bokens essens berör de mänskliga relationer som ligger till grund för bedrägeri, kallblodiga mord och ett brutalt utnyttjande av ett helt folk, genom den mänskligaste av drivkrafter – att få höra till.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Men vi börjar från början. Osage-folket. När Nordamerikas ursprungsbefolkning drivs bort från sina marker, får Osagestammen slå sig ner i ett ofruktbart reservat i Oklahoma. Där lever de utfattiga och under hårt förtryck från vita i området. Våld och brutalitet, fråntagna sin rätt att existera i sin egen del av världen. Under 1920-talet, visar det sig att Osagefolkets reservat håller på en av de rikaste oljefyndigheterna i hela Nordamerika. Och tack vare lagens utforming kring reservatsmarken, så tillfaller markrätten Osagefolket. Nu badar Osagefolket i pengar. De kör runt i dyra bilar, de bygger stora residens, de skickar sina barn till fina skolor i Europa.

Osagefolket är ett matriarkat, vilket i relation till oljefyndigheterna betyder att det är kvinnorna som innehar markrätterna. Plötsligt är Osagekvinnorna hårt uppvaktade av vita män, som vill ta del av oljepengarna. Under 1921-1923 drabbas Osage av ett antal dödsfall. En våg av oförklarliga självmord, trafikolyckor, explosioner, förgiftningar och skottdraman. Detta sammanfaller med att J Edgar Hoover inrättar det som kommer att bli grunden för FBI, och de mystiska dödsfallen inom Osagefolket blir ett av de första fallen. Enligt Nordamerikansk lag ärver en make sin hustru vid hennes bortgång, och tack vara dödsfallen kommer delar av oljefyndigheterna i vita mäns händer. Myndigheterna börjar inte bara utreda dödsfallen i sig, utan undersöker också om det finns kopplingar mellan männen till de döda kvinnorna.

David Grann nystar skickligt upp ett brutalt kapitel i den nordamerikanska historien. Skriven som ett kriminalreportage, håller boken spänningen till sista sidan.

För något år sedan gjorde Martin Scorsese film av berättelsen, med Lily Gladstone, Leonardo Di Caprio och Robert de Niro i de bärande rollerna. Kritikerkåren var delad, mellan hyllningar för rollprestationerna, till kritik för ett ganska rakt, oemotionellt berättande – och själv älskade jag precis den tonen: att utan sentimentalitet berätta om en grym komplott, dess förövare och offer.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann är utgiven 2017 av Modernista.