”Livet & USA” av Peppe Öhman

 Journalisten Peppe Öhman hamnade i Los Angeles för tolv år sedan. Det som från början var tänkt att vara ett år för studier, tycks ha blivit en tillvaro för livet. I korta kapitel med teman från det lilla komiska, till det stora allvarliga ger Öhman oss inblickar i det liv hon kommit att älska. En tillvaro med surf, hästar och en familj som rotat sig. Från en start med knackig ekonomi, kackerlackor, avsaknad av sjukförsäkring, men också vändningen när insikten om vad oerhört mycket hon tycker om den här knasiga delen av världen, och hur mycket hon och familjen är beredda att kämpa för att kunna bo kvar. De personliga upplevelserna varvas med mer jobbrelaterade frågor, för mitt i vardagen med småbarn och hämtkaffe, sjunker insikten om samhället in: kontrasterna, det politiska spelet, en TV-stjärna/fastighetsmoguls valkampanj och seger i presidentvalet, konspirationsteorier, tradwives, abortmotstånd, pandemi med efterföljande antivaxxdebatt. Vänner som plötsligt anammar de mest världsfrånvända teorierna om allt från stulna val, medicingifter och demokratiskt styrt väder i republikanskt styrda delstater. Rikedomens fördelar och misärens hopplöshet. Davids kamp mot Goliat. Och över alltihop Peppes insikt att dårskapen till trots vill hon inte flytta därifrån.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På årets Bokmässa kom jag att lyssna på Peppe vid två tillfällen. Det första valt, det andra för att jag inte kom in på det jag önskade (och jag stannade inte till slut, för det var ett ytligt och flamsigt samtal om teman som inte alls intresserade mig, vilket inte ska lastas Peppe för, utan snarare moderatorn som inte fördelade ordet utan lät en och samma person breda ut sig oemotsagd). Men det första samtalet – det jag valde – var riktigt bra! Peppe samtalade med Linus Nyman, under ledning av Pekka Heino. Linus har skrivit boken ”Schyssta hackers”, om internet, algoritmer, och hur vi manipuleras online. Typ. Samtalet i sig kom i alla fall att handla mycket om det. Titeln var Fake News, och det blev utgångspunkten. Techmiljardärerna, kontrollen via sociala medier, insamlandet av data om oss användare och hur denna sedan används. Pandemin som en vattendelare i hur man ser på myndigheterna. Peppe exemplifierade med hur hon före pandemin träffade influencers som höll på med wellness, medan hon nu möter människor som ler och säger ”jag gjorde lite egen research” (underförstått: scrollade ett par timmar) Hur sociala medier har gått från ursprungstanken om att vara en social mötesplats, till att bli stenhårt styrd av algoritmer som avgör vad vi matas med på skärmen. Jag tyckte det var väldigt intressant när Peppe pratade om home schooling, och hur det är ett växande fenomen efter pandemin. Och hur det verkligen kan betyda vad som helst, eftersom det inte alls kontrolleras. Det kommer tveklöst försvåra dialog mellan människor ännu mer, då vi får ett mörkertal där vi inte alls har en aning om hur deras utbildning ser. Peppe citerade någon under samtalet, och tyvärr uppfattade jag inte vem, men det hon sa var: ”USA styrs av en regering som medvetet stör vår koncentration”, och det var tankeväckande tyckte jag. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen under en vecka: vad blir uppblåst för att ta uppmärksamheten från annat? Det tål att tänkas på. Likväl hur techmiljardärerna kontrollerar våra liv med sina algoritmer, och hur det kan komma att påverka framtida val. Motreaktionerna finns där, och fler kommer, men algoritmerna är starka motståndare att bryta igenom. Borgmästarvalet i New York lyftes fram som en frisk fläkt, men frågan är hur långt det är möjligt för honom att nå.

Det här samtalet gjorde mig nyfiken på Peppes bok, och jag blev inte besviken. Det är inte en studie i amerikansk politik. Inte i lagstiftning, inte i sociala strukturer. Men det är en personlig betraktelse kring allting vardag för en barnfamilj i ett nytt land, en ny kultur – som knappt ens själv vet hur landet fungerar, för det är så knasigt, så inkonsekvent, så svårmanövrerat. Och samtidigt så underbart härligt.

”Liver & USA” av Peppe Öhman, är utgiven av Schildts & Söderströms 2025.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.

”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann

 Underrubriken är olja, pengar, mord och FBI:s födelse. Och ja, det handlar boken om. Men den är så mycket mer. Det är faktiska omständigheter, alla dom där grejerna som räknas upp, men bokens essens berör de mänskliga relationer som ligger till grund för bedrägeri, kallblodiga mord och ett brutalt utnyttjande av ett helt folk, genom den mänskligaste av drivkrafter – att få höra till.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Men vi börjar från början. Osage-folket. När Nordamerikas ursprungsbefolkning drivs bort från sina marker, får Osagestammen slå sig ner i ett ofruktbart reservat i Oklahoma. Där lever de utfattiga och under hårt förtryck från vita i området. Våld och brutalitet, fråntagna sin rätt att existera i sin egen del av världen. Under 1920-talet, visar det sig att Osagefolkets reservat håller på en av de rikaste oljefyndigheterna i hela Nordamerika. Och tack vare lagens utforming kring reservatsmarken, så tillfaller markrätten Osagefolket. Nu badar Osagefolket i pengar. De kör runt i dyra bilar, de bygger stora residens, de skickar sina barn till fina skolor i Europa.

Osagefolket är ett matriarkat, vilket i relation till oljefyndigheterna betyder att det är kvinnorna som innehar markrätterna. Plötsligt är Osagekvinnorna hårt uppvaktade av vita män, som vill ta del av oljepengarna. Under 1921-1923 drabbas Osage av ett antal dödsfall. En våg av oförklarliga självmord, trafikolyckor, explosioner, förgiftningar och skottdraman. Detta sammanfaller med att J Edgar Hoover inrättar det som kommer att bli grunden för FBI, och de mystiska dödsfallen inom Osagefolket blir ett av de första fallen. Enligt Nordamerikansk lag ärver en make sin hustru vid hennes bortgång, och tack vara dödsfallen kommer delar av oljefyndigheterna i vita mäns händer. Myndigheterna börjar inte bara utreda dödsfallen i sig, utan undersöker också om det finns kopplingar mellan männen till de döda kvinnorna.

David Grann nystar skickligt upp ett brutalt kapitel i den nordamerikanska historien. Skriven som ett kriminalreportage, håller boken spänningen till sista sidan.

För något år sedan gjorde Martin Scorsese film av berättelsen, med Lily Gladstone, Leonardo Di Caprio och Robert de Niro i de bärande rollerna. Kritikerkåren var delad, mellan hyllningar för rollprestationerna, till kritik för ett ganska rakt, oemotionellt berättande – och själv älskade jag precis den tonen: att utan sentimentalitet berätta om en grym komplott, dess förövare och offer.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann är utgiven 2017 av Modernista.

”Stormningen - Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar

 Jag, som alltid sett mig som politiskt ointresserad, har sakta men säkert insett att jag har ett väldigt stort intresse för politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet. Sedan den där eftermiddagen när jag kom hem från jobbet och slog på Sky News och fick se ett kapat flygplan krascha in i en skyskrapa i New York. Sedan dess. Läsande och lyssnande. Intresserad. Inte alltid begripligt, väldigt ofta en cirkus. Men alltid spännande.

2016 började P1 sända USA-Podden, och det tog ett tag för mig att upptäcka den. Men kan stolt säga att backloggen nu är kapad, och jag lyssnar på vartenda avsnitt. Insiktsfullt, informativt, påläst, sakligt – underhållande. Personligt. Man känner sig som dom där rösterna genom åren blivit lite av ens vänner. En trygg hamn att sila flödet.

När cirkus Trump äntligen skulle rundas av och vicepresident Mike Pence skulle genomföra ritualen av att bekräfta elektorsrösterna, 6 januari 2021, satt jag bänkad med en känsla av oro. Trump hade gjort förarbetet s a s, och hetsat mot att inte acceptera valresultat med sina lögner om ett stulet val. Han hade uppmanat sina följare att ansluta till en ”stop-the-steal”-demonstration i Washington 6 januari. Och samtidigt som arbetet påbörjades i kongressen, höll Trump ett tal i en angränsande park och manade sina trogna att slåss utav bara helvete, och manade dom att tåga mot Kapitolium och ta tillbaka det stulna valet. Och mer och mer klipptes bilder in från vad som skedde utanför Capitol Hill, istället för inne i kammaren, och snart var kaoset, upploppet ett faktum. Jag satt i timmar och bara stirrade på tv-skärmen. Våldet, hetsandet, galenskapen. Hjärtat av USAs demokrati skändat, av en mobb som reste en galge på Capitol Hill för att hänga sin vicepresident. Som strök runt i en katt-och-råtta-jakt inne i kongressen och letade efter sin talman. Människor dog den dagen, medan landets president, först efter flera timmar tog till orda - och pratade om kärlek.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En som också befann sig mitt i galenskapen var Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Cecilia Khavar. En röst jag lärt känna i USA-podden. Hon stod utanför kongressen och rapporterade om tumultet. Hon fick till slut fly från platsen när mobben gav sig efter media.

Nu har jag läst Cecilia Khavars bok om stormningen. En välskriven reportagebok, fylld av bakgrund och ögonblicksbilder. Hon börjar under valkampanjen inför 2020. När Joe Biden utmanar Trumps omvalskampanj. Men hon breddar också bilden genom att foga in de stora frågor som slår följe med kampanjen, för att förstå vad väljarna står mitt i, inför det här valet. En framväxande pandemi med ett nytt virus som ingen vet så mycket om, och som sprider rädsla och tvingar fram nedstängning, men som också blir grogrund för enorma mängder konspirationsteorier. George Floyd som misshandlas till döds av en vit polis, och Black Lives Matter-protesterna som drar fram som en stormvind genom landet. Trump förlorar valet, och konspirationerna växer med lögner om fabricerade röstsedlar, planterade röstsedlar, utsorterade och dumpade röstsedlar, rösträkningsmaskiner som manipulerats i Venezuela av en död person. Fantasin vet inga gränser, och lögnerna blir bara fler och fler.

Och så stormas kongressen.

Och i efterdyningarna blir Trump den hittills enda amerikanska president som ställts inför riksrätt två gånger. Tusentals människor identifieras och ställs inför rätta för sina handlingar under stormningen. Inom det republikanska partiet sker en splittring som en kort stund väcker hopp om förändring, men som sedan landar tillbaka i Trumps makt över partiet och likt förbannat följer republikanerna partilinjen. Fler åtal väcks mot Trump. Utredning efter utredning. Varenda åklagare, varenda domaren idiotförklaras av Trump. Väljarna hejar på. Lögnerna sprids. Fler och fler. Men när Trump lanserar sin kampanj för omval 2024 strömmar pengarna in, och väljarna står stadigt. Och som spiken i kistan beslutar Högsta Domstolen att riva upp Roe vs Wade, och den nationella abortlagstiftningen är ett minne blott. Det amerikanska samhället som en kokande gryta av lögner, misstro och splittring.

(Jag tänker stundtals under läsningen, på en övning jag gjort med mina elever. En sorts debattövning kan man säga. Eleverna ska argumentera för att jorden är rund. Jag själv argumenterar för att jorden är platt. Eleverna kämpar frenetiskt med de kunskaper de har för att övertyga mig om jordens sfäriska beskaffenhet. Jag själv ljuger heljvilt med den ena mer fantasifulla historien om varför man inte triller över kanten, hur man teleporteras tillbaka till skivans andra sida etc. Syftet med lektionen är naturligtvis att inse vikten av källkritik. För den som förhåller sig till sanningen har ett begränsat antal argument. För den som använder sig av lögnen, tar däremot aldrig argumenten slut. Man kan fortsätta bygga ut sin historia i alla oändlighet. Hela tiden krumbukta sig runt och ta nya språng. Och är man då dessutom en entusiasmerande talare och en skicklig retoriker........ Då äts det snart husdjur i Springfield.)

Genom hela sin text återvänder Khavar till ett antal människor på olika platser i USA, som vi får följa genom dessa händelser: vad känner dom, hur berörs dom, hur påverkas deras liv här och nu av det som sker.

Det är så förbaskat snyggt förpackat. Förutom välskrivet och med en gedigen research, så finns den personliga touchen där, rösterna från USA-podden, Cecilia själv – och så människorna hon återvänder till. Jag sträckläser, och när sista kapitlet tar slut så är jag så berörd av hennes text, och den slutbild hon planterar i mig – fylld av frågor kring vart den här galenskapen är på väg i detta land – att jag känner mig fysiskt illamående.

Och när jag ser upp, från boken, så vet jag ju att Trump vinner det där valet, han har för några dagar sedan bombat Iran, och idag pågår någon sorts ställningskrig kring om Pentagons läckta rapport är sann eller inte. CNN säger att den är sann, medan president Trump säger att den inte är det. Och för en timma sedan rapporterades att CNN blivit tillsagda att reportern som släppt nyheten om rapporten ”ska slängas ut som en hund”. Och att oppositionen ska undanhållas information framöver. Och då mår jag illa igen.

”Stormningen – Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar, är utgiven 2024 på Norstedts.

”USA-Podden” produceras av Sveriges Radio, och finns där poddar finns. Nytt avsnitt varje onsdag + lite extra när det behövs.

”Musan” av Mats Strandberg

 

Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.

Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren, den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan” tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten, vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum. Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.

Och sedan tar det fart.

Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt, för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare 100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats. Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen, så håll ut. Det är värt det.  

”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.