”Stormningen - Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar

 Jag, som alltid sett mig som politiskt ointresserad, har sakta men säkert insett att jag har ett väldigt stort intresse för politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet. Sedan den där eftermiddagen när jag kom hem från jobbet och slog på Sky News och fick se ett kapat flygplan krascha in i en skyskrapa i New York. Sedan dess. Läsande och lyssnande. Intresserad. Inte alltid begripligt, väldigt ofta en cirkus. Men alltid spännande.

2016 började P1 sända USA-Podden, och det tog ett tag för mig att upptäcka den. Men kan stolt säga att backloggen nu är kapad, och jag lyssnar på vartenda avsnitt. Insiktsfullt, informativt, påläst, sakligt – underhållande. Personligt. Man känner sig som dom där rösterna genom åren blivit lite av ens vänner. En trygg hamn att sila flödet.

När cirkus Trump äntligen skulle rundas av och vicepresident Mike Pence skulle genomföra ritualen av att bekräfta elektorsrösterna, 6 januari 2021, satt jag bänkad med en känsla av oro. Trump hade gjort förarbetet s a s, och hetsat mot att inte acceptera valresultat med sina lögner om ett stulet val. Han hade uppmanat sina följare att ansluta till en ”stop-the-steal”-demonstration i Washington 6 januari. Och samtidigt som arbetet påbörjades i kongressen, höll Trump ett tal i en angränsande park och manade sina trogna att slåss utav bara helvete, och manade dom att tåga mot Kapitolium och ta tillbaka det stulna valet. Och mer och mer klipptes bilder in från vad som skedde utanför Capitol Hill, istället för inne i kammaren, och snart var kaoset, upploppet ett faktum. Jag satt i timmar och bara stirrade på tv-skärmen. Våldet, hetsandet, galenskapen. Hjärtat av USAs demokrati skändat, av en mobb som reste en galge på Capitol Hill för att hänga sin vicepresident. Som strök runt i en katt-och-råtta-jakt inne i kongressen och letade efter sin talman. Människor dog den dagen, medan landets president, först efter flera timmar tog till orda - och pratade om kärlek.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En som också befann sig mitt i galenskapen var Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Cecilia Khavar. En röst jag lärt känna i USA-podden. Hon stod utanför kongressen och rapporterade om tumultet. Hon fick till slut fly från platsen när mobben gav sig efter media.

Nu har jag läst Cecilia Khavars bok om stormningen. En välskriven reportagebok, fylld av bakgrund och ögonblicksbilder. Hon börjar under valkampanjen inför 2020. När Joe Biden utmanar Trumps omvalskampanj. Men hon breddar också bilden genom att foga in de stora frågor som slår följe med kampanjen, för att förstå vad väljarna står mitt i, inför det här valet. En framväxande pandemi med ett nytt virus som ingen vet så mycket om, och som sprider rädsla och tvingar fram nedstängning, men som också blir grogrund för enorma mängder konspirationsteorier. George Floyd som misshandlas till döds av en vit polis, och Black Lives Matter-protesterna som drar fram som en stormvind genom landet. Trump förlorar valet, och konspirationerna växer med lögner om fabricerade röstsedlar, planterade röstsedlar, utsorterade och dumpade röstsedlar, rösträkningsmaskiner som manipulerats i Venezuela av en död person. Fantasin vet inga gränser, och lögnerna blir bara fler och fler.

Och så stormas kongressen.

Och i efterdyningarna blir Trump den hittills enda amerikanska president som ställts inför riksrätt två gånger. Tusentals människor identifieras och ställs inför rätta för sina handlingar under stormningen. Inom det republikanska partiet sker en splittring som en kort stund väcker hopp om förändring, men som sedan landar tillbaka i Trumps makt över partiet och likt förbannat följer republikanerna partilinjen. Fler åtal väcks mot Trump. Utredning efter utredning. Varenda åklagare, varenda domaren idiotförklaras av Trump. Väljarna hejar på. Lögnerna sprids. Fler och fler. Men när Trump lanserar sin kampanj för omval 2024 strömmar pengarna in, och väljarna står stadigt. Och som spiken i kistan beslutar Högsta Domstolen att riva upp Roe vs Wade, och den nationella abortlagstiftningen är ett minne blott. Det amerikanska samhället som en kokande gryta av lögner, misstro och splittring.

(Jag tänker stundtals under läsningen, på en övning jag gjort med mina elever. En sorts debattövning kan man säga. Eleverna ska argumentera för att jorden är rund. Jag själv argumenterar för att jorden är platt. Eleverna kämpar frenetiskt med de kunskaper de har för att övertyga mig om jordens sfäriska beskaffenhet. Jag själv ljuger heljvilt med den ena mer fantasifulla historien om varför man inte triller över kanten, hur man teleporteras tillbaka till skivans andra sida etc. Syftet med lektionen är naturligtvis att inse vikten av källkritik. För den som förhåller sig till sanningen har ett begränsat antal argument. För den som använder sig av lögnen, tar däremot aldrig argumenten slut. Man kan fortsätta bygga ut sin historia i alla oändlighet. Hela tiden krumbukta sig runt och ta nya språng. Och är man då dessutom en entusiasmerande talare och en skicklig retoriker........ Då äts det snart husdjur i Springfield.)

Genom hela sin text återvänder Khavar till ett antal människor på olika platser i USA, som vi får följa genom dessa händelser: vad känner dom, hur berörs dom, hur påverkas deras liv här och nu av det som sker.

Det är så förbaskat snyggt förpackat. Förutom välskrivet och med en gedigen research, så finns den personliga touchen där, rösterna från USA-podden, Cecilia själv – och så människorna hon återvänder till. Jag sträckläser, och när sista kapitlet tar slut så är jag så berörd av hennes text, och den slutbild hon planterar i mig – fylld av frågor kring vart den här galenskapen är på väg i detta land – att jag känner mig fysiskt illamående.

Och när jag ser upp, från boken, så vet jag ju att Trump vinner det där valet, han har för några dagar sedan bombat Iran, och idag pågår någon sorts ställningskrig kring om Pentagons läckta rapport är sann eller inte. CNN säger att den är sann, medan president Trump säger att den inte är det. Och för en timma sedan rapporterades att CNN blivit tillsagda att reportern som släppt nyheten om rapporten ”ska slängas ut som en hund”. Och att oppositionen ska undanhållas information framöver. Och då mår jag illa igen.

”Stormningen – Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar, är utgiven 2024 på Norstedts.

”USA-Podden” produceras av Sveriges Radio, och finns där poddar finns. Nytt avsnitt varje onsdag + lite extra när det behövs.

”Musan” av Mats Strandberg

 

Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.

Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren, den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan” tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten, vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum. Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.

Och sedan tar det fart.

Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt, för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare 100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats. Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen, så håll ut. Det är värt det.  

”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson

 Tecknaren Mats Jonsson har skrivit ytterligare en del av sin samiska historia. Den här gången riktad till unga läsare. Det är berättelsen om Stina och hennes syster Sara från Malå. Stina slutade aldrig att växa, och var vid sin död 2,20 m. Hennes storlek åtdrog sig intresse dels från Gustaf Retzius och hans skallmätningar som samerna utsattes för, men också från människor som ville tjäna pengar på Stina och övertalade henne att låta sig visas upp mot betalning runt om i Europa. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med tiden blev renskötardottern en driven affärskvinna som kunde köpa sig sitt eget hemman och hjälpa sina föräldrar, men vägen dit var kantad av förnedring och utsatthet. Och när hon återvänder hem står hon mellan två världar. För Mats Jonsson blev det viktigt att visa hus Stina skyddar sitt inre rum från hånet och skratten. Hur hon söker de snälla blickarna. Jonsson har tecknat berättelsen om Stinas alltför korta liv. Stina finns i Mats Jonssons släktträd och hennes berättelse har varit en levande del av hans släkts historia. När han skrivit ”Vi var samer”, sökte han ett människoöde att fördjupa sig i för sin nästa bok. Idag vet vi att Stina led av något som kallas gigantism, men i mitten av 1800-talet fanns inte den kunskapen, och Stina blev i människors blickfång med sin ovanliga storlek. Efter sin död grävdes Stina upp, benen separerades från köttet och hennes skelett togs till Uppsala. Att visas upp som ett monster också i döden. I ett samtal på Se Människan-scenen på Bokmässan, drar Mats Jonsson paralleller till dagens fascination för true crime. Hur det blir ett smaskande i människors olycka, som blir rent äckligt, för vi släpper aldrig taget. Vi vältrar oss. Nu precis som då. Vetenskapen går fram som en slåttermaskin utan all form av etik. Det är ren objektifiering. Stinas kvarlevor hittades så småningom i en kartong i källaren. Skelettet svårt bränt. Först i år gravsattes hon på nytt i sin hemby. Mats Jonsson var närvarande.  

Det är en finstämd redogörelse av ett smärtsamt livsöde. Sakligt redogör Mats Jonsson för både glädje och rena övergrepp. Stina kliver ut till oss från bilderna. Levandegjord och ges upprättelse. Rasbiologins plats i Sveriges historia är en vidrig period, men ska vi kunna förhålla oss till den så måste vi också få kunskap om det som skedde. Berättelsen om Stina tänker jag är en väg för ungdomar att lära om de övergrepp som samerna utsattes för.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson, är utgiven av Alfabeta, 2024.

”På Avstånd” av Hernan Diaz

När Hernan Diaz första bok på svenska gavs ut; ”Egendom” så var jag nyfiken, men det blev inte av att jag läste den. Kom över en pocketutgåva för någon månad sedan och började lite smått. Fastnade, men inte så jag sträckläste. Några sidor då och då. 

På Bokmässan i år så konstaterade jag att Hernan Diaz var på plats, och markerade hans programpunkter, men inte med någon tanke att direkt prioritera, men att lyssna om något tillfälle passade in i programmet. Det gjorde det på fredagen. På morgonen. Hade kommit lite sent, och missat starten av dagens första punkt, så traskade bort till DNs monter för att lyssna på ett kortare samtal med Hernan Diaz. In på scenen kliver ett energiknippe, som varvar engelska med svenska. Visar sig att den argentinskfödde Diaz, växte upp i ett grönt radhus på Lidingö. När familjen återvände till Argentina pratade han spanska med svensk brytning. Sedan gick flyttlasset till USA, där han nu bott merparten av sitt liv. Han är på Bokmässan för att prata om sin nya bok: ”På avstånd”, som i Sverige ges ut nu, men som i praktiken skrevs innan ”Egendom”. Och Diaz själv ser dom som om dom hör ihop, en kedja i samma berättelse. Diaz levde i Sverige under Palmeåren. Det som i mycket var Sveriges guldålder, under välfärden. I relation till ett USA under samma tid, under Reagans presidentskap och ett helt annat privatekonomiskt system. Ekonomisk historia blir central för Diaz. Den amerikanska drömmen. Och hur den blir sin egen kliché i populärkulturen. Den starke som kan åstadkomma allt. 

De här två böckerna är Diaz hittills enda romaner. Den ena nominerades till Pulitzerpriset, den andra vann Pulitzerpriset. Det är inget dåligt cv. Och ungefär där var jag fast. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”På avstånd” handlar om Håkan Söderström, en mycket ung man från Småland, som vid mitten av 1800-talet, tillsammans med sin storebror Linus lämnar Sverige för att emigrera till Amerika. Bröderna kan inte språket, vet ingenting om landet, mer än att det är en plats att göra en nystart med bättre förutsättningar. Och till på köpet kan ingen av dom läsa. Familjen har kommit över en summa pengar som räcker till två biljetter. Föräldrarna stannar kvar i Sverige. Linus är den äldre, och den som alltid tagit hand om Håkan. Linus är tryggheten. Den som kan och vet, och trots att Linus inte vet ett dugg mer om det främmande än vad Håkan vet, så har han ett sätt att föra sig i sammanhanget som ställer Håkans tillit totalt till sin bror. Utan honom är han ingenting. De reser från Göteborg till Portsmouth, men där kommer dom ifrån varann på kajen. Håkan letar sig fram till båten som ska till Amerika, men går på fel båt. Istället för destination New York, hamnar Håkan i San Fransisco. Han kan inte ett ord engelska, har inte mer med sig än de kläder han går och står i, han har aldrig sett en karta – men hur långt kan det vara? Han vet att Linus är i New York. Måste vara i New York. Han följer solen och håller kurs österut, och börjar gå för att återförenas med sin bror. På vägen möter Håkan ett stort antal människor. Både de som hjälper honom och dom som utnyttjar honom. Med varje möte växer Håkan som människa – och han fortsätter växa även fysiskt. Håkans storlek och händelser som drabbar honom gör honom omtalad, och snart sprider sig legenden om Jätten. 

Det här är en helt fantastisk berättelse. Den är rörande och spännande, påminner stundtals om ett matinéäventyr likväl som en utvecklingsroman. Jag påminns ganska ofta om John Williams ”Butcher’s Crossing”. Diaz kallade den för en ”tyst” bok då Håkan saknar ett språk, och framförallt under de första kapitlen är detta väldigt målande då man följer skeenden helt genom Håkans blick, vad han ser, inte vad han hör – för det han hör är obegripligt för honom. Stilmässigt är det imponerande genomfört. 

Hernan Diaz har klivit in som en av mina absoluta favoriter, och ett författarskap som ska bli en glädje att följa framöver. 

”På Avstånd” av Hernan Diaz är utgiven i svensk översättning 2024 av Brombergs.

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024. 

Den Vita Stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

För någon vecka sedan genomfördes presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump. Några dagar senare greps en potentiell attentatsman vid Trumps golfbana när han låg väntande och beväpnad. Under natten till idag har republikanerna röstat ner talmannens budgetförslag på direkt anmodan från Trump. Samtidigt snurrar internet i spinn av kattmemes efter att både Trump och hans vicepresident envist håller i lögnen att människors husdjur i Springfield äts upp av immigranter. Det är presidentvalår, och den här gången känns det galnare än vanligt. Och som alltid så växer mitt intresse för amerikansk politik. Denna karusell som snubblar på sina egna tillkrånglade system. Landet i ständig existentiell konflikt med sig själv. 

Som mångårig DN-läsare är Martin Gelin ett bekant namn. USA-korre med signifikant berättarröst. Med flertalet prisade böcker bakom sig, plockade jag upp den här som första. Och blev smått golvad. Ett tungt och informationsspäckat ämne förpackat till inte bara begriplighet, utan till spännande, bladvändande läsning, där information blandas med intervjustoff och personliga reflektioner. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det Gelin gör i sin bok är att lägga fokus på rasismen i den politik som Trump bedriver, och ställer den i ljuset av rasismen i landets historia. Som en förklaring: hur kan en kandidat som driver en så extrem politik vinna så stor mark? Vad har det här landet i bagaget som ger honom den ytan? Han börjar med stormningen av Kapitolium 6 januari, och förflyttar oss sedan till Jeffersons slavgods Monticello. Gelin berättar om slaveriet, presidenter som går emot konstitutionen och trotsar grundlagen för att hålla i sina egna vinstintressen att handla med människor. Inbördeskriget. Tar oss med till en tid då domstol konstaterar att federal lag inte gäller individer och friar lynchmobben som i vita kåpor mördat hundratals svarta medborgare som trodde sig skyddade av lagen. Rosa Parks. Medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King. Nixons rasistiska politik. Reagan. Det vita Republikanska partiet. Hur den politiska rörelsen blir mer och mer tydlig i att amerikansk politik inte handlar om ideologi utan om hud. 

Tillbaka till modern tid med massfängelser i Arizona, en påbörjad utrensning av monument som hyllar det gamla förtrycket, ett Kalifornien som vänder skutan och skaffar sig en ny identitet. Men också den makt som enskilda stater har att fortsätta öka segregationen, fortsätta styra över den lilla människans fria vilja. Hela kärnan i demokratin. Hur lärare i Florida tvingas skriva under lojalitetsdokument för att få utöva sitt yrke. Hur böcker förbjuds, t o m bränns på nya bokbål. Förbud mot att människor får känna sin egen historia. En historierevisionism som hittar hela vägen upp från guvernörer till kongressen och senaten, hela vägen in i Vita Huset. Amerikanska nationalister och nazister på konferens i Budapest. Viktor Orban som hyllas av Trump som en bra kille efter den gemensamma golfrundan. Och i bakgrunden samma finansiärer. 

Under inbördeskriget tillskrivs Abraham Lincoln ha sagt att om det här landet inte kommer till bukt med sin rasism så kommer det gå under. I sin bok konstaterar Gelin att det är enklare att föreställa sig slutet på landet än slutet på nationalismen. 

Skriven i ett bra och läsvänligt tempo, faktaspäckad utan att kännas tung. En gedigen genomgång, utan att bli långrandig. Och Gelin är ju en driven skribent. Reportagebok invävt i historiebok. Lägger fram informationen utan att skriva en på näsan. Och en väldigt intressant läsning den här hösten med valet knappa 50 dagar bort. 

”Den vita stormen” av Martin Gelin är utgiven 2022 av Natur & Kultur. 

”Konklaven” av Robert Harris

Kan man kalla en bok för en stillsam thriller? Isåfall vill jag göra det. Vi får följa kardinal Lomeli, påvedömets dekan, som ska leda konklaven för val av ny påve. Instängda, som regelverket säger, och följandes strikta traditioner, utspelar sig det mesta av historien i Lomelis tankar. Hans tvivel, hans omsorger, hans vägar till egna beslut. Och spänningen är oerhörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag är väldigt förtjust i Robert Harris sätt att leka med verkligheten. Att plocka in ett spänningselement i ett historiskt skeende som ger en ytterligare krydda till en historisk händelse. Debuten skedde med den kontrafaktiska ”Faderland”, som också var den första av Harris böcker som jag läste, där han leker med idén att nazisterna vann andra världskriget och hela mörkläggningen kring Förintelsen planeras att avslöjas. Harris är historiker, och även om han skrivit böcker om utspelar sig under flertalet olika epoker, så är det i berättelser kring andra världskriget som jag tycker han briljerar mest. ”Konklaven” är intressant då den avviker något från mönstret, och mer utgår från en situation, en händelse – ett påveval – utan att egentligen koppla detta till en faktisk påve, en specifik tid – mer spelet kring traditionen, och spelet inom den katolska kyrkan. Ett kammarspel. 

”Konklaven” har dessutom precis blivit film, med Ralph Fiennes som Lomeli, och kommer ha premiär under hösten. 

”Konklaven” av Robert Harris är utgiven 2016 av Bookmark.