”Livet & USA” av Peppe Öhman

 Journalisten Peppe Öhman hamnade i Los Angeles för tolv år sedan. Det som från början var tänkt att vara ett år för studier, tycks ha blivit en tillvaro för livet. I korta kapitel med teman från det lilla komiska, till det stora allvarliga ger Öhman oss inblickar i det liv hon kommit att älska. En tillvaro med surf, hästar och en familj som rotat sig. Från en start med knackig ekonomi, kackerlackor, avsaknad av sjukförsäkring, men också vändningen när insikten om vad oerhört mycket hon tycker om den här knasiga delen av världen, och hur mycket hon och familjen är beredda att kämpa för att kunna bo kvar. De personliga upplevelserna varvas med mer jobbrelaterade frågor, för mitt i vardagen med småbarn och hämtkaffe, sjunker insikten om samhället in: kontrasterna, det politiska spelet, en TV-stjärna/fastighetsmoguls valkampanj och seger i presidentvalet, konspirationsteorier, tradwives, abortmotstånd, pandemi med efterföljande antivaxxdebatt. Vänner som plötsligt anammar de mest världsfrånvända teorierna om allt från stulna val, medicingifter och demokratiskt styrt väder i republikanskt styrda delstater. Rikedomens fördelar och misärens hopplöshet. Davids kamp mot Goliat. Och över alltihop Peppes insikt att dårskapen till trots vill hon inte flytta därifrån.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På årets Bokmässa kom jag att lyssna på Peppe vid två tillfällen. Det första valt, det andra för att jag inte kom in på det jag önskade (och jag stannade inte till slut, för det var ett ytligt och flamsigt samtal om teman som inte alls intresserade mig, vilket inte ska lastas Peppe för, utan snarare moderatorn som inte fördelade ordet utan lät en och samma person breda ut sig oemotsagd). Men det första samtalet – det jag valde – var riktigt bra! Peppe samtalade med Linus Nyman, under ledning av Pekka Heino. Linus har skrivit boken ”Schyssta hackers”, om internet, algoritmer, och hur vi manipuleras online. Typ. Samtalet i sig kom i alla fall att handla mycket om det. Titeln var Fake News, och det blev utgångspunkten. Techmiljardärerna, kontrollen via sociala medier, insamlandet av data om oss användare och hur denna sedan används. Pandemin som en vattendelare i hur man ser på myndigheterna. Peppe exemplifierade med hur hon före pandemin träffade influencers som höll på med wellness, medan hon nu möter människor som ler och säger ”jag gjorde lite egen research” (underförstått: scrollade ett par timmar) Hur sociala medier har gått från ursprungstanken om att vara en social mötesplats, till att bli stenhårt styrd av algoritmer som avgör vad vi matas med på skärmen. Jag tyckte det var väldigt intressant när Peppe pratade om home schooling, och hur det är ett växande fenomen efter pandemin. Och hur det verkligen kan betyda vad som helst, eftersom det inte alls kontrolleras. Det kommer tveklöst försvåra dialog mellan människor ännu mer, då vi får ett mörkertal där vi inte alls har en aning om hur deras utbildning ser. Peppe citerade någon under samtalet, och tyvärr uppfattade jag inte vem, men det hon sa var: ”USA styrs av en regering som medvetet stör vår koncentration”, och det var tankeväckande tyckte jag. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen under en vecka: vad blir uppblåst för att ta uppmärksamheten från annat? Det tål att tänkas på. Likväl hur techmiljardärerna kontrollerar våra liv med sina algoritmer, och hur det kan komma att påverka framtida val. Motreaktionerna finns där, och fler kommer, men algoritmerna är starka motståndare att bryta igenom. Borgmästarvalet i New York lyftes fram som en frisk fläkt, men frågan är hur långt det är möjligt för honom att nå.

Det här samtalet gjorde mig nyfiken på Peppes bok, och jag blev inte besviken. Det är inte en studie i amerikansk politik. Inte i lagstiftning, inte i sociala strukturer. Men det är en personlig betraktelse kring allting vardag för en barnfamilj i ett nytt land, en ny kultur – som knappt ens själv vet hur landet fungerar, för det är så knasigt, så inkonsekvent, så svårmanövrerat. Och samtidigt så underbart härligt.

”Liver & USA” av Peppe Öhman, är utgiven av Schildts & Söderströms 2025.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.