”Jag var där – Berättelser i tredje rikets skugga” av Gudrun Pausewang

När man går hemifrån så låser man sin dörr. Det sitter i ryggmärgen. Om vi har låst eller öppen dörr när vi är hemma varierar, men när vi lämnar vårt hem så låser de allra flesta av oss dörren. Det var ingen skillnad för människorna som drevs från sina hem under Nazitysklands regim. En gammal klyscha säger att hoppet är det sista som dör hos människan, och självklart hoppades man att man skulle återvända till sitt hem. Så man låste sin dörr.

När jag tar med mina elever till resterna av förintelselägret Belzec så sätter jag dom alltid på golvet framför en monter som är fylld med människors dörrnycklar. Belzec, som ligger långt ner i sydöstra Polen, är ett av få läger där man genomfört omfattande arkeologiska utgrävningar. Och bland delar till gasaggregat, taggtråd, armbindlar, tygrester, aska, så har man funnit polletter från inlämningen av värdesaker – och dörrnycklar. När människorna anlände och gavs order om dusch och desinficering så gavs man också möjligheten att lämna in sina värdesaker och i gengäld fick man en pollett som man sedan skulle återlämna och hämta ut sina saker – efter dusch och vila och innan man transporterades vidare till sitt nya liv i öst. Det var fasaden som nazisterna visade upp. Illusionen som vädjade till den rädda människans sista hopp om att kanske, kanske, så ändå…… Men naturligtvis så var det ingen som fick sina saker åter, som kläddes i rena kläder, gavs ett mål mat och klev på tåget igen för vidare färd österut. Istället gasades människor och kropparna brändes.  Deras tillhörigheter såldes vidare. Ingen återvände hem. Och nu ligger en bråkdel av alla deras hemnycklar i en glasmonter i museet.

(Bild från förlagets hemsida)

När jag sätter mina elever där på golvet, så läser jag alltid en text om familjen Birnbaum. Det är en judisk familj som bor längre ner på gatan och en dag kommer en mamma hem och skyndar på sin dotter att ta med kassar och följa med, för nu hämtar dom Birnbaums. Vi förstår att flickan ofta lekt med Birnbaums dotter som är i samma ålder, och hon ger glimtar av minnen i Birnbaums hem, tillsammans med väninnans familj. Nu ser hon familjen lastas på flaket på en bil och köras iväg, medan deras hund springer skällande efter. Mamman är snabb och tar med dottern till köket och börjar tömma familjen Birnbaums skafferi. Flickan kan höra sin mammas glada utrop över allt som finns på hyllorna och det klirrar av burkar och flaskor när kassarna fylls. När skafferiet är länsat manar mamman sin dotter att sätta sig till bords. Birnbaums har varit på väg att dela en måltid när lastbilen kört upp vid huset och soldaterna kört ut dom. Grytan står kvar mitt på bordet, som är dukat för hela familjen. Mamman börjar sleva upp mat på tallrikarna och njuter av den första tuggan. Maten är fortfarande varm.
Det som beskrivs är inte en ovanlig scen vid den här tiden. Judarna drivs från sina hem och grannarna plundrar bostäderna på det som lämnas kvar. Med de rostiga nycklarna framför ögonen blir konceptet att skiljas från sitt hem så smärtsamt berörande, i kontext av familjen som släpas ut på gatan.

Texten om Birnbaums finns i Gudrun Pausewangs bok "Jag var där".

Och det är detta som Pausewang lyckas så bra med i sina texter. Att fånga nyanserna i det stora skeende som är andra världskriget och Förintelsen. Oavsett om det är pojken som får ett gevär i sin hand och insikten att det inte är djur som ska skjutas, eller flickan som tar hand om sin väns docka. Barnets upplevelse är i fokus, och världen betraktas ur barnets perspektiv.

Gudrun Pausewang miste sin far vid östfronten 1943. Då var hon själv 15 år. I samma ålder som flera av de ungdomar som hennes berättelser handlar om. Som vuxen tog hon sig till Latinamerika, där hon arbetade som lärare för välbeställda familjers barn. Men hon lärde också känna den fattiga befolkningen och deras barn, och det skapade ett intresse hos henne kring samhällsfrågor och livsvillkor. När Pausewang återvände till Västtyskland i början av 70-talet, klädde hon dessa erfarenheter i berättelser om ungdomar under andra världskriget.
Hon själv tillhörde den generation som växte upp i Hitlerregimens skugga. I skolan undervisades om raslära, och kvinnor premierades för att ha fött barn åt Führern. Klasserna i skolan tunnades ut allteftersom forna kamrater sorterades ut och fördes bort tillsammans med sina familjer, och nazistiska ungdomsföreningar manade till deltagande och lojalitet. Mitt i detta fanns barn och ungdomar. Dom var där. Dom deltog.
Och den insikten ekar i titeln på Pausewangs samling med texter: ”Jag var där”. Materialet till de tjugo berättelserna kommer från intervjuer med de som växte upp under kriget. De som sökte sin identitet och sitt vuxenblivande under propagandan om den ariska rasens överlägsenhet. Pausewang undersöker hur det kunde ske, genom erfarenheter hos människor som kunde vara vem som helst av oss.

När jag hade stått vid den där montern och betraktat nycklarna första gången, så funderade jag också över precis det. Hur kunde det ske. Och jag kom till insikt att det är en alldeles för stor fråga att besvara på ett tillfredsställande sätt. Den blir ogreppbar. Men om man inte fullt ut kan förstå varför, så kan man lära sig mer om vem som gjorde vad, var någonstans det skedde och hur det gick till. Där kommer Pausewangs bok en bit på vägen.

”Jag var där” av Gudrun Pausewang är utgiven i pocket av En Bok För Alla 2016.

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 

Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 

Boken finns också inläst som ljudbok. 

”Urtidsbilder” av Anna Davour och Simon Stålenhag

Jag hade en Brontosaurus i plast som jag byggt ihop själv och målat i olika bruna nyanser. Den stod i bokhyllan bland mina böcker om djur, naturfenomen och havet. Jag älskade dom där böckerna och tröttnade aldrig på att läsa i dom, även om bilderna på hajarna skrämde mig så väldigt som barn att jag knappt vågade bläddra förbi dom själv.

En av böckerna handlade om jordens ursprung och några kartillustrationer visade hur landmassorna delat sig och glidit isär. Långt senare förstod jag fenomenet Pangea och lärde mig om jordskorpan, plattor och strömmar och hur vår lilla boll i universum förändrats och utvecklats och hur förutsättningarna för liv ändrat sig genom många miljontals år. Men kunskapen om dinosaurierna och arternas utveckling var något exotiskt, något att stanna upp vid och snudda, men knappast förstå helt fullt. Monterade skelett på museer var lika spännande som äventyrsmatinéer och över alltihop fanns länge ett skimmer av fantastik. Något overkligt helt enkelt för att det låg så långt tillbaka i tiden, och min egen kunskap var så obetydlig i ämnet. Det var enklare att förstå hunden och katten som snusade bredvid mig på kudden. Att det finns släktskap mellan arterna var en teoretisk kunskap som jag nog aldrig kom så nära som vid besöken på naturhistoriska museet, och för ett barn var det good enough. Dinosaurierna hade vandrat på vår jord. Sedan gjorde dom inte det längre. Men vi kan finna spår av dom, i både levande och död materia. Och hunden springer efter sin boll.

Mitt första möte med Simon Stålenhags bilder var två dinosaurier och en hemglassbil. Jag älskar fortfarande den bilden. Ett stråk av barndomens förväntan och sommarlätta bens spring till vändplanen i kvarteret, när glasstrudelutten ljöd och vi med skrapade knän lämnade kojor och äventyr i skogsdungen. Och kanske är det den där kombinationen av barndomsäventyr och en svunnen historia med monsterödlor som utgör den största lockelsen. Vi tycks ju aldrig tröttna på Jurassic Park, och varenda unge verkar genomgå en dinosaurieperiod. Där fanns den där naturhistoriska fantastiken i en bekant sammanblandning av teknik och konstruktion. Igenkänningens magi. Simon Stålenhags magi.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Efter varselklot, flodskörd och passage har Simon Stålenhag slagit sig ihop med vetenskapsjournalisten Anna Davour. Resultatet är något annat. Men inte desto mindre magiskt.

På Bokmässan i Göteborg i september 2018 lyssnade jag på ett samtal med Simon Stålenhag kring hans konstnärskap. En berättelse om en nyfiken liten kille som älskade att rita och tidigt tecknade av fåglarna i en gammal fågelbok. Inte en sådan där glassig fotobok, utan en av de äldre där bilderna på fåglarna var målade. Och på något sätt kan jag hitta dom rötterna i ”Urtidsbilder”. Det är lite som moderna skolplanscher.

För varje uppslag jag vänder fram möter mig en ny främmande varelse. En simmande jätte, en flygande ödla, en poserande växtätare. Och det är inte bara dinosaurier. Det är varelser från olika tidpunkter i vår jords utveckling. Nedslag i vår biologiska mångfald, i vårt utvecklingsschema, vårt överlevnadsmönster. Bilder från vår urtid. Och det lockar mig. Jag får träffa föregångarna till jätteödlorna. Jag får möta dom som klev upp ur havet. Dom som vågade traska bort från stranden. Dom som stannade och befolkade Thetyshavet. Och dom som vandrade tvärs över Pangea.
Och i kortfattade texter får jag lära mig om de olika arterna, deras livsmiljö, plats i ekosystemet, likväl som om en kvinnlig pionjär kring utgrävningar och fossilforskning; Mary Anning, som bara var 12 år när hon hittade sitt första skelett från ett urtidsdjur.

”Det kan vara frestande att föreställa sig att de tidigare 

däggdjuren höll sig undan och bidade sin tid i väntan på att 

det skulle bli deras – vår – tur att ta över jorden. Men det är 

inte så evolutionen fungerar. Vi är inte utvecklingens mål, 

utan helt enkelt ättlingar till varelser som hade turen 

att överleva svårigheter och dåliga tider.” (sid 45)

Och det mönstret av sammanlänkning, av att leva och överleva, är fascinerande kunskap och landar in bokens stoff i en begriplig kedja, och det blir så befriande att hitta drag i Stålenhags bilder av arter man känner igen, av särdrag som gått i arv – och att det ger en ”stor” bild av jordens liv, och inte bara blir ytterligare en dinosauriebok. Jag tycker om att urvalet spänner över så många miljoner år, att jag får lära om Pangea och genom arterna se världsdelarna formas så som vi känner dom idag. Att få veta att Hesperornis som levde för 83-78 miljoner år sedan var en vinglös fågel från den tid då Pangea spruckit upp i flera delar och drev isär. Att det som skulle komma att bli Atlanten var en smal passage och att Europa och Nordamerika fortfarande hängde ihop, vilket gör att vi funnit fossil av Hesperornis i både Nordamerika och i Skåne. Och jag älskar att Stålenhags bilder visar mig en fågel som ser ut som en jättelik lom med sylvassa tänder.

För den som känner Simon Stålenhags tidigare produktion så måste man veta att detta inte är en ny ”Varselklotet” eller en uppföljare till ”Passagen”. Det finns ingen hemglassbil i den här boken. Det här är ett nedslag i jordens utveckling. Som ett planschverk. Varje uppslag är sin lilla del av utvecklingshistoria. Det är en bok att lära av. Att upptäcka i. Att kalla det en presentbok om naturhistoria, kanske är som att svära – men jag kommer definitivt att ge bort ett stort antal. Och samtidigt är det väldigt mycket Simon Stålenhag. Personligen hoppas jag på fler samarbeten mellan Stålenhag och Davour. För det här är riktigt bra.

”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour är utgiven 2019 av Fria Ligan.

”Jultomten och jag” av Matt Haig, illustrerad av Chris Mould

Vi kan väl alla vara överens om att julens egentliga budskap mer och mer kommer i skymundan för konsumtion och frosseri. Butikerna plockar fram lockvaror, och reahysteri driver fram pyntet och skumtomtarna redan i november. Julen armas ut. Den röda rocken blir solkigt blekt, och snön som borde gnistra vit på ädelgranens grenar töar i slaskgrått, kring skrynkligt omslagspapper och skyhöga kontokortsräkningar som skapar en svältande januari. I samband med att vinterns första ordentliga snöstorm slår till kommer också rapporter om en julhandel som inte innebar prognosens plus på fyra procent, utan en minskning på en procent. Och jag blir lite glad. Någonstans har en broms slagit till i vardagen och man har inte blint shoppat loss. Eller så förköpte man sig redan på Black Friday.

Vilket som så tål det att reflekteras över att vi människor låter julens budskap skymmas bakom kassakvitton och shoppingkassar. Det är en olycklig utveckling. För vad kan vara viktigare än gemenskapen med sina kära och sinnets ro och frid. Det kanske var dumma exempel för vartenda akutintag och varenda polisstation under julhelgen vittnar om att så inte är fallet, men ändå…. Man vill ju gärna få vila i den där pudersnöiga lyckodrömmen en stund. Med braskamin och julstrumpa, och en trygg familj. Morfar hade en bror som alltid valde att fira sin jul som volontär tillsammans med Göteborgs hemlösa i Stadsmissionens verksamhet. Det kändes mer äkta, tyckte Helge. Det känns fint att tänka på.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Matt Haig har låtit oss möta julen i Alvhem under tre julfiranden nu. Känns lite märkligt att reflektera över det så här i mars, men när jag läste boken var det november och även jag var i full färd med att planera klappar och firande. Lite kul är det också att det ligger ett Alvhem bara några kilometer från där jag bor. En liten ort i Västra Götaland. I Haigs Alvhem är julen årets stora högtid. Det är kulmen på flera månaders slit i klappfabriken och karamellkokeriet. Alverna sliter och kämpar under Tomtens vakande öga.

Tomten ja. Nykär och fnittrig. Tog med sig Maria, Amelia och Kapten Sot till Alvhem i förra boken. Amelia, den föräldralösa lilla flickan från Londons skorstenar, som fortsatte tro på Tomten och julens magi när ingen annan längre gjorde det.

När boken börjar får vi en glimt av Tomten som familjefar, med ansvar för Amelia och hennes nya liv i Alvhem. Maria har trätt in i rollen som Tomtemor och tillsammans är dom en liten fin familj. Om det inte vore för att Amelia har så svårt att passa in. Och det blir bokens tema: att vara den som är annorlunda.
Amelia finner sig i Alvhem vara den som är för stor, för klumpig, som trasslar till det. Som inte klarar den enklaste matematik (vet ju minsta nisse att 2+2 blir snö), och när hon tillsammans med sin katt Kapten Sot kraschar Tomtens nya släde, så tar man i med hårdhandskarna mot stackars Amelia. Hon ska jobba av sin skuld i leksaksfabriken. Amelie får snart möjlighet att flytta över som journalist på ”SnöKuriren”, ett arbete som lockar henne mer, men den konkurrerande nystartade tidningen använder katastroferna runt henne för att måla ut henne som den stora skurken i Alvhem. Och som i alla lägen med fake news är sanningen begränsad medan lögnen är oändlig i sin fantasirikedom.
Amelia kommer snart som grävande journalist sanningen på spåren och uppdagar en komplott mellan den nystartade lögnaktiga dagstidningens chefredaktör och Påskharen, som syftar till att sabotera julfirandet.

Även den här gången är illustrationerna av Chris Mould underbara farthöjare och boken är en underhållande bladvändare.

Nu är trilogin om Amelia och julen avslutad, och jag är säker på att den kommer kunna bli en älskad berättelse att återvända till.

”Jultomten och jag” av Matt Haig, med illustrationer av Chris Mould, utgiven 2018 av Alfabeta.

”Avgrund” av Jeff VanderMeer

Det var norsken, tysken och Bellman….  Den frasen är välbekant och inleder mången rolig historia. Jeff Vandermeers ”Avgrund” skulle kunna börja ”det var antropologen, biologen, lantmätaren och psykologen”. Inte för att den är så rolig, utan för att vi inte får några namn på vår karaktärer. De vet inte heller själva varandras namn.
Det är biologen som är vår berättare. Hennes upplevelse vi får följa. Historien kretsar kring Område X som är en avspärrad zon där naturen tagit över. Men där tycks finns mer än bara biologisk mångfald. Den första expeditionen som skickades dit mötte ett rikt naturliv, ett landskap att förundras över. Men den andra expeditionen slutade i självmord. Vår berättare ingår i den tolfte expeditionen. Man söker fortfarande svar på vad platsen är för något. Samtidigt har man styrt upp väldigt mycket kring expeditionernas detaljer och deltagarna får inte med någon större självklarhet veta mer än absolut nödvändigt. Vem som avgör vad som är nödvändigt och i vilket syfte får vi aldrig veta.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är fyra deltagare. Var och en med sin kompetens. Psykologen är ledare för gruppen. Informationen de fått är knapphändig. Psykologen mer välinformerad. Det visar sig ganska omgående att hon har dels andra instruktioner, dels annan makt i sitt ledarskap. Tydligt för alla är i alla fall att de beträder en del av kontinenten där naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. De vet väldigt lite om tidigare expeditioner, och de vet väldigt lite om sitt eget uppdrag. De ska observera, undersöka, finna svar. Men kring vad är höljt i dunkel. De är utrustade med ett instrument som mäter något och som signalerar rött om det som mäts når för höga nivåer – men ingen får veta vad som mäts och den teori som gruppen enas kring är inte bekräftad.
Biologen har dock viss förkunskap iallafall, då hennes man ingick i den elfte expeditionen - och återvände. Förändrad, sluten, fåordig. En annan man. Hon volonterade när man sökte nya deltagare. Delvis för att bättre förstå makens förändring.
De vet att tidigare deltagare har påverkats av platsen på olika sätt, och deltagarna uppmanas att iaktta försiktighet. Självmord finns i expeditionernas historia, likaså återvändanden med stora personlighetsförändringar, och försvinnanden.

När deltagarna når baslägret står det klart att två platser fångar gruppens intresse. Det ena är fyren som är utsatt på kartan. Det andra är den ”grotta” som leder ner i marken och som saknas på kartan. Biologen känner sig dragen till vad som finns under jorden och tidigt känner hon att den platsen är ett underjordiskt torn. På första exkursionen ned i djupet utsätts hon för sporer från en främmande organism. Ingen av de andra i expeditionen har sett det ske och hon väljer att inget säga. Den främmande organismen är som en stor levande svamp som ”växer i bokstäver” och på så sätt frammanar text på grottans väggar. Text med budskap om underkastelse, om en ledare, en herremakt. En religiös ton, med omnämnande om syndare och strypfrukt.
Hon märker snart att de andra inte ser platsen som hon gör och hon funderar på om det handlar om sporerna. Hon upptäcker också att de hypnotiserats och att psykologen har kodord som hon använder för att ge dem order om hur de ska uppfatta varann och hur de ska uppfatta vad de ser på platsen. Biologen inser detta då hon själv inte längre svarar på hypnosens kodord och därmed kan iaktta psykologens arbete med kamraterna och platsen. En avgörande situation för biologen är när de återvänder till det underjordiska tornet och hon inser att de vävnadstäckta väggarna, som vibrerar av liv och nästan känns som de andas, inte når fram till de övriga deltagarna som mer än vitrappade väggar med vanlig puts.

Ganska snabbt faller två av deltagarna offer för psykologens maktutövning och tystas. Det sker en konfrontation mellan psykologen och biologen, och man finner en tveksam skattgömma i form av tidigare expeditioners dagböcker. Dessa har gömts undan i fyren, och biologen finner sin mans dagbok och finner att den är skriven till henne själv. En omskakande upplevelse.
Efter en våldsam uppgörelse är biologen ensam kvar och har gjort flera vetenskapliga fynd. Det mest anslående är en råtta och en art av mossa som båda har mänskliga celler. Tillsammans med fynd kring den mytomspunna Fyrvaktaren och läsningen av makens dagbok skisserar biologen ett svar på Område X som handlar om att vara en övergångsmiljö, där den främmande organismen i tornet skapar varianter av deltagarna, och där deltagarna själva övergår till andra organismer. Hon inser att hennes make finns kvar i Område X – i någon biologisk form - och ger sig av för att finna honom.

Hela boken är som en enda stor cliffhanger. Man kastas in i en historia som inte ger jättemycket information om det som varit, men väcker massor av frågor kring platsen och kring biologen och hennes make och de tidigare expeditionernas öden, och sedan görs en ansats och det struktureras en plan – och där är det slut.
Att karaktärerna har titlar och inte namn skapar ett visst avstånd. De blir hela tiden avlägsna för mig som läsare. När biologen berättar om barndomens damm på husets baksida och det djurliv som fanns där, och hur hon själv fascinerades, lockades och sökte förstå – för att sedan undersöka och analysera påverkan – det tycker jag mycket om, för det ger en glimt om flickan bakom titeln, om människan bakom labbrocken, och jag hade velat ha mer av det. Kanske kommer i uppföljaren. Jag hoppas det. Hon är så gåtfull nu.

Det här är inte otäckt så man drömmer mardrömmar. Det är inte läskigt så man känner kalla kårar. Man blir inte skrämd till vanvett. Men det är krypande obehagligt och det är fascinerande. Det är en historia om naturens hämnd – och naturen har definitivt en plan. En eko-skräckis.
En filmatisering ligger på Netlix: "Annihilation", och även om den skiljer sig en del från boken så är den sevärd, och själv ser jag fram emot fortsättningen i bok två. Underhållande! Och lite ovanligt!

”Avgrund” av Jeff VanderMeer utgiven av Fria Ligan 2018

Bokslut 2018

Det märkligaste året är till ända. Det skulle blivit annorlunda, med nystartad blogg och massor av energi för utveckling. Livet har dock sin egen plan för oss, och ingenting har egentligen några garantier.
I februari var det vinter-OS och förkyld bortom rim och reson var jag uppe i småtimmarna den 16:e och såg Frida Hansdotter ta guld i slalom. Min lediga dag. På förmiddagen skulle Sveriges herrar spela curling, så jag gick och lade mig för en tupplur. För stunden enklare att andas, för stunden hostan lugnad. I halvslummer kom en hostattack över mig och liggandes försökte jag hosta mig igenom det som rev och kittlade i halsen när ett snabbt ögonblick av en skärande smärta i nacken fick rummet att börja snurra. Intensiv karusellyrsel. Satte mig upp, försökte få snurrandet att stanna av. Ropade på hjälp. Illamående i ett rum som sökte tippa sig självt över ända. I förtvivlan slog jag händerna för ansiktet bara för att upptäcka att jag inte längre kände mitt ansikte på höger sida.

När ambulansen kom gjordes en massa tester. Kallsvetten rann om mig. När det var dags att åka iväg tyckte jag kaxigt att jag klarade att gå ut till ambulansen men när jag ställde mig upp föll jag ihop. Full muskelstyrka men ingen balans. Bara snurranden. Kroppen i fängsel i ett trasigt gyroskop som bara spann. En ambulansman på var sida och när jag skulle flytta höger fot framåt försökte jag med all kraft få till den rörelsen, men den enda riktning som hjärnan accepterade var åt höger. Ambulansmannen på min högra sida använde sitt eget ben för att putta mitt ben framåt för varje steg vi skulle ta. Själv förmådde jag inte.

På sjukhuset började testerna. Stroketesterna. Jag klarade alla med undantag av känseln i höger ansiktshalva, och ögonfokusering. Ögonen gled undan från det jag skulle titta på. Gled åt höger. Det första ögonblickets avskanning av en hel mening på pappret blev strax sista ordets sista stavelse, och hur jag än kämpade kunde jag inte få ögonen att ta in mer av vänstersidan. Ju längre dagen gick desto sämre blev ögonfokuseringen.
En CT-röntgen visade ingenting. Bra. Ingen stor blödning, ingen tumör, inget aneurysm. Men kassa bilder av nacken och av de små kärlen, varpå en magnetkamera bokades. Det här var på fredagen och jag skulle få göra magnetröntgen på måndagen.
Testerna gjordes om gång på gång av flera olika människor. En läkare sade sig känna igen mina märkliga ögonrörelser. Han hade sett sådana förut och den gången var det en blödning. Blodförtunnande i stordos fick intas med en gång. Aternativet till stroke var inflammation på balansnerven. Jag blev inlagd. Behandling påbörjades för båda alternativen.

Enkelrum på grund av hostan, provtagning för att utesluta influensa, stroketester var 4:e timma. Jag satt i min sjuksäng, hängandes på sänggrinden på högersidan för jag sjönk ditåt hela tiden. När jag blundade stillade snurrandet av något så blundade hela tiden. Klarade inte av att äta för jag mådde så illa. Kräktes ibland. Då och då fick jag ringa på klockan för att få hjälp att ta mig till toaletten, för benen bar inte. Kunde inte läsa för ögonen bara gled bort.
Efter helgen hade balansen stabiliserat sig något och jag kunde under övervakning och med något att hålla mig i ta mig runt själv några steg i taget. Gick runt runt sängen. Stöttade mig mot väggen och kunde ta mig till toaletten. Kunde fortfarande inte fokusera blicken i någon högre grad så fick hjälp att skriva och läsa sms som trillade in. Ronden på morgonen var i stort sett överens om att det var en inflammation på balansnerven, men valde ändå att inte avboka magnetkameran. För säkerhets skull. På eftermiddagen kom doktorn in med besked. Magnetkameran visade två stycken 4 mm blodproppar i lillhjärnan. Dom hade slagit ut balansen och orsakat känselbortfallet. Jag hade fått en hjärninfarkt. En stroke.

Nu påbörjades två faser.
Dels att ta reda på varför det här hade hänt. Vad hade orsakat stroken. Jag var lite för ung för att få en sådan... Vissa förklaringar mer troliga än andra, så en rad utredande undersökningar bokades. En process från mars till september. Hjärtultraljud, EKG i hemmet, kärlgranskning, koagluationsanalys…. Ingenting visade något avvikande, och således inget som gick att koppla till stroken.
Jag remitterades till neurologen som konstaterade Vertibralisdissektion med påföljande Wallenbergsyndrom. Troligen orsakat av min hosta. (Man har också upptäckt en överaktiv bisköldkörtel som ska opereras bort i slutet av februari. Allt för att förhindra att jag får en ny stroke.)
Dels att ta tag i den omedelbara återhämtningen, och där är jag tacksam mot min läkare på avdelningen som på ett väldigt rakt vis konstaterade att visst blir man påmind om sin egen dödlighet, men det här är inte värre än att det går att betrakta som en varningssignal och det dummaste jag kan göra är att sätta mig på en stol och vänta på att mina besvär ska försvinna av sig själva. För det gör dom inte. Dom måste tränas bort. Hjärnan måste utsättas för situationer där signalblockeringarna blir tydliga så hjärnan förstår att här finns ett problem att lösa. För hjärnan är fantastisk på att kompensera.

Så det började tränas. Balans och ögonfokusering. Promenader, som i allra första början handlade om att mycket bredbent ta ett steg i taget utan stöd, för att ganska snabbt övergå till kortare hundpromenader på egen hand. Stå på ett ben, gå på rak linje på golvet med en fot framför den andra, gå baklänges likadant, förflytta tyngdpunkten i kroppen med ett ben lyft. En hundpromenad blev efter några veckor ett enda balanserande på trottoarkanter upp och ned. Efter tre månader cyklade jag.

Ögonfokuseringen handlade om att inte kunna fästa blicken. Att ögonen gled undan åt höger. Det gjorde läsningen i början helt omöjlig, sedan bättre under kortare stunder men oerhört tröttande. Min omedelbara och största rädsla handlade om att inte längre kunna läsa. Så träningen fokuserade på just det. Började med enklare texter. Pratbubblor i serier, och barnböcker. Läste korta stunder. Första gången bara några meningar. Allt eftersom mer och mer. Backade upp lästräningen med att lägga pussel. Första sittningen fick jag intensiv huvudvärk och yrsel. Andra sittningen gick det bättre. Då insåg jag att det hade effekt. Bytte barnbok mot roman, men fann det svårt. Min läshastighet var helt körd i botten och min koncentrationsförmåga sänkt till ett minimum. Orkade läsa några minuter i taget, senare allt längre stunder, men hann inte många sidor. Frustrerande att det tog sådan tid. Försökte ganska snabbt få igång min blogg igen, men upptäckte att skrivandet, att med handen få ner det tanken formulerat, var ännu svårare. Och ännu mer frustrerande för mig att acceptera. Läsning, litteratur, skrivande - så starkt förknippat med min person. En så dominerande del av min identitet.

Så jag slet vidare. Hade lässtunder varje dag. Tog slummerstunder helt utmattad. Pappersbok var enklast. Större text bättre. Läsa på skärm svårt. Flimret ställde till det. Mobilen enklast, datorn svårast. Gjorde att jag helt lade ner läsning av eböcker under många månader. Streamade film för att jobba upp uthålligheten med skärm. Sett otaliga tv-serier. Blivit storkonsument av streamingtjänster. (Kan verkligen rekommendera Draken Film, som är kopplad till Göteborgs filmfestival och den mest högkvalitativa och billigaste av tjänsterna på marknaden. Kräver dock att man tröttnat på massproducerat hollywoodtjafs.) Nu märker jag skillnad på jobbet också. Går inte hem och sover längre.

Det kom att bli året då jag fick återerövra min läsning.

När jag nu bläddrar igenom min läsdagbok och tittar på blogghögen bredvid mig så imponeras jag ändå av min egen utveckling under de här månaderna. Kämpandet har gett resultat:

Jag har under året läst 103 böcker.

Men då är en stor del av dessa barnböcker, serier, noveller. ”Vi kommer snart hem igen” var en av de första böckerna jag läste efter jag kom hem från sjukhuset. En serie med 6 överlevandeskildringar från Förintelsen. Sedermera Augustprisnominerad. Nu i december har jag roat mig med Novellix adventskalender. Har varit väldigt givande, även om jag inte hållit tempot av en novell om dagen.

Min konsumtion av ljudböcker har ökat successivt, men märker när jag ska skriva om böcker jag lyssnat på att jag har stora luckor, så merparten av det jag lyssnat på har jag valt att inte skriva om. Koncentrationen glappar i lyssningen. Missar mycket. Ett undantag var att höra Stig Torstensson läsa ”Herr Arnes Penningar” av Selma Lagerlöf. Fantastisk!

Jag har undersökt hur e-ink fungerar, och blivit med läsplatta, vilket gjort att jag kan konsumera eböcker igen. Finns inget flimmer i de skärmarna och tröttar inte ögonen. Större delen av min läsutmaning att läsa hela Theodor Kallifatides bibliografi kronologiskt kommer ske via min läsplatta.

Skrivandet går dock trögt, så ligger ungefär 20-25 blogginlägg efter. Ska försöka få till i alla fall ett inlägg i veckan inför 2019. Kan nämna ”Cikada” och Fria Ligans illustrerade ”Cthulu vaknar” som två av årets läsupplevelser, men de har inte fått några inlägg ännu.

Å andra sidan har det hänt stora saker med min läsning på de här månaderna. Med hastighet, med vilken typ av texter jag nu klarar att läsa. Stor skillnad mellan tidpunkter. Är som piggast på morgonen. Då kan jag bli läsandes uppåt 40 minuter utan avbrott. Har blivit mer av en ”datt-läsare” dvs att jag läser många, korta stunder under en dag. Så bär alltid med mig en bok, på ett mycket mer konsekvent sätt än tidigare. Oftast då min läsplatta.

Läser bäst i badkaret, speciellt om jag lägger mig i ett tomt kar och långsamt fyller det medan jag ligger där och läser. Är något med bruset från vattnet och den avskalade, trånga miljön i badrummet så gör det enklare att fokusera. Kan känna igen det från gamla elever med koncentrationssvårigheter som pratat om tv-brus som något som underlättar. När jag läste tredje och avslutande delen av Madeleine Bäcks Bergslagsserie; ”Berget offrar”, så höll den mig i badkaret genom två vattenbyten. Då tog historien verkligen överhanden och fick mig att helt ignorera tröttheten.

Bokmässan var definitivt årets höjdpunkt. Att jag klarade av den alls. Var där alla dagarna, men fokuserade på scener och seminarier, och valde helt bort att bara strosa runt. Tror det var avgörande. Jag kom bort från en hel del av synintrycken och skalade bort mycket av all splittrad input. Kommer använda mycket av stoffet från programpunkterna jag lyssnade på i mina blogginlägg under våren. Antecknade massor. Har mycket från mässan kvar att läsa. Ser fram emot det sättet att jobba med bloggen och tror det kan bli bra. Gjorde en testrunda med inlägget om Lina Sjöbergs ”Simson”.

I november tog jag emot recensionsexemplar från Fria Ligan, Alfabeta och Ordfront. Dessa kommer inleda årets bloggande. (De flesta faktiskt redan lästa.)

Få rutin på recensionsskrivandet är prio och ska försöka få till i alla fall ett inlägg per vecka. Helst två. Har idéer om sammanslagna inlägg där olika titlar jämförs, serier recenseras gemensamt istället för del för del, olika litterära fenomen – vi får se vad orken räcker till!

Jag har lärt mig att balans är färskvara, så balansövningarna fortsätter jag med. Jag fortsätter lägga pussel och jobba med min sänkta koncentrationsförmåga. Jag ser fram emot den väntande operationen i februari. Och ett är säkert: jag har återerövrat min läsning, och jag tänker inte släppa den!

”Vår livsfarliga trädkoja med 91 våningar” av Andy Griffiths och Terry Denton

När man ska vara barnvakt finns åtminstone två grundregler som kan vara uppskattat att förhålla sig till

1) Slarva inte bort barnen
2) Låt inte barnen ge sig ut på livsfarliga aktiviteter

Båda de här punkterna hade varit bra om Andy och Terry haft koll på när deras förläggare Stornäsa hörde av sig och ville ha Andy och Terry som barnvakter.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Sedan vi träffade vännerna senast har trädkojan byggt ut ytterligare. För oss som varit med ett tag vet vi att varje bok i serien ökar kojan med tretton våningar.
Inledningen är som en liten resumé över godbitarna och nyheterna. Och man inser att det kan inte gå annat än fel i den här soppan av galna innovationer. Den stora röda knappen som ingen minns ad det gör, men ingen heller får lov att trycka på spelar stor roll, och likaså spådamen som flyttat in på ett av våningsplanen med sitt tält. Hennes förutsägelser är märkliga och tolkningsbara och lite tröttsamt blir det när killarna springer dit hela tiden.

När barnen som ska passas försvinner så börjar det faktiska äventyret och via virvelströmmar, havsbotten, ubåtsmackor (som blir riktiga ubåtar) med brödskrov, salladstätning och tomatskivor för nödsituationer är varje uppslag tokigare än det förra. Efter att brödskrovet inte längre håller tätt, tar man sig upp till ytan i de uppblåsbara nödkalsongerna och hamnar så på en öde ö. Flaskposten kommer tillbaka anden i flaskan sölar till det med deras önskningar, och det tar en stund innan sällskapet inser att den öde ön är ett av de nya våningsplanen i trädkojan.
De hamnar på soptippen efter att ha lekt kurragömma, och via ett klädskåp får vi en rejäl blinkning till Narnia.
De flyger iväg, och hamnar i en tornado och sedan i ett stort spindelnät.

Vännerna får tillslut minnesförlust efter spådamens kunskapsstöld, men får också hjälp av Jill, och killarna sätter igång att lära sig allting på nytt. Till slut är allting precis som vanligt!
….man är bara något mer andfådd som läsare efter denna hejdundrande intensiva jakt från våning till våning, från galna upptåg till knasiga äventyr – inte en lugn stund i den trädkojan.

Om man hinner stanna upp (och förslagsvis andas lite) medan man läser så finns det en allvarlig botten i frågan om att ta ansvar (och att man inte kan gå genom tillvaron utan att veta någonting.) Men som alltid så fördjupar man sig inte nämnvärt i den tanketråden. (Förra boken handlade en del om lojalitet och vänskap.) Böckerna är tjocka, fyllda av tokiga teckningar, och även om inte dialogen är så värst omfattande så funkar berättelsen bra! Det är stunds bläddervänlig underhållning och som sådan har den absolut ett värde. Det är kul och lättsamt och ska inte vara annat!

Nästa del i serien är redan på väg och kommer naturligtvis ha 104 våningar.

”Vår livsfarliga trädkoja med 91 våningar” av Andy Griffiths och Terry Denton är utgiven 2018 på Alfabeta Bokförlag.