”Anne Franks Dagbok”

I min boksamling finns många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, och jag har läst merparten av dem. Men jag hade inte läst Anne Franks Dagbok. Trots att mina elever ständigt försjönk i den, och kollegorna använde den i undervisningen så hittade den inte fram till mig. Jag ägde den, men valde hela tiden annat att läsa. Tills för ett par år sedan. 

Och då tyckte jag inte om den. 

Jag tror att jag hade idealiserat bilden av vad dagboken var. Den tonåriga flickan som delar med sig av sina tankar mitt under brinnande krig och vars texter lever kvar och blir en förebild för ungdomar och barn idag. Jag hade en bild av att det var hennes tankar i sig som var det stora och att det måste finnas mogna, genomtänkta insikter hos denna unga flicka som i sin tur gav texten dess storhet. 

Och så möter jag tonårsbabbel. 

Jag var besviken. Jag var ifrågasättande. Jag kände mig nästan lite lurad. Och sedan började jag reflektera över både texten i sig, dagbokens kontext, och min egen reaktion. Och något annat växte fram. 

Det stora är att hon tillåter sig att vara just tonåring mitt under brinnande krig. Jag kunde se det. Och jag läste om den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sommaren 1942 går familjen Frank under jorden och gömmer sig i det sk gårdshuset i anslutning till faderns arbetsplats. En sorts ”lönnrum” med ingång från ett av kontoren, en liten lägenhet, dold och som bara ett fåtal människor kände till. Där gömmer sig familjen tillsammans med en annan familj, ytterligare en vuxen man, och bistås av ett par av faderns förtrogna från arbetsplatsen. Medan dagar läggs till dagar, månader till månader, så lever åtta personer på en mycket liten yta, med det ständiga hotet om upptäckt. I detta skriver Anne dagbok, anförtror sidorna sina tankar och sina önskningar, sin längtan och sina känslor. Anne är en aktiv ung kvinna, med mycket humör och mycket åsikter. Hon beskrivs som stridande och argumenterande och gav sig inte för att ge sig i diskussion med vuxna. Stark i sina åsikter, impulsiv – känslostyrd. Anne och hennes syster fortsätter någon form av improviserad skolgång, Anne grälar mycket med sin mamma och med den andra familjen – men hon förälskar sig också i den andra familjens son, Peter, och erfar sin första kyss. Hon delar förtroligt med sig av sina tankar om sexualitet och har många funderingar kring manligt och kvinnligt. Och allt detta bakom mörkläggningsgardiner, i påtvingad tystnad, i rädsla för upptäckt, med undermålig kost och begränsade möjligheter att hålla rent. I över två år gömmer de sig, innan de blir förrådda och överlämnas till Gestapo. Familjerna deporteras till Auschwitz, och Anne och hennes syster förs sedan vidare till Bergen Belsen där hon avlider. 

Fadern Otto är den enda av sällskapet som överlever. När han återvänder till fabriken, till gårdshuset och till sin gamla arbetsplats i Amsterdam, så har en av deras välgörare sparat alla efterlämnade dokument från gömstället. Däribland Annes dagbok. Eftersom Anne tidigt drömde om att bli författare så bestämmer sig fadern för att publicera hennes dagbok. Men han beskär texten. De mest ”tonåriga” sidorna tas bort, pratat kring sex tas bort, och de passager som berättar om Annes ilska och hennes gräl med sin mamma tas bort. Ungefär 30% av texten saknas när ”Anne Franks dagbok” publiceras 1947. Först långt efter Ottos död publiceras en oavkortad utgåva som innehåller hela dagboken. Det är den versionen jag har läst. Dagboken kommer att bli en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, översatt och utgiven i stora delar av världen. Läst av ungdomar i skolor över hela världen. Också utgiven och bearbetad många olika versioner, inte bara originalutgåvan som är förkortad, och den oavkortade utgåvan, utan också lättlästa versioner, grafiska utgåvor, seriealbum, radioteater, dramatiseringar, filmatiseringar, barnboksvarianter där den senaste är en form av pekbok för 3-6-åringar. 

För något år sedan publicerades ”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, som berättar historien om familjen Frank mer som en biografi. Här får man även en gedigen genomgång av Otto Franks liv och arbetet med dagboken efter kriget.  Också den mycket intressant läsning, och ett fint komplement till dagboken. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Anne Franks Dagbok är idag en modern klassiker, inte bara för bevarandet av Annes minne, utan en text i sin egen rätt för precis just vad den är: en ung flickas drömmar och tankar som inte förminskas eller trycks ned ens av det brinnande kriget och det överhängande hotet om förintelse. En text om en ung människas längtan att få leva sitt liv. 

”Anne Franks Dagbok”, den oavkortade versionen, är utgiven 2001 av Norstedts förlag, och trycks ständigt om i nya upplagor. 

”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, utgiven av Historiska media 2021. 

"En Gas i Galaxen" av Aaron Blabey

Det här är den femte boken om Tuffa Gänget av australiensiske författaren och illustratören Aaron Blabey. Serien med böcker om de farliga rovdjuren som nu ska bli snälla och bidra till det goda samhällsklimatet genom goda gärningar (istället för att äta upp folk och fä), följer en enda story, slutar alltid i en rejäl cliffhanger, och nästa del kommer ut ganska snart inpå. Tecknade bilder och pratbubblor – inte klassisk tecknad serie, men grafiskt för lite yngre barn. Mycket prutthumor, mycket fart och fläkt, mycket upptåg. Hejdlöst roliga. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I förra delen avslöjade Dr Marmelad sin ondskefulla plan att förgöra jorden med zombiekattungar, och allt annat zombie han kan lyckas åstadkomma. Typ halva djurriket. Det är kaos och Tuffa Gänget måste stoppa honom. Dr Marmelad befinner sig på månen med sin farliga Gullstråle, och Pirayan tröstäter burritos. Varg har etiska grubblerier, men kan förmå sig till att *låna* en raket för att ta sig till månen och försöka stoppa Marmelad. Piraya och dom andra följer med. Piraya och Varg delar rymddräkt och ska försöka ta sig fram till Marmelad i tyngdlöshet i en rymddräkt. Men alla burritos sätter i gång tarmsystemet hos Pirayan och inne i rymddräkten kan han inte hålla igen längre… Det händer en del med syrenivåerna, om man säger så. 

Första delen om Tuffa gänget har vunnit flertalet priser, och jag kan förstå det. Det är en välgjord historia. Manuset är rappt och smart, och illustrationerna spännande. Man vill definitivt fortsätta läsa! Det är bra underhållning för de lite yngre barnen! (6-9 år)

I skrivande stund omfattar serien sju delar som översatts till svenska, och under året kommer en film, producerad av DreamWorks, som baseras på serien att ha premiär. Det ser vi fram emot! 

Serien om Tuffa Gänget av Aaron Blabey, i svensk översättning, ges ut av Alfabeta. 

”Världens sämsta fotbollslag – och andra fantastiska förlorare” av Carsten Palmaer

Fick händerna på en söt liten bok för de relativt nya läsarna, med fokus på den egna självkänslan och att hantera upplevelsen av att misslyckas – genom att få skratta gott åt andras misstag. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Carsten Palmaer har skrivit en samling med korta berättelser om misslyckanden, och att det varit helt ok ändå. Det är dråpligt, pinsamt, lättläst, överraskande – och väldigt roligt. Det är anekdoter från verkliga livet. Människor – och fotbollslag – som misslyckats och inte fått till det, men berättat med glimten i ögat, och bjuder in till gapskratt. Man slår igen boken med känslan att det inte är så farligt att man inte får det att gå ihop ibland. Det kan bli rätt bra ändå! 

Utgiven på Alfabeta, och lämplig för barn från 6 år och uppåt. Stor text och många bilder gör den lämplig för de som ganska nyss lärt sig läsa och vill tassa igenom text på egen hand. 

”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” av Herman Geijer och Claes Tovetjärn, illustrerad av Elin Jonsson

I filmer och böcker möter vi allt som oftast zombies. I samband med dessa har det lika ofta inträffat någon form av katastrof som gör att vi nu har zombies på våra gator. Vi lever också i en samtid där vi uppmanas att förbereda oss på en samhällskris, och vara beredda på att klara oss ett par-tre dygn utan elektricitet och kommunikationer etc. Det är trendigt att bli en ”prepper”. Att ha ett lager med torrskaffning undanstoppat ihop med första-hjälpen-kit, vattendunk, spritkök, extra filtar, ficklampa, batterier, vattenreningstabletter och vevradio. Nu förenklar jag det hela, men det är ibland så det känns. Speciellt i samband med reklamutskick för lådor som garanterat ”gör dig beredd”. Men att vara beredd på att klara av att vara utan grundläggande funktioner och service under 72 timmar vid t ex ett större oväder med stora strömavbrott som följd, är ett ansvar som vi var och en måste vara beredda på, och förberedda på att kunna ta. Det behöver man inte vara intresserad av prepping för att kunna klara. Det handlar om sunt förnuft. Med ökad bekvämlighet kommer också en ökad skörhet, när det vi vant oss vid inte finns till hands. 

Så hur pratar man med barn om samhällskriser utan att skrämmas? Det är utgångspunkten för Herman Geijers och Claes Tovetjärns överlevnadsguide för barn. De väljer att fokusera på den overkliga samhällskrisen för att förbereda barn på en verklig. De skrev ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” 2019, och som nu finns med i årets bokrea. Med tanke på att vi levt två år i en pandemi, med klimatförändringar som ger oss våldsammare väder, så känns temat väldigt aktuellt. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Boken är skriven på ett lekfullt sätt utan att bli oseriös. Den är inte heller så allvarstyngd att den blir skrämmande. Information varvas med tips och övningar som handlar om kommunikation, grundläggande behov, utrustning. Känner du dina grannar? Hur ger man information på ett tydligt sätt? Hur gör man upp eld? Hur håller man värmen när det är kallt? Hur sållar man i all information som riskerar att spridas och som kanske inte alltid är sann? Kort sagt: hur hanterar man olika rädslor, faror och risker i livet. 

Boken är rikligt illustrerad av Elin Jonsson, och hennes bilder ihop med texten skapar en överskådlig handbok som rustar barnet för en eventuell samhällskris – även om det inte handlar om zombies. 

Skulle säga att den lämpar sig fint för barn från 7-8 år och uppåt.

”Bli en zombieöverlevnadsexpert” av Herman Geijer, Claes Tovetjärn och Elin Jonsson, är utgiven 2019 av Alfabeta.

”ur Varselklotet”, ”Flodskörden” och ”Passagen” av Simon Stålenhag

Min mormor hade en fågelbok med målade bilder av alla nordens fåglar. Jag upphörde aldrig att fascineras av den. Hade den med mig när jag satt vid vardagsrumsfönstret och såg på de små fjäderbollarna som åt frön vid fågelbordet på baksidan. Idag står den i min egen bokhylla och är nära på söndertummad, med sprucken rygg. Men bilderna är intakta. Jag tror mig förstå att det är en bok av samma slag som fascinerat också Simon Stålenhag under hans uppväxt. Han pratar i alla fall med stor kärlek om en fågelbok som fanns i barndomshemmet och som på beskrivningen tycks vara en likadan. 

Och det är i barndomen Simons känsla för detaljer infinner sig. Han är en nyfiken betraktare, som vill förstå sambandet mellan form och funktion. Jag är väldigt förtjust i att lyssna på Simon när jag får en möjlighet, och de senaste åren har han varit en stadig gäst på Bokmässan i Göteborg. Där berättar han om hur han söker gamla referenser för att få proportionerna exakt rätt på gamla strömbrytare, elkontakter, sladdar, telefoner, tv-apparater och annan hushållsteknik. Likväl som mönster, textiler, inredning. Simon Stålenhag fyller sina bilder med en vurm för allting 80-tal. Min barndomstid. Men bland de faktiska detaljerna finns annat som sticker ut. Dinosaurier, robotar – en kraschad framtidsvision. Mitt i vardagen, ”infogat” i den svenska vardagen – med så bekanta referensramar: en fusion av pågående vardag och idéer om hur framtiden kan se ut. Och vad som sker när dessa möts. Då blir det helt rimligt med dinosaurier och glassbilar. 

(Bilderna lånade från förlagets hemsida.)

Samtidigt ringer klockor från Stephen Kings ”Det mörka tornet” i mina öron. Om en tid som har gått vidare. Kraschad teknik, monotåg, datorer har gått under och kantar vägen som en rostig kuliss, i en uråldrig vilda västern där den siste av revolvermännen vandrar med sin Ka-tet. De tematiska varianterna. Många. Alla lika mollstämda. Men det finns ingenting som riktigt mäter sig med Simon Stålenhags bilder. 

Den första bild jag såg var dinosaurierna och glassbilen. Och jag flyttades i tanken tillbaka till Jordliden och tidigt 80-tal och tillsammans med Glenn och Henrik och de andra, och lekte i skogen, byggde kojor av lastpallar, gjorde vägtunnlar i sandlådan. Haglet som föll från himlen mitt i sommaren. Släpade min snowracer upp för pulkabacken. Isiga blöta vantar. Overallen var röd. Glenns mamma hade en gul Volvo 240. Den var vår transport sommaren vi tältade på Öland.  Min cykel var blå. Glenns hade limpa. Jag sprang bakom och höll i så han inte skulle ramla. Mina blå träskor. Och jag hade en egen hund. Och blev rädd för spindlar den sommaren vi hittade ett spindelägg och kläckte det i en glasburk. Jag fick en egen grammofon i present. Den var gul. Grannens gamla. Och jag spelade skivor med sånger från Disneyfilmer. Vi cyklade på vändplanen i slutet av parkeringen, där som glassbilen alltid stannade. Jag ville alltid ha isglass. Och mamma pratade med morfar i en röd telefon med trasslig sladd, och varje gång försökte hon trassla ut sladden, men gav upp. Varje gång. 

Allt det finns i Simons bilder. Scenografin till berättelsen om mig. Kanske är det en tacksam nostalgitripp. Jag tänker att det är tillgänglighet. Igenkännbarhet. Ömhet. Och längtan. Det är något som öppnar dörren till resten av Simons berättelse. Den där robotarna finns. Och där dinosaurierna vandrar bland oss igen. 

Berättelsen om Slingan. 

Slingan är ett företag som huserar ute i Stockholms skärgård. Mitt nostalgiska jag tänker ”Televerket goes sci-fi”. Man förstår att Slingan har dominerat mycket av innovationerna och kontrollen av teknik i samhället, men också att mycket gått fel och vi möter en värld i maskinernas skugga, där tänkande robotar slagit sig loss och skapat sig ett eget liv ute i vassen på ön, men där de trasiga rostiga vraken av teknik som varit ligger överväxt och glömt. Samtidigt spelar tekniken en biroll, och det är människorna som lever mitt i detta som är i fokus. Speciellt barnen. Lovikavantar och snöbollar bland sprakande kablar och rostig plåt. Överallt Slingans logga. 

Bilderna är Simon Stålenhags fokus som den konstnär han är, och det är i sin fulla rätt konstböcker, men världen kring Slingan har spunnit vidare, till andra media, och det är spännande. Strax innan jul såg jag den TV-serie som Amazon Prime gjort, och visst finns Stålenhags bilder där, hans element, men de är framförallt en kuliss till de liv vi får följa. Och det känns helt rätt. 

Det jag tycker mest om med böckerna, är de små texterna som finns där. Små paragrafer av minnen, artiklar, anteckningar – så fyllda av känsla. Och de triggar fantasin och man försjunker i bilderna och söker detaljerna, och söker efter människorna i fragmenten. Deras öden. Deras liv. De lockar dig att söka efter ännu mer i varje enskild bild. 

Min text har mest handlat om Simons två första böcker: ”ur Varselklotet” och ”Flodskörden”. De som har den mest svenska kontexten. De som handlar om Slingan. Den tredje boken; ”Passagen” spinner vidare på samma tema, men ur en amerikansk kontext. Berättelsen om barnen som söker, om tekniken som förslavar och fördummar, blir en roadmovie genom ett öde Amerika. Inte lika fragmentarisk, inte lika mycket berättad mellan raderna - men minst lika gripande. 

I skrivande stund har Simon Stålenhags nya bok ”Labyrinten” precis släppts, men jag har ännu inte läst den, så återkommer med en text om den. 

Simon Stålenhags böcker är definitivt konstböcker, men det är också högklassisk science-fiction i en helt egen liga. 

”ur Varselklotet” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2015.

”Flodskörden” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2016.

”Passagen” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2017. 

”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting

När minnen ska väckas. När minnen ska mötas. Minnen som skrämmer. Och minnen man räds ska försvinna. Det befriande i att glömma. Det trygga i att komma ihåg. Trots allt. 

Det är så mycket som kommer till ytan för Kim när hen återvänder till farmor och farfars hus ute på landet utanför Teg. Smärtan ligger under ytan redan när Kim sitter på bussen och söker efter något bekant, något att fästa minnet vid. Kim, som har fått ärva farmor och farfars hus. Pappas barndomshem. Men under en period också Kims. Om det fortfarande var ett hem då. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Huset står igenbommat. Kim låser upp dörren till de fysiska rummen, men också sina undanträngda minnen och vandringen genom rummen, mötet med dammiga tillhörigheter väcker vetskapen om de stora skuggestalter som vakar över gården och skogen. Kråkorna. Och så lapparna. Alla post-it-lappar som stirrar ner från väggarna. Kim vill inte läsa dom. Vill inte släppa in kråkan. Men det är oundvikligt. Kråkorna finns där. Allihop. Dom lutar sig ner över gården, över Kim. Och lapparna blir lästa. Minnena kommer tillbaka. Vetskapen. Om besvikelsen. Om att vara oönskad. Att inte accepteras. Genom släktled. 

När du omsluts av sorg. När sorgen konsumerar dig. Absorberar dig. Är dig. 

Genom minnena, lapparna, huset och sakerna möter Kim sin egen barndom, sina föräldrar, sina farföräldrar. Hur familjen formats. Slagits sönder. Och Kim tar in. Kim möter kråkorna. Och bestämmer sig för att stanna i huset. Hel i all trasighet. 

”Den här platsen skapade mig. Jag hör hemma här. Jag är hemma här.”

Det är smärtsamt. Det är otäckt. Det är vackert. 

”Kråkorna” är det bästa Anders Fager skrivit. Hur förtjust jag än är i både Svenska Kulter och trilogin om Cornelia Karlsson, så är det här något helt annat. Om det man känner till om Fager är rollspelen och tentakelskräcken likt en Stockholmsk Lovecroft, så kommer man bli överraskad. 

Peter Bergting fick jag upp ögonen för när han illustrerade ett antal vittnesmål från Förintelsen i den vackra ”Vi kommer snart hem igen”, som gavs ut för ett par år sedan. Något så vågat – och helt igenom lyckat – som att berätta om Förintelsen för yngre barn. 

Tillsammans skapar Fager och Bergting något helt unikt med sin berättelse om Kim. Formen för hur text och bild samverkar är oerhört effektfull. Fager har ett sätt att bygga sina texter där han arbetar med korta meningar. Han staplar. Det blir en helt egen rytm. Och i ”Kråkorna” fungerar det bättre än någonsin. Post-it-lapparna kliver ut från väggarna, göms i bilderna. Däremot blir det helt fel att kalla Bergtings bilder för illustrationer – de är en helt egen del av berättelsen och bär berättelsen tillsammans med texten. Text och bild glider i och ur varann och förstärker och tolkar och för vidare. Som två röster som hjälps åt att berätta. Två röster som faller varann i talet - och ger upplevelsen av berättelsen större livfullhet. 

”Kråkorna” presenteras som en grafisk skräckroman, för ungdomar 12-15 år. Men det som sätter sig i mig är mer upplevelsen av den stora sorg som vilar över Kim, Kims familjehistoria och den lilla gården i skogen. Kråkgestalterna är otäcka och stämningen är tärande, men det stockar sig i halsen och det inträder en klump i magen under läsningen, under mötet med smärtan, med kråkorna. Det här är en riktigt häftig läsupplevelse. Den gör något med en. Den känns. 

”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting är utgiven av Natur & Kultur 2020. 

”Kråkorna” är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn-och ungdomsbok. 

Inför Bokmässan 2020 Skolspåret och Bildningshubben

Nu är det bara några timmar kvar. Glad att det blir en bokmässa alls, men ledsen för att det inte kommer vara som vanligt. Mässans ansvariga har gjort ett fantastiskt jobb att ordna ett bra alternativ och efter att ha lusläst katalogen och kryssat för och läst och funderat och strukit och ändrat och kryssat ännu mer så är jag nu ganska nöjd med mitt valda program. 

Årets Bokmässa i Göteborg blir en geografiskt större angelägenhet, som innefattar platser och lokaler i Göteborg, Stockholm och Malmö, och mer internationellt klingande städer. Det kommer inte att finnas någon fysisk mässa alls, men ett fullmatat program med seminarier och ”mini-föreläsningar” inom de allra mest skilda områden – men med minst en stor fot djupt i den litterära myllan. Flera av de vanliga scenområdena, som Forskartorget, Se Människan och Globala Torget kommer finnas kvar, men den gemensamma samlingsplatsen blir inte B-hallens stora golv, utan webbplatsen Bokmässan Play. Enligt arrangörerna har man lagt stora resurser för att garantera attraktiva sändningar. 

Det jag uppskattar mest i detta, är att om man registrerar sig på hemsidan och skapar ett konto, så är hela mässans program tillgängligt även efter sändning – vilket i praktiken betyder att det här är den första bokmässan när jag inte behöver välja bort en enda programpunkt. Allt man vill se, kan man se. 

Det är inte lika många programpunkter som vanligt, men ändå ett imponerade startfält. För att göra det hela lite enklare så är det sorterat med Bildningshubb dvs fokus skola och bibliotek under torsdag och fredag, och litteraturfest lördag och söndag. 

Jag kommer inte få traska runt runt runt och få ont i ryggen med alldeles för fullmatad ryggsäck. Jag kommer inte träffar massor av vänner och kollegor. Kommer inte språka med massor av spännande och – oftast – trevliga författare. Jag kommer inte köpa en enda signerad bok. Inget sorl, ingen trängsel, inga snabba sockerkickar på kaféernas torra chokladmuffins. Men jag tror faktiskt det kan bli helt ok ändå! 

Här finns massor att tillåta sig att bli nyfiken på, men jag startar med det som berör mitt yrke mest. Är man intresserad av läsinlärning och biblioteksväsendet så står jag mig lite slätt. Crime och feelgood är inte heller min tekopp. Jag fördjupar mig mest kring allt relaterat till Förintelsen, demokratiarbete, vetenskap, historia, litterära sällskap, e-sport, illustratörer, fantasy och skräck. Men jag ser också – kanske framförallt – hur mässan är ett fantastiskt verktyg för fortbildning. Man går inte från mässan fullärd. Men man går från mässan med en massa input och lite lagom kittlad med ämnen, forskningsrön, teorier och tips om fördjupning. 

Här har jag samlat några av de programpunkter som jag tänker kan komma mig och mina kollegor till nytta, och då pratar vi högstadiet, specialundervisning, elevhälsa, skolnärvaroarbete, lärarrollen, elevsynen. 

- Och tänk på att det finns massor mer än bara detta lilla….. Trevlig Bokmässa 2020! 

Torsdag 24 sep

08.30 Hållbart lärarliv

09.00 Skolan är viktigare än någonsin (om kunskapssyn)

10.00 Att undervisa för livslångt lärande

11.30 Formativt ledarskap i en digitaliserad värld

11.30 Nya verktyg och vägar med gaming som grund

12.15 Professionellt kapital

13.00 Spel, digital litteracitet och lärande

13.45 Värsta bästa hälsa (om stillasittande ungdomar och vikten av fysisk aktivitet för lärande)

Fredag 25 september

09.00 När begären styr skolan

09.30 Lärarens kroppsspråk – John Steinberg

09.45 Ledaren i läraren

10.10 Trygghet och studiero i svensk skola

10.30 Lärarcentrerad och elevcentrerad undervisning

10.30 Nå gemensam framgång inom skolan (om ”Skolcoachboken”)

10.50 För- och nackdelar med exkursionspedagogik med Förintelsen som tema

11.00 Vem är värd att satsa på? En tredjedel av eleverna slås ut

11.30 Lärare som brinner – låt dem inte brinna upp!

12.15 Elevhälsa i praktiken

12.15 Framtidens skola

12.30 Lekbaserat lärande i förskolan

13.00 Psykisk hälsa viktig för lärandet – arbeta hälsofrämjande

14.00 Gnisslar det i klassen?

14.30 Med sikte på skolnärvaro

14.30 Elevernas vardag på nätet – din undervisning (om källkritik)

15.30 Hjärnro i skolan med mindfulness

16.00 Lustfyllt lärande med rörelse

16.00 ”Bara ett game till” – ett samtal om barns spelande och föräldraskap

16.30 Nyckeln till skolgårdens lärande

17.00 Gaming och esport i skolan.