”Jag såg henne idag i receptionen” & ”En man av stil och smak” av Anders Fager

När en fuga konstrueras inom musiken inleds stycket med ett subjekt, ett motiv av toner, en enkel melodi som blir styckets startpunkt, dess dux. Fugan byggs sedan upp stegvis där varje ny slinga är en variant i någon form på den första – kontrapunkter – där den underliggande motivtonen är synlig, men broderad i nya former. Att lyssna till en fuga kräver ett nyfiket öra, kräver att man låter sig dras in i motivet, och följer med kontrapunkterna i alla dess vindlingar och slingor utan att tappa bort sig. Tonspråket förändras, liksom tempo, tonskala och känsla, men motivet ligger hela tiden under – som en puls som hjälper oss stanna kvar, hjälper oss förstå. En konstant. När jag läser Anders Fagers texter så känner jag en fuga i raderna.

”Jag såg henne idag i receptionen” och ”En man av stil och smak” är de två första delarna i berättelsen om Cornelia Karlsson.
När berättelsen börjar är Cornelia 11 år och inom kort ska hennes mamma, popsångerskan på nedgång, gasa ihjäl sig i köket. Det är då Cornelia första gången hör rösten som sedan ska söka henne i bruset, i vinden. Rösten som lovar henne att hon ska bli hans drottning.
Sedan rullar livet på.

(Bild från förlagets hemsida)

Den första delen av berättelsen tecknar Cornelias uppväxt under 90-talet och gör det i ett rasande tempo. En frånvarande pappa som rör sig i ytterkanten men som i allt sitt självupptagna konstnärskap mest blir en adress i folkbokföringen, en farmor som blir det mesta av en fast punkt Cornelia möter för där finns åtminstone någon som faktiskt efterfrågar Cornelia. Farmor är förankringen till en familj, en sedan länge bortvänd tillhörighet. En punkt Cornelia skärmat sig ifrån, och stundtals återförenats med, men med farmors tilltagande demens stängs dörren mer och mer. En skola och ett samhälle som inte heller fångar upp Cornelia i all hennes nakna tygellöshet, låter henne försvinna som det rö hon är. En smärtsam skildring av utanförskap.

Cornelia är en intelligent överlevare. Hon tar det hon behöver och under många år försöker hon fly rösten i bruset. När hon ger upp den fysiska flykten, ett kringflackande luffande i drogrus, söker hon skapa lösning genom kunskap, och fördjupar sig tillsammans med boksamlaren CeO Molin i häxkonst och sedan länge bortglömda ritualer för att på sikt utmana rösten som inte lämnar henne någon ro. En enda chans att bli fri. Segra eller dö.

(Bild från förlagets hemsida.)

I den andra boken är Cornelia fortfarande huvudperson, men det är inte henne berättelsen ställer i förgrunden. Istället följer vi CeO Molin, boksamlaren med de bästa festerna. Mannen som stjäl böcker från Kungliga Biblioteket och säljer. CeO Molin som också säljer sin själ. Ondskan sveper över Stockholm allt medan CeO Molins ångest och rädsla pyr, och han närmar sig ett sammanbrott.
Genom berättelsen om CeO får vi mer av bakgrundshistorien Cornelia snuddade vid i första boken. Vi får ett ramverk av kränkta män som vill beveka ondskan för att gynna sig själva och skapa makt. Detta sker genom böckerna i Fredmans kista och genom uråldriga riter som beskrivs där. CeO Molins och Cornelias gemensamma sökande över världen, efter skrifter, pergament, förlorade boksidor – allt för att skaffa sig tillräckligt med övertag att vara just dom som kan utmana Rösten starkast. Starka nog för att överleva det mötet. Vi får en inblick i ett mörkare Stockholm, bland hemliga sällskap och ockultism, och snart nog ställs CeO Molins göranden och Cornelias utvaldhet på sin spets.

Fagers styrka är alltid hans persongalleri. Den trasiga Cornelia och hennes kamp mot klockan, för att slå sig fri mot en fiende hon inte kan nå i den fysiska världen, berör och engagerar. Speciellt den första delen i första boken där hennes uppväxt och det första mötet med Rösten skildras.

Den odödlige Fredman. Fragmentariska scener som ger oss axplock ur historien och visar hur Fredman haft sitt finger med i spelet under mycket lång tid, och hur svartkonsten ackompanjerar centrala delar av vår svenska historia. Besöket hos drottning Christina i Rom, och slaget utanför Lund där en mycket speciell samling böcker i en träkista kommer i dagen, är två sådana sekvenser som stannar kvar hos mig som läsare. 

Och den bedrövlige CeO Molin. Festfixaren och boksamlaren med stil och smak. Som skapar sin egen avgrund.

Fager skriver i vad jag ofta kallar ”staplade meningar” dvs i fåordiga satser som läggs ut efter varann som en kedja av meningar. Förtätat. Det är ett effektivt stilgrepp som genererar intensiva känslor i läsaren, även om det tar några sidor innan rytmen sätter sig. (Minns första gången jag mötte Fagers berättarstil. En novell ur ”Svenska kulter”. Höll på att ge upp. Snubblade runt i raderna och fick läsa om. Ta sats. Läsa högt för mig själv till dess jag hittade rätt. Där hände någonting. Sedan dess har Fagers författarskap följt mig.)

Cornelia trivs med att driva omkring. Allt hon äger får plats i två väskor.

Hon kan åka nästa dag. Följa minsta infall. Så fort hon inte trivs längre.

Så fort viskningarna hinner i kapp. Hon är skitig och sliten och senig. Jagad och rastlös.

Skräcken i Fagers böcker är ofta fysisk, manifesterad genom monsterlika varelser, men i berättelsen om Cornelia avviker han från det, och söker det mer subtila. Den krypande känslan av obehag. I mina ögon något han lyckas väl med. Arvet från Lovecraft är alltid aktuellt när man pratar Fager, och visst finns det här också. Den uråldriga ondskan som söker svepa in den lilla människan. I den andra boken mer fysisk än i den första, men definitivt närvarande.

Och den där fugan. Cornelias röst varvas med CeO Molins. Rösten i bruset som lägger rytmen under berättelsen. Cornelias uppväxt. Historiens vingslag. Fredmans infiltrerande. Kunskapens makt. Maktens makt. Mörkret som vinner mark. De många trådarna som vävs samman till slutuppgörelsen. I korta, intensiva meningar.

Det är bra. Det är riktigt bra.

Och när jag själv promenerade genom ett solvarmt Stockholm i maj, och fann mig gena genom Ignatiigränden, sneglade jag på dörrarna och hoppades att den plågade Tess funnit ro därnere.

Den avslutande delen om Cornelia Karlsson, "Krig! Barn!" publiceras våren 2019.

”1793” av Niklas Natt och Dag

När vi ankommer Stockholm har Gustav III mördats av den maskerade Anckarström, kronprinsen är fortfarande omyndig och statskassan är tömd efter alla meningslösa krigshärjningar. Landet Sverige är således i kris.
I detta sammanhang, i den skumma natten, flyter det upp en svårt sargad kropp i Fatburen. En sörjig sjö där allt avskräde och slam från Södermalm samlas. Några barn springer till en av krogarna och hämtar med sig Mickel Cardell, separationsvakt - palt - i stadens tjänst. I sin grå uniform, med armprotesen tryckt intill kroppen, raglar han svårt berusad iväg med barnen för att bärga den döda kroppen. Eller torson. Kadavret saknar armar och ben, men det ska visa sig att skadorna inte är nya.

(Bild från förlagets hemsida.)

Cecil Winge har bistått poliskammaren vid flertalet tillfällen tidigare, och trots att han är svårt sjuk och olycklig låter han sig krävas på en gentjänst och åtar sig att utreda fallet med kroppen i Fatburen. Han hostar blod, sover dåligt och sörjer sin hustru som nu startat ett nytt liv med sin älskare, men när det gäller så är hans skarpsinne på plats. Han anlitar Mickel Cardell som medhjälpare för utredningen, och Cardell sköter en del av de smutsigare förhören, spårar upp de mest mörkerseende vittnena och blir bollplank för Winges funderingar. Kroppen har stympats, skändats och nyttjats på de smutsigaste vis, men bär också en hemlighet som tyder på ett klart sinne mitt i all den tortyrlika galenskap offret genomlevt under sin sista tid i livet.
Från krogarna, från den blodstänkta sjuksängen, från plågsamma minnen och bland stinkande affärer hos privata sällskap, genomsyrade av korruption och uttråkning, lägger Winge ett pussel som småningom leder honom till rätt färdväg och rätt gärningsman. En snirklig väg – men en genialisk.

Vi älskar vår invanda bild av Gustav III;s 1700-tal. Maskeradbal, gulddekor, pimpinetta kläder i blekt rosa och ljust blått. Bellmans mustiga visor är det smutsigaste vi befattar oss med, men helst via en sommaräng på Haga och en knäppande luta bland skir timotej och späd klöverblom.
Niklas Natt och Dag går ner i dyn, vältrar sig i smutsen, ställer avfallet i framkant, hyllar nöden och människans förtvivlan och tecknar en fundamentalt annan bild av vårt 1700-tals Stockholm. En makaber bild. Och en vacker. För det är mitt i missnöjet och misären också en bild av längtan och förhoppningar och man anar som läsare det lilla frö som småningom ska leda till den förändring som ger oss vårt eget samhälle.

Summa summarum är detta dock en makaber historisk mordhistoria, och den har onekligen ett spännande berättargrepp, då fyra separata röster berättar historien om vems torson i Fatburen är och vem som ligger bakom hans omfattande skador och plågsamma död.
Niklas Natt och Dag tecknar mustiga personporträtt utan att karikera. Man tycker om hans Cecil Winge och hans Mickel Cardell. De är trasiga, ömkansvärda – men de är överlevare i ett samhälle som för länge sedan gett upp.

En smått fantastisk debut.


”1793” av Niklas Natt och Dag, utgiven 2017 av Forum Bokförlag.

”Det svenska hatet” av Gellert Tamas

När jag läst kvällstidningarnas nätupplagor de sista dagarna så har ett flertal artiklar om Steve Bannon och hans ambition att starta upp ett nätverk av högerextrema organisationer – en högerpopulistisk supergrupp i EU, funnits att läsa. Bannons ambition är att rita om EU’s karta och till sin hjälp ska han använda sin nystartade stiftelse ”The Movement”. Förhoppningen är en högerrevolt. Igår informerades att denna Bannon haft möte med Kent Ekeroth och att de funnit sig väl i varandras sällskap och hittat beröringspunkter i frågan. Aftonbladet citerar Ekeroth när han säger att Bannon tycks ”insatt i Sveriges situation”.

Just situationen i Sverige är vad Gellert Tamas lyfter fram i sin bok ”Det svenska hatet”. Att Kent Ekeroth själv är en del av problemet med situationen i Sverige. Att Tamas är journalist och dokumentärfilmare märks på anslaget. Boken känns i sitt format som en lång undersökande artikel. Språket är koncist och texten håller högt tempo.

(Bild från förlagets hemsida.)

Den röda tråden är Kent Ekeroths livshistoria, och hans politiska karriär i Sverigedemokraterna. Kring detta vävs bilden av det ökande hatet i Sverige i stort. Ett hat sprunget ur olika former av extremism. Tamas fokuserar framförallt på Ekeroths arbete med Avpixlat, och den internationella counterjihadrörelsen och hur det arbetet gjort Ekeroth central i framväxten av hatet i Sverige. Ett hat som kretsar kring den militanta islamismen och de islamfientliga organisationerna. En bärande fråga för Tamas är hur dessa kunde få så stor makt att påverka det offentliga samtalet, hur vi ska kunna hantera det våldskapital som bär dem – och i det ställer han sig frågan om vad det egentligen är som har hänt med Sverige?!
Tamas exemplifierar med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, mördaren Peter Mangs och de svenska jihadkrigarna. Tamas gör ett försök att skildra de människor som format det moderna svenska hatet. Det är ett politiskt hat, likväl som ett personligt. Hur de interagerar med varandra och på sätt och vis gör sig beroende av varandra i en kamp mellan civilisationer. (I alla fall omtalas det så.)

Jag har lyssnat på den här boken, och då jag inte är en jättevan ljudbokslyssnare, dessutom konvalescent efter en stroke, så har min fokusering på lyssningen inte varit den mest fantastiska. Min egen upplevelse är att jag tappade mycket av bokens innehåll på vägen.
Jag tänker att det här är en bok som jag ska läsa om, i pappersformat, när min skalle återigen hänger med i svängarna i ordentligt. Den är faktatyngd och den lägger ett stort pussel. Fördjupande kapitel om Ekeroth vävs samman med kapitel om olika andra personers gärningar, och rörelsers framväxt och påtagna roll i vår samtid. För mig blev det lite rörigt, lite svårt att hålla isär, men tänker som sagt att det handlar om mig och inte om kvaliteten på texten. Ett tag funderade jag på att inte alls skriva om den, utan spara det tills jag läst den igen, men å andra sidan känns den alldeles för viktig – speciellt inför höstens val.

”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro

Jag brukar alltid minnas var jag köper mina böcker. Den här plockade jag upp på Pocket Shop på Landvetter flygplats, på väg till Polen med Toleransprojektet. Det var sent på våren 2017. Jag hade redan en bok med mig för resan, men köpte ändå med mig en annan. Började läsa den på flyget, och drogs direkt in i historien om det åldrande paret på väg för att besöka sin son. I oktober samma år presenterades sedan Ishiguro som Nobelpristagare, och jag plockade fram boken igen.

(Bild från förlagets hemsida.)

Det är 500-tal i det som skall komma att bli England. Ett drömlikt landskap, intäkt i en dimma som får minnena att blekna. Här träffar vi Axl och Beatrice.  Boende i byn som mest består av jordhålor och inte betrodda med ett eget vaxljus. På vandring till en by en dagsresa bort, för att träffa sin son. Vi anar att det kan komma att bli ett sista besök. Beatrice är sjuk, försöker dölja för sin Axl hur illa det är ställt. Han genomskådar henne, men bär sin oro i tystnad, ser henne bli svagare och försöker underlätta för henne på deras mödosamma vandring. De har inte träffat sonen på många år, och längtar efter honom. Glädjen över det förestående återseendet grumlas av oron över varför de inte hört av honom på så länge. Dimman tjocknar, blir tätare, och det vi anat kläs snart i ord: dimman hör samman med den drake som länge hållit trakten i sin makt. Axl och Beatrice avviker snart från sin stig och börjar en mödosam klättring uppför berget tillsammans med en ung pojke som söker sin mamma, och en krigare de slagit följe med. Krigaren, en saxare, ska dräpa draken och få dimman att skingras, få engelsmännen att se världen så som den är. Han maskerar sig, men genomskådas av den gamle riddaren Sir Gawain som också han ska dräpa draken, och som också han slår följe på deras väg, och snart ankommer det lilla sällskapet ett kloster där Beatrice hoppas kunna få diagnos på sina symptom. De tvingas dock snart nog fly klostret efter konflikt, möter ett monster i gångarna under klostret, men tar sig helskinnade vidare. Pojken visar sig ha någon form av kontakt med draken: de känner varandras närvaro och det påverkar pojken starkt – som om hon ropar på honom. Pojken leder krigaren, Sir Gawain, Axl och Beatrice till draken.

Det som först drabbar en är melankolin i berättelsen. Det andra är det lugna tempot. Precis som huvudkaraktärerna vandrar på stigar, vandrar vi i berättelsens strofer, och ord för ord fogar vi oss i lugnet och sorgsenheten. Berättelsen är likt en riddarlegend. Höviskheten i språket är närmast en pastisch på medeltida riddarlegender och jag glimtar både Arturs hov, Beowulfs fruktade monster och Rolands natursköna diktande om mod och trofasthet. Men stundtals knackar Don Quijote mig på axeln och yrar osammanhängande om vanföreställande olyckor - om än inga väderkvarnar så brinnande lador, och stundtals tror jag vintern är på väg liksom i Sagan om is och eld. Blinkningarna till Monty Pythons Heliga Graal är underfundiga och fnittrande, mitt i allt allvar, men tacksamt nog inte alltför många. Beatrice och Axl står för en sammanhållning i kärleken, i åldrandet, i glömskan. Beundransvärt idag när vi alltför lätt bryter upp från varandra, representativa för en enighet som skulle kunna ta oss långt, om vi bara stannade upp och kände efter vad vi egentligen kämpar för, vad som egentligen är viktigt för oss. En vacker berättelse som trots sitt långsamma tempo aldrig känns långtråkig – bara högtidlig.

”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro, utgiven i pocket av Bonnier Pocket 2016.

”Tuffa Gänget En gnagares hämnd” av Aaron Blabey

Vi känner alla igen typen: ett hånfullt grin, spända muskler, morrar i mungipan, knuffas lite på måfå – den tuffa typen. Herr Varg är en sådan. Herr Haj, herr Orm och herr Piraya också. När de träffar på andra så utgår man från att de är tuffa typer och blir rädd och backar undan. Nu har de tröttnat på det. I alla fall herr Varg. Han känner sig lite ensam i sin tuffighet. Eller på grund av den. Alltid bli betraktad som skurken. Den farliga. Nu har herr Varg bestämt att Tuffa Gänget ska bli hjältar. De ska göra hjältemodiga saker och bli hyllade i samhället. Inte skrämma ihjäl folk. (Vilket herr Spindel har särskilt svårt med, av ganska naturliga skäl.)

Det går sådär.

När man ska förändra sin identitet och bli någon annan, förändra inte bara andras bild av vem man är, utan också förändra sin egen bild av vem man är (alla är inte lika övertygade hjälte-wannabees som Varg) så möter man motgång, man tvivlar. Det är tungt.
Vargen har en plan, och gänget är med på planen, även om de behöver påminnas om den gång på gång. De ska göra goda gärningar.

Det har de gjort i tre böcker nu (en fjärde som precis kommit ut) och det fortsätter att gå sådär. Än så länge tas deras goda gärningar emot med ett visst mått av tvivel. Att de befriade hönsfarmen i andra boken hjälpte till en hel del – i alla fall sedan hönsen berättat om deras hjältemod, och förnekat att en endaste en av dom blivit uppätna. (Även om herr Orm verkligen fick kämpa med sig själv i den frågan.)

(Bild från förlagets hemsida)

När vi nu möter våra hjältar i tredje boken så har de fått ett anonymt brev som berättar om bulldozrar i skogen som ska mosa hus där det bor gulliga lurviga djur. Gänget beger sig dit för att stoppa bulldozrarna och befria de lurviga djuren. Ett ofelbart hjältedåd! Väl där inser de att bulldozrarna bara är ihoplimmade kulisser, och de möter sin stora fiende. De är ditlurade av Doktor Marmelad – hönsfarmens ägare, den ondskefulla hamstern (eller marsvinet – lite oklar över vilket). Galen vetenskapsman och miljardär på tvivelaktiga fjäderfäaffärer. Marmelad ska hämnas för hönsfarmen, och släppa lös sitt hemliga vapen: Zombiekattungarna. Det fängslade gänget överges av Marmelad för att möte en första våg av Zombiekattungar, men räddas i sista stund av Räv – ninja och hemlig agent för internationella hjälteförbundet. Gänget och Ninjan Räv (en väldigt söt räv så man förstår att Varg blir lite tokkär) slår sig samman och ger sig efter Zombiekattungarna och Doktor Marmelad. (Nästa del antar jag handlar om denna sammandrabbning.)

Det är fartfyllda böcker med massor av illustrationer och snabba repliker – mer som actionfilm i serieformat, och som läsare tar man in historien uppslag för uppslag. Det händer massor och bilderna är härliga! Dialogen är rolig och snärtig och karaktärerna inbjuder till högläsning med olika röster och skiftande tonlägen. Den unge som har en teaterapa till förälder som älskar att leva ut berättelser kan skatta sig lycklig! Det här är bra manuskript för den sortens läggdagsteater!
Jag har läst dom själv och tycker väldigt mycket om dom. Jag kan se dramaturgin och möjligheterna i texten och rekommenderar dom med varm hand. Ska dock läsas i ordning, då berättelserna bygger på varann som en följetong.
Jag ger dom sedan vidare till min gudson, som fyller 6 år i slutet på den här månaden, och hans mamma läser dom för honom vid läggdags. Han älskar dom, och dom har tillsammans väldigt roligt med de olika karaktärerna och bilderna och tycks leka sig igenom historierna!


”Tuffa Gänget En gnagares hämnd” är utgiven av Alfabeta Förlag 2018.

”Hasselskogen” av Melissa Albert

Man hälsas inte välkommen till Hasselskogen. Man snärjs in och lämnar aldrig. Inte ens om man tar sig därifrån. Inte om Hinsidan får bestämma spelreglerna.
Snipp snapp slut, och så är sagan slut.
Eller?

Inte om man är Alice.

Boken tar avstamp som en tonårsroman om flickan som inte passar in i mallen. Lite utanför, lite ensam. Enda barnet i en familjekonstellation av flickan och hennes mamma. Den lilla familjen flyttar ofta. Väldigt ofta. Varje gång mamman känner att det förflutna kommer lite för nära. När mormor kommer lite för nära. Eller sådant som påminner om mormor, Hinsidan eller Hasselskogen.

(Bild från förlagets hemsida.)

Mormor är den hyllade författaren Althea Proserpine. Hennes samling sagor från Hinsidan är en kultförklarad liten bok som alla hört talas om, men som väldigt få har i sin bokhylla. Hasselskogen är hennes hem. En isolerad herrgårdsliknande kåk, i en väldig park utan adress. Efter bokens enorma succé bosätter hon sig i Hasselskogen och drar sig undan offentligheten. Tillsammans med sin dotter (Alice mamma) framlever hon ett ytterst anonymt liv vävt av sagorna. Tills den dagen hennes dotter lämnar Hasselskogen, och därmed också Althea.

Alice har aldrig träffat sin mormor, har aldrig besökt Hasselskogen, har inte läst sagorna från Hinsidan. Alice är uppväxt längs motorvägen som otursgäst. Minst ett par gånger om året händer saker i deras kringflackande liv som tvingar dom att flacka vidare. Ett hus som brinner ner, en pojkvän som vill gifta sig, eller något annat som ställer till det för Alice och hennes mamma.
Speciellt för hennes mamma.
Alice är expert på att vara ny i klassen, expert på att inte binda sig vid nya människor hon träffar, expert på att leva med sina tillhörigheter i en kappsäck. (Eller snarare en sliten resväska, ständigt beredd under sängen.) Ibland bor de hos vänner, ibland hos mammas pojkvänner, ibland i ett diffust tredjehandskontrakt – men det är aldrig särskilt länge. Aldrig länge nog för att rota sig, för att landa in i ett hem. Bilen är det närmsta ett hemma Alice kommer under de här åren. Till dess mamma bestämmer sig för att gifta sig. Med en man med stor lägenhet på flott adress, och enormt gott om pengar. Dessutom med egna barn. Barn i samma ålder som Alice, som nu finner sig börja på ännu en ny skola, den här gången som skolkamrat till något så diffust som en styvsyster. Sagoreferenserna haglar. Men Alice kör sitt race: hålla sig undan, göra det man ska, inte för mycket, inte för lite, inte väcka uppmärksamhet, hitta egentid närhelst man kan, inte stöta sig, inte lära känna.
Men då hade hon inte räknat med Finch.

Finch.
Detta underbarn till irritationsobjekt. Och jättesöt. Naturligtvis totas de båda samman i vårt äventyr och snart finner sig Alice ätandes våfflor i Finchs kök medan han rumsterar om och letar efter ”Sagor från Hinsidan”. Japp. Helt rätt. Naturligtvis äger Finch ett exemplar av Alice mormors bok. Den försvunna. Den förbjudna.
Våffeltuggandet kunde onekligen vara ganska trivsamt för några sidor eller så, om det inte vore för författarens rätt att komplicera saker och ting.

Så det gör Melissa Albert.

Varelser från Hinsidan söker upp Alice mamma i deras nya flotta lägenhet, skrämmer slag på den nya maken och den surande styvdottern, söker förgäves efter Alice – och tar Alice mamma med sig. Hon blir kidnappad av sagoväsen. Och en uppmaning lämnas till Alice: ”Håll dig borta från Hasselskogen”.

Så Alice och Finch ger sig ut på jakt efter Hasselskogen. 

Ska inte berätta så mycket mer. Men det är en mörk värld som väntar i Hasselskogen. En sagovärld, med varelser och ondska, och sagor som löper i loop och mellan alla dessa sagotrådar väver dessa väsen en längtan efter en annan värld. En värld utan lyckliga slut och förtrollade prinsar.

Det är en tempodriven historia. Stundtals känns den som ett filmmanus med cliffhangers i vartenda kapitelslut. Man blir smått andfådd när man läser…. Förväntar sig en kanin med stor klocka, som är försenad, att springa efter ner i ett hål någonstans. För visst känns Melissa Alberts värld underligt bekant – som en tebjudning med goda vänner – men ändå fräscht nyskapande. Inte otäck som en skräckis, inte spännande som en deckare, inte isande som en thriller – men inte en avslappnad feelgood alls. Mer som en…… saga. I en mer modern tolkning.

Tycker mycket om den här boken, och rekommenderar den varmt – inte bara till dom som liksom jag älskat Alice i Underlandet sedan barnsben, utan även till er som läser mycket YA, eller som är sugna på att läsa något som bryter det vanliga bokvalsmönstret.

”Hasselskogen” av Melissa Albert, utgiven 2018 av Modernista, i översättning av Jan Risheden. 

”Grandville”-serien av Bryan Talbot

Det är något med mig och grävlingar.
Ända sedan jag var barn har dessa svartvita varelser med ulliga öron och stora tänder fascinerat mig. Som barn älskade jag berättelserna om Sigge, Herman och Mulle Mullvad, om den busiga mullvaden som bor hos två äldre, kloka grävlingar. ”Det susar i säven” med Paddan och Råttan och allt vad de heter har också sin grävling och är den bok jag äger i allra flest utgåvor. (Som barn var jag med om att vi hade en grävling som flyttade in under förstutrappan, och det var med sorg jag iakttog på håll hur jaktlaget fångade honom i en tunnelfälla och flyttade honom.) 

Det är något med en grävling som andas brittiskhet och tweed. Som personifierar elegans och pondus. Trygghet och klokskap. Kanske föga förvånande att Bryan Talbot valt en grävling till sin antihjälte Archie LeBrock.

Talbot har sneglat på bl a Jean Ignace Isidore Gérard, som kallade sig för J. J. Grandville, Quentin Tarantino och sir Arthur Conan Doyle när han skapat sin fiktiva värld.
Serien om Archie LeBrock och hans öden i Grandville utgörs av fem delar, vackert inbundna med sidor som andas steampunk och alternativhistoria. Efter Napoleonkrigen har Frankrike blivit härskande över den kända världen. England har brutit sig loss och lever nu sedan 23 år, på nåder under eget styre. Här finns gamla Scotland Yard bevarat för att stå för Englands lag och försvar. Det är här vi hittar vår Archie LeBrock, likt en Sherlock Holmes, som står över sina kollegor i snabbtänkthet och förmåga att analysera ledtrådar och fånga upp detaljer, nyanser, samband likt ingen annan. Hans Watson råttan Ratzi är en frisk fläkt med en tunga lika vass som hans promenadkäpp.

Detta ”StorFrankrike” befolkas av djur. I vissa källor beskrivs Talbots serie som antropomorf, och visst finns här både enhörningar och dinosaurier, men den bärande känslan är den av fabel. Kläder och arkitektur och inredning känns tidigt nittonhundratal, men mixas med modern teknik, robotar och avancerade vapen. Steampunkkänslan är påtaglig. Speciellt kring transporterna till Grandville (Paris) som sker med tåg eller en zeppelinaraktig farkost. Många morderna uppfinningar finns här, men förklädda i ett mer sekelskiftesaktigt utförande.

Här finns människor, men de utgör en underlägsen ras, och lever utan medborgerliga rättigheter. De kallas degansikten och traditionen säger att de utvecklats från en hårlös apa. Underlägsna i intelligens och moral, accepteras de på nåder som en lägre livsform. Många är i tjänst hos djuren, som tjänstefolk, hembiträden, fängslade vetenskapsmän. När människorna som grupp revolterar, är det inte utan att det andas av suffragetternas rörelse och kampen för kvinnors rösträtt i början av det förra seklet. Ett försvunnet evangelium finns med i den av delarna som handlar om religiositet, och kretsar kring Guds son. Vilket sorts djur var Kristus? Vilket djur står närmast Gud? LeBrock finner bibeltexten och hemligheten och det är en kunskap som medför dödsstraff, då texten handlar om människan - en vidrig hädelse i det samhälle som nu regerar jorden.

De seriekulturella referenserna är många och vi finner både en berusad Kalle Anka på en bar, revolterande Asterix och Obelix bland människorna vid ett torgmöte för rösträtt, och en utslagen Paddington i sliten solkig blå duffel som försöker värma sig bland andra hemlösa i en gränd. Har man läst Tintin är man definitivt på mammas gata. Varianter av kända målningar, och händelser ur vår moderna samtid går att skönja i bakgrunden.

LeBrocks kärleksliv löper som en råd tråd genom samtliga fem album/böcker, men huvudstoryn avslutas med varje album. Kärlekshistorien om en livskamrat som dör och en sorg som förföljer är smärtsam. Ett återseende genom en annan grävlingskvinna som är oerhört lik hustrun, men prostituerad i Grandville (Paris) och deras vilja att starta upp ett gemensamt liv, men osäkerhet, omständigheter som står i vägen - och de står trampande på varsin tass och tvekar.
I Grandville växer sig gängkriminaliteten ständigt starkare och de dominerar droghandel, beskyddarverksamhet och bordellerna, och driver kartell med flertalet mindre gäng. LeBrocks flickväns arbetsplats är i klorna på dessa brutala gangsters och hon själv råkar illa ut när de kommer hennes relation med LeBrock på spåren.

I första delen ”Grandville” reser vi med LeBrock till Paris för att utreda ett mord som visar sig ha rötter bland politiska konspirationer. Det strösslas med referenser till kriget mot terror, massförstörelsevapen och vår moderna tids politik. Andra delen ”Mon Amour” jagar en seriemördare som LeBrock tidigare satt dit och det ökande hotet om terrorism. Tredje delen: ”Bete Noir” har ett science-fictiontema.
”Grandville Noël” fördjuper sig i en sektliknande religiös rörelse, men en kristuslik enhörning som frälser och förgör. Djupt tyngd av drogmissbruk är även enhörningen inte mer än ett verktyg för maktens illvilja och är själv utnyttjad.
Femte delen är mer av en klassisk gangesterhistoria. Med en T-Rex med storhetsvansinne.

Tycker om hur Talbot fördjupar sig i svåra, tunga ämnen, och gör dem mer ”pratbara” i sin fabelform. Han stöper det hela i deckarformat av klassiskt noir-snitt och sammantaget osar det ånglok, 30-tal och Orson Welles. La Belle Epoque med vacker tass.

"Grandville" utgiven 2009

"Grandville Mon Amour" utgiven 2010

"Grandville Bete Noir" utgiven 2012

"Grandville Noël" utgiven 2014

"Grandville Force Majeure" utgiven 2015

samtliga publiserade av Jonathan Cape Graphic Novels, UK.